(null)

Gårkvällens solnedgång i vår hamnstad.

Igår krävdes rejäl planering inför medlingen, barnen skulle passas och barnvakten fick sluta tidigare för att komma.  Det lades ut en massa pengar på resa, pengar som hade varit roligare att spendera på barnen, hela dagen krävde en massa.  Är man en ensamstående mamma så är man.  Pengar till advokaten hade också varit roligare att ge till barnen.
Hur som haver, så dyker jag äntligen upp hos medlaren, sätter mig på stolen och så säger medlaren "-x- uteblir och medlingen är avbruten".  Jahapp, tack så jäkla mycket för den.  Ständigt drabbas barnen och min familj och jag kände sån ilska igår att jag var på väg att koka över.  Hur lever man med sig själv om man vet hur mycket man förstör för andra oskyldiga barns liv? Gång på gång, hela jäkla tiden! Jag lider SÅ med mina barn som hade önskat sig ett lugnt och mysigt sommarlov.  Att kunna röra sig utan rädsla, att leka med sina vänner och göra allt de vill göra.
Och så jag, som precis fått ett nytt jobb som jag bokstavligen avgudar - och så kan jag inte jobba.  Jag hoppas för allt i världen att jag inte blir av med mitt arbete där, för jag trivs så bra! Det är perfekta arbetstider, underbara människor och ständigt roliga dagar.
Barnen går såklart först, men alla tre vill leka med barn.  Varför kan inte eländet ta slut? Hur orkar man hela tiden sätta käppar i hjulet för BARN? Det är dom som har blivit lidande och sårade mest hela tiden.  Två stora barn som förstår och ett litet barn som slits hit och dit och som jag bara vill ge struktur och rättvisa.  Tre oskyldiga barn som inte förtjänar detta.  Jag använder sällan ordet hata, men det kan jag använda nu.  Jag känner rent hat och det är tragiskt.  Det här "kriget" som startades hade kunnat undvikas, jag visade för fasen offentligt att jag mådde BRA, hade det BRA med barnen - och då började mardrömmen.  Jag kommer aldrig förstå.  Och jag förstår fortfarande inte.  Jag som målats upp till denna hemska och förfärligt farliga mamman (som soc sa motsatsen om) - målet i tingsrätten kretsade kring oro om mig.  Men ändå har jag inte hört ett ljud eller fått en fråga om läget.
Det finns ingen oro,
Men det fanns och finns en vilja av kontroll.
Jag blir spyfärdig, att somliga människor kan knäcka oskyldiga barn psykiskt men fortsätta tänka egoistiskt och blunda för sanningen.  Vidrigt.  

Nu har jag ingen aning om när något sker i tingsrätten.  Hur lång tid detta ska ta denna gången.  Men jag vet att DU läser här, så snälla - tänk dig för, tänk på hur mycket du redan skadat barnen, känns det bra att fortsätta med det?
Som förälder är det viktigt att tänka ur barnens perspektiv.  Vilket jag gjort i över 2 månaders tid.  (Och så sedan jag var femton gällande andra barnen.)  Jag har följt diktering och samarbetat på alla plan som fanns och finns.  Att hävda att jag inte samarbetar, det är bara jäkligt dumt. 
Låt barnen få frid någon gång.  Nu får det fasen vara nog! Jag är hatisk, arg och enormt ledsen över att se hur mina barn blir lidande, det är oförlåtligt.

Hur jag själv mådde under förhållandet skiter jag i, det var då, nu är jag frisk.  Någon oro kring mig finns inte, den enda oron JAG har är att barn far illa.
Helt i onödan.

Jag vill vakna upp ur mardrömmen.  Jag ser tre syskon som har oerhört starka band till varandra. En liten tjej på knappt 2 år som inte låter mamma gå mer än en meter bort.  Rädslan att jag ska "försvinna igen" finns väl och det är sorgligt.
Den här lilla flickan behöver mig och syskonen OCKSÅ - om någon annan anser annat så blir jag förvånad.

I detta nuet sitter jag och mobilbloggar och tittar på detta:

(null)

Nu kan Elise hänga på när brorsan cyklar! Men roligast är förstås när han ger henne extra fart.  Äskade barn!

Nu får vi nog ta och väcka tonåringen, haha!
 Jag önskar er en fin torsdag och hoppas att solen värmer likadant hos er.  Vilka sommardagar vi haft på sistone! Redan... det är väl i alla fall tur det.
Anonym


Anonym
Allt handlar ju om att han vill ha kontroll men också försöka driva er från ert hemmiljö för att skapa spänning mellan dig o äldsta barnet. För hon vill ju så klart va hemma o ha stallet o vännerna. Och genom att driva iväg er så kan ju Em bli ledsen o arg och i hans värld vända sig emot dig o då vill ju han ha de som bevis för att du är en ” dålig ” mamma... typ
Stå på er! Var ett team!

Svar: Vi håller hårt ihop! Emilia förstår att mycket inte ligger i mina händer. Hon är såklart ledsen och arg men inte på mig. Precis som jag är ledsen och arg, för att jag avskyr att se mina barn lida. De ska inte känna rädsla eller oro över att vara hemma, gå ut eller göra det dom vill. De är värda ett helt vanligt liv - alla 3! Förhoppningsvis tar detta slut snart. Jag orkar inte se mina barn så knäckta och sårade, rent psykiskt misshandlade. Jag ber varje dag om att allt bara ska nå ett slut. Men som sagt, vi står varandra väldigt nära - jag och mina barn. Vi är ett starkt team 💕
Denize

Anonym

Beundrar dig som du kämpar. Man gör ju allt för sina barn! Jag hoppas innerligt att du snart får lugn och ro ❤ att ni allihopa får det och en sommar där ni kan njuta av varandra. Varma kramar till dig och dina fina barn

Tess

Vill bara säga att det är läskigt hur identisk situation du och jag sitter i.. Jag känner igen mig i ALLT du skriver. Min mamma hittade din blogg och tipsade mig om den och jag är så glad över det för

Hanna Karlsson

Jag lider verkligen med dig och framförallt med barnen. De är så oskyldiga och de som drabbas hårdast. Kommer tänka på dig i veckan nu och håller verkligen tummar och tår att det löser sig.

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress