Såhär lagom till påsk så dyker jag upp igen, med en samling av bilder från barnens tidigare år.  Tänk så fort tiden kan gå och tänk så mycket som kan hända under och emellan alla dessa år.
 
Nu kommer jag med en comeback.  Och jag kommer göra det med en stor jäkla smäll!
För livet har verkligen förändrats och jag ser ljusare på livet än vad jag har gjort på väldigt länge.
 
Våran höst och vinter var bland de vidrigaste månaderna jag varit med om.  Alla motgångar, alla sjukdomar, all isolering.  Livet var som att segla i motvind varenda jäkla dag.  Men vi kämpade, vi kämpade på som familj, vi kämpade arslet av oss tills en familjemedlem valde att ge upp.
K lämnade mig och det var bland den traumatiska upplevelsen jag varit med om - och då har jag nästan varit med om allt och lite till tidigare i mitt liv.  Som en blixt från klar himmel, så var familjen inte värd att kämpa för längre.
De gångerna jag ville avsluta pga lögner, besvikelse, bedragning och aggressivitet så fick jag inte det.  Jag fick aldrig välja som jag ville.  För barnen var viktigast och vi skulle hålla ihop för dom oavsett hur vi än kände för varandra.  Jag fick aldrig välja, men det fick han.
Jag är inte ute efter att svartmåla, för jag tänker inte sjunka lika lågt som han har gjort.  Jag kommer inte säga eller skriva allt. Även om jag detalj på detalj skulle kunna få ett helt land att höja på ögonbrynen.
 
Den kvällen han valde att avsluta och lämna så var det precis när barn skulle nattas.  Jag hör fortfarande barnens röster skrika.  Jag hör deras skrik och gråt i huvudet varenda kväll jag lägger mig för att sova.  Det gör så förbannat ont att någon lyckades såra mina barn, när allt man gör i livet är att försöka beskydda dom från allt ont.  Det var hemskt, jag satt maktlös på golvet i chock, jag försökte krama om barnen för att lugna dom, men de puttade undan mig och ville ha svar.  De ville få reda på varför Pappa helt plötsligt bara drar och vägrar ens säga adjö med en kram.  Ytterdörren stängdes och vi satt som i en hög och kramades och grät, fråga efter fråga ställdes och jag hade inga svar.  Jag var hjälplös.  För första gången kunde jag verkligen inte hjälpa mina barn i deras hjärtesorg.
En närstående kom hit och hjälpte mig och barnen, spelade, lekte, pratade och fick dom på andra tankar.
Jag var ett vrak senare den natten, sov inte en blund, gick upp då och då och tittade till alla mina vackra sovande barn.  Mina tre anledningar till att fortsätta andas.
 
Dagarna har gått och all kontakt angående lilla Elise har skett via hennes farmor.  Jag har langat fram förslag inför framtiden, hur vi skall göra med barn/barnen, vad som kan bli bäst - för ett samarbete måste ske.  I 17 år måste vi (tyvärr) ha med varandra att göra.  Men än så länge kan han inte stå för sina handlingar och det säger väl det mesta.
 
Första dagarna var tuffa.  Jag var svag, hade hjälp här hela tiden, ena sekunden var jag okej - nästa sekund grät jag okontrollerat.  Så jag är SÅ tacksam över den fina hjälpen jag/vi fått när jag inte orkat.  För vet ni vad? Det är helt okej att inte vara okej ibland.  Han var mitt livs kärlek (trodde jag i min bubbla), vi hade ringar på fingrarna, vi pratade semesterplaner och bröllop ena veckan och sedan poff.  Ja, POFF så var det borta.
 
Sedan så ställde jag mig upp.  Det började med att jag skrev ett CV och personligt brev.  Medan fingrarna dansade över det här tagnentbordet så hörde jag vad jag själv skrev.  Alla bra saker, allt bra jag åtstadkommit, hur självständig jag är enda in i ryggmärgen egentligen.  Jag har liksom levt i flera år och räknat med att någon skulle ta hand om mig, för det var så det var - jag övertalades att jag inte klarade det ena och andra, jag skulle aldrig klara mig själv.  Jag räknade med att han skulle leva mit liv åt mig.  Min enorma självkänsla trampades sönder under dessa år.

Det är lätt att få den här texten att verka negativ och elak.  Men inte alls så.
Mitt hjärta slogs sönder i tusen bitar, det är frustrerande att inte diskutera barn via pappan själv, han skötte separationen jävligt dåligt om jag (och många andra) får säga det själv.  Allt sköttes fel, orättvist och rent ut sagt elakt - men i dagsläget vet jag att det var det allra bästa, själva separationen alltså.
Jag hittade tillbaka till mig själv, den riktiga Denize på ett par dagar, jag har umgåtts med vänner, jag har varit ute med mina närmsta och träffat nya människor, jag har fått tillbaka de vänner som jag inte fick ha kontakt med.  Jag är mig själv.  Stark.  Jag vet inte varifrån jag hittade styrkan men jag känner mig starkare idag än på länge.  Jag hanterar det psykiska med en klackspark.  Jag hanterar det praktiska utan att blinka.
Jag är inte rädd längre.  Jag är inte rädd för att misslyckas.  Livet har sin gång, allt sker av en anledning och meningen bakom detta är glasklart för mig.  Jag är så jäkla mycket lyckligare helt plötsligt.  Som mina närmaste vänner säger så låter jag som mig själv igen.  Och det har jag inte gjort på väldigt länge!
Meningen med vårt avslutade förhållande var att jag skulle få känna såhär igen.  Glädje.  Det finns ingen som kontrollerar varken mig eller mina tankar.  Mitt självhat brann samma kväll som jag tände ett ljus med orden "Together is our favorite place to be".
 
Självklart kommer jag tänka tillbaka på de fina stunderna också. För de fanns.  Annars hade jag ju inte satt på mig en ring på mitt finger, eller gått in i relationen.  Bara det att jag snabbt kände mig ensam i tvåsamhet redan som gravid, saker började ske och alla sa "lämna", men jag skämdes... jag ville ju ha kärnfamiljen.  Och ju mer tiden gick desto mer förändrades saker och ting.  Mina principer och värderingar försvann, min självrespekt existerade inte, jag fick alltid en anledning till att känna att jag inte dög och på något sätt sögs jag in i vad jag kallar "bubblan" där jag plötsligt var motsatsen till mitt riktiga jag, allt jag älskade innan hatade jag helt plötsligt, alla människor som varit äkta och funnits genom alla år blockerades, jag kunde inte tala för mig själv, jag var för svag, jag klarade inte av det ena eller det andra.
Som sagt så ville jag till slut lämna så många gånger, men av olika orsaker så fick jag inte och till slut såg jag ingen utväg så det enda jag kunde hoppas på var att det skulle bli bättre.  Men det blev sämre, för JAG fanns inte kvar till slut.  Och det är enormt tragiskt att tänka tillbaka, såhär när bubblan är spräckt och min hjärna inte är tvättad av annat.  Det var inget sunt förhållande och någon dag kanske jag vågar prata om vad jag egentligen stod ut med.  Just nu är jag bara glad att jag faktiskt är fri, det var ju det enda jag ville så himla länge - men de första dagarna efter avslutet var jag kvar i bubblan, jag var ännu inte mig själv och jag hade matats med att jag aldrig skulle klara mig utan honom och jag trodde ju på det.  Men jag klarar mig galant.
 
Vi har känt varandra sedan tidiga tonåren.  Han var min vän, sedan blev han min pojkvän, fästman och alldeles strax skulle han bli min man.  Det är tur att vi aldrig hann dit, allt sker av en anledning.  Jag avbröt en relation med honom när vi var unga av en anledning och varför skulle det vara annorlunda denna vevan? Det jag kan känna tacksamhet över är att jag fick Elise.  Även om jag var den som var engagerad och därmed helt slutkörd - så är hon en av de tre bästa sakerna som hänt mig.
Jag är även tacksam för de bra dagarna, även om hela min värld lyckades vara upp och ned vänd, som sagt jag var aldrig jag.  Det enda jag kämpade var att duga.  Men det gjorde jag aldrig och jag vill vara i en relation där jag accepteras för den jag är, att mina känslor betyder något och inte viftas bort, jag är värd att bli hörd och sedd men det viktigaste av allt är att jag förtjänar någon man kan lita på.

Det vore bara skönt med en freakin' framtidsplan, ett samarbete, en kommunikation.  Det är det enda jag vill reda ut nu.
Jag har fått jaga hans familj när det handlar om det praktiska kring Elise och det vägrar jag fortsätta med.
Han gjorde sitt val.  Och snabbt gick det, så nu får vi vänta på att han blir man nog att stå för sina handlingar.
 
Idag åker vi till Gotland och firar påsk.  Sedan så fortsätter jag leva life bara.  Jag kan vara spontan igen, ingen kan hålla mig tillbaka, nu gör jag precis som jag vill och jag skall kämpa för att barnen skall få de absolut bästa liven någonsin.
Jag har mycket att skriva, saker som hänt - men jag känner att jag börjar med den här största bomben.
Idag är jag en ensamstående mamma till 3.  Det blev inte som det skulle bli, barnen kommer inte få den där kärnfamiljen.  Men så länge vi 4 har varandra så har vi allt.  Jag går rakryggad ur detta... och det känns förjävla bra!
 
 
(Juste, jag är blond numera också... hahaha! Som om det hade någon betydelse efter texten)
Fortsätt att följa mig på Instagram @denize, för fler uppdateringar.
 
GLAD PÅSK VÄNNER!