Såhär lagom till påsk så dyker jag upp igen, med en samling av bilder från barnens tidigare år.  Tänk så fort tiden kan gå och tänk så mycket som kan hända under och emellan alla dessa år.
 
Nu kommer jag med en comeback.  Och jag kommer göra det med en stor jäkla smäll!
För livet har verkligen förändrats och jag ser ljusare på livet än vad jag har gjort på väldigt länge.
 
Våran höst och vinter var bland de vidrigaste månaderna jag varit med om.  Alla motgångar, alla sjukdomar, all isolering.  Livet var som att segla i motvind varenda jäkla dag.  Men vi kämpade, vi kämpade på som familj, vi kämpade arslet av oss tills en familjemedlem valde att ge upp.
K lämnade mig och det var bland den traumatiska upplevelsen jag varit med om - och då har jag nästan varit med om allt och lite till tidigare i mitt liv.  Som en blixt från klar himmel, så var familjen inte värd att kämpa för längre.
De gångerna jag ville avsluta pga lögner, besvikelse, bedragning och aggressivitet så fick jag inte det.  Jag fick aldrig välja som jag ville.  För barnen var viktigast och vi skulle hålla ihop för dom oavsett hur vi än kände för varandra.  Jag fick aldrig välja, men det fick han.
Jag är inte ute efter att svartmåla, för jag tänker inte sjunka lika lågt som han har gjort.  Jag kommer inte säga eller skriva allt. Även om jag detalj på detalj skulle kunna få ett helt land att höja på ögonbrynen.
 
Den kvällen han valde att avsluta och lämna så var det precis när barn skulle nattas.  Jag hör fortfarande barnens röster skrika efter honom, dra i honom, böna och be honom att stanna.  Jag hör deras skrik och gråt i huvudet varenda kväll jag lägger mig för att sova.  Det gör så förbannat ont att någon lyckades såra mina barn, när allt man gör i livet är att försöka beskydda dom från allt ont.  Det var hemskt, jag satt maktlös på golvet i chock, jag försökte krama om barnen för att lugna dom, men de puttade undan mig och ville ha svar.  De ville få reda på varför Pappa helt plötsligt bara drar och vägrar ens säga adjö med en kram.  Ytterdörren stängdes och vi satt som i en hög och kramades och grät, fråga efter fråga ställdes och jag hade inga svar.  Jag var hjälplös.  För första gången kunde jag verkligen inte hjälpa mina barn i deras hjärtesorg.
En närstående kom hit och tog hand om barnen, spelade, lekte, pratade och fick dom på andra tankar.
Själv kollapsade jag och grät tills tårarna tog slut.  Jag tror inte att jag någonsin kommer kunna gråta igen, så pass slut är dom.  Jag var ett vrak senare den natten, sov inte en blund, gick upp då och då och tittade till alla mina vackra sovande barn.  Mina tre anledningar till att fortsätta andas.
 
Dagarna har gått och all kontakt angående lilla Elise har skett via hennes farmor.  Jag har langat fram förslag inför framtiden, hur vi skall göra med barn/barnen, vad som kan bli bäst - för ett samarbete måste ske.  I 17 år måste vi (tyvärr) ha med varandra att göra.  Men än så länge kan han inte stå för sina handlingar och det säger vål det mesta.
 
Första dagarna var tuffa.  Jag var svag, hade hjälp här hela tiden, ena sekunden var jag okej - nästa sekund grät jag okontrollerat.  Så jag är SÅ tacksam över den fina hjälpen jag/vi fått när jag inte orkat.  För vet ni vad? Det är helt okej att inte vara okej ibland.  Han var mitt livs kärlek, vi hade ringar på fingrarna, vi pratade semesterplaner och bröllop ena veckan och sedan poff.  Ja, POFF så var det borta.
 
Sedan så ställde jag mig upp.  Det började med att jag skrev ett CV och personligt brev.  Medan fingrarna dansade över det här tagnentbordet så hörde jag vad jag själv skrev.  Alla bra saker, allt bra jag åtstadkommit, hur självständig jag är enda in i ryggmärgen egentligen.  Jag har liksom levt i flera år och räknat med att någon skulle ta hand om mig, för det var så det var - jag övertalades att jag inte klarade det ena och andra, jag skulle aldrig klara mig själv.  Jag räknade med att han skulle leva mit liv åt mig.  Min enorma självkänsla trampades sönder under dessa år.

Det är lätt att få den här texten att verka negativ och elak.  Men inte alls så.
Mitt hjärta slogs sönder i tusen bitar, det är frustrerande att inte diskutera barn via pappan själv, han skötte separationen jävligt dåligt om jag (och många andra) får säga det själv.  Allt sköttes fel, orättvist och rent ut sagt elakt - men i dagsläget vet jag att det var det allra bästa, själva separationen alltså.
Jag hittade tillbaka till mig själv, den riktiga Denize på ett par dagar, jag har umgåtts med vänner, jag har varit ute med mina närmsta och träffat nya människor, jag har fått tillbaka de vänner som jag inte fick ha kontakt med.  Jag är mig själv.  Stark.  Jag vet inte varifrån jag hittade styrkan men jag känner mig starkare idag än på länge.  Jag hanterar det psykiska med en klackspark.  Jag hanterar det praktiska utan att blinka.
Jag är inte rädd längre.  Jag är inte rädd för att misslyckas.  Livet har sin gång, allt sker av en anledning och meningen bakom detta är glasklart för mig.  Jag är så jäkla mycket lyckligare helt plötsligt.  Som mina närmaste vänner säger så låter jag som mig själv igen.  Och det har jag inte gjort på väldigt länge!
Meningen med vårt avslutade förhållande var att jag skulle få känna såhär igen.  Glädje.  Det finns ingen som kontrollerar varken mig eller mina tankar.  Mitt självhat brann samma kväll som jag tände ett ljus med orden "Together is our favorite place to be".
 
Självklart kommer jag tänka tillbaka på de fina stunderna också. För de fanns.  Annars hade jag ju inte satt på mig en ring på mitt finger efter detta:
 
 
Vi har känt varandra sedan tidiga tonåren.  Han var min vän, sedan blev han min pojkvän, fästman och alldeles strax skulle han bli min man.

Det vore bara skönt med en freakin' framtidsplan, ett samarbete, en kommunikation.
Jag har fått jaga hans familj när det handlar om det praktiska kring Elise och det vägrar jag fortsätta med.
Han gjorde sitt val.  Och snabbt gick det, så nu får vi vänta på att han blir man nog att stå för sina handlingar.
 
 
Idag åker vi till Gotland och firar påsk.  Sedan så fortsätter jag leva life bara.  Jag kan vara spontan igen, ingen kan hålla mig tillbaka, nu gör jag precis som jag vill och jag skall kämpa för att barnen skall få de absolut bästa liven någonsin.
Jag har mycket att skriva, saker som hänt - men jag känner att jag börjar med den här största bomben.
Idag är jag en ensamstående mamma till 3.  Det blev inte som det skulle bli, barnen kommer inte få den där kärnfamiljen.  Men så länge vi 4 har varandra så har vi allt.  Jag går rakryggad ur detta... och det känns förjävla bra!
 
 
(Juste, jag är blond numera också... hahaha! Som om det hade någon betydelse efter texten)
Fortsätt att följa mig på Instagram @denize, för fler uppdateringar.
 
GLAD PÅSK VÄNNER!