Såhär lagom till påsk så dyker jag upp igen, med en samling av bilder från barnens tidigare år.  Tänk så fort tiden kan gå och tänk så mycket som kan hända under och emellan alla dessa år.
 
Nu kommer jag med en comeback.  Och jag kommer göra det med en stor jäkla smäll!
För livet har verkligen förändrats och jag ser ljusare på livet än vad jag har gjort på väldigt länge.
 
Våran höst och vinter var bland de vidrigaste månaderna jag varit med om.  Alla motgångar, alla sjukdomar, all isolering.  Livet var som att segla i motvind varenda jäkla dag.  Men vi kämpade, vi kämpade på som familj, vi kämpade arslet av oss tills en familjemedlem valde att ge upp.
K lämnade mig och det var bland den traumatiska upplevelsen jag varit med om - och då har jag nästan varit med om allt och lite till tidigare i mitt liv.  Som en blixt från klar himmel, så var familjen inte värd att kämpa för längre.
De gångerna jag ville avsluta pga lögner, besvikelse, bedragning och aggressivitet så fick jag inte det.  Jag fick aldrig välja som jag ville.  För barnen var viktigast och vi skulle hålla ihop för dom oavsett hur vi än kände för varandra.  Jag fick aldrig välja, men det fick han.
Jag är inte ute efter att svartmåla, för jag tänker inte sjunka lika lågt som han har gjort.  Jag kommer inte säga eller skriva allt. Även om jag detalj på detalj skulle kunna få ett helt land att höja på ögonbrynen.
 
Den kvällen han valde att avsluta och lämna så var det precis när barn skulle nattas.  Jag hör fortfarande barnens röster skrika.  Jag hör deras skrik och gråt i huvudet varenda kväll jag lägger mig för att sova.  Det gör så förbannat ont att någon lyckades såra mina barn, när allt man gör i livet är att försöka beskydda dom från allt ont.  Det var hemskt, jag satt maktlös på golvet i chock, jag försökte krama om barnen för att lugna dom, men de puttade undan mig och ville ha svar.  De ville få reda på varför Pappa helt plötsligt bara drar och vägrar ens säga adjö med en kram.  Ytterdörren stängdes och vi satt som i en hög och kramades och grät, fråga efter fråga ställdes och jag hade inga svar.  Jag var hjälplös.  För första gången kunde jag verkligen inte hjälpa mina barn i deras hjärtesorg.
En närstående kom hit och hjälpte mig och barnen, spelade, lekte, pratade och fick dom på andra tankar.
Jag var ett vrak senare den natten, sov inte en blund, gick upp då och då och tittade till alla mina vackra sovande barn.  Mina tre anledningar till att fortsätta andas.
 
Dagarna har gått och all kontakt angående lilla Elise har skett via hennes farmor.  Jag har langat fram förslag inför framtiden, hur vi skall göra med barn/barnen, vad som kan bli bäst - för ett samarbete måste ske.  I 17 år måste vi (tyvärr) ha med varandra att göra.  Men än så länge kan han inte stå för sina handlingar och det säger väl det mesta.
 
Första dagarna var tuffa.  Jag var svag, hade hjälp här hela tiden, ena sekunden var jag okej - nästa sekund grät jag okontrollerat.  Så jag är SÅ tacksam över den fina hjälpen jag/vi fått när jag inte orkat.  För vet ni vad? Det är helt okej att inte vara okej ibland.  Han var mitt livs kärlek (trodde jag i min bubbla), vi hade ringar på fingrarna, vi pratade semesterplaner och bröllop ena veckan och sedan poff.  Ja, POFF så var det borta.
 
Sedan så ställde jag mig upp.  Det började med att jag skrev ett CV och personligt brev.  Medan fingrarna dansade över det här tagnentbordet så hörde jag vad jag själv skrev.  Alla bra saker, allt bra jag åtstadkommit, hur självständig jag är enda in i ryggmärgen egentligen.  Jag har liksom levt i flera år och räknat med att någon skulle ta hand om mig, för det var så det var - jag övertalades att jag inte klarade det ena och andra, jag skulle aldrig klara mig själv.  Jag räknade med att han skulle leva mit liv åt mig.  Min enorma självkänsla trampades sönder under dessa år.

Det är lätt att få den här texten att verka negativ och elak.  Men inte alls så.
Mitt hjärta slogs sönder i tusen bitar, det är frustrerande att inte diskutera barn via pappan själv, han skötte separationen jävligt dåligt om jag (och många andra) får säga det själv.  Allt sköttes fel, orättvist och rent ut sagt elakt - men i dagsläget vet jag att det var det allra bästa, själva separationen alltså.
Jag hittade tillbaka till mig själv, den riktiga Denize på ett par dagar, jag har umgåtts med vänner, jag har varit ute med mina närmsta och träffat nya människor, jag har fått tillbaka de vänner som jag inte fick ha kontakt med.  Jag är mig själv.  Stark.  Jag vet inte varifrån jag hittade styrkan men jag känner mig starkare idag än på länge.  Jag hanterar det psykiska med en klackspark.  Jag hanterar det praktiska utan att blinka.
Jag är inte rädd längre.  Jag är inte rädd för att misslyckas.  Livet har sin gång, allt sker av en anledning och meningen bakom detta är glasklart för mig.  Jag är så jäkla mycket lyckligare helt plötsligt.  Som mina närmaste vänner säger så låter jag som mig själv igen.  Och det har jag inte gjort på väldigt länge!
Meningen med vårt avslutade förhållande var att jag skulle få känna såhär igen.  Glädje.  Det finns ingen som kontrollerar varken mig eller mina tankar.  Mitt självhat brann samma kväll som jag tände ett ljus med orden "Together is our favorite place to be".
 
Självklart kommer jag tänka tillbaka på de fina stunderna också. För de fanns.  Annars hade jag ju inte satt på mig en ring på mitt finger, eller gått in i relationen.  Bara det att jag snabbt kände mig ensam i tvåsamhet redan som gravid, saker började ske och alla sa "lämna", men jag skämdes... jag ville ju ha kärnfamiljen.  Och ju mer tiden gick desto mer förändrades saker och ting.  Mina principer och värderingar försvann, min självrespekt existerade inte, jag fick alltid en anledning till att känna att jag inte dög och på något sätt sögs jag in i vad jag kallar "bubblan" där jag plötsligt var motsatsen till mitt riktiga jag, allt jag älskade innan hatade jag helt plötsligt, alla människor som varit äkta och funnits genom alla år blockerades, jag kunde inte tala för mig själv, jag var för svag, jag klarade inte av det ena eller det andra.
Som sagt så ville jag till slut lämna så många gånger, men av olika orsaker så fick jag inte och till slut såg jag ingen utväg så det enda jag kunde hoppas på var att det skulle bli bättre.  Men det blev sämre, för JAG fanns inte kvar till slut.  Och det är enormt tragiskt att tänka tillbaka, såhär när bubblan är spräckt och min hjärna inte är tvättad av annat.  Det var inget sunt förhållande och någon dag kanske jag vågar prata om vad jag egentligen stod ut med.  Just nu är jag bara glad att jag faktiskt är fri, det var ju det enda jag ville så himla länge - men de första dagarna efter avslutet var jag kvar i bubblan, jag var ännu inte mig själv och jag hade matats med att jag aldrig skulle klara mig utan honom och jag trodde ju på det.  Men jag klarar mig galant.
 
Vi har känt varandra sedan tidiga tonåren.  Han var min vän, sedan blev han min pojkvän, fästman och alldeles strax skulle han bli min man.  Det är tur att vi aldrig hann dit, allt sker av en anledning.  Jag avbröt en relation med honom när vi var unga av en anledning och varför skulle det vara annorlunda denna vevan? Det jag kan känna tacksamhet över är att jag fick Elise.  Även om jag var den som var engagerad och därmed helt slutkörd - så är hon en av de tre bästa sakerna som hänt mig.
Jag är även tacksam för de bra dagarna, även om hela min värld lyckades vara upp och ned vänd, som sagt jag var aldrig jag.  Det enda jag kämpade var att duga.  Men det gjorde jag aldrig och jag vill vara i en relation där jag accepteras för den jag är, att mina känslor betyder något och inte viftas bort, jag är värd att bli hörd och sedd men det viktigaste av allt är att jag förtjänar någon man kan lita på.

Det vore bara skönt med en freakin' framtidsplan, ett samarbete, en kommunikation.  Det är det enda jag vill reda ut nu.
Jag har fått jaga hans familj när det handlar om det praktiska kring Elise och det vägrar jag fortsätta med.
Han gjorde sitt val.  Och snabbt gick det, så nu får vi vänta på att han blir man nog att stå för sina handlingar.
 
Idag åker vi till Gotland och firar påsk.  Sedan så fortsätter jag leva life bara.  Jag kan vara spontan igen, ingen kan hålla mig tillbaka, nu gör jag precis som jag vill och jag skall kämpa för att barnen skall få de absolut bästa liven någonsin.
Jag har mycket att skriva, saker som hänt - men jag känner att jag börjar med den här största bomben.
Idag är jag en ensamstående mamma till 3.  Det blev inte som det skulle bli, barnen kommer inte få den där kärnfamiljen.  Men så länge vi 4 har varandra så har vi allt.  Jag går rakryggad ur detta... och det känns förjävla bra!
 
 
(Juste, jag är blond numera också... hahaha! Som om det hade någon betydelse efter texten)
Fortsätt att följa mig på Instagram @denize, för fler uppdateringar.
 
GLAD PÅSK VÄNNER!


Marie

Så trist att det blev så men det verkar ändå ha blivit bra för dig. Ta hand om er ♡

Anonym

Så bäst att du fann styrkan så snabbt! 💪 stor kram och glad påsk! ❤🌞🐣

Jelena

Tack för ett ärligt och fint skrivet inlägg! 🌺

Emma

Good riddance! Beklagar förstås att du mått skit och att han lämnat dig/er på ett sådant ruttet sätt. Men om han behandlade dig på ett så manipulativt sätt kan det faktiskt klassas som psykisk misshandel. Vilket ju inte är okej på något plan. Skickat en stor kram till er ♥️

Svar: Exakt, jag ser mig dock inte som något offer, även om nu många skulle kunna påstå att jag är det. Det var en tuff höst/vinter för oss alla - det är dock absolut inte ett skäl till att göra som han gjort. Men han satte mig fri - och alla hjärnspöken om att jag inte var stark nog att klara mig själv bara poff försvann. Kram!
Denize

Anonym

Hur kan man lämna på det sättet? Fruktansvärt... omoget och elakt. Tycker du har tur som blivit av med honom. Tur att ni inte hann gifta er. Hoppas han vaknar upp pch tar ansvar för sitt/sina barn!

Svar: Det hoppas jag med!
Denize

CarolineElisabeth

Det är så tråkigt att läsa att allt sprack och inte gick att laga. Men det är samtidigt en fröjd att höra din starka framtidstro och höra din viljestyrka och tro på det nya. Fy farao vilken stark kvinna du är. Har följt dig i sååå många år nu och jag slutar aldrig beundras. När ni var bosatta i Spanien beundrade jag dit mod. Du är verkligen en förebild att vara stolt över till dina barn. Lycko dom som har dig till mamma! 💕

Svar: TACK för de extremt fina orden.
Denize

JUNITJEJ

Jag vill ge dig en STOR KRAM!!!!

Svar: KRAM!!!
Denize

Kajza

Så otroligt välformerad text, man kan sätta in sig i din situation för du beskriver så himla bra. Men jag tror på dig och dina barn.

Det är K som får förlora en del, hans förlust. Du har dina 3 barn vid din sida och dina följare, bloggläsare, familj, vänner.

Kram

Svar: Absolut. Hans förlust, det här kan vara en av de varmaste familjerna som finns... de banden vi har till varandra - och så pass hårt vi håller varann om ryggen/ryggarna(?)... jag tror faktiskt att han en dag inser sitt misstag och ångrar sig då bittert! Kram på dig!
Denize

Carro

Du är helt fantastisk. Följer dig även på Instagram. Och jag tycker man märker att du är glad igen. Det är härlig att se att du hittade dig själv så pass snabbt igen.

Svar: Ja utan någon översittare så kommer man upp över ytan rätt fort! Många tror att det här är en fasad jag målar upp för att det gick från panikgråt, sömnbrist och hjärtesorg - till ja, vad det är nu! Men man tänker ju på allt som varit och så känner jag mig genuint glad igen, jag fick ju tillbaka min självkänsla!
Denize

Anonym

En stor Kram till dug och dina fina barn! Ville skriva att det är härligt att läsa din blogg igen, men vill då säga att det är trist allt som hänt. Men som du själv säger så fixar ni detta, du har ju gjort det förr! Kram!

Emilia

Önskar dig verkligen all lycka framöver! 🌟

Louise

Jag har följt din blogg till och från i säkert 12-13 år och jag måste bara säga att mitt hjärta värker för dig. Du förtjänar så himla mycket mer än allt du fått gå igenom. Har alltid imponerats av din enorma styrka och jag hoppas och är övertygad om att du hittar lyckan på ditt sätt igen. All kärlek till dig och dina fantastiska barn <3

Svar: Tack för de fina orden! Lyckan på mitt eget sätt kan jag finna, något mer förhållande lär det nog aldrig mer bli. Jag har mina barn, min familj, släkt och vänner. Det är allt jag behöver för att vara lycklig. Kram!
Denize

Sara

<3
Så tråkigt, hoppas det kan lösa sig med kommunikationen kring barn! Vad säger hans mamma när du har kontakt med henne?


Svar: Extremt tråkigt då hela släkten (typ) jobbar inom barnomsorg och skall vara pedagoger!? Kommunikation MÅSTE finnas, tyvärr i 17 och säkert fler år därefter.Mamman svarar endast på det praktiska kring Elise. Inget om hur vidrigt hennes son lämnade barnen gråtandes, ingenting om mina olika förslag om hur K kan ha umgänge med barn/barnen. Ingening, bara total tystnad. Både hos honom och hans mamma. Tur att jag iaf kan lösa det praktiska kring Elise (när de lånar henne) och att det hålls en god ton. Jag frågar alltid dagligen hur hon mår osv, och jag fick alltid uppdateringar från farmor. Så det var skönt iaf!
Denize

Sanna

Du är så sjukt stark. Blir så ledsen att man kan göra så mot barnen. Fyfan för såna män!

Svar: Håller med.
Denize

Sara

Fyfan rent ut sagt.. har följt dig sen Emilia var litet och kände ÄNTLIGEN! När du verkade ha träffat mannen i ditt liv.. nu hoppas jag bara att du och dina barn mår bra och att den där idioten inte skadat barnens hjärtan allt för mycket! Kram

Svar: Min tonårings hjärta består idag av ilska trots att hon är världens snällaste människa. Jag förstår henne. Jag skulle också vara arg på den som bara drog utan ljud och knuffade bort henne när hon skrek efter en kram. Elians hjärta är helt - tills den dagen då K kanske bara vill ha umgänge med Elise - då går det i tusen bitar. Han är helt inställd på "mamma-pappa-vecka" trots att det inte finns kommunikation. Han har liksom hittat på det själv. Men i början var de tufft... han grät varje kväll och ville ha pappa. Igår sa han spontant "Pappa är bääääääst!!" och lade till "...och mamma!!!! och Elise och Emilia och och och..." haha, älskade barn. Hoppas han inte blir utfryst ur detta. Jag har föreslagit att stå för hans kostnader, sålänge han inte lämnar Elian utanför (trots att han självmant klev in som pappa till Elian och ville inte ha det på något annat sätt). Kram.
Denize

A

Fy fan för sånt där alltså.. Vet inte hur jag ska formulera mig men ett stort hurra för att du redan nu känner dig gladare, friare och mer som dig själv. Då blev det rätt ändå, även om det behövde bli så fel först. Allt kommer bli bra <3

Svar: Det blir alltid värre innan det blir bättre :) Jag ser ljust på framtiden.
Denize

Moa

Vad skönt att den värsta chocken har lagt sig, hoppas så att det praktiska löser sig längre fram ❤️ just att få stöd av de som är nära är ju så otroligt viktigt i en sånhär situation... En kompis skilde sig förra året och det var först när hon kom ur förhållandet som hon insåg vad hon varit i (bland annat att bli intalad att hon aldrig skulle klara sig utan honom och en stark vilja att styra vilka hon skulle umgås med - helst bara deras gemensamma vänner). Den första tiden var jobbig men sedan blev det lättare. Dock var hon den som till sist bröt förhållandet. Kram ❤️

Svar: Relaterar till det du berättar om. Det är ju nu i efterhand jag inser hur jag blivit behandlad. Tack för att du delade med dig. Kram!
Denize

Annika K

❤️

Carolin

Jag har saknat dig här. Förstod att någonting omtumlande hänt. Har följt dig länge, sedan vi skulle köpa hus i Spanien. Jag har 3 döttrar och har åkt berg- och dalbana med deras relationer. Det du skrev nu är väldigt inspirerande och jag ska be dem läsa det. Vill önska dig all lycka och framgång med ditt "nya" liv och din lilla familj. Lys klart som den stjärna du är.

Svar: Tack för dina ord. Stor kram!
Denize

Mikaela

❤️

Mallan

Jag vet inte vart jag ska börja... blev helt tagen av att läsa det här! 😮 Nästan förbannad. 😒 Karlar tror visst att de kan göra som de vill..

Jag hoppas du hade det toppen på Gotland. Jag var också där under påskhelgen. Lite blåsigt och kallt, men ändå mysigt! 🌬

Ta hand om dig och dina fina barn. 💞

Svar: Jag pendlade i början mellan nedstämdhet och fruktansvärd ilska. Prcis så var det ju, K kunde göra som han ville - men inte jag. Nu är jag fri!-
Påskhelgen på ön var jättebra! Mysigaste dagarna med glada barn och glada vuxna. Nu får kidsen egentid med min faster och det förtjänar dom!
Kram
Denize

Lindah

Så ledsen att barnen fick genomlida det. Men tur att ni fyra har varandra!
Det här klarar ni 💕

Anonym

När du skriver barnen är det främst elise (såklart) men även Elian o Emilia då? Hur har barnen tagit den stora förändringen? Kramar

Svar: Skithårt! Fruktansvärt traumatiskt. Speciellt för Elian som kallar honom pappa. Det är hemskt. Kram
Denize

steffi

Starka kvinna! du är som en sån där sak man sparkar på men sen bara reser sig igen..alltid.En sak som jag funderat på länge är var dina föräldrar är och varför det iaf inte verkar som att barnen träffar dem. Innan du åkte till Spanien så var du på deras landställe i skärgården om jag inte minns fel.

Svar: Vi har kontakt, men de vill inte nämnas här bara.
Denize

Linda

Förstår att det kom som en chock för er alla. Förstår dock även hans mamma/farmor, att hon bara svarar på frågor som rör det praktiska runt erat gemensamma barn då hon inte har med din och hennes sons relation/konflikt att göra.
Gissar dock att hon ändå framför det du säger till honom.
Hon kan ju inte vara mer än en farmor.
I mina öron låter det så himla tokigt hur en person gått från familjefar till att på 2 sekunder tappa alla känslor i världen och bara försvinna och göra sig okontaktbar. I mina öron låter det som han fått någon psykisk knäpp/psykotiskt tillstånd. Eller så är han den mest känslokalla människa i ett par skor.

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress