Godkväll vänner.
I morse var jag på första tiden för medlingen. Jag tycker att det gick riktigt bra. Jag sa att allt jag har velat sedan han lämnade mig var ett samarbete.  Jag började ställa frågor om det direkt, med olika förslag.  Det var knäpptyst.  Påsken var fantastisk, jag åkte hem tidigare för att gå på min intervju, sedan passade jag på att umgås med folk som jag inte träffat på länge, då jag var barnfri.  Kvällen avslutades tidifgt och jag skämde bort mig själv med en hotellövernattning då jag kände sådan lycka över livet.  När detta visades offentligt så fick jag brevet från hans ombud och hela min värld raserade.
Jag som var lättad och lycklig, såg ljust på framtiden - att vara anställd istället för min egen chef (vilket jag fortfarande är delvis, jag har bloggen som yrke och även fotograferingen).  Jag ville bara komma UT då jag levt isolerad så himla länge.  Så fort jag började skriva personliga brev etc så vaknade jag.  Jag var inte alls svag.  Jag behövde inte alls en stöttepelare som sa det som sades om mig.  Jag ville bara bygga upp mitt nya liv, med min nya inre kraft och se till att barnen fick det bästa tänkbara.  Så jag oroade mig över det, att jag inte fick svar från fadern.  Hur skulle det bli? Det var det enda frågetecknet - men jag hade aldrig i min vildaste fantasi trott att han kunde göra så mot mamman till sitt barn, mamman till två helt fantastiska barn.  På tal om det.  Här är ett mail som jag fick för en stund sedan angående Emilia.
 
 
(Jag har bett om lov från Emilia att publicera detta).
 
Jag som mamma blir alltid lika stolt vid varenda utvecklingssamtal till bägge storbarnen - men när man får ett random mail från en mattelärare så värmer det extra.
Allt det här jag nämner om att folk berömmer mig för hur väluppfostrade mina barn är.  Här är ett bevis.  Jag talar inte till min fördel för att låta bra, utan detta är sanningen.  Jag ägnar extrem tid åt att forma barn till artiga individer.  Jag lär dom om respekt och disciplin, om rätt och fel, att tacka när man ska och hur man ska uppföra sig.  Att uppfostra barn är extremt viktigt för mig.
Mina ögon tårades när jag läste mailet.  Trots att jag VET att Emilia är en fantastisk medmänniska, vän, syster och dotter.  Hon är min hjälte alla dagar i veckan.  Vi KAN ryka ihop.  Vilka föräldrar gör inte det med sina barn? Ingen är perfekt och jag påstår verkligen aldrig att jag är det.  Men att kalla min en olämplig mamma, det trycker hårt på en riktigt öm punkt.  Mina barn är mitt allt - och jag prioriterar dom före mig själv per automatik.  Det är inget jag ens funderar på.  Jag lever för dom - jag lever för att skapa så bra människor av dom som möjligt.
Och det irriterar mig dagligen, att den familjen som en gång skulle bli min svärfamilj (och släkt) - de gav mig alltid så fina komplimanger om barnen. Trots att jag själv kände ibland att min kära son kunde vara lite "too much", jag fick be honom att tagga ned en smula - så tyckte de bara att han var härlig.  Han är sådan, han är en spexare, vill stå i centrum, synas och höras.  Precis som Emilia var när hon var mycket liten och precis som Elise är nu.  Men det jag ville komma till är, om jag är en sådan olämplig förälder, varför får jag sådana här mail? Varför har jag BARA fått goda ord om mina barn från lärare/förskolepedagoger/föräldrar enda sedan de var pyttesmå? ÄVEN under tiden jag var sjuk och led av min utmattningsdespression,  Det går inte ihop.  Varför skulle jag inte vilja forma Elise på samma sätt? Framförallt att hon ska veta vad som är rätt och fel, behandla människor som man själv vill bli behandlad och alltid visa respekt,
Det är inget som hon lär sig nu, det kommer hon inte påstå när hon blir stor nog att förstå vad hon utsattes för.
Att hon hade två syskon som socialen inte alls oroade sig över och inte kände någon oro över, att jag som mamma skulle kunna ta hand om henne lika väl.  Hon kommer tyvärr känna att hon berövades en jäkla massa tid med människor som hon älskar och avgudar - pga sin pappas känslor gentemot hennes mamma.
Han påstår att jag snackar skit om honom i bloggen och på andra vis som sms (hur han nu kan veta det?). Att han därför inte kan lita på mig med Elise.  Jag förklarade sakligt att man sätter sina personliga agg åt sidan och tänker på vad barnet vill ha och behöver.
Sedan så snackar jag inte skit.  Jag skriver min sanning.  Han tog mitt barn ifrån mig, jag drog det tyngsta lasset i 11,5 månader (sms finns som bevis, så tänk inte ens tanken att förneka det).  Sedan kraschade jag.  Jag orkade inte mer.  Jag vet inte hur många gånger jag bad honom att lämna mig, jag vet inte hur många gånger jag förklarade hur olycklig jag var, jag vet inte hur många gånger jag sa att jag inte kunde lita på honom - och utan tillit så funkar inte ett förhållande, jag vet inte hur många gånger jag sa att allt det ekonomiska skulle göra honom bitter en dag, jag ville lösa mina problem men det var omöjligt då - och då hjälpte han med det självmant.  Jag bad aldrig om det, jag krävde det aldrig, jag skämdes mest.  Kände mig som en liten hund med svansen mellan benen.
Jag var så mentalt och fysiskt dränerad i höstas - egentligen började det mycket tidigare.  Jag ringde ofta min bästa vän och grät över hur omöjligt allt kändes, att jag var så trött och att jag aldrig såg en utväg.  Sedan såg mina föräldrar på mig tidigt att något var på tok och att jag därefter var helt utbränd i augusti.  Ständigt stressad, ständigt på språng - allt för att sysselsätta lilla Elise som varken kröp eller gick.  Hon tog sina första steg i Spanien, men det dröjde ett bra tag innan hon gick stadigt.  Så det blev en himla massa kånkande och att ha henne i bärsele medan jag fixade allt hemma.
Jag kraschade så hårt och matades av tanken att jag inte gjorde någon nytta på jorden, att jag var för svag för att klara något själv osv osv.  Min självkänsla har ALLTD varit obrytbar - men den brösts verkligen i tusen bitar.  Jag lyssnade ju på honom, trodde att han hade rätt, att jag var svag, att jag inte klarade av alla dom dör sakerna som jag inte kunde göra "från och med nu måste du ha med mig, du får inte vara själv" minns orden så tydligt.  Jag minns mycket tydligt,
Jag snackar återigen inte skit.  Jag undrade hur han hade reagerat om det vore tvärtom  - att jag tog Elise ifrån honom, dikterade att han bara fick träffa henne ett par timmar på söndagar övervakandes av mina föräldrar.  Hade han pratat gott om mig då?  Hade han varit glad? Hade han inte varit desperat över att få tillbaka sitt barn - som har rätt till båda sina föräldrar.
Och skitsnack.  Jisses, han kallade mig för en missbrukare, han gick till min faster och påstod att jag kunde dölja det.  DET är skitsnack och det går inte att dölja missbruk.  Han beblandade sin familj och släkt angående mina tidigare mediciner, det är både kränkande och skitsnack.  Vad fasen förväntar sig en sådan människa som satt mig i denna situationen? Att jag ska hålla tyst och låtsas vara glad? En bit av mitt hjärta saknas och allt är orättvist.  Självklart skriver jag av mig, det gör ont inom mig, han har gjort något som jag ALDRIG hade gjort om det vore tvärtom.  Jag respekterade inte hans sätt att handskas med Elise, men jag hade inte tagit henne ifrån honom ändå.
Jag vill påstå att han lärde sig att bli pappa på riktigt långt över att hon var ett halvår.  Men han saknade ändå tålamod, vilket jag inte ska säga så mycket om.  Då jag förr också saknade tålamod - det är något jag har lärt mig att bli bättre på genom tiden jag tog hand om Elise 24/7, det krävdes tålamod.
Men hur som helst så ledde mina ord ingen vart.  Jag bad honom återigen att tänka ur Elise perspektiv, men det funkar inte.  Det är helt omöjligt.  Jag sa att min allra största dröm är att komma överens, enas om vad som är bäst för vårt gemensamma barn, att sluta utsätta barn för psykisk misshandel och faktiskt kunna skriva att yes, vi kommer överens, vi samarbetar för Elise bästa, vi tänker på henne och delar upp tiden rättvist mellan oss båda.  Att Elise får tillgång till båda sina föräldrar! Om han bara tänkte efter, var samarbetsvillig, förstod att jag format otroligt fina barn och är fullt kapabel till att göra det en treje gång. Det är allt jag begär, att Elise ska få det HON har rätt till.  Jag VILL att hon får ha både sin mamma och pappa - trots det helvete jag gått igenom.  Jag kan och kommer aldrig sluta tänka på barnens bästa.  Det bara är så.
Men JA, jag är arg och jag har rätt att vara arg.  Mina stora barn är helt knäckta och förtvivlade - jag blir arg att ingen tar hänsyn till det.  Att dom verkligen lider av besvikelse och saknad - de har ändå varit med väldigt mycket och fått hjälpa till jäkligt mycket - de älskar sin lillasyster. Jag är arg över att detta är ett förbaskat maktspel i mina ögon, jag blir arg över att Elise utsätts för detta.  Jag står för det jag tycker och jag säger det högt.  Så enkelt är det. Detta är fel MEN skulle kunna bli rätt.  Det var allt jag ville förmedla.
Jag snackar inte skit, jag ljuger inte.  Jag säger exakt som det var och är. Om han tycker att jag ska hylla hans positiva sidor så är han ute på hal is.  VARFÖR skulle jag göra det vid ett sådant här tillfälle?
Just nu handlar ALLT om barnen för mig.  Det är viktigast för mig, att Elise ska få samma förutsättningar som sina sykon men ändå ha tillgång till sin pappa.  För jag är så långt ifrån självisk man kan komma...jag tycker att han gjorde mycket extremt fel både under tiden vi levde ihop - men även efter.  Jag säger (skriver) saker som jag kan stå för. Får jag inte ha åsikter? Är jag en opålitlig mamma för att jag är arg över att hon fattas mig? Att hon "rövades bort" och nu ska leva en vardag med farföräldrarna då han inte kan ta hand om henne.
Är jag en opålitlig mamma som tycker att hon hör hemma på en förskola som planerar utflykter ständigt under dessa väderförhållanden, att jag tycker att hon har rätt till ordentilg social stimulans som hon behöver då man märker hur hon iakttar andra barn, gör likadant och vill leka med - fast på sidan om.  Hon är aktiv och förtjänar den vardagen. Där det faktiskt finns en vårdnadshavare som både kan lämna och hämta och även ha tid att besöka lekparker, stranden eller något mysigt efteråt? Att det finns en fullt kapabel mamma här som har hand om två barn men nekas rätt till min tredje.
Ursäkta, men är det konstigt att jag är arg, ledsen, besviken, sårad och fullkomligt rasande då detta sker utan grund.  Återigen, jag blev sjuk JA.  Jag fick starka mediciner utsrivna JA, jag blev inlagd i höstas JA.  Jag fortsatte med medicinering mot både ångest och depression efter JA.
Men detta var då.  Min kiropraktor förklarar klokt hur mina ryggmuskler jobbar hårt för att "hålla ihop" min skada, så därför upplever jag smärta pga stelhet.  Min sjukgymnast förklarar även klokt att det psykiska ofta hänger ihop med den fysiska värken.  Mår man dåligt så är man på helspänn och då reagerar kroppen som sp att den får ont fysiskt.
Min värk kommer aldrig försvinna, jag föddes med en ryggskada och skelettmissbildningar.  Jag kommer inte sluta få inflammationer i ryggen pga detta - därav äter jag medicin mot det.  Typ som voltaren men lite starkare och som verkar lite längre.
Han kommer också behöva fortsätta med läkemedel då han har sin egen problematik.  Slutar man med dessa så blir man snarare sämre föräldrar, de skrivs ju ut av en anledning.  Varför skulle min läkare t ex riskera att bli av med sitt läkarlicens pga mig, när han är överläkare/verksamhetschef.  Han har skrivit tre gånger hur jag behandlas och han blev tokig när jag bad om medicinlistan.  Han sa nej, nej och återigen nej.  Det är sekressbelagt och oerhört privat, jag skulle inte kränkas på det viset.  Jag fick länge övertala honom att jag MÅSTE ha den för att visa att jag är förändrad, att jag är frisk och att jag borde ha rätt till min dotter.  Han var arg som ifrågasattes när han hade skrivit konkreta inyg på vad som gällde.  Men som tur var så fick jag den ändå och där står inget som är något som Elise måste "skyddas ifrån".  I sådana fall måste alla hushåll skydda sina barn, för de flesta förvarar ju läkemedel hemme, alvdedon eller vad fasen som helst - som en 1,5 åring kan knapra i sig och dö.
 
Det finns inga argument längre.  Jag kände mig som en jädrans labbråtta som fick prova så mycket som gav HEMSKA biverkningar, som sattes ut och makulerades.  Nu behöver jag inte så mycket, bortsett från behandling hos sjykgymnast/kriopraktor och att smörja in mina stela muskler med tigerbalsam varje kväll.
 
Så återigen, jag har inte snackat skit. Jag har inte ljugit.  Hur hans minnesbild av våran tid tillsammans skiljer sig från min är inte mitt problem.  Det här är MIN blogg, där jag skriver om MITT liv och MINA känslor.  Han tog min bebis ifrån det här hushållet - om han tror att jag ska vara glad och hylla honom från det? Då är det dags att tänka om. Gör det som Elise vill istället - så ska du se hur texten ändras.  Prioritera barnet!
Hon kiknar av skratt med oss, oavsett om en förälder kan hata den andra så betyder det inte att Elise hatar mig.  Hon ser mig som en trygghet, hon avgudar sina syskon och mer till det finns det inte.  Jag hoppas att han inser det snart, att en dag kommer hon klandra honom/dom - då han använder dåtid emot mig och påstår att han inte han lita på mig med Elise när jag snackar skit.  Bullshit. Återigen, bort med ens egna känslor och sätt dig in i barnets skor - hur hon ser på saken.
 
 
En bild brukar säga mer än tusen ord. Hur många gånger har man inte hört det?
Ja, hon ser verkligen ut att vara otrygg med mig, ja hon ser verkligen ut att vilja bort ifrån mig, ja hon verkar absolut ha en farlig och instabil mamma.  Verkligen.
 
Egentligen vill jag inte skriva om detta mer i bloggen, men nu kände jag att det behövdes.  Öppna ögonen.
Titta noga, tänk noga.  Det här barnet är i behov av saker som inte endast du själv kan ge henne.  Farmor får gärna vara farmor, men jag är mamma.  Jag bar på hennei nio månader, födde fram henne, drog det tyngsta lasset första tiden och hon behöver mig. Hon behöver sina syskon.  Det är inte skitsnack, det har det aldrig varit - det har varit fakta.  Du däremot, du tar till med alla medel du kan för att se mig att se dum ut.  Jag kommer som sagt förklara hela situationen kring den andra pappan - hur saker EGENTLIGEN låg och ligger till.  Nu blev detta inlägget långt, så jag kommer avrunda strax.  Men sanningen ska fram.  Igen.  Jag mår illa över att bli ifrågasatt eller smutskastad eller vad jag nu har blivit - när jag har allt svart på vitt.  Drar man upp det förflutna - då får man också räkna med att jag säger mitt om det hela.  Kan fortfarande inte förstå att dessa människor som jag lovat ett samarbete med, de beblandade sig i helt fel saker, en flicka de inte har något att göra med och skadade sitt eget kött och blod på köpet. Bravo! Hoppas ni sover gott om nätterna och är stolta över er själva. En åttaåring med känslorna utanpå, som är helt knäckt över situationen - och ni hjälpte till med att låta det ske.  Årets föräldrar alltså, jeez.... MEN som sagt, det är en jävla tur att jag har sparat varenda litet ord skrivet,  ALLA sms, ALL historik, alla vittnen som kan stå för vad en viss herre både sa och gjorde och vissa farföräldrar som även dom sa en hel del.  Jag har allt kvar, för min sons skulll i framtiden egentligen - men när någon skadar mina barn, då brinner jag. Mitt uppdrag i livet är att skydda dom,
Jag är så himla stolt över min förmåga att hitta rätt relationer... verkligen.  Not.  Singel för alltid! Jag ska leva med och för mina barn.  Jag ska ha mina närstående.  Men jag kommer aldrig någonsin lita på någon igen. Aldrig.  Jag är klar och det känns helt okej för mig.  Jag klarar mig bäst själv
 
För att avsluta inlägget: medlingen gick över förväntan.  Mötet skulle ta 2 timmar men jag blev i princip utkastad minuter senare.  Nej men han förstod mig precis, att jag velat samarbeta, att det är det enda jag vill.  Jag var tydlig med mina krav och önskemål och det tyckte han lät bra.  Att jag godkände tingsrättens villkor förstår han dock inte att mina advokat rådde mig till, när Elise är skriven här, tillhör kommunen och inte får placeras i några köer till andra förskolor utanför kommunen.  Jag förklarade dock att jag inte kunde riskera att inte få Elise öht. Detta handlar om fyra veckor, ännu kortare tid om pappan vill lära sig att samarbeta med mig för Elise skull - då kan vi tillsammans skapa en tillfällig plan nu och över sommaren.  Det är DET rätten vill, att vi ska enas, att vi ska bygga upp en plan som fungerar praktiskt för både honom och mig  men främst Elise,  Medlaren tyckte att mina önskemål var mer än vettiga.  Jag hoppas att han nådde fram till K.  Han lovade mig att han varit med länge, fått många "omöjliga fall" att enas och komma överens och det allra viktigaste är att han genomskådar lögner och manipulation.  För det var det enda som skrämde mig, att K skulle leva kvar i det som var - medan jag så gärna vill få honom att förstå hur annorlunda allt är.  Därför ska vi ha ett gemensamt möte på fredag.
Jag hoppas, för alla barns skull, att han släpper kontrollen och makten och faktiskt använder sig av ett hjärta som finns där innge någonstans.  Att vi kan berätta för tingsrätten att vi kom övetens och att vi båda får tillgång till Elise - det är ju det dom vill.  Det är därför det enda beslutet som fatttades den 22 maj var medling.
Funkar det inte, då kommer ju tingsrätten göra ett beslut utefter det.  Och det vore synd.
 
Nu har jag skrivit i flera timmar så jag ska avsluta.
Jag hade några mysiga timmar med Elise idag, men hon pratade mycket om Emilia, Elian och även faster Anne.  Man märker hur mycket hon behöver.  Och alla pussar och kramar som hon frivilligt överöste mig med när vi var i parken idag.  Den känslan vill jag ha inom mig och somna gott till ikväll.
Snart Elise.  Snart måste du och dina syskon få ett slut på eländet - även jag och pappan.  Men jag vill bara att barnen får en fridfull sommar.  Med kvalitetstid och kärlek.  Hon har missat mycket med oss - och förtjänar att ta igen den tiden.  Det tycker jag, det tycker vi.  VI ÄLSKAR DIG, ELISE ÖSTMAN!
 
OBS jag har skrivit så länge och mycket, jag orkar inte korrekturläsa.  Ni får stå ut med evt stavfel och konstiga bildningar av meningar. PUSS OCH KRAM - och ge mig kärlek genom att som vanligt klicka på hjärtat.
(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

Godkväll fina!

Idag blir ett kort inlägg.  På riktigt den här gången.  Dagen har gått i ett.  Den började tidigt för ett läkarbesök, hämtade ut medicinlistan trots att min läkare blev skogstokig.  Han undrade hur jag kunde låta mig kränkas så? Ingen ska ha den listan förutom jag.  Det är så pass privat och sekressbelagt att det krävdes stor övertalning från mitt hålll.  Jag förklarade att det var för min dotters skull, att jag skulle göra vad helst för henne, för mina två andra barns skull - om vi bara kunde få lite frid någon jäkla gång.

Sedan jobbade jag stängning, Emilia åt på restaurang med en vän, Elian lekte med kompisar och åt rester från igår och nu sitter jag med min frukttallrik och kvällsteet och försöker mobilblogga men det går så segt, hackar och har sig, så jag ska försöka kasta in ett inlägg via datorn imorgon innan jobbet istället.

Ville bara säga hej och tack återigen för alla fina ord som ni lämnar efter er både hår, på insta, på Mail och nyfunna iinstavänner per sms! Tack tack tack!
Många kramar till er alla! Natti 💕
 
Min mors dag har verkligen varit helt fantastisk.  Att få ha alla mina barn lekandes vid stranden, en liten Elise som bekantade sig med både människor och djur, en Elian som badade, en Emilia som velade men struntade sedan it.  Vi hade några underbara timmar ute i sommarvärmen.  Elise ville inte lämna stranden, hon trivdes vid havet här i vår hamnstad.  Lilla hjärtat!  Det var skönt att få vara bara vi.  Jag och barnen.  Mina föräldrar var med en stund idag också, men sen var vi själva.  Jag behövde ladda med ordentlig kvalitetstid och jag suger verkligen åt mig kärleken för att orka med veckan som komma skall.
 
Jag satt länge och funderade där på stranden, när Elise lekte i sanden.  Tänk om saker vore annorlunda.  Tänk om somliga skulle tänka som andra par som separerar - dela upp dagar och veckor, prata semester etc och bara reda ut allt.  Man behöver inte vara bästa vänner, men man kommer dela på ett barn som man tillsammans skapat.  Man kommer oavsett vad ha med varandra att göra på ett sätt eller annat.
I mitt fall så blev detta en mardröm.  Jag trodde ALDRIG att han skulle kunna göra såsom han gjorde mot mig.
Men så fortsatte jag att tänka, pratade med en närstående om drömscenariot.  Att man bara kom överens, att man kunde hjälpas åt.  Att om det krisade för honom någon gång så skulle jag kunna hjälpa till och tvärtom.
Men istället så skall ett förbaskat krig ske över ett oskyldigt barn som VILL och BEHÖVER sin mamma och sina syskon också, han kommer aldrig komma undan det.  Aldrig.
De banden som vi alla har till varandra, de går inte att klippa, förminska eller förändra.  Vi är en tajt familj och när jag är ensamstående, utan förväntningar eller förhoppningar om att någon ska göra något för att avlasta mig så klarar jag mig som bäst.  Att känna ensamhet i tvåsamhet är den värsta känslan någonsin.
Nu får jag allt att gå ihop, även om det krisar - så finner jag lösningar, de stora barnen mår så jädrans bra med mig som trygghet men är SJÄLVKLART sårade över allt som hänt och Elise trivs verkligen som fisken här "hemmaaaa".
 
Jag vet att jag sa att jag skulle komma med ett längre inlägg nästa gång, med alla bilder.  Men jag hann inte.  Vi åt middag, storbarnen hade kompisar att vara med och plötsligt blev det såhär sen kväll.
Jag har mycket att skriva.  Främst om ytterligare en ENORM besvikelse som har skadat mitt barn ordentligt.  Jag är så oerhört ledsen för barnets skull, att det kan finnas monster till människor som gör det dom gjort.
Jag kommer inte sitta tyst om det, för jag har varenda sms kvar, varenda chathistorik - enda sedan år 2009.  Så de personerna som försökte ljuga ihop saker om MIG som mamma, ni kommer få stå ert kast.  När ni sätter barn i kläm, ett oskyldigt litet flickebarn som ni inte har ett smack att göra med - och så ett biologiskt barn på det dessutom.  Jag hoppas att ni vänder och vrider i era sängar om kvällarna - för FYFAN för det ni var medhjälpare till.  Sanningen kommer alltid fram och det är tur som fasen att jag sparade den och alltid tänkt att den är bra att ha om barnet vill se i framtiden hur det egentligen gick till, hur JAG gav chans efter chans.
Jag är så jävla trött på folk som ljuger så att jag skulle kunna spy.  Jag känner återigen ett enormt hat.
De känslorna lade sig med tiden, jag trodde att saker var annorlunda nuförtiden - men det är precis samma jäkla monster som för sex år sedan.  Jag kommer detaljerat berätta om detta vid ett senare tillfälle.  För jag kan inte begripa hur fasen man tänker, om man lägger sig i något man inte har någon aning om.  Hur pass mycket det kan skada ett barn.  Ni bör skämmas, hela högen - ni VET vad jag stod ut med.  Ni vet hur många chanser jag gav, jag stängde aldrig dörren, jag förbjöd ingenting alls en enda gång.  Och jag har det svart på vitt.  USCH OCH TVI! 
Jag vet inte vad jag gör för att dra åt mig dessa människor, det är seriöst helt sinnessjukt!
 
Jag känner att mycket går emot mig.  Men inget sänker mig.  Jag kan bli arg, jag kan bli ledsen, jag kan gråta - men inget rubbar mig.  Jag står exakt lika stadigt på benen ändå.
Jag lever för mina barn och den som säger något annat - den kan ta och fara långt.  Inte svårare än så.  Jag har i alla år satt mina barn i allra första hand, förutom när jag blev sjuk.  Men jag kan inte riktigt rå för det.  Det är som när K fick lunginflammation - ska jag kalla honom olämplig pga det? Man blir sjuk.  Sedan blir man frisk - och det glädjer mig att livet funkar så.  Synd att andra inte tänkte lika dant.
 
 
Hur som helst, det får vara nog med negativitet för idag.  Åter till mors dag.  Emilia diskade och stod för att städa köket - ett stort tack!  Jag fick även ett otroligt vackert brev som som vanligt berörde mig till tårar, en massa hjärtan från min son och en blomma från min yngsta.
 
 
Jag blev förvånad när K hämtade Elise och bad mig vänta och gav mig blomman och sa att den var från Elise på mors dag.  Finns det en liten bit av hjärta kvar där inne? Jag vill inte hoppas för mycket.  Jag blev bara extremt förvånad - att efter det här helvetet som jag gått igenom tillsammans med mina stora barn.  Hur livet har varit.  Tänk om han som jag, faktiskt tänker efter.  Att är detta värt det? Är ett krig värt det? Vi älskade varandra en gång för längesen, vi skapade ändå en människa tillsammans.
Och jag tror att, utan hets från andra, så vet han att jag är den bästa mamman möjligt till mina barn och hans dotter.  Som jag skrev igår, vi var inte bra för varandra - han var definitivt inte bra för mig.  Vi försökte få det att se bra ut - men det var det inte.  Alls... inte på långa vägar.  Men ingen av oss kommer ha Elise för sig själv resten av livet, det kommer inte funka så.
Så tänk om han bara tänkte ur Elise perspektiv.  Vad vill hon? Vad behöver hon? Vilka älskar hon? Vilka har hon växt upp med? Hur starka är alla dessa band?
Jag är inte den enklaste människan på jorden, jag har enorma brister - men när det kommer till att resonera och att samarbeta så är jag extremt öppen för förslag och så långt ifrån omöjlig man bara kan komma.
Jag hoppas att han sätter sig ned och tänker igenom detta.  Alla pengar som han lägger på en advokat och alla kommande rättegångar - är det inte roligare att lägga dom pengarna på Elise? Så känner jag i alla fall.
Jag kommer stå för det.  Jag vill inte kriga om ett barn.  Barnet har rätt till oss båda. Punkt.
 
Jag hoppas att alla mammor där ute har haft en finfin dag.  Att vara mamma kräver enorma superkrafter! Att skapa ett barn inom sig, att föda fram dom, att göda dom och oftast vara den främsta anknytningspersonen - och sedan alla år som kommer.  Alla mammor är fantastiska! (alla osjälviska mammor som tänker på sina barns bästa och inte hetsar andra till att göra andra illa - japp ni vet exakt vilka ni är).
 
PUSS OCH KRAM