Godkväll vänner.
I morse var jag på första tiden för medlingen. Jag tycker att det gick riktigt bra. Jag sa att allt jag har velat sedan han lämnade mig var ett samarbete.  Jag började ställa frågor om det direkt, med olika förslag.  Det var knäpptyst.  Påsken var fantastisk, jag åkte hem tidigare för att gå på min intervju, sedan passade jag på att umgås med folk som jag inte träffat på länge, då jag var barnfri.  Kvällen avslutades tidifgt och jag skämde bort mig själv med en hotellövernattning då jag kände sådan lycka över livet.  När detta visades offentligt så fick jag brevet från hans ombud och hela min värld raserade.
Jag som var lättad och lycklig, såg ljust på framtiden - att vara anställd istället för min egen chef (vilket jag fortfarande är delvis, jag har bloggen som yrke och även fotograferingen).  Jag ville bara komma UT då jag levt isolerad så himla länge.  Så fort jag började skriva personliga brev etc så vaknade jag.  Jag var inte alls svag.  Jag behövde inte alls en stöttepelare som sa det som sades om mig.  Jag ville bara bygga upp mitt nya liv, med min nya inre kraft och se till att barnen fick det bästa tänkbara.  Så jag oroade mig över det, att jag inte fick svar från fadern.  Hur skulle det bli? Det var det enda frågetecknet - men jag hade aldrig i min vildaste fantasi trott att han kunde göra så mot mamman till sitt barn, mamman till två helt fantastiska barn.  På tal om det.  Här är ett mail som jag fick för en stund sedan angående Emilia.
 
 
(Jag har bett om lov från Emilia att publicera detta).
 
Jag som mamma blir alltid lika stolt vid varenda utvecklingssamtal till bägge storbarnen - men när man får ett random mail från en mattelärare så värmer det extra.
Allt det här jag nämner om att folk berömmer mig för hur väluppfostrade mina barn är.  Här är ett bevis.  Jag talar inte till min fördel för att låta bra, utan detta är sanningen.  Jag ägnar extrem tid åt att forma barn till artiga individer.  Jag lär dom om respekt och disciplin, om rätt och fel, att tacka när man ska och hur man ska uppföra sig.  Att uppfostra barn är extremt viktigt för mig.
Mina ögon tårades när jag läste mailet.  Trots att jag VET att Emilia är en fantastisk medmänniska, vän, syster och dotter.  Hon är min hjälte alla dagar i veckan.  Vi KAN ryka ihop.  Vilka föräldrar gör inte det med sina barn? Ingen är perfekt och jag påstår verkligen aldrig att jag är det.  Men att kalla min en olämplig mamma, det trycker hårt på en riktigt öm punkt.  Mina barn är mitt allt - och jag prioriterar dom före mig själv per automatik.  Det är inget jag ens funderar på.  Jag lever för dom - jag lever för att skapa så bra människor av dom som möjligt.
Och det irriterar mig dagligen, att den familjen som en gång skulle bli min svärfamilj (och släkt) - de gav mig alltid så fina komplimanger om barnen. Trots att jag själv kände ibland att min kära son kunde vara lite "too much", jag fick be honom att tagga ned en smula - så tyckte de bara att han var härlig.  Han är sådan, han är en spexare, vill stå i centrum, synas och höras.  Precis som Emilia var när hon var mycket liten och precis som Elise är nu.  Men det jag ville komma till är, om jag är en sådan olämplig förälder, varför får jag sådana här mail? Varför har jag BARA fått goda ord om mina barn från lärare/förskolepedagoger/föräldrar enda sedan de var pyttesmå? ÄVEN under tiden jag var sjuk och led av min utmattningsdespression,  Det går inte ihop.  Varför skulle jag inte vilja forma Elise på samma sätt? Framförallt att hon ska veta vad som är rätt och fel, behandla människor som man själv vill bli behandlad och alltid visa respekt,
Det är inget som hon lär sig nu, det kommer hon inte påstå när hon blir stor nog att förstå vad hon utsattes för.
Att hon hade två syskon som socialen inte alls oroade sig över och inte kände någon oro över, att jag som mamma skulle kunna ta hand om henne lika väl.  Hon kommer tyvärr känna att hon berövades en jäkla massa tid med människor som hon älskar och avgudar - pga sin pappas känslor gentemot hennes mamma.
Han påstår att jag snackar skit om honom i bloggen och på andra vis som sms (hur han nu kan veta det?). Att han därför inte kan lita på mig med Elise.  Jag förklarade sakligt att man sätter sina personliga agg åt sidan och tänker på vad barnet vill ha och behöver.
Sedan så snackar jag inte skit.  Jag skriver min sanning.  Han tog mitt barn ifrån mig, jag drog det tyngsta lasset i 11,5 månader (sms finns som bevis, så tänk inte ens tanken att förneka det).  Sedan kraschade jag.  Jag orkade inte mer.  Jag vet inte hur många gånger jag bad honom att lämna mig, jag vet inte hur många gånger jag förklarade hur olycklig jag var, jag vet inte hur många gånger jag sa att jag inte kunde lita på honom - och utan tillit så funkar inte ett förhållande, jag vet inte hur många gånger jag sa att allt det ekonomiska skulle göra honom bitter en dag, jag ville lösa mina problem men det var omöjligt då - och då hjälpte han med det självmant.  Jag bad aldrig om det, jag krävde det aldrig, jag skämdes mest.  Kände mig som en liten hund med svansen mellan benen.
Jag var så mentalt och fysiskt dränerad i höstas - egentligen började det mycket tidigare.  Jag ringde ofta min bästa vän och grät över hur omöjligt allt kändes, att jag var så trött och att jag aldrig såg en utväg.  Sedan såg mina föräldrar på mig tidigt att något var på tok och att jag därefter var helt utbränd i augusti.  Ständigt stressad, ständigt på språng - allt för att sysselsätta lilla Elise som varken kröp eller gick.  Hon tog sina första steg i Spanien, men det dröjde ett bra tag innan hon gick stadigt.  Så det blev en himla massa kånkande och att ha henne i bärsele medan jag fixade allt hemma.
Jag kraschade så hårt och matades av tanken att jag inte gjorde någon nytta på jorden, att jag var för svag för att klara något själv osv osv.  Min självkänsla har ALLTD varit obrytbar - men den brösts verkligen i tusen bitar.  Jag lyssnade ju på honom, trodde att han hade rätt, att jag var svag, att jag inte klarade av alla dom dör sakerna som jag inte kunde göra "från och med nu måste du ha med mig, du får inte vara själv" minns orden så tydligt.  Jag minns mycket tydligt,
Jag snackar återigen inte skit.  Jag undrade hur han hade reagerat om det vore tvärtom  - att jag tog Elise ifrån honom, dikterade att han bara fick träffa henne ett par timmar på söndagar övervakandes av mina föräldrar.  Hade han pratat gott om mig då?  Hade han varit glad? Hade han inte varit desperat över att få tillbaka sitt barn - som har rätt till båda sina föräldrar.
Och skitsnack.  Jisses, han kallade mig för en missbrukare, han gick till min faster och påstod att jag kunde dölja det.  DET är skitsnack och det går inte att dölja missbruk.  Han beblandade sin familj och släkt angående mina tidigare mediciner, det är både kränkande och skitsnack.  Vad fasen förväntar sig en sådan människa som satt mig i denna situationen? Att jag ska hålla tyst och låtsas vara glad? En bit av mitt hjärta saknas och allt är orättvist.  Självklart skriver jag av mig, det gör ont inom mig, han har gjort något som jag ALDRIG hade gjort om det vore tvärtom.  Jag respekterade inte hans sätt att handskas med Elise, men jag hade inte tagit henne ifrån honom ändå.
Jag vill påstå att han lärde sig att bli pappa på riktigt långt över att hon var ett halvår.  Men han saknade ändå tålamod, vilket jag inte ska säga så mycket om.  Då jag förr också saknade tålamod - det är något jag har lärt mig att bli bättre på genom tiden jag tog hand om Elise 24/7, det krävdes tålamod.
Men hur som helst så ledde mina ord ingen vart.  Jag bad honom återigen att tänka ur Elise perspektiv, men det funkar inte.  Det är helt omöjligt.  Jag sa att min allra största dröm är att komma överens, enas om vad som är bäst för vårt gemensamma barn, att sluta utsätta barn för psykisk misshandel och faktiskt kunna skriva att yes, vi kommer överens, vi samarbetar för Elise bästa, vi tänker på henne och delar upp tiden rättvist mellan oss båda.  Att Elise får tillgång till båda sina föräldrar! Om han bara tänkte efter, var samarbetsvillig, förstod att jag format otroligt fina barn och är fullt kapabel till att göra det en treje gång. Det är allt jag begär, att Elise ska få det HON har rätt till.  Jag VILL att hon får ha både sin mamma och pappa - trots det helvete jag gått igenom.  Jag kan och kommer aldrig sluta tänka på barnens bästa.  Det bara är så.
Men JA, jag är arg och jag har rätt att vara arg.  Mina stora barn är helt knäckta och förtvivlade - jag blir arg att ingen tar hänsyn till det.  Att dom verkligen lider av besvikelse och saknad - de har ändå varit med väldigt mycket och fått hjälpa till jäkligt mycket - de älskar sin lillasyster. Jag är arg över att detta är ett förbaskat maktspel i mina ögon, jag blir arg över att Elise utsätts för detta.  Jag står för det jag tycker och jag säger det högt.  Så enkelt är det. Detta är fel MEN skulle kunna bli rätt.  Det var allt jag ville förmedla.
Jag snackar inte skit, jag ljuger inte.  Jag säger exakt som det var och är. Om han tycker att jag ska hylla hans positiva sidor så är han ute på hal is.  VARFÖR skulle jag göra det vid ett sådant här tillfälle?
Just nu handlar ALLT om barnen för mig.  Det är viktigast för mig, att Elise ska få samma förutsättningar som sina sykon men ändå ha tillgång till sin pappa.  För jag är så långt ifrån självisk man kan komma...jag tycker att han gjorde mycket extremt fel både under tiden vi levde ihop - men även efter.  Jag säger (skriver) saker som jag kan stå för. Får jag inte ha åsikter? Är jag en opålitlig mamma för att jag är arg över att hon fattas mig? Att hon "rövades bort" och nu ska leva en vardag med farföräldrarna då han inte kan ta hand om henne.
Är jag en opålitlig mamma som tycker att hon hör hemma på en förskola som planerar utflykter ständigt under dessa väderförhållanden, att jag tycker att hon har rätt till ordentilg social stimulans som hon behöver då man märker hur hon iakttar andra barn, gör likadant och vill leka med - fast på sidan om.  Hon är aktiv och förtjänar den vardagen. Där det faktiskt finns en vårdnadshavare som både kan lämna och hämta och även ha tid att besöka lekparker, stranden eller något mysigt efteråt? Att det finns en fullt kapabel mamma här som har hand om två barn men nekas rätt till min tredje.
Ursäkta, men är det konstigt att jag är arg, ledsen, besviken, sårad och fullkomligt rasande då detta sker utan grund.  Återigen, jag blev sjuk JA.  Jag fick starka mediciner utsrivna JA, jag blev inlagd i höstas JA.  Jag fortsatte med medicinering mot både ångest och depression efter JA.
Men detta var då.  Min kiropraktor förklarar klokt hur mina ryggmuskler jobbar hårt för att "hålla ihop" min skada, så därför upplever jag smärta pga stelhet.  Min sjukgymnast förklarar även klokt att det psykiska ofta hänger ihop med den fysiska värken.  Mår man dåligt så är man på helspänn och då reagerar kroppen som sp att den får ont fysiskt.
Min värk kommer aldrig försvinna, jag föddes med en ryggskada och skelettmissbildningar.  Jag kommer inte sluta få inflammationer i ryggen pga detta - därav äter jag medicin mot det.  Typ som voltaren men lite starkare och som verkar lite längre.
Han kommer också behöva fortsätta med läkemedel då han har sin egen problematik.  Slutar man med dessa så blir man snarare sämre föräldrar, de skrivs ju ut av en anledning.  Varför skulle min läkare t ex riskera att bli av med sitt läkarlicens pga mig, när han är överläkare/verksamhetschef.  Han har skrivit tre gånger hur jag behandlas och han blev tokig när jag bad om medicinlistan.  Han sa nej, nej och återigen nej.  Det är sekressbelagt och oerhört privat, jag skulle inte kränkas på det viset.  Jag fick länge övertala honom att jag MÅSTE ha den för att visa att jag är förändrad, att jag är frisk och att jag borde ha rätt till min dotter.  Han var arg som ifrågasattes när han hade skrivit konkreta inyg på vad som gällde.  Men som tur var så fick jag den ändå och där står inget som är något som Elise måste "skyddas ifrån".  I sådana fall måste alla hushåll skydda sina barn, för de flesta förvarar ju läkemedel hemme, alvdedon eller vad fasen som helst - som en 1,5 åring kan knapra i sig och dö.
 
Det finns inga argument längre.  Jag kände mig som en jädrans labbråtta som fick prova så mycket som gav HEMSKA biverkningar, som sattes ut och makulerades.  Nu behöver jag inte så mycket, bortsett från behandling hos sjykgymnast/kriopraktor och att smörja in mina stela muskler med tigerbalsam varje kväll.
 
Så återigen, jag har inte snackat skit. Jag har inte ljugit.  Hur hans minnesbild av våran tid tillsammans skiljer sig från min är inte mitt problem.  Det här är MIN blogg, där jag skriver om MITT liv och MINA känslor.  Han tog min bebis ifrån det här hushållet - om han tror att jag ska vara glad och hylla honom från det? Då är det dags att tänka om. Gör det som Elise vill istället - så ska du se hur texten ändras.  Prioritera barnet!
Hon kiknar av skratt med oss, oavsett om en förälder kan hata den andra så betyder det inte att Elise hatar mig.  Hon ser mig som en trygghet, hon avgudar sina syskon och mer till det finns det inte.  Jag hoppas att han inser det snart, att en dag kommer hon klandra honom/dom - då han använder dåtid emot mig och påstår att han inte han lita på mig med Elise när jag snackar skit.  Bullshit. Återigen, bort med ens egna känslor och sätt dig in i barnets skor - hur hon ser på saken.
 
 
En bild brukar säga mer än tusen ord. Hur många gånger har man inte hört det?
Ja, hon ser verkligen ut att vara otrygg med mig, ja hon ser verkligen ut att vilja bort ifrån mig, ja hon verkar absolut ha en farlig och instabil mamma.  Verkligen.
 
Egentligen vill jag inte skriva om detta mer i bloggen, men nu kände jag att det behövdes.  Öppna ögonen.
Titta noga, tänk noga.  Det här barnet är i behov av saker som inte endast du själv kan ge henne.  Farmor får gärna vara farmor, men jag är mamma.  Jag bar på hennei nio månader, födde fram henne, drog det tyngsta lasset första tiden och hon behöver mig. Hon behöver sina syskon.  Det är inte skitsnack, det har det aldrig varit - det har varit fakta.  Du däremot, du tar till med alla medel du kan för att se mig att se dum ut.  Jag kommer som sagt förklara hela situationen kring den andra pappan - hur saker EGENTLIGEN låg och ligger till.  Nu blev detta inlägget långt, så jag kommer avrunda strax.  Men sanningen ska fram.  Igen.  Jag mår illa över att bli ifrågasatt eller smutskastad eller vad jag nu har blivit - när jag har allt svart på vitt.  Drar man upp det förflutna - då får man också räkna med att jag säger mitt om det hela.  Kan fortfarande inte förstå att dessa människor som jag lovat ett samarbete med, de beblandade sig i helt fel saker, en flicka de inte har något att göra med och skadade sitt eget kött och blod på köpet. Bravo! Hoppas ni sover gott om nätterna och är stolta över er själva. En åttaåring med känslorna utanpå, som är helt knäckt över situationen - och ni hjälpte till med att låta det ske.  Årets föräldrar alltså, jeez.... MEN som sagt, det är en jävla tur att jag har sparat varenda litet ord skrivet,  ALLA sms, ALL historik, alla vittnen som kan stå för vad en viss herre både sa och gjorde och vissa farföräldrar som även dom sa en hel del.  Jag har allt kvar, för min sons skulll i framtiden egentligen - men när någon skadar mina barn, då brinner jag. Mitt uppdrag i livet är att skydda dom,
Jag är så himla stolt över min förmåga att hitta rätt relationer... verkligen.  Not.  Singel för alltid! Jag ska leva med och för mina barn.  Jag ska ha mina närstående.  Men jag kommer aldrig någonsin lita på någon igen. Aldrig.  Jag är klar och det känns helt okej för mig.  Jag klarar mig bäst själv
 
För att avsluta inlägget: medlingen gick över förväntan.  Mötet skulle ta 2 timmar men jag blev i princip utkastad minuter senare.  Nej men han förstod mig precis, att jag velat samarbeta, att det är det enda jag vill.  Jag var tydlig med mina krav och önskemål och det tyckte han lät bra.  Att jag godkände tingsrättens villkor förstår han dock inte att mina advokat rådde mig till, när Elise är skriven här, tillhör kommunen och inte får placeras i några köer till andra förskolor utanför kommunen.  Jag förklarade dock att jag inte kunde riskera att inte få Elise öht. Detta handlar om fyra veckor, ännu kortare tid om pappan vill lära sig att samarbeta med mig för Elise skull - då kan vi tillsammans skapa en tillfällig plan nu och över sommaren.  Det är DET rätten vill, att vi ska enas, att vi ska bygga upp en plan som fungerar praktiskt för både honom och mig  men främst Elise,  Medlaren tyckte att mina önskemål var mer än vettiga.  Jag hoppas att han nådde fram till K.  Han lovade mig att han varit med länge, fått många "omöjliga fall" att enas och komma överens och det allra viktigaste är att han genomskådar lögner och manipulation.  För det var det enda som skrämde mig, att K skulle leva kvar i det som var - medan jag så gärna vill få honom att förstå hur annorlunda allt är.  Därför ska vi ha ett gemensamt möte på fredag.
Jag hoppas, för alla barns skull, att han släpper kontrollen och makten och faktiskt använder sig av ett hjärta som finns där innge någonstans.  Att vi kan berätta för tingsrätten att vi kom övetens och att vi båda får tillgång till Elise - det är ju det dom vill.  Det är därför det enda beslutet som fatttades den 22 maj var medling.
Funkar det inte, då kommer ju tingsrätten göra ett beslut utefter det.  Och det vore synd.
 
Nu har jag skrivit i flera timmar så jag ska avsluta.
Jag hade några mysiga timmar med Elise idag, men hon pratade mycket om Emilia, Elian och även faster Anne.  Man märker hur mycket hon behöver.  Och alla pussar och kramar som hon frivilligt överöste mig med när vi var i parken idag.  Den känslan vill jag ha inom mig och somna gott till ikväll.
Snart Elise.  Snart måste du och dina syskon få ett slut på eländet - även jag och pappan.  Men jag vill bara att barnen får en fridfull sommar.  Med kvalitetstid och kärlek.  Hon har missat mycket med oss - och förtjänar att ta igen den tiden.  Det tycker jag, det tycker vi.  VI ÄLSKAR DIG, ELISE ÖSTMAN!
 
OBS jag har skrivit så länge och mycket, jag orkar inte korrekturläsa.  Ni får stå ut med evt stavfel och konstiga bildningar av meningar. PUSS OCH KRAM - och ge mig kärlek genom att som vanligt klicka på hjärtat.
Michaela

Jag kunde inte hålla tårarna tillbaks av mattelärarens mail..så otroligt stolt du kan vara!
Kram.

Emma

Skrevs detta i söndags eller får du träffa Elise på vardagar nu också? När du vill? Förlåt om du redan har tagit upp detta. Förresten verkar du ha fantastiska barn, jag förstår att du är stolt över dem <3 Kramar

Svar: Jag har en vardagstid, förhoppningsvis kan medlaren hjälpa till och ändra på detta, då tiden är lite galen och mina stora barn hemma blir drabbade. Han skulle försöka hjälpa till med mycket, håll tummarna på fredag då vi har gemensam medling. Kram
Denize

Anonym

Jag har följt dig sedan din graviditet med Elian och jah beundra dig verkligen. Du är ung, ansvarstagande och enormt självständig. Jag trodde på en framtid för dig, lycklig med din senaste, men du kommer lyckas ensam. Även om Sveriges lagstiftning ska se till barnets bästa, är det sällan det sker alla gånger tyvärr. Det du har till stor fördel är att du är mamma (burit barnet och anknytning etc) och att du tagit allt ansvar. Önskar dig stor lycka i livet och förhoppningsvis löser sig allting till det bästa för din lilla dotter och övriga barn. Stor kram!

Svar: Jag kan hålla med till viss del. Jag bar på barnet och var hennes främsta anknytningsperson. Jag drog det tyngsta och jobbigare lasset längst. Och hur hon är idag är helt annorlunda. Hon är ingen bebis, hon är ett barn, hon kräver aktiv stimulans och jag är den som har möjlighet att både lämna och hämta på en förskola som planerar många utflyter framöver. Jag tycker att hon är värd det! Men bara för att jag är mamma så tvivlar jag att det är en fördel - Elise behöver oss båda och K lärde sig med tiden att ta ansvar på dagtid, och när jag kraschade så tog han sina första nätterna t ex, även om hon ofta lyftes över till min/vår säng och jag tog då över många ggr. Jag hoppas verkligen att detta funkar - jag var öppen för många förslag på samarbete, så länge hon får återgå till sin vanliga vardag och få sova här. Jag hade även två krav: sommaren är flexibel för mig men jag vill ha veckan då Emilia fyller år, resterande veckor kan pratas om, vi har rätt till 2x2 veckor. Sedan vill jag ha julen i år. I tre år har vi varit tvungna att fira med hans familj/släkt. Nu känner barnen att de skulle vilja ha 1. Ett lugnt sommarlov och 2. Julaftonen med Elise hos våra närstående (morföräldrar, morbror, min faster och farmor, kusiner etc... ja hela VÅRAN släkt) — det skulle alla tre barn uppskatta. Jag känner att Elise har rätt till det, även att få ta igen förlorad tid med oss. Tack för din kommentar! Kram
Denize

Louize

Är oerhört imponerad av ditt sätt att uttrycka dig och sätta ord på känslor, det du skrev kändes i mammahjärtat ❤️ Hoppas att K börjar tänka framåt och se till Elises bästa, för hon behöver både mamma, pappa och syskon. Tyckte orden "farmor får gärna vara farmor, men jag är Mamma" sa det mesta, det är ditt och K:s barn...inte farmor och farfars! Lycka till på fredag.. Kram ❤️

Lisa

Du verkar vara en så himla fin människa! Inte bara du som borde vara stolt över dina fin barn, dina föräldrar måste vara extremt stolta över dig också. Ni bara måste få rättvisa snart <3

Svar: Tack så jättemycket för så himla fina ord ❤️❤️
Denize

Angelica

Jag tror du skrev tidigare om hur domaren och medlaren kände varandra. Om medlaren tyckte det var fel att du inte skulle få ha Elise på heltid, skulle inte han kunna prata med domaren om att ändra sitt beslut? Så blir det K och farmor som har besöksrätt 1-2 gånger i veckan istället?

Svar: Njää.... men han har tre veckor kvar på sig och ska sedan ska han redogöra om vem nu har samarbetet, om båda gör ett = extremt stort plus. Det år ju det dom vill att att han och jag kommunicerar och enas över en plan som kan gälla tillfälligt, över sommaren t ex. Sedan handlar det mycket om att genomskåda lögner osv, vem som är uppriktig och inte. Jag har ju försökt prata med denne K men han tar inre in det jag säger, men som sagt... jag hopps att han nådde fram till honom igår och att vårt gemensamma möte leder någon vart. 22 juni ska medlaren lämna in handlingar till tingsrätten.
Denize

Moa

Han påstår alltså att DU kommer snacka skit om honom med ert barn när det var han också hans pappa som skrek på dig framför samma barn... Oh the irony. Och precis efter separationen skrev du ju mycket positivt om han som pappa - men sedan tog han Elise och vägrade släppa henne. Att bara tycka att du ska skriva positiva saker honom efter det är ju helt sjukt! Hoppas det här löser sig till det bästa, även om det tar längre tid än man önskat ❤️

Marie

Hej Denise! Vill börja med att säga att jag alltid blir så glad av dina vackra och uttrycksfulla bilder.
Sen vill jag säga att du verkar vara en toppenmamma!
Alla kan vi må dåligt någon gång i livet, det är inget ovanligt tyvärr men det finns även hjälp att få vilket jag uppfattar att du har fått. Jag känner inte dig och vet ju inte men jag upplever genom bloggen att du känns stark nog att klara av att ta hand om dina barn.
Jag jobbar som socionom, dock ej inom familjerättsfrågor men har mkt kunskap inom området.
Det bästa du kan göra är precis det du gör, att visa att du är villig att samarbeta. Det är också oerhört viktigt att lägga sina egna känslor åt sidan, när det gäller andre föräldern.
Du skriver så fint om det själv och detsamma gäller ju för Elian som också har samma rätt till sin pappa. Där ska boendeföräldern uppmuntra till kontakt.Läser att dom blandat sig i Elise historia men på ett sätt förstår jag att dom ser sin chans till att kanske få träffa Elian. Läser i en kommentar nyligt att kontakt nekats vilket inte är lagligt rätt. Enligt kommentaren är det inte du som nekar men du bär ansvaret att se till att dom får kontakt.
Du skriver mycket om att Elian är ledsen och förkrossad och tänker då på att ett umgänge med hans pappa vore lägligt. Att han får en till person som älskar och ser honom han som nyligen tappat kontakten med den bonuspappa han hade.
Vill även säga att du behöver inte försvara dig mer, vi bloggare tror på dig och att du fixar detta!
Tror ingen här tvivlar på din förmåga att ta hand om och finnas för dina barn.Ett litet tips bara, att ha i tanke när du lägger fram vad du kan ge dina barn (till soc utredningen) så skulle jag stryka punkten att det är viktigt att barn är väluppfostrade.
För det har inte något med välmående och trygghet att göra.
Mött många artiga och väluppfostrade barn från trasiga och tragiska hemförhållanden.
Det viktigaste är trygghet, kärlek, att bli sedda och bekräftade. Föräldrarna ska inte forma sina barn det är barnen som ska formas och växa själva, men vi ska finnas där som stöd.
Menar inge illa, utan jag tror att det är precis det du också gör och tycker men att du på fram det på ett annat sätt.
Det blev ett långt inlägg men slutligen vill jag bara säga att jag önskar er all lycka till och jag hoppas ni båda snart har en lösning för Elise skull

Svar: Hej och tack för din kommentar. Jag kontrollerades och det förbjöds. Jag VÅGADE inte gå emot. Jag kunde endast säga att oavsett om jag har ensam vårdnad så har han alltid rätt till umgänge. Men nej, det fick ej ske ”han var pappa”, han bad mig till och med att säga upp underhållsstödet men jag sa att det var elians pengar.
Jag har i efterhand tagit kontakt, förklarat hur det var men att ett samarbete självklart ska ske. Att han successivt får bygga upp en relation. MEN jag känner inte att jag ska behöva förklara dock gör jag det ändå. Jag känner min son bäst, jag har haft honom 24/7. Han är förvirrad, sårad och mår inte bra. Att introducera en ny pappa skulle förvirra honom ännu mer, han är en tänkare och skulle känna sig sårad över det också. DÄRFÖR har jag sagt att jag kommer göra allt i min makt för att de ska få en fin relation så småningom, ett steg i taget - när kaoset i hans huvud är bättre. När han mår bra och är mottaglig för en sådan kontakt. Som sagt jag vet hur Elian fungerar och jag kommer alltid se tills hans bästa och jag har verkligen aldrig och kommer aldrig förbjuda något. Jag pushade på när han visade intresse för sex år sedan. Vet du vad? Jag förklarar resten i ett inlägg. För jag vill inte bli ifrågasatt igen. Angående uppfostran - så håller jag inte med dig där heller. Om alla barn formar sig själv? Hur får de reda på regler? Rätt och fel? Mitt och ditt? Respekt och empati? Jag formar mina barn och finns som stöd genom allt, är deras trygghet då jag överöser med kärlek. En viss person sa t ex att jag skämde bort mitt spädbarn med kärlek genom att ta upp henne. Växa ska barnen göra själva, begå misstag för att sedan lära sig av dom. Men det är min uppgift som förälder att vägleda dom. Väluppfostrade barn är viktigt för mig, precis som de ska känna sig trygga, älskade, sedda och hörda. Vilket mina barn gör.
Men man behöver inte tänka lika, då skulle livet vara för enkelt ;)
Denize

Emma

Bara en liten kommentar till Marie: Ja, boendeförälder ska uppmuntra kontakt. Om denne förbjuder kontakt så kan den andra föräldern göra en rad olika saker för att barnet ska få tillgång till denne. I detta fall har bio-pappan haft 8 år på sig så jag gissar (förlåt Denise, ska inte tala för dig men skriver vad jag tänker) att om Denise har förbjudit kontakt och bio-pappan har försökt med alla egna medel så kan man involvera soc och/eller tingsrätten. Lite lustigt då att bio-pappan är villig att delta i någon annnas vårdnadstvist men inte initierat en egen för att få träffa sitt barn.

Svar: Tack. Helt rätt tänkt.
Denize

Marie

Oj! Tror du tolkade mitt inlägg för hårt. Det var som sagt inget illa menat.
Jag tror däremot en kontakt med Elian och hans pappa är bra, trots omständigheterna. Barn bearbetar saker snabbare än vi vuxna och jag tror snarare det är något positivt och inte negativt att träffa sin pappa.

Barn lär sig inte genom vad du säger till ditt barn, barn lär sig av hur du gör. För vem är det viktigt att ditt barn är väluppfostrade? För dig eller barnet?
Det viktigaste för barnet är tryggheten i sin uppväxtmiljö och vuxna.
Vi ska inte forma barnen till att bli som oss, vi ska uppmuntra till att bli en egen individ som tror på sig själv och sin egen förmåga.
Menar som sagt inget illa men som socionom ville jag ge dig det tipset :)

Svar: Nej då, jag håller bara inte med dig. Alla barn är olika och jag känner mina barn bäst. Jag vill inte bli ifrågasatt angående den sk pappan igen. Han var frånvarande i 6 år, det gynnar deras framtida relation att vänta ut den värsta stormen. Så vänligen skriv inget mer om det, för du har ingen aning om hur Elian är. Han är en tänkare. Han analyserar. Skulle helt enkelt förstå att det fanns en pappa som höll sig borta och var ointresserad i flera år. Han är skör nu. När han är mottaglig så kommer kontakt ske. Detta tänker jag inte vidare diskutera med dig, då du kan påstå att du är socionom - men du är inte elians mamma och du känner honom inte. Alla barn är olika och jag planerar hans kommande sätt att lära känna den mannen, men det är helt fel läge nu för ELIAN. Vet inte hur många ggr jag skriver att jag sätter deras behov i första hand.

Jag håller dock med dig om att barn imiterar sina föräldrar, det handlar om vad jag gör och inte säger. Jag formar mina barn till artiga och empatiska medmänniskor, lär dom att behandla andra såsom de själva vill bli behandlade. Jag bryr mig om uppfostran, du får tycka annat men jag står för mina åsikter. Så nu kan vi väl lämna det? Då jag hellre lägger den energin jag har på att klara av det här helvetet som Min familj går igenom. Tack.
Denize

Marie

Förtydligar min poäng :) du nämner flera gånger i inläggen att dina barn är väluppfostrade i samband med att du pratar om att du blivit anklagad att vara olämplig förälder. Väluppfostran har ingenting med trygghet att göra. Väldigt många barn i dysfunktionella familjer är både väluppfostrade omtänksamma och tacksamma över väldigt lite. Menar då att det finns andra viktigare punkter som bör nämnas istället angående föräldraskap, när du får hävda din åsikt om hur du ser på föräldraskap.det är alltså mitt tips av välmening. :)

Svar: Välmening? Säkert. Mina barn är hur trygga som helst. Det såg socialen, det ser alla som känner dom/oss så du kan vara lugn. Återigen, min familj går igenom ett helvete, en jävla mardröm men du envisas med flera kommentarer. Jag förstår att du tänker annorlunda, alla behöver inte tänka lika. Men släpp det är du snäll.
Denize

Carina

Hej, Denize

Carina, journalisten, här. Får jag ge dig ett gott råd? Det här är ju ändå mitt yrke :)

Ibland kan man behöva skriva av sig och då kan det blir oerhört långt. Men om man ska publicera en text, som du nu gör på nätet, då är det väl ändå tänkt att den ska läsas? Jag skulle aldrig vare sig orka eller ha tid att ta mig igenom en så stor ordmassa som du har i dag, i bloggen.

Jag tycker att det är synd, det här är ju viktiga saker. Det du skriver om är viktigt. Men budskapet drunknar.

Att skriva alldeles för långt är ett vanligt misstag och när man läser till journalist får man lära sig att korta, korta och korta igen, i texterna. Det beror på att de som undervisar vet att det går att göra det utan att försämra innehållet. Tvärtom, att vara precis och exakt och inte använda ett enda ord mer än nödvändigt förbättrar texten på alla sätt. Inte minst för läsaren.

Tänk dig ett maximalt antal tecken kring 1 500 så blir det bra. Mer läser folk i regel inte. Det enda som händer är att de försöker skumma och så uppstår missförstånden. Det skadar inte minst dig själv.

Nu hoppas jag att du inte tar illa upp. Det enda jag vill är att det du skriver om ska gå fram. Och du behöver inte alls publicera kommentaren, om du inte vill. Det här var bara det enklaste sättet att skriva till dig på, eftersom jag gick in på bloggen.

Svar: Tack för tipset, detta är min blogg där jag skriver av mig, för min skull. Jag är ingen journalist. Orkar man inte läsa så är man inte tvungen :) jag tvingar ingen att gå in här. Folk går frivilligt in här. Stor skillnad att vara journalist och ventilera sig på en blogg.
Jag tar inte illa upp; men att skriva av mig gör mig gott, och då fortsätter jag med det.
Denize

Michaela

Marie. Glöm inte att barn är kännande människor som förtjänar respekt. Elian förtjänar trygghet och det får han knappast av att hans ”pappor” kommer och går som de känner. Svek på svek gör inget barn starkt. Elian är förkrossad och du tycker att det NU är lägligt att introducera en papp som tidigare både kommit och gått som han känner? Du må ha en utbildning men här tycker jag du är ute på djupt vatten. Jag tror precis som Denize att han behöver en trygg och stabil vardag innan det är dags att introducera nya stora förändringar och känslorna och frågorna som kommer med dem..

Lotta

Till Marie. Tack gode gud att du inte arbetar med familjerättsfrågor!!!
Att sitta och tycka vad som är bäst för ett oskyldigt barn, som du inte känner.
För ett par veckor sedan försvann den personen som han kallade pappa inte nog med det farmor och farfar är inte längre kvar i den lille pojkens liv. Många i den släkten har betytt en hel del för honom.

Och nu rekomenderar du under tiden Denize kämpar för hans lillasyster, ska han kastas in i en helt främmande familj eller snarare vad du påstår är att Denize ska tvinga eller trycka på den här familjen som ignorerat honom flera år att ha honom.
Är det så en socionom tänker.Om du är det då blir jag rädd!
Men både du och jag vet att det är en lögn. Det räcker nu Marie och jag hoppas du jobbar med maskiner inte människor.

Mvh Lotta

Linda

Carina, vad får dig att tro att Denize skriver för din skull? Själv älskar jag långa texter och har inga problem med att läsa och ta in. Om jag skulle ha det går det ju alldeles utmärkt att stänga ned internet och göra något annat ett tag.

Jag tycker det är märkligt att kommentarsfälten har blivit mer negativa på sistone. Jag kan inte låta bli att undra vilka ni egentligen är och vad ni vill åstadkomma. Jag hoppas att du Denize vet att vi är hundra gånger fler som stöttar och tänker på dig, även om vi inte alltid kommenterar!

Tara

Marie - Bara för att du är socionom, vet du inte allt. Fullständigt hatar när det "kortet" kommer! Dessutom är det inte alla som passar inom yrket. Precis som i mitt - kan finnas kanonpersoner, helt utan utbildning, medan det finns de med utbildning, som inte ens borde få jobba som vakt i ett parkeringshus i Sahara, just pga att de inte borde vara i närheten av att jobba med människor.

Marie

Oj, här blev det liv i luckan.. jag gissar att Emma och Lotta är anhöriga eller vän till Denise med tanke på reaktionerna.
Jag tycker det är viktigt att inte döma förrän vi hört båda parters historia. Förstår inte vad en partners otrohet gör en till en dålig förälder?
Du nämner att ni ska tänka på vad Elise behöver och det är helt rätt tänkt. Men detsamma gäller Elian. Jag tycker inte Elian rättighet till föräldrarna skötts rätt. Ni bodde även utomlands ett par år och då är det svårt att få till ett regelbundet umgänge. Jag tycker man ska se sig själv i spegeln en gång innan man sågar andra.
Jag hoppas allt löser sig så båda barnen får tillgång till båda sina föräldrar.
Och i 99,9 % av fallen så blir det "rätt" när domen är färdig. Och då menar jag rätt utifrån barnet som huvudperson och behov och inte föräldrarnas.

Svar: är du då anhörig till Elians familj kan jag då undra så fint? :) Har ingen aning om vilka som skrev kommentarerna. Fler kommentarer om detta undanbedes....då jag har kontakt med Elians pappa och vi har en plan. Hej!
Denize

Lotta

Till Marie!
Visa ett bevis på att du är socionom, förstår att du aldrig komma kunna göra det!
Men jag är livrädd för att du har barn..Stackars dom i så fall.
Ett råd läs bloggar till dina anhöriga.Och fortsätt arbeta med maskiner.

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress