Angående rättsprocessen, så drog den ut på fyra veckor med medling.  Jag blir tokig, jag har försökt samarbeta sedan dag ett, jag skickade tydligen "hundratals sms" men det var om hur vi skulle göra, att vi måste sätta oss ned i lugn och ro och reda ut allt för Elise skull.  Helger? Varannan vecka? Jag fortsatte att bli ignorerad i flera veckor.  Jag ringde även och inget svar där heller.  JAG sörjde att jag skulle gå miste om halva Elise liv där när han lämnade den 21 mars, med vårt gemensamma barn kvar i hemmet.  Det är hela den kvällen som inte går ihop i mitt huvud.  "Vi måste vara vänner för Elise skull, jag ska söka bostad i närheten", han var så lugn och verkade faktiskt uppriktig.  Jag har sett honom i många situationer, jag har sett honom ljuga - men med de orden och med kroppsspråket så trodde jag på honom.  Och då kan jag inte på långa vägar förstå hur han kan göra såhär.  Såra/skada barn och tydligen flytta 7 mil ifrån Elise förskola. 
Motparten och hans ombud fick sig en ordentlig utskällning kan man lugnt säga, den varade otroligt länge.  Jag kunde inte se K i ögonen, men enligt min advokat så satt de båda två högröda i ansiktet, ombudet skruvade på sig och därefter hörde jag hur en viss person darrade på rösten.  Det hade jag också gjort om jag hade fått en sådan utskällning av en stor domare.
På tal om domare så hade min advokat sagt i förra veckan att just vår tingsrätt har bland dom bästa domarna i Sverige - förutom en, som är lite knepig, egentligen pensionär och gör lite som han vill.  Gissa vem vi fick? Ja, han precis.  Min förbaskade otur.  Hon sa att allt med all sannolikhet skulle sett annorlunda ut om vi fick en annan, vilken annan sim helst.
 
Lilla hjärtat, det skulle inte bli såhär.  Mitt mammahjärta blöder.  Jag hade ALDRIG utsatt dig för samma situation om det var tvärtom.  Ditt bästa, din vilja, dina syskons bästa - det är allt som betyder något.  Jag är SÅ ledsen att det får gå till såhär, att han kan göra såhär när han vet innest inne hur förbaskat mycket jag älskade mina barn.  När jag gång på gång förklarat att barnen, främst Emilia och Elian - är min ömma punkt, då det alltid var vi mot världen.  Vi flyttade utomlands, vi har otroligt starka band TROTS att vi alla är olika varann, alla år då det bara var vi så blev det något extra speciellt.
Och så Elise, jag drog det tyngsta lasset - det kan INGEN ta ifrån mig.  I alla fall de första 11,5-månaderna.  Jag tog nätter med Elise som nyopererad.  Jag fick kvällspermission när jag låg inlagd en kväll, då åkte jag hem och packade barnens väskor.
 
Jag gick iaf in i väggen av av sömnbrist i september förra året, en känsla av att inte få en utväg, att vara olycklig - känna mig ensam i tvåsamhet.  Relationen var så extremt infekterad från start, jag ville lämna x antal ggr men när det inte funkade så försökte jag göra det bästa av situationen... men det gick inte att hålla den fasaden för länge, så jag avskärmade mig till slut.  Och då - äntligen - förstod han att vi inte hade något kvar.
Barnen var i chock, jag var i chock - men det tog en dag eller två för mig att vakna upp ur bubblan och förstå.
Förstå att nu är jag fri, inga fler bråk, ingen förväntan eller förhoppningar - nu kunde jag leva som jag lever bäst; som ensamstående.  Men jag skulle ALDRIG röva bort henne från sin pappa, oavsett vad han har gjort eller sagt mot mig.  Aldrig någonsin hade jag gjort samma sak.
 
 
 
Inga beslut fattades i tisdags, mer än att normal kontakt mellan mor och dotter skall komma igång omedelbart utan bevakning.  Och att han kommer göra en ordentlig utredning som kommer kräva 5 månader. 
Jag stod och väntade i timmar igår inne i Stockholm för att hämta henne men så hade det blivit ett missförstånd hos adovkaten.
Jag är lite besviken på min advokat faktiskt.  Hon har inte fört fram det som är allra mest relevant för mig.  Hon sa att hon kände domaren väl igår, när vi talades vid i telefon, att det var därför hon agerade på ett visst sätt i rättssalen - hon har ju varit med oerhört länge om man säger så.  Hon vet hur den domaren funkar och då måste man bara anpassa fallet utefter honom.  Han ringde upp medlaren på högtalartelefon och så bokade de första mötet, nästa vecka.
Jag ska även ha med mig en medicinlista.  Absurt, det är privat, det är sekretessbelagt.  "Elise kan få i sig en tablett och dö" var argumentet från motparten.  Varenda hushåll förvarar alvedon t ex - som småbarn kan få för mycket av och dö.  Eller hans egna läkemedel? Han har många sådana. 
Jag blir så fruktansvärt arg.  Som min läkare sa till mig sist: många föräldrar äter massviss med mediciner, många mycket "värre" än mina, men de finns ju av en anledning och ska HJÄLPA.  Det finns inte en enda liten tablett som kan göra mig påverkad, det kan min chef intyga, hela min släkt, alla som träffar mig både på dag- och kvällstid.  Skillnaden är enorm mellan bruk och missbruk!
Det är även olyckligt att jag kände mig som en labb-råtta och fick prova fyrtioelvatusen olika läkemedel - som de flesta bara gav fruktansvärda biverkningar - det är det K har sett.  Men alla läkemedel som skapade plötslig och läskig trötthet är borta, den som gav mig mer värk är borta, den som gjorde mig till en ballong är borta.  Jag vet inte hur lång min lista är med tanke på att jag provade så mycket som ej funkade.  Det kan jag till och med bevisa genom att visa burkar/kartonger, där jag provat några stycken tabletter - sedan finns resten kvar.
 
Men nu är jag bitter över att jag inte bara tog Elise när jag hade chansen - det hade jag rätt till.  Alla sa åt mig att göra det, många ville hjälpa MEN jag ville inte utsätta Elise för en traumatisk dragkamp, jag tänker på barnens bästa alla dagar i veckan.  Jag hade även haft två skräckslagna stora barn - då de med all sannolikhet skulle stå och banka och plinga på dörren,  Jag får ju aldrig tillbaka min portnyckel.
Men gjort är gjort, ingen mening att tänka tillbaka.  Och med mitt osjälviska tänkande genom detta så slapp jag någon utskällning av domaren i alla fall.  Inte en end förhöjd röst.
 
Men men, jag kommer fortfarande (som alltid) prioritera mina barn.  Jag har kämpat och krigat, hållit mig kall och stark och bara väntat på 22 maj.  Och så skedde inget beslut.  Min yngsta dotter tvingas vara ifrån mig för mycket fortfarande, även om det är bra mycket mer tid nu - och inget jäkla "fängelse".
Men att ingen hänsyn togs till Elise syskon gör mig oerhört ledsen.  De är sårade, knäckta, sedan i förregår så har även Emilia tappat aptiten.  Jag KAN INTE förstå hur man lever med sig själv när man vet att man skadar barn riktigt ordentligt.  Jag vet inte hur lång tid det tog att trösta min 8åring i tisdags.  Det var förfärligt.  Jag själv ville bara sätta mig i ett hörn och gråta av orättvisa.  Medlng? Återigen JAG har försökt, jag har bett om mer, jag hr gjort allt - men ändå bestraffas jag och mina barn.  Hur kan det vara möjligt att jag oproblematiskt tar hand om två barn, ett jobb, ett hem med allt vad det innebär - och inte kan ha Elise boende här - där hon har sin förskola?
På instagram finns fler inlägg kring vad som händer.  Ni som vill följa mig: skicka en förfrågan så godkänner jag alla som inte ser "suspekta! ut, haha, nej men ni behöver inte fortsäta mejla mig, jag hinner inte gå igenom dom.  Så skicka en förfrågan direkt bara! Om du inte blir godkänd inom ett dygn - skriv ett DM bara.
 
 
Puss på er alla som stöttar mig igenom detta.  Alla ni följare/läsare som peppar.  Alla mina närstående, de som jag pratar med dagligen, de som ständigt finns tills hands om det skulle vara något.  TACK till hela mitt nätverk och alla blogg- och instagramvänner jag har! Ni är fantastiska.  Tack vare er och mina stora barn så står jag upp, jag ger inte upp, jag lever vardagen, ska jobba och bara tänka positivt.  TÄNK om K faktiskt kom överens med mig, att ett samarbete någon gång kan ske.  vad enkelt livet skulle vara då.  Nu är jag bara i ingenmansland.  Jag kan inte planera vår sommar - för jag hr ingen aning om hur det kommer se ut med Elise.  Jag är bara i ett slags mörker, helt ovetande.  Så allt jag kan göra är att ta en dag  i taget.
 
 
Det blommar så vackert just nu, låt det vara kvar till helgen, så vi faktiskt kan ta de där syskonporträtten MED Elise.  Det skulle värma i hjärtat ordentligt.
 
Alla negativa kommentarer undanbedes, ifrågasätt inte mig - sparka inte på någon som i princip ligger.  Jag är skör.  Min bebis fattas hos mig och jag behöver inte ta emot någon skit.  Jag är 100% uppriktig.  Tror någon på något annat? Låt bli att skriv och läs inte min blogg istället.  Det är inget MÅSTE att klicka in här.
 
Nu får jag som vanligt bråttom till jobbet.  Började med inlägget så fort jag satte mig med morgonkaffet när storbarnen sprang omkring och gjorde sig klara och klagade på varandra.  Kaos in the house.  Inte så konstigt, bägge barnen mår INTE bra.  Emilia går och pratar, och jag tror att jag kommer ringa och boka en tid och låta Elian göra detsamma.  Eller om vi alla ska sätta oss hos någon kunnig som kan hjälpa barnen med deras oerhört sårade kämslor. Vi får se.  Nu måste jag till jobbet!
Glöm inte hjärtat här nedanför och instagram @denize
 
Ha en underbar dag, ni är bäst.
Veronica

Jag hoppas innerligt att det är 50/50 med tiden nu. Ni har ju fortfarande gemensam vårdnad om Elise, så du ska få umgås med henne lika mycket som han (ehm, hans mamma) gör. Hon har väl fortfarande laglig rätt till förskola som hon hålls ifrån?! Jag blir tokig. JAG blir tokig. Jag kan inte ens föreställa mig hur du har det. Det värker i bröstet på mig när jag tänker på att du inte får träffa din minsting, det minsta hjärtat. Ska det hålla på såhär i fem månader till? Ja, det finns så många frågor och jag är övertygad om att vi får de svar du vill dela med dig av :) ALL STYRKA OCH ENERGI TILL DIG, TILL ER! Hitta dina källor till energi i denna absurda situation.

Grethe Hagen

Du er töff, kjäre deg!!!! 💪💪😍❤
Kan bare ikke forestille meg hvordan du har det, men veldig glad for å lese at du orker enda mer 💪😍💜
Man gjör jo ALT for sine barn, sånn er det bare 😍🌼🌻
Som sagt, vi er mange som stötter deg og tenker på deg o dine vakkre barn 🌷💮🏵🌹🌺🌸💜

Anonym

Vill bara ge dig en jättekram. Hoppades så på att du skulle få hem din dotter direkt! Tänker på er mycket fast jag inte känner er! Fortsätt kämpa, vi är många som är med er i detta hemska ❤️

Sara

Om medicinlistan, ring din ansvariga läkare och be hen gå igenom så att bara aktuella mediciner står kvar!

Marie

All styrka till dig och barnen. Tillsammans klarar ni det. Stor kram.

Louize

Din och barnens situation är så orättvist, det är sjukt att man ska straffas för att man gör rätt och tänker på barnets bästa. Samtidigt så är det ju pinsamt för K att han under de här fyra veckorna ska lära sig att ta hand om sin dotter utan sin mammas hjälp, det borde han ju redan kunna.. Man säger ju att vilken pojke som helst kan bli pappa, men att det krävs en riktig man för att vara en! Det är dags för K att växa upp och sluta vara en egoist, han borde tänka på Elises bästa istället för på sig själv!

All styrka till Dig och Dina fina barn, snart är ni Tillsammans igen ❤️

L

Så hon kommer bo hos farmor fyra veckor till om ni inte kommer överens om nån annan lösning innan det? Bor K hos sina föräldrar också? Vad händer om 4 veckor om ni inte kommer överens? Får hon bo hos dig då? Och sen blir det huvudförhandling om nåra månadern då det avgörs om vårdnad osv? Ursäkta för många frågor men det känns som en så extremt stor och onödig göra så man tror ju inte att det är sant. Du är otroligt stark Denize <3<3<3

Svar: Förhoppningsvis så kan medlaren hjälpa K att samarbeta med mig för alla barnens skull. Hjälper det inte så blir det ytterligare en förhandling i sommar och huvudförhandling i vinter med vittnen osv. K påstår att han har köpt en bostad 7 mil från Elise förskola. Det fick han skäll för. Men jag håller bara tummarna för att medlaren ska nå fram, lyssna på min historia och förstå att jag är den som alltid samarbetat och tänkt på barnens bästa. Jag hoppas såklart på boende, då jag har gångavstånd till förskola, syskon på plats - följt regler och lagar och gjort allt rätt. Om det blir någon ändring av vårdnad det återstår att se... beror nog på hur villig K är att samarbeta. Tack för dina ord ❤️
Denize

Emma

Fyfan rent ut sagt! Hur får det gå till såhär? Jag lider verkligen med dig och dina barn och får ont i hjärtat av att tänka på hur fruktansvärt orättvist detta är. Det är ofattbart.. Men du är en riktig fighter och Elise kommer komma hem. All styrka till dig och din familj!
Stor kram

Erika

All styrka till er! Har inte kommenterat innan, vad säger man ens till någon som sitter i eran sits? Håller tummarna att allt löser sig till det bästa för er! 🌸

Malin

Jobbigt för er! Hoppas innerligt att det inte finns något jäkla kryphål som gör att du på något sätt kan förlora något. Av det vi som läsare fått ta del av så bör ju du ha ensam vårdnad men att pappan har umgängesrätt under bevakning så att han inte kidnappar sin dotter igen. Hade vi mammor och pappor som tänker med huvudet (vilket Elise pappa INTE gör) fått bestämma så är det ju helt klart så det hade blivit, och vi kan väl bara hoppas att domaren tänker likadant!

sarah

Fina bilder

Anonym

Herregud! Detta är så sjukt, att det får gå till så här. Är arg på hur allt skötts (misskötts). Skickar dig all styrka jag kan.

Moa

Det är så himla synd att det ska dra ut ännu mer på tiden med tanke på hur lång tid det redan har tagit :( Och för ett så litet barn som Elise! Bra i alla fall att K fick en utskällning, med tanke på att han och hans föräldrar kunnat diktera villkoren eftersom de är de som haft henne i hemmet... Kram <3

Lena

Fina, underbara Denize. Att någon kan slösa sin tid genom att skriva något elakt till dig, gör mig både förbannad och ledsen. Om jag känner så, hur ska det då kännas för dig. Läser varje dag på din blogg. Det du går igenom är så hemskt, förfärligt och orättvist. Du gör det så otroligt bra genom att behålla ditt lugn och genom att hela tiden sätta barnes behov i första hand. Berätta för dina stora barn att vi är många som beundrar dem för de är så fina och kärleksfulla mot dig och i sin längtan efter deras lillasyster. Vi är också många som stöder din kamp. Att detta kan hända i Sverige 2018, är helt hemskt. Du ska veta att vi är många som gärna vill hjälpa dig. Styrka och lycka till dig och dina tre barn.

Anonym

En sak som slog mig tanken nu var att jag minns förut när du och K började umgås så sa du, jag kallar min kärlek för K för han vill inte nämnas på bloggen. Absolut de förstår jag men har han inte tänkt på att det finns hitta.se, Google, alla vet ju vad du heter så folk kan söka var du bor då ser man ju vem som bor med dig och då ser man namnet också vad han heter. Att han är så dum nog att inte tänka så långsiktigt, det handlade inte om att han inte ville synas på bloggen eller nämnas utan det var hans eget skydd för att förmodligen göra såhär mot dig nu, men DÅ kunde du inte veta det, inte lätt och det förstår jag. Men det är så obehagligt, jag såg också en rädsla hos dig genom texterna, att det var nåt på tok där. Han redan då lyckades kontrollera dig och bestämma vad du skulle skriva och inte nämna på bloggen, trots bloggen är en del av ditt liv. Jag skyller inte på dig absolut inte men det intressanta med allt är HAN, hans sätt att tänka och bete sig. PSYKOPAT från dag 1

Svar: EXTREMT många läsare har hört av sig till mig och berättat om den oroväckande förändringen hos mig i både text och bild under dessa år som gick, många visste att något var på tok. Så lustigt egentligen, såhär i efterhand - att tänka tillbaka på hur jag var, att jag i tystnad bara tog in alla ord som sades om mig och trodde på dem tills jag till slut var så nedbruten att det inte fanns ett enda spår av mitt riktiga jag kvar. Den där kontrollen började långsamt men eskalerade ordentligt... jag vet faktiskt inte riktigt när det blev ordentligt illa, jag har förträngt mycket - jag minns bara att jag bad om att få bli lämnad, men när jag aldrig såg någon utväg så ville jag bara göra det bästa av det. Hålla allt så lugnt som möjligt, inte vara i vägen, inte ställa till med något, göra allt precis som det skulle göras etc etc... jag var som en robot, helt tom. Mina barns mamma försvann och blev för första gången en riktigt svag mamma, som inte KUNDE stå upp för vad som var rätt eller fel. Jag kommer ha svårt att förlåta mig själv för de gånger jag nickade när barnen skulle isoleras i sina rum och inte komma ut. Det var inte jag, JAG hade aldrig resonerat så. Jag äcklas SÅ av vad en sådan här relation kan göra med en människa. MEN barnen är tryggare än någonsin nu, vi har pratat, Emilia pratar med en kunnig, Elian och jag ska tillsammans gå och prata - för detta helvetet som dom fått gå igenom - det kommer kräva bearbetning, oavsett hur lugna, mysiga och fina de är med och mot varandra och mig. De bär på ett enormt trauma - som fortsätter och fortsätter. Jag BER verkligen att detta ska ta slut snart för barnens skull. Jag ber inte till gud, för det hjälper mig inte... jag ber bara till något - vad som helst. Någon rättvisa måste det finnas, barn kan inte få straffas hur länge som helst. Flera år får vara nog!
Denize

Denize - Mamma till EEE

ANONYM: Jag väljer att inte publicera din kommentar, då jag faktiskt såg exakt samma igårkväll och har fört det vidare. Av förståeliga skäl så vet du varför jag inte godkänner din kommentar, men tusen tack - om jag inte hade vetat det själv så hade du hjälpt mig! Stor kram //Denize

Louize

Det var jag som kommenterade som ANONYM igår, kommentaren som jag bad dig att inte godkänna! Anledningen till att jag blev "anonym" är att jag kommenterade via mobilen och inte via datorn, brukar aldrig kommentera via mobilen så jag hade inte full koll på hur man fyllde i allt där haha. Jag känner så oerhört för dig och dina barn, barn är det finaste vi har och de ska inte behandlas så här. Kram ❤️

Svar: Då vill jag ge dig en stor kram Louize! Tänk vad folk ställer upp och hjälper, ni som inte känner mig på riktigt men verkligen är helt genuint omtänksamma. Allt som skrivs berör mig och det du skrev var ett plus i kanten! Jag trodde aldrig att folk skulle orka bry sig SÅ mycket så att kanske går ut över ”sin fritid” om Du förstår hur jag menar. Många lägger faktiskt in ordentligt med energi för att hjälpa mig och det är magiskt att ha ert stöd! Kram ❤️
Denize

Krista

Mina tankar går till dig! Jag kan inte förstå varför barnen måste bli drabbade pga den andres bitterhet!!Jag beundrar dig verkligen hur du kämpar!

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress