Känslan att få vara i det fria med alla tre barn, jag kan inte med ord beskriva hur det känns.  Efter alla dessa fruktansvärda "fängelse"-veckor så var det skönt att kunna göra vad fasen jag än ville med mina barn.  Ingen diktering, ingen isolering i liten lägenhet.  Men självklart är det inte riktigt som det SKA vara än, inte på långa vägar.
Dagen började i alla fall med att Elise direkt sträckte sig efter mig, vi klev in genom porten och så fort vi öppnade ytterdörren så sa hon "hemmaaa", ni som följer mig på Instagram har ju sett en video från när hon säger detsamma efter att ha varit ute i olika lekparker.
 
 
Jag vet inte om jag NÅGONSIN har sett Elise så lycklig som idag.  Hon sprang runt i varenda rum här hemma, sa "wooooow" åt allt - hon lade nämligen märke till nya saker i hemmet, ommöblering och att hon har fått ett eget rum.  Hon var helt till sig, visste inte var hon skulle börja.
Hon rev fram lite leksaker men roligast var att få leka med sina syskon igen.  Elian kunde kasta lite med en boll och så skrattade hon så att tårarna nästan rann.  Sedan så blev det massa bus med Emilia också.  Och på mig så var hon som ett litet plåster, om jag gick iväg några meter så var hon min svans.
 
Älskade underbara lilla barn.  När jag stod och lagade lunch så stod hon och höll mig i benet, eller matade katten - hon var så snäll och försiktig och Vilde var för första gången inte ett dugg rädd.  Han bara gillade läget, spann när hon klappade fint och när han väl hade ätit klart så gick Elise efter med hans matskål och ropade "villleeee maaat".  Haha, jag har så mycket på film som jag skall klippa ihop.
 
När hon tittade in i sitt rum så pratade hon om att sova.  Och då nämndes farmor.  Och jag vet inte hur många gånger hon råkade säga farmor åt alla oss som var här, sedan kom hon på sig själv och sa det riktiga namnet.  MAMMA, Emiiiija, Elllaaa, Mommooo och Mooffa! Det var verkligen ordentlig betoning när hon sa mamma, därav de stora bokstäverna - för hon sa det så klart och tydligt.
Men angående de första raderna där, så är saker ganska glasklara för mig.  Elise fyller två år i september, men barn är fasen inte dumma, hur små de än är.  Hon kunde berätta mycket.
 
 
Jag har hundratals bilder.  MASSOR.  Och videos, men jag tänker att jag satsar på att redigera allt i morgon, jag ville bara kasta in något snabbt inlägg här och nu... med några av bilderna i alla fall.
 
Tänk att det kunde bli såhär, det är så fel.  Hur kan det vara rätt mot ett barn, med de "villkoren" som vi har nu, att sitta och åka fram och tillbaka hela tiden i flera timmar.  Hur kan det vara det bästa alternativet?
Tänk om somliga bara kunde sätta sin egoism åt sidan, prata med mamman till barnet och reda ut vilka dagar och tider och veckor och semestrar osv - och sedan bara leva livet.  Utan tjafs, utan någon större kontakt om det inte funkar att kommunicera - bortsett från information kring barnet.  Livet skulle vara så mycket lättare då, det skulle vara snällare mot alla barn som drabbas.  För dessa stora barn, som han var så orolig för? De har det hur bra som helst - Socialen mötte dom och tyckte att de var störtsköna och återigen så får jag dagligen komplimanger om hur fina mina barn är, artiga och mjuka och väluppfostrade.
Problematiken ligger i att jag led av ett års sömnbrist, en extremt krävande bebis, en relation som jag bad om att få bli lämnad ifrån flera gånger, minimal avlastning, en ryggskada som förvärrades av det konstanta kånkandet - sedan sa det pang när jag gick in i väggen i september.  Ett år av stress, olycka, hetsträning och så energi som skulle gå till att få allt att se så bra ut utåt, för jag kunde ju inte säga vad som egentligen hände.  Så jäkla skev situation, det är svårt att beskriva och det är säkerligen ännu svårare att förstå om man inte varit där.  Sanningen är självklar: vi var inte bra för varandra.  Han tog fram de värsta sidorna hos mig och jag var så fruktansvärt olycklig.  Hela min personlighet dog, min självkänsla slets i stycken, all ambition och driv - det bara försvann.  Som många utav er har nämnt så märkte ni min förändring, när jag fortfarande hade kontakt med människor så märkte de också av min ändring.... ingen fattade vad fasen det var som pågick egentligen och sedan dog all kontakt ut.  I samband med att min själ dog - då jag trodde att jag ALDRIG skulle få komma ifrån.  Så jag stängde av.  Avskärmade mig... och på något sätt så funkade det.  Men hur som helst...
 
Alla dessa pengar som går åt till advokater och med alla förhandlingar i tingsrätten som kommer att bli.  Tänk om man kunde spendera de pengarna på barnen istället? Eller för hans fall: barnet.  Detta är så fruktansvärt onödigt.  Jag är en fullt kapabel mamma, det såg soc.  Detta handlar KNAPPAST om barnets bästa för honom för oavsett hur infekterat och destruktiv vår relation var och blev så VET han att jag älskar mina barn gränslöst innerst inne, det vet jag - för av allt jag har förklarat, allt han sett - han VET! Jag prioriterar mina barn i första hand jämt.
Nu när jag har hittat tillbaka till den personen jag var och egentligen är så är jag starkare än någonsin - jag har aldrig känt en sådan här inre styrka förut, det här drivet jag har det är verkligen 2.0 på mig.
Om jag nu vore så farlig som de vill måla upp mig, så hade väl Emilia då dragit och flyttat hemifrån som det påstods från början? Och Elian hade väl aldrig överlevt?
Jag behövde komma ifrån.  Det visste jag länge.  Ju längre tiden gick desto djupare och djupare under ytan hamnade jag.  Det fanns bra stunder, det fanns det väl... men allt var så fel.  Jag ville inte.  Det är inte svårare än så.  Och när jag väl fick som jag ville, när jag vaknade upp efter ett pars dygns förvirring så förstod jag ju.  Jag mådde bra, bättre än bäst, känslan av frihet, den ständiga klumpen i magen som bara försvann... allt det där, det var som en ryggsäck som vägde tusen kilo bara försvann.  Jag kände mig lätt.
Sedan kom han åt mig ändå.  Och tog Elise.  Och ja, satte henne i farmors händer och använde henne som ett vapen emot mig.  Så fruktansvärt vidrigt mot barn.  Mot alla barn, både sitt eget och de barnen som han var SÅ orolig för.  Det är väl ingen slump att när jag väl visar upp offentligt att jag mår bra igen, att jag har hittat tillbaka till både mig själv och mitt nätverk - DÅ uppstod plötslig oro.  Nä, jag kommer aldrig förstå...
Jag kan spekulera.  För som jag skrev häromdagen så tror jag att hans ord var genuina den 21 mars, när han lämnade med Elise kvar här.  Han ljög inte då.  Vad som skedde efter det, ja - det lär jag aldrig veta till 100% men jag tycker mig ha en ganska självklar bild av det hela.
 
Det är tråkigt.  Det är oerhört tråkigt att barn skall klämmas och såras och förstöras... pga? Jag vet inte.  Ingenting.  Jag blev sjuk av en anledning, jag blev aldrig frisk pga en anledning.
Och när den anledningen försvann... ja, då blev jag som sagt mig själv igen.  Ingen panikångest, jag kände ingen oro eller ängslan, jag kände bara att jag kunde pusta ut.  Att jag kunde fokusera på att hitta ett nytt jobb (inte för att jag tröttnat på fotograferingen - inte alls, jag ville bara ha något nytt, ha någon som förväntade sig att jag skulle dyka upp dagligen osv).  Jag kunde fokusera på barnen, på att bygga upp en bas för bara oss.  Såsom jag har gjort med Emilia och Elian nu.  Men Elise fattas och hon hör hemma här.
Hade någon tänkt på barnens bästa så hade vi bara kunnat sätta oss ned, planera, komma överens - och leva våra liv på varsitt håll, men vi kommer ändå ha Elise i gemensamt i 17 år framöver och troligtvis lite till.  Jag har inga rättigheter, han har inga rättigheter.  Det är ELISE som har rätten till båda sina föräldrar och även syskon - som hon har dessa starka band till.  Detta vet han, han vet hur mycket Elise älskar dom och hur mycket de älskar henne.  Jag ber verkligen till högre makter att denna medlingen ska lära honom något, att det ger oss något, att Elise sätts i första hand och att han inser det jag precis skrev.  Det kommer aldrig gå att komma undan det.  Detta handlar inte om mig eller honom eller hans föräldrar eller våran relation.  Detta handlar om ett stackars flickebarn som berövats tid med sin mamma och sina syskon.  Tid som HON förtjänar.  Det kan sticka i ögonen, men så är det.  Man måste tänka på vad barnet vill ha och behöver.  Hon kan ännu inte säga det själv.  Men jag vet vad hon kommer känna den dagen hon är stor nog att förstå.  Det är verkligen tragiskt... oerhört tragiskt.  Hela den här grejen är SÅ onödig.  Jag sträckte ut handen och erbjöd halva tiden direkt.  Och pengarna som hela den här mardrömmen kostar.  Det hade jag mycket hellre velat lägga på barnen, en ordentlig upplevelse som alla hade velat göra och mått bra av.
Men så ska man kriga om ett barn, som egenmäktigt rycktes upp ur sin vardag och placerades hos sin farmor som gått i pension.  När hon har förskoleplats och en mamma som jobbar tider som både kan hämta och lämna.
 
Jisses, meningen med detta inlägget var att det skulle vara KORT.  Jag skulle lägga upp massa bilder och skriva massor i morgon, men när jag väl börjar.... då kommer det bara per automatik.  Och jag har troligtvis upprepat mig många gånger, skrivit liknande saker lite här och där, men jag är bara så extremt besviken; först och främst på familjen som jämt berömde mig för hur fina barn JAG på egen hand formade, allt de gjort och sagt.  Och på pappan självklart.  Men främst på rättssystemet i laglösa Sverige.  Jag undrar varför det ens finns en brottsbalk t ex? 
 
Hur som helst så har jag suttit i 4 timmar med dessa bilder och texten till, tiden bara flög iväg.  Så jag avrundar och inväntar ytterligare en mysig dag med Elise och hennes syskon.  Kvalitetstid.  Så dyrbar tid för mig nu, jag suger åt mig den positiva energin som hon sprider - och lever på den.  Det kommer lösa sig, det måste det.
Jag lever för mina barn, de är anledningen till att jag hela tiden står på benen, att jag orkar ta den här kampen och samtidigt sköta de större barnen och deras läxor och samtal och så mitt eget jobb, träning och hemmets alla sysslor.  Ingen sänker mig igen.  Jag kommer kriga tills ALLA mina barn får det dom förtjänar.
 
 
PS: Återigen: Jag läser ALLA era kommentarer, både här och på Instagram... men kan inte svara på alla hela tiden.  Jag tackar er, från botten av mitt hjärta.  Allt stöd, allt pepp, all kärlek ni sänder mig - det känns som om jag har en hel armé bakom mig.  Ni är fantastiska! Så många nyfunna vänner man fått via Instagram t ex.  Magiskt! PUSS på er alla såhär mitt i natten, när detta skulle ha publicerats innan kl 20 tidigare ikväll, haha!
Och så glömmer ni väl inte att gilla inlägget med hjärtat som vanligt? Det gör mig så glad!
Evelin

Skönt att se Elise på samma bild som sin älskade storasyster, storebror och sin mamma. Utanför dom där väggarna i den lilla lägenheten. Och när jag såg videon på I stagram när Elise säger "heeemma" Alltså jag kunde nästan inte sluta titta på den. Jag tycker påriktigt att Elise ska bo med er! Jag hoppas det blir ett bra slut på detta snart. Att Elise får komma hem helt och hållet. Jag vet att många säger att dom har följt dej i flera år. Och jag vill inte vara tjatig. Men jag har föjt dej sen Emilia var 3 år. Jag hittade er på Youtube den där videon där Emilia säger "Hej alla följare, jag heter Emilia och jag går på dagis och jag älskar min mamma". Så länge har jag följt dej. Och jag har aldrig sätt att någon av dina barn olyckliga på något sätt.

Och en till sak ska du veta Elise får själv bestämma vart hon vill bo. Jag trodde faktiskt det var en 12 årsgräns att ta såna beslut. Men ett yngre barn får faktiskt bestämma själv. Det kaske är svårt nu att bestämma för Elise. Men så fort hon förstår så får hon bestämma själv. Så där gör hennes pappa helt fel att helt bestämma själv åt henne utan dej. Så länge hon inte kan bestämma själv så ska ni ju bestämma tillsammans.

Hoppas du förstår hur jag menar med min text ❤ Kramar på er!

Maria

Fantastiskt att se er alla 💖 jag förstår din besvikelse med domaren, men se det som en delseger. Fortsätt som du gör och domaren kommer att se vem som är den värdiga föräldern. K har det inte i sig att samarbeta. Som du själv sagt så många gånger, Denizer tillbaka. Elise kommer att komma hem 💖

Svar: Jag hoppas dock att medlingen ger honom något ändå! Då jag verkligen tycker att man ska lära sig att tänka på vad barnet vill/behöver - inte en själv (oavsett hur liten man än är). Att hon kan dö hemma hos mig är ren BS. Varför skulle han då ha lämnat mig i över en vecka o vintras? Flera dagar på kurs? Och det självklaraste av allt: att han lät Elise vara kvar när han drog. Orolig? Nja. Förstår faktiskt inte hur domaren inte såg mönstret.
Jag skulle önska SÅ om jag och han bara kunde t ex prata i telefon, komma överens om dagar, semester etc etc. då jag hela tiden varit och ÄR redo att samarbeta, för Elise skull... för hemfridens skull. Men vi får se vad medlaren kan hjälpa med. Jag har tusen frågor till honom och vet hur jag vill att mina två timmar där ska spenderas. 💖💖 tack för dina fina ord, som jag alltid sagt så värmer alla er läsares ord så otroligt mycket! Kram
Denize

Anonym

Tror många skulle vara villiga att swisha en slant ❤️

Svar: Ja någon annan sa detsamma tidigare, det är verkligen en fin tanke ❤️
Denize

Susanne

Hej! Jag blir så glad när jag läser detta att ni iaf är tillsammans alla fyra utanför fängelset. Ni ser så glada och sommarfin ut och det strålar om dig Denize. Förstår att det finns mycket kvar att reda upp och oro men försök att lev i nuet, ta vara på dagarna du har Elise hos dig och gör det bästa av dom. Resten kommer lösa sig så småningom. Du har en jättefin familj❤️❤️❤️❤️

Anonym

Du är bäst!

Emma

Innebär medling samtal med er båda i samma rum eller separat? Det som är bra med detta är väl att en tredje oberoende part får inblick i era liv och hur ni fungerar. I så fall kanske hans rätta sida kommer fram och detta kan då framföras till domaren? Kram

Svar: Till att börja med så är det enskilda samtal, i vissa fall kan det leda till gemensamma samtal beroende på hur det går. Medlarens uppgift är att vi ska komma överens om hur vi ska ha Elise. Han vill ha ensam vårdnad och henne boende hos sig. Och jag vill ju att hon bor kvar i samma hem där hon vuxit upp, har syskon och förskola på gångavstånd. Tingsrätten ger aldrig växelvist boende till ett så litet barn, så det är någon av oss som kommer ha boende och den andra umgänge. Jag är villig att samarbeta på alla plan, så länge det är för alla barns bästa - inte min själviska vilja. Som villkoren ser ut nu så tycker jag inte alls att detta är det bästa för varken mina stora barn eller Elise. Det blir extremt hattigt för henne att sitta och åka fram och tillbaka flera gånger i veckan. Och sedan umgås med farmor istället för att vara på sin förskola där hon ÄNTLIGEN började acceptera läget när jag lämnade henne. Men nu kommer man behöva börja om. Jag hoppas i alla fall att jag får framföra min historia till medlaren, så han förstår varför jag sitter i den situationen jag är i - och att K lyckas komma överens med mig om en tillfällig plan tills det blir förhandling igen. Jag vill egentligen inte slösa massa pengar på tingsrätten, jag tycker att man hade kunnat sköta det så mycket enklare och snällare... skapa en plan, veta vilka dagar som är vems och sedan bara leva sina liv i lugn och ro. Kram
Denize

Carina

Uppriktigt sagt förstår jag inte riktigt och fastän dina inlägg är långa har jag läst flera gånger, utan att bli klokare. Varför är en medlare tillsatt? Är det tingsrätten som beslutat om detta? Grundregeln är ju enkel, om man har gemensam vårdnad har varje förälder rätt att ha barnet halva tiden. Är det tiderna ni inte kan enas om? Det kan tingsrätten helt enkelt bestämma. Och har ni ens gemensam vårdnad? Ni var inte gifta, som jag förstått det, ni skulle gifta er? Om ni inte ansökt om gemensam vårdnad är du alltså ensam vårdnadshavare och ska ha barnet på heltid.

Om det du menar är att du sitter och pendlar fram och tillbaka till Stockholm (som någon skrev är det ju en smal sak att ta reda på vem din före detta sambo är och var han finns) över söndagen för att ha din dotter hos dig i några timmar, då förstår jag faktiskt inte längre. Då förstår jag inte varför du accepterar att ett brott fortsätter att pågå. Men kanske missförstod jag nu? Allting låter hemskt märkligt i mina öron, särskilt att en tingsrätt skulle ha sagt att det är okej att pappan beter sig så.

Jag förstår inte längre, faktiskt.

Svar: Ja, det var domaren som bestämde 4 veckors medling då något samarbete inte skett. Han har agerat som om han har ensam vårdnad, styrt och ställt och dikterat när var och hur jag får träffa vår dotter (som vi har gemensam vårdnad över). Domaren ville ge det ett försök innan han fattar några andra beslut.
Tingsrätten beslutar aldrig växelvist boende för ett så litet barn. En kommer få boende och den andra umgänge och då ska medlaren få oss att komma överens om en tillfällig plan tills nästa förhandling sker.
Sen så vill jag tillägga att domaren - som jag skrev förut - skällde på hobom och hans ombud riktigt ordentligt för det brott som skett etc. jag fick inte en smula av onda ord, jag hade bara tänkt på barnets bästa och ville inte utsätta henne för en traumatisk dragkamp - trots att jag hade alla rättigheter på min sida att hämta hem henne, så ville jag inte göra så mot henne... och sedan ha dom här plingandes och bankandes på ytterdörren då jag har två andra barn som bor här och som behöver total trygghet efter detta.
Jag accepterar inte alls detta brott, jag accepterar inte hur orättvist allt är, att barn ska såras och lida och att jag ”straffas” när jag sedan dag ett ville samarbete och HAR samarbetat sedan dess. Som sagt så hade min advokat förvarnat mig om den här domaren, han är knepig och gör lite som han vill. Och angående pendling så sitter Elise och åker bil fram och tillbaka hela helgerna och jag står för vardagen. Det är inte schysst mot ett barn... jag fattar inte alls hur det kunde bli såhär. Jag är lika lost som du. Jag känner extrem orättvisa och ledsamhet över att flera barn LIDER och ingen hänsyn tas överhuvudtaget. Det är så sjukt för mig, jag är extremt besviken på Sveriges rättssystem! Här kan man begå brott och göra allt fel - och få en andra chans. Medan den som gjorde rätt och har papper på att det saknas oro över mig som förälder till samtliga syskon saknas - och det då är jag som får ta straffet, leva med fördröjning och gå på medling när jag kom med x antal förslag till samarbete, ringde, smsade men inte fick ett ljud tillbaka. Hela situationen är ofattbar och Sverige är ett laglöst land som jag bara ogillar mer och mer...
Denize

Angelica

Har du kollat hur mycket av kostnaderna som henförsäkringen täcker?

Så kul att se er tillsammans igen, ni har alla en helt annan blick ögon på bilderna nu. Så skönt att se

Jacqueline

Svar till Carina:

Nej, gemensam vårdnad innebär inte alls att föräldrarna ska ha barnet halva tiden var. Detta är en STOR MISSUPPFATTNING. Gemensam vårdnad betyder att båda föräldrarna har rätt att bestämma och besluta om barnet. Det säger ingenting om hur barnet ska bo!! Små barn bör inte bo växelvis!

Emelie

Så fantastiskt fint skrivet och du har SÅ rätt i allt det du skriver. Har en pappa till mitt barn som sagt upp kontakten mer än 2 år men som nu är tillbaka i hennes liv och anklagar mig för att låta henne vara så mammig. Tar så fruktansvärt mycket.

Carina

Jacqueline:

Bra att du reagerade på det jag skrev. Nu vet jag iofs att det rent formellt är så, men jag uttryckte mig oprecist och klumpigt. Det jag menade var att domstolarna ofta tar hänsyn till att man har gemensam vårdnad när de ska bedöma tiden varje förälder får vara med barnet. Så har i alla fall jag förstått det hela. Som jag fick det förklarat för mig en gång skulle det handla om att om föräldrarna på något sätt valt att båda vara vårdnadshavare har de s a s i och med detta uttryckt en primär önskan att gemensamt ta hand om barnet och det skulle man då väga in i bedömningen av hur mycket umgänge varje förälder får (när föräldrarna inte kommer överens). Men jag skrev ju faktiskt inte så och du har ju helt rätt, vårdnad och umgänge/boende är två olika saker. Dessutom var det där något som en person som visserligen är jurist bara berättade för mig, det är inget jag tagit reda på själv. Så jag vet ju inte alls om det verkligen stämmer.

Bra att du skrev!

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress