(null)
  
Från extremt djupt och innerligt personliga inlägg till det vardagliga och nu över till det ytliga.

Fransar, kära fransar. Vad vore jag utan er, mina små strån av förlängningar.  Fasen, skulle gå för att ta bort katastrofen som var av Fransarna utan påfyllning på ett tag.  Hade bestämt mig för att försöka igen med serum och denna gången någon ny och mer omtalad då sista inte gjorde ett smack.
Men så sa den gulliga lilla tjejen att hon kunde göra dom fina för 250kr och jag föll igen.

Jag sminkar mig oerhört sällan.  Därför älskar jag fransarna för trots att jag nästan blir grå i hyn denna årstid av att vara blek så känner jag mig fräsch med fransarna.
Förut har jag alltid satsat på mina bryn för att känna mig bekväm men det är en lång procedur och det hinner jag inte, samt har jag en mini-me, en tvärhand hög, som "osså minka sig".  Haha jag har skapat en liten låda med smink som både jag och Emilia inte använder, som hon kan leka med.
Men ser hon mig sminka mig så ska hon förstås härmas och använda det jag använder.  Och den striden orkar jag inte med på morgonen... så det är fruktansvärt skönt att vara lite fräsch och färdig tack vare fransarna som piggar upp.
De gånger jag sminkar mig är på helgerna när hon sover eller är när hon har umgänge och inte är hemma.  Eller om jag ska göra något speciellt eller om jag har tid över och känner att jag bara VILL sminka mig.  För jag tycker att det är sjukt kul.  Det fanns en period i livet då jag skulle bli makeupartist, haha.

De gånger man tar selfies är också när man väl har sminkat sig eller som på denna bilden med endast fransar.  MEN jag får se om detta håller.  Om det är sista gången med fransförlängning för jag är nyfiken på både Nanolash och revitalash - om de kan göra lika stora under för mina hemska ögonfransar som för andra.  Att vara naturligt fräsch utan smink eller förlängning vore såå skönt.

Är oerhört avis på min tonåring som är en äkta naturlig skönhet.  Detta ser hon dock inte själv och går upp väldigt tidigt varje morgon för att lägga en full sminkning som om hon skulle på fest med lösögonfransar och hela köret.  Fördelen är väl att dagens ungdomar har tillgång till youtube med tutorials där de lär sig men tyvärr ser Alla dessa barn ut som små mini vuxna.  
Man minns ju själv när man sminkade sig som ung... man såg fasen bedrövlig ut när man tittar på bilder idag. Fy.faaan, skämskudden!

Emilia är duktig på att sminka sig.  Hon har kollat på de flesta videos som finns.  Vi är dock inte riktigt överens.  Jag tycker inte att man behöver gå upp flera timmar innan och se ut som man ska på fest när man ska till plugget.  MEN det är ingen meningatt  prata så med henne har jag insett, då trotsar hon och blir obstinat (sorry Emilia men det är sant ju men i looove you).  Hon påminner mig om att alla får se ut som dom vill och är lika värda (mina ord) och ja, man ska få se ut som man vill och välja sin egen stil.... näääär man är myndig och får bestämma själv! Haha nej då, jag har hellre en sminkad Emilia deluxe än en massa tjafs över det.  Det är ingen mening.

Jag säger dagligen till min förstfödda att jag aldrig sett någon så naturligt vacker som hon och det säger jag inte som mamma men för att det är sant.
Mina vänner säger det, okända säger det, hon är makalöst vacker och så oerhört mycket vackrare enligt mamma utan svart ögonskugga, svart svart och mörkt och massa lager, en tjock bas med alla steg med foundation, puder i all dess form, ögonbryn som tar en timme etc
1. Hon har naturligt mörka och långa fransar
2. Hon är aldrig blek (sådär döende blek som jag blir), hon är inte mörk i huden men slipper det grå/vita ansiktet med svarta ringar runt ögonen.
3. Hon är bara perfekt.  Heeelt perfekt från topp till tå.

Hur som helst, detta var dagens ytliga tankar.
På min bild har jag ett filter via VSCO med färger och ljus.  Det var sol ute och under min fluffiga luva skapades skuggor.

Just nu sitter jag och sveper en kaffe från Ica då mina ögon bokstavligen går i kors.  Var så jäkla trött helaaa dagen igår.  Men så vände det framåt kvällen när jag skulle sova.  Som vanligt.  Sov ett par timmar i natt så nu har detta inlägget tagit en TIMME(!).
Ska försöka få in ett träningspass också för att se om kroppen mår bra och kommer igång mer.  Jag vill vara utvilad och minns inte ens när jag var det sist. Hmm.  Jaja.
Ha en fin dag!

28 november 2018

Det vardagliga

Vardagslivet

(null)

(null)

Tack för all respons från tidigare! Det är SÅ mycket roligare att logga in här och läsa era ord eller se att ni lämnat spår genom att gilla.  Då känns det som om jag gör något rätt och inte bara har en öppen blogg med tystnad och få spår men ändå återkommande läsare varenda dag.

Det här blir till den sista kommentaren jag precis läste, som hellre ville ha vardagsinlägg än inget alls.

Morgon: stress.  Stora barnen sköter sig själva, mja Emilia främst.  Elian får man påminna om vissa ytterkläder och ha koll på att allt är i sin ordning innan de tillsammans lämnar hemmet till skola.
Samtidigt yrar jag runt med mini som är mer intresserad av att leka än att börja klä på sig alla fyrtioelva plagg inför att ta oss ut i den bitande kylan och ta oss till förskola.  = Jag springer och hinner i sista sekund.  Varje dag.  Oavsett om vi är uppe fyra timmar innan vi ska gå eller ej. Stress.
Det är ett ständigt "vara hemma mamma" men när vi väl kommer fram till föris så ger hon mig en snabb puss, kram och älskar dig och rusar sedan in med glädje.  Hon älskar verkligen förskolan!

Dag: stress.  Jag har så mycket i huvudet att bocka av, skriva, försöka träna men stressar över att det inte funkar så bra just nu.  Alla mina dagar ser helt olika ut men det finns inte så mycket att säga om det.  Jag sköter mitt som alla andra vuxna sköter sitt när barnen är på förskola/skolan.

Eftermiddag: Emilia är med vänner.  
Elise ska hämtas och det är en stor höjdpunkt när en pedagog ropar på Elise och man ser sin böna komma rusande och flyger upp i famnen, tar tag i mitt ansikte och borrar in sig.  Denna magiska känsla varar i en minut för sen ska alla fyrtioelva plagg på igen så vi kan gå ut.  Det är inte lika magiskt.  

Elian kommer hem och vill spela.  Till den som undrade över Fortnite. JAG HATAR DET! Det tog lång tid för mig att bestämma om det var okej eller ej, alla killar i mitt liv sa att det var ett dugligt spel och "alla spelar ju". Okej fine.  Men han blir en annan person av spelet, motsatsen till sig själv.  Han har speltid ca 1,5h på kvällen.  Mer på helger.  Gör han hyss eller glömmer uppgifter så får han spelförbud och hemskt nog kan jag ibland hoppas på att han ska göra bort sig så man kan säga nej till spelet.
Det är tydligen inget spel som man bara kan stänga av utan man ska avsluta matcher etc och det driver mig till vansinne.   Jag säger sluta och han svarar "ja så fort det här är över" och 20 minuter kan gå.
Ärligt talat? Jag önskar att spelet inte fanns.
Då kunde han spela FIFA eller var mer taggad på att vara ute och vara med kompisar/spela fotboll.  Fotboll har alltid varit livet för honom men detta spel är som en drog.  Han är beroende och jag sitter ständigt med dilemmat över hur jag ska göra.
Alla hans kompisar spelar o de pratar med varann samtidigt - jag kan alltså inte huxflux ta bort det.  Men jag är jäkligt hård mot honom om hans beteende förändras.
De dagar han inte kan/får spela så är han min älskade pojke.  Mysig och underbar och snäll och hjälpsam.

Kväll: stress.  Elise är trött som fasen och middag ska lagas och nu är jag i ett bajsstadie där jag absolut inte har inspiration till mat.  Det är en ständig "vadfaaaan ska jag laga idag".  Men det blir gjort och så har man tre mätta och nöjda barn.
Elise hinner leka men vill oftast tillbringa tid med sin syster om hon är hemma.  Det är värstingidolen just nu.
Efter lek, bus och mys så nattas hon, sedan Elian.
Emilia är ofta med vänner ett par timmar efter middag.  Regeln är att hon ska komma hem och äta och att alla läxor ska vara gjorda innan det blir kompishäng.
Elise släpper taget om min hand och jag stänger försiktigt igen dörren till hennes rum.

Senare kväll: Jag kliver in i köket och får ångest över vad jag ser. Matrester, ingredienser till måltiden, diskberg.
Städar motvilligt.  Vill ALLTID vakna upp och servera frukost i ett rent kök.

Sätter mig sedan som nu och undrar om jag ens orkar gå till toa.  Trött deluxe.
Sedan när man väl ska sova.  Då har hjärnan bestämt sig för annat.  Då är jag inte lika trött längre.  En natt gav jag upp och började sortera bland mina kläder kl 2 på natten.

Natten:  Elise vaknar oftast och jag bär in henne till mig.  Hur gör ni andra föräldrar med barn som vaknar på nätterna och sover i egna rum? Sitter ni kvar hos dom? Elise säger dock strikt "sova mammas säng" och då har hon bestämt sig.  Jag har ibland suttit där inne i timmar utan att hon somnar om, landar hon hos mig så har hon slocknat på två sekunder.
Jag personligen störs inte av det, snarare tvärtom. Jag äskar att ha henne bredvid mig och förut så bar jag ju in henne till mig när jag själv skulle sova för att det var så mysigt att titta på henne och lyssna på ljuvliga små andetag.  Kanske har jag en 15-årig Elise som ska sova i min säng framöver men äsch!
Är bara nyfiken på hur andra föräldrar gör, som ska upp på morgonen?

Ja och klart slut.  En helt vanlig vardag.
(null)

(null)

I det gråa får man leta färg...

Bland alla dessa djupa inlägg om trauman och tragedier så kommer jag här och vinkar hej! Här är en ensamstående trebarnsmamma som har stressat som alla andra i vardagen.
Här är en mamma som vill krama om sina barn så hårt för att man spricker av kärlek och tänker att de är för fina för att vara sant och JAG har den stora äran att bli kallad mamma, uppfostra, betrygga, överösa med kärlek - men nästa sekund kan jag tänka tanken att en barnflicka får hoppa in här och ta hela min inkomst.  Alt hyra ut dom via blocket.
Sen går det över igen för det är så det är med barn och vardagen.  Det går upp och ned som en jäkla bergochdalbana och jag VÄGRAR tro på er föräldrar där ute som målar upp livet med barn som ett ständigt fluffigt gulligull.  Era perfekta flöden på instagram lurar inte mig.  
Livet med barn kommer alltid vara livet med barn.

(null)

(null)

Man får så mycket... gråa hår OCH kärlek! Föräldraskapet är den största gåvan man kan få.

Men det är inte enkelt för det.  Man kan ha en två åring som ligger platt på golvet och tjuter och skriker för att man gjorde frukosten fel, samtidigt som en 8 åring tjatar om speltid och att tackla en tonårings vilja och ovilja. "Alla får ju".  Jag minns det så väl, alla känslor och hur pass mogen man trodde att man var.  Men nu ska jag som mamma hitta en balansgång i vardagen gällande kompisar, tider, regler, allt...
Jag säger bara små barn: små bekymmer.  Stora barn: stora bekymmer.

Det finns ingen färdig handbok för mig, alla tonåringar är olika men det är INTE lätt att sätta tider och regler.  Samtidigt är tonåringar sköra och känsliga och hormoner exploderar och allt kan gå från 0 till 100.  Som hos ett litet barn men detta på ett annat sätt.
Man vill bara göra rätt.  Hon är stor, ansvarsfull och duktig.  Men hon behöver vägledning och det är en tuff uppgift.  Man vill inte styra för hårt men man vill inte släppa för mycket heller.

(null)

Jag tänkte bara skriva ett humant, vardagligt och vanligt inlägg från en mamma till andra mammor där ute som de flesta kan relatera till.  Alla vi med barn i olika åldrar vet att faser kommer och går och som förälder ska man hitta sin plats och göra sitt bästa.
Ingen kommer någonsin kommer vara perfekt men vi är alla (nåja de flesta) de bästa för våra barn!

Nu har jag precis nattat min mini, mammas lilla bebis som lever i turbofart och ger mig hjärtklappning av allt hon ska hinna med på en och samma gång, haha.  Nej Hon är FÖR JÄKLA underbar just nu. Ljuvlig ålder då hon lär sig nytt varenda dag... hon förvandlas till den lilla människan hon ska bli, hon VILL lära sig, härmar mig och andra.  Man märker att hon snappar upp syskonens språk och de tre magiska orden är ständiga nu.  Ren magi.  Att pussa, krama och höra "jag älskar dig" från en 2åring som sedan vill ha sin flaska och hålla handen tills hon somnar.  Älskar det varje kväll.

MEN kära fina läsare.
Kan ni snälla trycka på gilla eller hjärtat på de inläggen som ni faktiskt uppskattar? Jag känner mig lite lost.  Det krävs extremt mycket tid och kraft och rent mod att våga vara personlig och berätta om mitt förflutna eller mitt inre.  Jag gör det för att jag själv hade behövt läsa vissa saker förut, jag vill lyfta viktiga ämnen och nå ut till dom som behöver.  Samtidigt som jag själv berättar MIN historia.  Jag blottar mig.  Men är det de snabba ytliga och vanliga vardagsinläggen som är intressanta?
Jag skulle bli SÅ glad om ni gjorde min blogg lite mer levande igen. Många kommenterar via instagram istället men jag skulle bli himla glad för feedback här.  OM någon läser och känner att det var bra.  Lämna ett snabbt spår så skulle jag bli så himla glad.  Ibland känns detta som min dagbok.  Jag ser ju att ni fortsätter att återvända hit dagligen.  Talk to me! Önskar du något specifikt? Fråga! Annars så hoppas jag att ni bara kan visa att ni varit här och uppskattat kraften jag lägger ned på mina texter.  Det gör ni så enkelt med ett litet gilla-klick bara! En snabb sekund.  Inte just på detta inlägget men på dom som faktiskt GILLAS på riktigt.

Jag skriver för mig, för att jag älskar det! Men jag väljer en öppen blogg för att jag inspireras av er! Att ni läser.  Men jag undrar ibland VAD som är bra enligt er egentligen.  Vad ni scrollar igenom och vad ni ser.
Hur som helst så är jag glad att jag har er! Trogna läsare och ja mina nära och kära också, haha. Ni är bäst!