(null)

Älskade lilla kille.  "Råkat svalt den", haha så söt.  Tandfen hittade hit hem till oss ändå som tur är

Helgerna när Elise är borta så är jag inte hel, det vet alla.  Jag sover inte utan hennes närvaro, varken vetskapen att hon sover rofyllt i sin säng i sitt hem eller bredvid mig när hon förflyttas över.  Om hon inte finns här så tar jag igen sömnen när hon gör hemmet och hjärtat helt.
Det är fruktansvärt jobbigt och denna helgen var nog jobbigast av alla.  Antagligen pga att jag lämnade över henne själv och att de ej skedde på förskolan som vanligt.
Jag kan inte sluta tänka på henne.  Hon är där hela tiden, i tankarna.  Vi har ju haft ett helvete, en vidrig kamp som vi kämpade oss igenom, hon och jag.  Och bara jag kommer veta HUR pass mycket den tiden slet sönder mammahjärtat i stycken, att lida när mammas bebis lider, att tålmodigt trösta dygn efter dygn utan sömn.  Att sedan bara släppa taget när det äntligen gick åt rätt håll var en konstig känsla.  Men idag får jag tillbaka henne och så kan jag bara klappa mig själv på axeln för det jobb jag gjorde.  För det kommer vara en jäkla historia att berätta när hon blir stor.  Precis som jag fått höra om när jag hade vattkoppor.  Men detta... det var det mest plågsamma jag sett och VI, här i mitt hem klarade det.  Det spelar mest roll... att vi som fysiskt hjälpte henne när det var värst, vi kommer komma ihåg.  Men jag är ändå orolig, som jag skrev förut så vore bakslag det värsta tänkbara. Men hon borde komma hem med uttorkade koppor och sprida glädje här igen alldeles strax ❤️
 
MEN jag har sysselsatt mig för att få helgen att gå.  Storbarnen var med sina vänner igår och jag gjorde mitt.  Jag ägnade tid åt människor i mitt vuxna liv.  Var ute och promenade och pratade, fikade och sen var det dags för nästa träff.  Kvällen avslutades helt klart bra.
Det finns en otroligt varm människa som gör ett stort intryck i mitt liv just nu.  Han piggar upp dåliga dagar med överraskningar och jag hade bett om att få och åka och köpa pepparkakor till min son men det var redan ordnat.  Småsaker som blir stora av diverse anledningar.  Är verkligen så glad att den personen finns, har sån erfarenhet med barn och skapar ett lugn inom en.
Jag är ju rädd för män samtidigt som jag i mina år alltid haft flest killkompisar.  Efter åren som varit så har mycket förändrats mycket pga att min egen personlighet krossades och hela jag låg i spillror ett tag.  Trots att jag reste mig fort och självkänslan kom tillbaka så är jag mer reserverad för män, oavsett hur vi känner varandra.
Det finns hela tiden en tanke om att den snällaste kan vara den elakaste inombords.  Min förmåga att lita på människor är nästan förstörd och det är orättvist för det kan handla om människor som aldrig gjort mig illa och snarare tvärtom.  Men jag lever med känslan av att ALLA kan ha en baktanke, en ful sida, elakhet som kan explodera.  Det är hemskt.  Och FRUKTANSVÄRT orättvist mot dom.
Det finns dock några som har min fulla tillit efter att ha visat sin extrema lojalitet och dom håller jag såklart hårt i.  Igår gav jag även min tillit till en person som visar sig förtjäna det.  Det finns inget som tyder på att han inte är värd det och det är givetvis en jättestor grej för mig att säga så; att någon har min fulla tillit.

Jag tror att alla människor behöver bekräftelse och uppskattning. Hur man än lever.  Det finns dom som är hur självsäkra som helst men givetvis berörs även dessa av att känna sig uppskattade av andra än sig själv.
Jag kan säga att jag än idag sätter ihop pusselbitar inom mig själv.  Efter så mycket traumatiskt så blir det så.  Jag har aldrig varit med om att något tagit sönder mig förr.  Jag har blivit bedragen i omgångar, sårad, undangömd i en relation, utsatt för brott, blivit förkrossat ledsen och besviken på många som stått mig absolut närmst... MEN jag har aldrig tagit skit - jag har alltid varit den som säger ifrån eller ställer mig upp när jag gråtit färdigt.  Och så är det nog med det.

Det som hände sedan 2016 har aldrig hänt förr.
Det är nytt för mig att pussla ihop mig själv efter att min personlighet förstördes helt.  Ett liv som fick mig att tappa hoppet helt.  En känsla av isolering och orättvisa och när jag levde så, så tappade jag bort mig själv mer och mer.  Det tar tid att bli sitt riktiga jag.  Och pussla ihop de bitarna som än idag inte är helt på sin plats.
Men jag är oerhört stolt över hur långt jag kommit.  
Att ha levt med självhat, en manisk känsla att söka uppskattning och bekräftelse för att sedan bli kallad och behandlad så illa som jag blivit och blev - det lär ta lång tid OM jag ens accepterar det.  Jag lever med minnena men vet ändå att det var jag som kom ut ur något så absurt... rakryggad.
Jag har en trygghet i mitt hem med lyckliga barn.  Någon kan försöka säga annat men det är ett stort skämt såsom mina barn är mot mig.
Jag erkänner att jag fortfarande i vissa fall funderar på hur jag är som person då jag bygger ett pussel av mitt inre, absolut.  Jag kan bli osäker på mig själv i vissa situationer men något som aldrig rubbas på är den mamman jag är.  Jag förstår att bittra människor kan vilja trampa mig på tårna.  Men jag är övertygad om att dom människorna som ständigt klankar ned på andra är jäkligt osäkra på sig själva och behöver då den tillfredställelsen att få någon ned på samma nivå.  Men gällande mitt föräldraskap kan ingen lyckas.  Där vet jag och barnen exakt vart jag finns.  Dom som försöker få mig att tvivla på det... ja, det går in genom ena örat och ut lika fort.
Det är sorgligt och patetiskt.
Jag äcklas av det och råder dessa människor att gå i terapi och jobba med sig själva då dom uppenbarligen har stora problem.  Bara för att dom själva är så osäkra så är det väldigt vidrigt att kränka andra.  Speciellt om jag gör ett jobb som ingen annan kan göra.  Det är nästan komiskt att fått höra motsatsen av somliga så länge och nu höra annat eller ja, från och med i våras och även nu när allt faktiskt är som det ska och barnen har ett fint liv.

Det jag är glad över är att trots mitt helvete till förflutna så blickar jag framåt.  Visst gråter jag ibland, visst blir jag ledsen - men vem blir inte det? Tillhör inte det livet, att ha känslor och vara mänsklig? Det är aldrig kul att bli kallad saker som man inte är eller få pikar som är sjuka.
Jag har lärt mig saker på vägen dock, som gjort mig starkare i mig själv.  När jag tänker på kränkningar och elakhet så är det precis som jag skrev... det är inte mig det är fel på, det är dom som känner behovet att vara det.  Och precis som jag fick bearbeta det jag och mina barn utsattes för så bör fler människor bearbeta sitt eget.  Osäkerhet lyser igenom och det är ingen anledning att vara elak mot någon som erbjudit mycket snällt till de som faktiskt är orsaken till min rädsla.  Jag sänker mig inte till någons nivå utan jag vill snarare göra dåliga situationer bättre, schysstare och mer gynnande.

Det blir långa och krokiga vägar när man ska bearbeta ett trauma.  Jag har bitit mig i tungan en miljard gånger då jag inte vill vara likadan.  Ibland har jag exploderat och det med all rätt.  Men extremt sällan på senare tid då jag vet att det inte är någon mening.  Det blir värre, men jag har också gränser och en självrespekt.
Människor säger ofta att dom inte förstår sig på mig, hur jag kan vara vänlig och erbjuda schyssta saker mot någon/några som är hemska människor.
Men jag finner alltid ett hopp om att människor kan förändras till det bättre.  Att man får göra det bästa av alla situationer.  Men jag har också en gräns som sagt och passeras den så säger jag vad som är rätt och fel och undviker sedan mer kontakt innehållande skitsnack pga negativ energi som jag absolut inte vill ha i mitt liv.  Som jag skrev ovan så är jag tjejen som är känslig och blir ledsen men jag tar inte skit.
Därför har jag valt att ta avstånd från dom som inte tänker som jag.  Dom kommer ständigt vara energitjuvar i mitt liv.
Istället fokuserar jag på livet här idag och nu framöver.  På dom människorna som visat sin fullkomliga lojalitet/omtanke och jag har faktiskt gett upp vissa till 100% trots att jag är en sådan som ständigt tycker att folk förtjänar nya chanser om dom verkligen jobbar med sig själva.  Jag har insett vilka som ALDRIG kommer förändras och med dom krävs då ingen kommunikation eller energi.  Vill dom leva som översittare med vetskapen om att dom inte är snälla, ja då lägger jag ned och något hopp finns inte.

Jag väljer att lägga min energi på mina barn, målet att höra dom skratta VARJE dag och ständigt känna trygghet.  Vilket här är en självklarhet... att barnen vet om att dom är perfekta och prio ett i alla lägen.  Jag väljer stt lägga energi på dom som hittills visat bry sig.  Jag väljer att lägga energi på mina föräldrar och syskon och vänner.  Jag väljer att lägga energi på det som gör mig glad. Och dom som ligger varmt om hjärtat.  Jag är inte mycket för människor som pratar mycket... jag är den som tror på handlingar.  Visst kan många ord värma otroligt men då måste man visa det man säger också.

Igår lyckades jag bli riktigt glad.  Någon lyckades få mig på andra tankar och det mina vänner, det är jäkligt svårt då jag är en grubblare.  Helgerna utan Elise är alltid känsliga och som det verkar nu så kommer det kännas så länge, varenda helg och stund hon är ifrån.  Tyvärr.
Men att få känna ett stort lugn sprida sig trots känslorna jag bär på är ren magi.  Ödmjukhet och tålamod och hjälp till Elian som desperat behövde se på fotboll och att skratta samtidigt som seriösa samtal skedde.  Tid och rum försvann och det var exakt det som behövdes.

Sedan hade jag kvalitetstid med min son.
Han ville ha hemkörd pizza så vi satt i soffan och han var så mysig.  Han ville bara vara med mig och det tar man vara på.  Han blev som mammas lilla pojke igen och orden han sa gjorde min kväll ännu bättre.  Det blev till slut bara vi.  Kvalitetstid som jag märkte att han djupt behövde.

Sedan kom natten och då kommer tankarna.
Men idag är det söndag och om några timmar kommer mini-me hem och sen kommer storbarnen från sitt och då är jag komplett igen.
Jag hoppas att hon är i fint skick då allt var på rätt spår i fredags.  Hon kan eventuellt vara frisk nog att återgå till sin vardag om behandlingen som jag noga kämpade med har fortsatt.  Jag längtar bara efter att få se hennes min när hon får syn på mig.  Den stunden är så himmelskt underbar.  Att sedan bli attackerad av pussar och kramar här uppe, det är alltid så så så känslomässigt på söndagarna.  Bästa känslan som finns när hon springer in till oss i hemmet och vill krama och pussa alla.  Älskade böna, soooom jag längtar nu. Snart snart!

Hur som helst, nu har jag lyckats igen.  Skrivit om allt mellan himmel och jord i samma inlägg.  Men det är lite vad jag behöver nu.  Att använda min mobil till att skriva av mig.
Berätta om vad som rör sig i huvudet på mig.  Och så blir jag såklart glad när ni gillar inlägget trots att jag bara skriver av mig tankar och känslor i nuet.
Att mina känslor gillas, ja det värmer ju såklart.
Men jag vet att jag har lovat er inlägg.  Jag behöver bara rätt fokus då.  Förhoppningsvis blir det av om bönan blir frisk och allt blir som vanligt igen.  Tack tack för all kärlek! Fortsätt så, der ger mig mer och mer vilja att öppna mig.

Hoppas ni haft en fin helg!
Tara

https://www.expressen.se/kvallsposten/levi-6-kunde-ha-dott-av-vanliga-barnsjukdomen/

Håller med dig!

Lena

Jag upplever att du är en fantastisk människa. Att vara känslig när det gäller allt, är så väldigt arbetsamt, Att känna vad som är bäst för sina barn och så reagerar och handlar människor runtomkring negativt, Det är smärtsamt.
Jag känner att du och jag har samma känslor och viljor när det gäller våra barn. Tänk om jag hade kunnat vara din väninna, jag hade aldrig svikit dig.
Fortsätter att läsa din fina och tidvis vackra blogg. Önskar att du får fina människor omkring dig, som du vågar ge dina känslor, funderingar samt vad du vill med livet och lita på att de gömmer dem i sitt hjärta men handlar efter dessa.
Kram Lena

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress