(null)

Kopierar in en text direkt från instagram:

Inget filter, den nakna sanningen.  På instagram laddar man upp den bilden som blev bäst av 100 (typ). Det här är jag nu, första och enda bilden... har inte duschat sen Elise var frisk och det var innan helgen, håret står åt alla håll, ringarna under ögonen gör nästan ont när man är vaken flera dygn mer eller mindre i rad, tröjan är min pyjamas som hängt med sen...? Jaa? Vet inte, bekymmersrynkorna är jävligt bekymrade för FYFAN vad detta är vidrigt.  Att se koppor sprida sig för varje sekund, att inte kunna se sin dotter sova ordentligt... inte ens i närheten av normal sömn, höra på gråt och skrik när man känner sig så förbannat hjälp- och maktlös.

Idag ska jag be om tavegyl, det jag köpte igår för några hundralappar hjälpte inte ett shit.. hon blev snarare mer ledsen av den. •••••

Jag är alltid rädd för att skriva om mina känslor.  Ett förjävligt men som kommer hänga med länge efter att min dotter togs ifrån mig utan anledning... (så jäkla orättvist då ALLA föräldrar blir trötta, ledsna för barnens skull och allt vad det kan vara - det är liksom normalt och standard!?) men jag är trött, extremt trött.  Det blir man ju av att bara vara en ensam trebarnsmamma. Men man blir fysiskt trött av att inte sova och psykiskt trött av att se sitt barn lida och plågas 24/7. 

Det sägs att det är lättare för småbarn att ha vattkoppor - det stämmer inte här. Nu vet jag förstås inte hur länge hon kommer vara sjuk så det var kanske dumt att skriva så... men hittills är det ett levande helvete för henne av SÅ många anledningar. Hon vågar inte titta sig själv i spegeln, hon blir rädd av så brutalt många prickar.

Nä mitt hjärta är i tusen bitar 💔 vilken jävla start Elise fick i livet!? Men vi kämpar oss igenom detta och jag håller tryggt om min mini i famnen samtidigt som jag skriver detta... så mycket närhet, lugn, vila PÅ mamma, ständigt hålla hand, bli buren om vi förflyttar oss från ett rum till det andra, bara sitta i knäet... älskade barn, rösten är hes och SÅ ynklig 😭❤️ älskar bönan så jääääkla mycket, tortyr för mammahjärtat är vad detta är...


•••••


Idag hade vi läkarkontakt via Kry.  Elise har både svinkoppor och vattkoppor.  Hon är extremt påverkad av det hela och det har varit långa dygn som flutit samman då vi inte har sovit.

Jag har burit på min tvååring som en bebis 24/7, vjyssat och försökt lugna henne varje natt.  Inget funkar, man märker att hon inte vet vart hon ska ta vägen och vet varken ut eller in.

Så många har skrivit om Tavegyl och det var därför jag tog upp det men den finns inte kvar.  Istället fick bönan en anan allergimedicin som jag bara ber och bönar och ber lite till om att den ska funka och lindra hennes klåda och smärta.

Jag förklarade för två läkare att jag är ensamstående och har inte möjligheten att springa på apotek varje dag för att "testa sig upp".  Om man har ett mycket påverkat barn som inte sovit på flera dygn, är fläckig och prickig från topp till tå, inte kan äta, hysteriskt ledsen men så hes av skrikandet att gråt knappt kommer fram och kliar sig frenetiskt och tjuter aj... varför hjälper man inte ett så litet barn?

Vissa får lindriga vattkoppor och mår knappt dåligt.  Alla är olika.  Elise har TYVÄRR drabbats hårt och mitt mammahjärta är i en miljard bitar.  Att höra och se henne plågas igenom dygn efter dygn gör ont.


Som jag skrev på instagram så är det läskigt att skriva om mina personliga känslor.  Sådana känslor som ALLA föräldrar skulle känna i liknande situationer men efter det Elise och jag och hennes syskon tvingades gå igenom i våras har satt sina spår.

Det är rent ut sagt vidrigt att jag ska vara rädd för att säga att jag är trött för att jag kan bli av med mitt barn.

Det är så sjukt på alla plan.  Vem blir inte trött bara rent allmänt av att vara en ensamstående trebarnsmamma? Och inte ens ensam förälder heller för den delen? Och med ett extremt sjukt barn, två syskon, mat och andra rutiner som måste göras så ÄR jag trött.  Jag är fasen inte mer än människa.  Jag är inte en sämre förälder för att jag inte sover på flera dygn.  Då skulle många föräldrar bli av med sina barn.

Det finns stunder då jag känner ren orättvisa.  Föräldrar som är riktigt sjuka men som inte oroas för alls.  Och så har vi mig som varit mamma hela mitt vuxna (och tonåriga) liv.  Som alltid varit öppen och ärlig och avskytt de som förskönat saker och ting.  Men så är jag livrädd för att skriva minsta fel som kan förvrängas och översittare kan göra mitt liv till en mardröm igen.

Jag måste komma över det, dom känslorna.  Det är bekräftat att jag är den absolut bästa mamman till mina barn.  Vem hade inte tänkt i tusen banor och varit desperat efter hjälp i en sådan här situation? Att dygn efter dygn se en plågad liten mini-me och ljuset i tunneln är rätt långt bort då det inte blir bättre.  Men man kämpar, man hittar krafter, man VET att detta går över även om det känns evighetslångt då sömn på nattetid inte existerar.  Vet man att det finns saker som KAN hjälpa Elise så vill man ha det.  Just de tipsen fick, ja det läkemedlet finns inte kvar.  Men nu har jag andra tips... om inte dagens medicin ger effekt.  Det absolut viktigaste är att Elise faktiskt får sin sömn, får vila upp sig och ladda batterier.  Jag längtar efter vändningen och tänker att för varje dag som går så är vi närmare just det.  Trots att man är helt maktlös så måste man hitta de positiva tankarna, blicka framåt, förstå att detta är en kort period av livet.

Men jag blir arg.  Arg på livet. Elise start från början till här och nu är orättvist. Varför just hon!? Varför ska hon drabbas så hårt av så mycket? Varför var hon med om saker som skapade extrema men, jag vet inte om det är men för livet.  Men just nu i alla fall.  Frisk som sjuk så har hon sån separationsångest och blir livrädd när hon inte ser mig.  Hon måste vara nära.  Jag blir arg och undrar vad fasen vi gjorde i rätten egentligen? Hur mycket det skadade flera barn.  Jag tänker så mycket och bearbetar det.  Jag vill bara att Elise ska ha det tryggaste livet möjligt som sina syskon.  Som överösts med kärlek och bekräftelse.  Mamma har alltid varit en självklarhet.  Elise ska också vara där.  Hon ska inte behöva få panik utan mig.


Det blir mycket känslor.  Sömnbrist skapar även en förmåga att bli extra känslosam.  Jag tänker på allt vi gått igenom men är ändå glad att veta att trots att livet kan vara tufft så har barnen en mamma som krigar och kämpar och finner styrka i allt.  Den största ambitionen är att dom ska ha det bra.

Och när man har tre stycken helt fantastiska barn som dagligen bekräftar mig som jag dom... då vet jag att allt är komplett.  Kärleken finns det inget tvivel om.


Just nu vill jag bara uppleva den där vändningen som alla pratar om. När vattkopporna avtar och barnen blir sig själva. Även om hon inte får gå på förskola så vill jag bara busa med min böna.  Hon som får mig och alla att skratta så jäkla mycket, spexaren som ÄLSKAR när hon ser att hon fått alla att skratta.  Mitt charmtroll, som socialiserar sig med människor på bussen eller i affären.  Hon som sjunger långa sånger och sedan klappar bravo åt sig själv efteråt. Att se henne pigg, höra hennes riktiga röst.  Åh herregud vad jag ser fram emot att lägga denna sjukdom bakom oss.

Även om jag är ensam och kanske inte tar den avlastning som andra har.  Det är liksom VI så visst, det gör allt knepigt ibland men jag vet också hur starka band vi har.  Stora barnen har sett och försökt vilseleda henne lite, Emilia är en pärla och Elian vill försöka få henne att leka liiite.  Vi kommer komma ut ur detta starkare också. Jag kommer klappa oss alla på axeln och säga hur grymma vi är, vilken underbar familj vi är.  Sedan blir väl nästa barn sjuk... MEN der tar vi då.  Vi klarar kampen, vi har varandra och det är verkligen family first! Underbara ungar alla tre.

Sen har vi återigen nära och kära som kanske inte kan göra så mycket, alla har sina egna liv - vilket är lite av en konstig känsla då alla lever sin vardag och jag och Elise är fast i ett vakuum.  Men snart är vi där igen, snart blir det fart igen.  Det MÅSTE det.

Jag hoppas att jag kan säga att vändningen skett snart och att vi snittar sjukdomstiden med en vecka.  På fredag kom febern och kopporna... då borde det lugna sig snart.

Jag vill bara uppmärksamma och tacka de som frågar om hur det går timme för timme.  Även om det inte är fysisk hjälp så värms man inombords av dom som är äkta och visar hur mycket dom bryr sig om Elise (och oss andra i lilla familjen).


Jag vet inte vad jag ska skriva mer.  Folk snackade om att det var lika bra att få det överstökat men nä, även om det sägs att småbarn kommer lindrigast undan.  Det gäller inte alla.  Av alla sjukdomar så kan detta vara det värsta Elise varit med om och då har hon varit med om MYCKET.  Även om jag känner mig maktlös emellanåt så är jag stolt över mig själv.  Visst ringer jag mina närmsta och dom ringer mig så jag kan ventilera.  Men jag fixar detta ensam.  Jag har två till barn som accepterar läget och förstår att jag inte kan göra så mycket mer än det som Elise kräver.  Men dom vill också hjälpa, fasen alltså... även om detta är ett helvete så tänker jag till och inser vilken jädrans fin familj jag har.  Och våra närstående.


Nu gäller det bara att Elise sover så jag typ kan duscha? Det var ett tag sen.  Men jag hinner inte.  Jag har knappt hunnit sätta mig innan hon vaknar.

Jag måste prioritera matlagning, städ av köket, uppmärksamhet till de stora när chansen finns.  Ja men som jag alltid sagt: barnen först.  Sen mig själv.

Alltid.


Många känslor.  Säkert upprepningar.  Behövde bara skriva här via mobilen.  Tömma huvudet på tankar och hjärtat på känslor.

Jag fixar det här.

Jag har fixat så mycket.

Att vara ensamstående vid ett sånt här tillfälle kan som sagt vara knepigt.  Men jag pusslar.  Jag löser allt.

När allt detta är över - då ska det firas! Med läsk och godis och allt som Elise och syskonen vill ha.


Mamma lever för er mina tre E:n.  Det vet ni.


Nu ska jag kämpa mig genom denna natten med.  Positiva tankar så blir det bra.

Svenska sjukvården förvånar mig inte längre.  Jag tänker på vad läkarna sa och såhär i efterhand kommer man på tusen saker att man kunde ha fått sagt.  Men jag kan säga att bara Elise hör ordet "doktor" så får hon panik.  Så himla många dåliga erfarenheter med henne och läkare och ofta känns det som jag är mer kunnig än vissa läkare och så ska det fasen inte vara.  Men jag är riktigt besviken på den "hjälp" som finns... det är jag verkligen.  Många gånger undrar jag om dom ens gått läkarlinjen.

Nu var jag off med just Tavegyl, det finns ju inte flytande längre.  Men mycket märkligt att läkaren sa att det kan vara ett sista val om inget annat funkar? Nä, jag blir inte förvånad.  Tragiskt.


Hur som helst.  Ville dela med mig av min historia.

Ni som går på vattkoppsparty med tvååringar och tänker att det är lika bra då det är enkelt? Tänk om.  Alla människor är olika. Jag har fått höra om tonåringar som kommit lindrigt undan, ja men jag har nog fått läsa och höra mycket.  Det är INTE en sjukdom jag frivilligt skulle utsätta mina barn för och jag har full förståelse för dom som vaccinerar.

Även om det här kan vara några jobbiga veckor så tänker jag många ggr "om dom inte bara fick vaccinet".  


Tack för att ni läser och tack dör för alla spår ni lämnar! Man behöver pepp och det får jag.

Natt natt till er som kan och får sova! ❤️

E

Hej. Jag har inte läst vad andra har tipsat om, så de kanske upprepas.. Men potatismjöl att dutta på på prickarna lindrar klådan, de körde vi med och även mina föräldrar när jag va liten o hade det.
Sen isbitar att kyla ned med kanske o isglass om hon har i munnen/hög feber.
Så trist för henne, hoppas det vänder snart. Mina barn va dåliga i lite mer än 1 vecka, sen började det gå över. Hemsk sjukdom. Krya krya!!!

Svar: Tack för tipsen, de används redan. Potatismjöl används hela dagarna. I början bad hon om mer ”potatismjölk” 😅 men nu börjar det bli så mycket av mediciner och salvor så hon är skeptisk mot allt och blir ledsen även om jag förklarar att det baaara är potatismjöl 😔 ja detta är verkligen är hemsk sjukdom och den får gärna dra åt skogen snart...
Tack för dina ord. ❤️
Denize

Elina

Kram ifrån en annan sömnlös mamma, som inte har ett sjukt barn för tillfället, men en åttamånaders som får tänder och skriker sig igenom nätterna med uppvak varannan timme. Men jag försöker att tänka som du, "this too shall pass"
Vill tacka dig för att du vågar skriva som det är också, mitt första barn var precis som Elise en hnb och som jag kämpade med honom och så dåligt jag mådde när alla andra levde "perfekta" liv. Man kände sig misslyckad och mest ensam i hela världen. Därför tycker jag att alla som vågar visa verkligheten förtjänar en stor eloge! Hoppas att turen snart vänder för er, fina du!

Svar: Åh tack för dina ord! Det värmer verkligen. Känner igen det där med att alla levde perfekta liv. Dom hade gulliga bebisar som knappt pep - medan man själv hade en kamp för varje sekund som gick med ens lilla HNB men det är alltid skönare att förstå att man inte varit eller är ensam... att det finns fler som går igenom liknande - därför vill jag alltid vara öppen. Jag blir glad att det uppskattas ❤️ hoppas din lillas tänder ploppar upp ordentligt så ni får det lugnt och skrikfritt. Kram!
Denize

Ina

PoxClin mousse hade jag och smorde barnen massor med när de hade vattkoppor, det tyckte vi lindrade något iallafall även om det gick åt en hel del. Har du hunnit testa det? Heja er och hoppas att det får gå över fort nu

Ina

PoxClin mousse hade jag och smorde barnen massor med när de hade vattkoppor, det tyckte vi lindrade något iallafall även om det gick åt en hel del. Har du hunnit testa det? Heja er och hoppas att det får gå över fort nu

Svar: Ja det har vi provat. Jag har gjort allt som finns att göra. Nu håller jag tummarna för allergimedicinen och en salva då de runt munnen såg infekterade ut. Bara att hoppas på det bästa och att dagarna just nu går fort.
Denize

C

Usch vad ni har d jobbigt - tänker att handling mm borde väl Emilia kunna fixa? Kanske även hjälpa lillasyster så du får sova en halvtimme, ta en promenad eller duscha?

Svar: Nja jag ska inte skriva något personligt om Emilia här, det vill hon inte. Hon har mycket med skolan och blir stressad. MEN hon är en jättefin storasyster som gör det hon kan och då frivilligt om det inte är akut. För mig är det en inre stress att lägga ansvaret över ett barn på ett av mina andra barn. Så det undviker jag gärna, men hon hjälper absolut till med det hon kan och vill. Hon är underbar.
Denize

S

Min dotter fick vattkoppor när hon var 11 månader och blev SÅ dålig. Vi var på biblioteket med mammagruppen och ett äldre barn varthelst täckt av färska koppor. Tror folk att det inte är en luftburen smitta??!! Vi hamnade på barnakuten med påverkad andning och feber på 40,7. Helvetet på jorden var det. Blir så jävla arg när föräldrar inte fattar att man inte KAN ta sitt barn med vattkoppor till offentliga miljöer för det smittat genom luften! Mitt barn behöver inte röra eller leka med ditt barn för att bli sjukt!! Hoppas hon blir bättre snabbt. 💕

Svar: FYFAN för den som tog med ett barn med vattkoppor till biblioteket. Åh jag blir så arg! Stackars din lilla, så himla tråkigt att höra. Kram 💕
Denize

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress