(null)

Den 25:e november är det Intenationella dagen mot våld mot kvinnor.  Idag.

Jag blickar hastigt tillbaka på mitt liv och tänker på de män som psykiskt och/eller fysiskt använt sig av våld mot mig som barn/tjej/kvinna.

(null)

Jag hittade denna bilden/citatet och jag hade kunnat vara den som skapade den.

Helt ovetandes hamnade jag i en bubbla, där jag inte längre var jag.  Den personen hade försvunnit för längesen.  Allt jag någonsin hade älskat övertalades jag att hata.
Alla åsikter och värderingar jag hade var borta.  Och plötsligt tvärtemot.
Jag var ett skal med tomhet inombords.  Det fanns inget där inne förutom någon annans ord och handlingar.
Jag har levt i olika situationer och en där jag trodde att jag var fast.  Jag kände hur livet mörknade dag för dag.  Isoleringen.  Jag levde på ett sätt där jag i början visade mina riktiga känslor och bönade om att få bli fri.  Varje gång blev värre och till slut såg jag ingen utväg.  Jag accepterade att detta var mitt liv.
Jag nickade åt absurda saker och höll med när hjärnan skrek nej.
Innerst inne visste jag att allt var fel men jag orkade inte vara med om situationerna och konsekvenserna att jag lät mig själv hjärntvättas.  Jag vet inte var, när eller hur det skedde.  Men en dag slutade hjärnan skrika nej.  Jag hade ändå ingen utväg.
Jag sänktes till botten av olycka men minns hur jag ständigt tänkte "det blir bättre".  Det blir inte bättre.

Personer som jag hade varit mig själv mot i början, diskuterat, sagt ifrån, sagt nej när det var fel och var den starka personen som inte tog skit.
Hon dog.
För det gick inte att diskutera.  Jag kördes över, varenda känsla förlöjligades, jag matades med så mycket ondska.  Från höger till vänster gjorde jag fel... när jag hela mitt liv bara hört att jag gjort rätt.  Men jag höll med.
Jag var svag, jag skulle aldrig klara mig, jag skulle aldrig hitta någon annan - för vem skulle vilja ha mig? Varenda spegel visade en kvinna som var oduglig.  Av händelser och ord så tror man på dom tids nog.  Man har inga egna tankar.  Man tänker ur en annans perspektiv.

(null)

Att som kvinna vara rädd för varenda okända män och även välkända och bekanta.  Ska det vara så?
Går en man bakom mig utomhus så går jag automatiskt snabbare.
Är jag på en offentlig plats och hamnar ensam med en man så väntar jag bara på det värsta tänkbara.

Jag vet hur ont det kan göra.  Både den fysiska smärtan och den psykiska.

(null)

I destruktiva förhållanden där allt till slut är en enda infektion så har man tappat verklighetsuppfattningen.  Det finns bara en och det finns bara ett hem.  Livet innebär då att man gör allt och då menar jag allt för att få en smula uppskattning.
Men man är inte värdig.  Man är den kontrollerade slagpåsen som är skalet som en annan avreagerar sig på, låter dennes problem gå utöver kvinnan som i ren desperation bara vill vara bra nog.
Personen som skapat skalet är som gud i ens ögon. För ingen annan vill ha med mig att göra.  Det finns ju bara en person och allt han gör är rätt.  Man manipuleras till att tro på att allt han är och gör är bäst och rätt och det enda.

Klockan är mycket och det har varit en lång helg men när jag säg datumet och dagen så behövde jag skriva något. För detta är en dag som träffar mitt hjärta.
Jag kan inte längre räkna hur många gånger jag har blivit utsatt för våld.  Det var bara häromdagen.
Just nu är jag i ett stadie där jag heller inte vågar eller kan skriva saker i detalj.  Det gör för ont och jag vet att allt ständigt skulle förvrängas.

Jag tänker tillbaka på de kvällar mina stora barn var isolerade i sina rum och jag fått det berättat att min son ringt och varit ledsen för att han varit hungrig på kvällen.  Men han kan inte gå ut för att det blir värre då.  "Mamma blir ledsen för det blir bråk då".
Jag tänker på de gånger min son varit sjuk och velat vara nära (som han alltid fått så fort det är något) men han usch:ades och nekades för det kunde smitta en annan.

Jag har mycket som jag känner stor, extrem plågsam skuld över.  Att jag nickade och höll med medan mina barn förstördes på insidan.
Skuld över vad de behövt höra och se pga mitt val.
Skuld över att jag såg monster som min gud och den enda jag kunde ha i mitt liv.

Till alla som lever i rädsla, i ett liv där ni känner er kontrollerade och fastspända utan utvägar.  Till alla som dagligen tar emot psykisk och fysisk våld: det är inte ert fel.  Jag vet inte hur många gånger jag suttit i försvarsposition och undrat varför jag aldrig gör något rätt, varför jag ställer till det, varför jag letar efter utvägar när jag vet att det är omöjligt och sedan tar konsekvenserna, hör och känner att jag inte gör nytta och bara är i vägen.

Män och våld är något som jag säger "jag är van" om.
Jag tänkte på det kvällen i tvättstugan, när folk fick höra vad jag utsattes för och en specifik undrade om han skulle komma så jag kände mig trygg men mitt svar var "äsch jag är van".
Jag tänker på mina döttrar och hela min själ gråter, mitt hjärta går i tusen bitar av tanken att de en dag kan säga och känna detsamma.

Män har förstört mig.  De har rivit sönder allt jag byggt upp.  Män har fått mig att känna mig som den vidrigaste och fulaste människan på jorden.  Män har slagit mig, hållit fast mig så hårt att jag inte fått luft och jag då undrat om det är NU jag dör.  Män har sparkat och spottat på mig.  Män har våldtagit mig, kränkt mig till en gräns att det kallas för grov kvinnofridskränkning.
Män har fått mig att hata mig själv.
Män har gjort mig sjuk.
Män är grunden till att jag drabbades av komplexa ätstörningar.
Men jag själv förstår att det inte var mitt fel.  Den skit jag fått utstå i år i omgångar är inte mitt fel.  

Jag har rätt till mina känslor men kan med all ärlighet säga att jag inte kommit över allt som hänt.  Jag kan med all ärlighet säga att jag är rädd att skriva och ännu inte är kapabel till att berätta om SÅ mycket mer.  För min historia är inte kort.


Ingen förtjänar det jag själv varit med om sedan jag för första gången misshandlades och våldtogs som barn.
Ingen förtjänar att komma till den punkten att de tror på någon annans ord om en själv när varenda sak är FEL.

Till varenda kvinna som blivit skrämd eller kränkt eller blivit skadad varesig fysiskt eller psykiskt.  Det kommer aldrig vara ert fel.  Oavsett vad Han säger.

Mina ord är många.
Smärtan jag gått igenom saknar tidsgräns.
I visst fall har jag levt med detta dagligen flera gånger om dagen.  Våld. 
Psykiskt som fysiskt - mitt liv är en enorm blandning.

Jag har klarat mig.
Jag har överlevt.
Jag överlever än idag kränkningar.
Jag är fri.
Men jag tvingas leva med minnen.
Men det var inte mitt fel och DET ÄR INTE NÅGON KVINNAS FEL.  Oavsett om man "gjort något dumt" som ofta är skitsaker så förtjänar ingen kvinna att slås sönder i bitar - inifrån och ut.
Min framtid må vara ljus men det förflutna är mörkt och det ska jag leva med.  Alltid.

Jag ville lyfta ämnet snabbt pga dagen.
Men vänner, jag har så mycket mer.
Jag skulle skriva snabbt, dela med mig av kärlek till alla utsatta där ute, skäms inte, gå inte på orden... INGEN kvinna förtjänar våld oavsett vad.  Det finns inga ursäkter.  Jag upprepar mig för det är viktigt.

Jag hoppas att mina ord berör någon.
För jag vet att jag hade behövt läsa/höra detta såååå många dagar av mitt liv.  Jag var ensam och ingen kunde förstå.  Jag känner det än idag... att man inte är förstådd.
Men ingen kan förstå utan att ha varit där själva.

Hatten av till alla kvinnor som tagit er ur.
All stöd till alla kvinnor som lever med våld idag.
Det finns hjälp, men jag vet också vad man kan få för hot om man lämnar.
Jag ville bara säga att jag förstår.

(null)

Anonym

Vilken starkt och oerhört sorgligt inlägg 💔 Själv har jag haft turen att bara ha bra män i mitt liv, så oerhört tragiskt att du har haft sådan otur.

Anonym

Jag känner igen mig i mycket.
Tyvärr.
En stor varm kram till dig som överlevt allt!

Svar: Jag hoppas att du också har kommit ut ur det som hänt dig. Kram ❤️
Denize

Anonym

Hoppas att du har någon slags psykologhjälp. Btw hur går det med boken?

Anna

Jag blir ledsen att läsa vartenda ord. Det kunde vara mina. Jag blir glad även om det är förfärligt tragiskt... men att jag känner mig mindre ensam. Ingen förstår mig. Men så läser jag ett blogginlägg där jag förstår och jag vet att du skulle förstå. DU hjälper mig, du är en inspirationskälla. Jag tror inte att människor kan ana vad dina ord betyder. För att vara hemskt ytlig gällande sociala medier så ser jag att fåtal personer har gillat det här inlägget om man jämför med inlägg som andra bloggare kan lägga upp med en tråkig bild på en frukost och helt meningslös text om att hon är på väg till frisören. Dessa inlägg får hundratals stöttningar och gillas. Jag VET hur mycket mod det krävs att skriva ett inlägg i den sort du gjorde här. Dina ord hjälpte mig, jag hoppas att dom kan hjälpa många andra. I alla år som jag har följt dig så har jag sett en varm, mjuk och empatisk tjej med kämparglöd som är sanslös. Vi har även en gemensam vän som känt dig länge och jag får bara höra detsamma där. Oavsett om du själv varit i mörker så är du personen som bryr sig om andra först, att den du verkar vara på nätet är samma tjej i ”verkligheten”, få är det för bakom en skärm kan man vara hur som helst. Man ser kärleken i dina barns ögon när du lägger ut bilder på dom, det går inte att ljuga genom bilder och jag hör dina ord när jag läser. Du bär på mycket men kämpar så hårt. Du väljer att blotta det personligaste för att hjälpa andra utsatta. Precis som du nu hjälpte mig. Tårar rinner för att jag känner igen mig. Att leva i rädsla och kränkas sönder tills personligheten är borta då man ändå inte kommer undan han som förstört så många år av mitt liv men ändå skäms man, för det var MITT val att välja denna man. Innan jag förstod att han var en psykopat och jag var fast. Jag ville mest säga tack. TACK för att du vågar skriva. Det här inlägget är så viktigt så det förtjänar så många likes och delningar möjligt. Men de ytliga får all uppmärksamhet. Ingen förutom du och jag och andra kvinnor som lever bland våld kan förstå vikten i hur svårt det måste vara att skriva om saker som säkerligen i stunden river upp sår som bör läka. Jag önskar att bloggvärlden och alla med sociala medier förstod vilken plåga det är att leva med det, bearbeta det och som du vara helt öppen att skriva om det bara sä att andra som jag kan känna mig förstådd och inte ensam. Hade jag kunnat så hade jag gett dig tusen hjärtan för ditt mod, för din omtanke. Jag hoppas att du inte slutar blogga så öppet som du gör för jag kan tänka mig att det svider att dela med sig och knappt få feedback. Jag känner SÅ med dig. Tydligen är det ytliga det man ska skriva om för att gillas. Jag saknar dina inlägg när Du inte kan skriva, jag går in här flera ggr per dag. Och blir besviken när jag vet vilka inlägg och ord som är svåra men Du gör det ändå. Jag ville verkligen skriva en lång uppskattning. Snälla sluta inte skriva, dina ämnen är så viktiga men så få förstår det för de lever sina ”perfekta liv”. Tack för att du inte är en av dom. Tack för att du är äkta och en sådan person som inte ger mig ångest över att jag inte lever som man ska. Idealet idag, den perfekta familjen med det perfekta hemmet. Jag önskar att DU uppmärksammades mer för att du är en av få som alltid visat det realistiska. Du är värd att älskas för den du är och jag läser mellan raderna ibland och kan bara hoppas att du har kärleken och stödet. Jag har delat inlägget och gillat och om jag kunde sä skulle jag göra mer... du är värd det. Du är en underbar person och mamma. Som visar det riktiga livet. Stora kramar från en ärrad tjej till en annan!

Svar: Blir mållös. Så himla fin kommentar och precis vad man önskar när man öppnar sig. Jag är ledsen för det du gått igenom men så rörd över att jag kunde hjälpa. Visst är det trist när så många hoppar över att läsa om det personliga men gillar det ”ytliga” men jag antar att folk inte kan relatera helt enkelt. Jag vet inte. Men får jag läsa att jag hjälpt ett par stycken så är det bättre än inget. Jag vet ju stt jag hade behövt läsa liknande förr, när allt var som värst. Jag har mycket att besvara detta men gör det kanske i ett inlägg. TACK ❤️❤️❤️ du gav mig pepp om att inte sluta skriva så öppet, då mina läsare (de flesta) inte verkar bry sig om inlägg som dessa. Men jag kan inte sitta tyst när jag såg vad det var för ”temadag”. Våld mot kvinnor i dagens ”jämställdhet” bör lyftas. Inget våld är såklart acceptabelt. Men nu var detta till alla kvinnor som lever i rädsla. Något måste hända, kvinnor måste betryggas ❤️
Denize

Anonym

Fy så fruktansvärt! Så glad att du sluppit ur helskinnad. Trodde bara det var K som varit en stor skit o inte att du varit utsatt av flera puckon till män.

Svar: Tänker jag tillbaka så har jag inte haft en enda normal eller sund relation till män/killar. Men mitt hopp har inte dött, riktig kärlek finns - det tänker jag inte låta alla dessa män ta ifrån mig.
Denize

Alexia

Du fantastiska kvinna och underbara mamma ( av vad jag sett sedan jag började följa dig för typ 10 år sedan). Ge inte upp, fick rysningar när jag läste i kommentaren ovanför att du inte givit upp om äkta kärlek.Du om någon förtjänar det, vi alla gör det. Våga vägra låta dessa sk*tstövlar uppta en endaste minut av vår framtid och våra drömmar. För oss andra som också blivit utsatta är dina texter ovärderliga, din kämparglöd lyser igenom och för oss andra som vägrar ge up är du en inspiration. Mer "råa" texter, de behövs i en ytlig värld som denna.

Svar: Blev alldeles rörd till tårar av din kommentar. Tack så hemskt mycket för att du gjorde min kväll varmare! Feedback som detta inspirerar mig enormt att fortsätta våga, för vissa uppskattar det och kan behöva det. Tack för att du tog dig tiden att skriva ❤️
Denize

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress