(null)

Nyvaken skrutt, i morse (ehm i natt).  Envis är hon med att kliva upp alldeles för tidigt och sedan i princip nicka till vid frukostbordet.

(null)

Hand i hand, vart vi än är.  Den lilla varma handen som på något sätt skickar över energi och kärlek.
Det har varit mycket på sistone så tyvärr kommer inte uppdateringarna så ofta som jag önskar, tyvärr hinner jag inte skriva så mycket som jag vill.  Det kommer lugna sig, så regelbunden uppdatering kommer tillbaks.  Men när det blir så mycket att göra så har jag lärt mig att skippa stressen, främst den inombords. Då jag VILL så mycket men hinner och har inte möjlighet vissa tider och då måste jag hantera känslan av att det är okej att inte hinna med allt... jag kan helt enkelt inte trolla fram fler timmar på dygnet.
Jag försöker borsta av mig känslan av att vara dålig eller sämre bara för att jag inte hinner/kan blogga precis som jag vill just nu.  Då kommer ju inre stressen.  Jag kan inte ställa för många krav på mig och jag vet att ingen dör av glesare uppdateringar och en extra väntetid på lovade inlägg.  Återigen så har jag den här envisa viljan - men man får ta en dag i taget helt enkelt.  

(null)

Vardagen rullar på.  Elise utvecklas mer eller mindre för varje dag som går nu.  
Vi har vår bas och trygga punkt, det är skönt att vara helt i rutin med bönan.  Dessa år är så viktiga och struktur är något extremt behövligt - så nu formas hon till sin egna lilla person men med vägledning och uppfostran och himla massa kärlek.
Jag måste ge hennes syskon en extrem stolthet och en eloge över hur fina dom är med henne.  Visst blir det bråk och irritation.  Det är ändå tre syskon under taket här och visst sker just syskonkärlek. Men jag blir bara varm i hjärtat av att se dom tillsammans nu när hon lär sig så mycket och härmar oss till fullo.

Det jag ville med det här inlägget var att förklara att jag inte försvinner, jag struntar inte i lovade inlägg, jag ville bara slänga in ett hej i den hektiska vardagen! Samt vara klyschig och säga att barnen är meningen med livet.  Trots att man kan känna sig gråhårig emellanåt så älskar jag livet med mina barn så mycket att jag ibland inte vet vart jag ska ta vägen.  På riktigt så kan jag känna mig sprickfärdig av kärlek.  Vad vore jag utan dom!?
Detta har jag skrivit snabbt med en hand på mobilen samtidigt som minsta yrvädret nattades.  Så nu ska jag runda av, då hennes lilla hand har slappnat av och släppt taget och så ska jag ta tag i att städa köket och sen lägga mig i soffan.

Till alla läsare: tack för tålamodet! Tack för att ni är massvis med personer som kikar in här dagligen och väntar på mina rader.  Jag känner mig så otroligt glad över att ni troget finns.
Jag känner glädje över vad bloggen har öppnat för dörrar och fönster och allt är tack vare er alla, att ni fortsätter att intressera er för vår resa i livet och äventyr till vardag.  På återseende fina ni!
Pappa B

Hej :)
Det viktiga är ju som du redan vet att DU mår bra. När du själv inte mår bra kan du heller inte ge glädje till dina läsare. Dina barn går FÖRST, långt före läsarna så fokusere på dig och dina nära och kära så väntar vi alla andra glatt dig när du kan.
Hoppas du får en fantastisk dag.

Ps. Jag längtar själv efter att bli väckt oavsett vilket klockslag men vi får ha lite tålamod.

Sara

Vet du? Om du lovar att behålla den där busiga glädjen i hennes ögon så lovar jag att vi andra är helt okej med att vänta på uppdateringar i stort sett hur länge som helst!

Svar: Så fint ❤️❤️❤️
Denize

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress