(null)
Jag är ju mycket för citat, jag kan länge sitta och surfa och läsa citat.  Ibland finner man vissa som passar in så bra och den här bilden valde jag idag.

Först och främst så är det helg, min helg utan bönan.  Dom helgerna är alltid tunga och jag funderar mycket på om jag någonsin kommer vänja mig eller acceptera det som det är.
Man skaffar ju barn för att man vill ha barn och inte vara ifrån dom.  Att ha barnvakt pga avlastning eller göra något för sig själv då och då är hälsosamt men just dessa helger är så känslomässiga.  Jag är ju inte barnfri, jag är fortfarande mamma och inte bara Denize för jag har ju två andra barn som är här på heltid.  Därför blir det ständigt en känsla av att inte känna sig hel varannan fredag-söndag.
Jag längtar lite och önskar nästan att Elise hade en telefon så jag kunde sms:a eller ringa henne eller hon mig, när vi är ifrån varandra.  För det är ju henne jag saknar och det är henne jag tänker på och undrar hur hon har det.  Att samtala med någon annan om det är tyvärr inget aktuellt nu.
Men med tanke på allt som hänt så är det kanske inte så konstigt.  Jag brukar ändå höra av mig och fråga och undra för man tänker ju på sin lilla mini konstant men det bästa i dagsläget är bara att fokusera på det man har hemma och sedan få höra Elise berätta om sin helg på söndagar, för hon är duktig på att prata och nämner allt.

Hur som helst så valde jag citatet idag pga det mest.  Att livet blev på ett sätt jag inte hade kunskap om innan.  Jag var inte van vid allt som skedde och nu är.
Dessutom kan man ju gräva ännu djupare och så skulle jag kunna stolpa upp hundra saker som stämmer in på citatet på bilden.  Mitt liv alltså. Ibland tänker jag så mycket på allt jag gått igenom och analyserar hur saker kunde bli som dom blev i alla olika lägen.
Jag läser ibland bakåt, kommer ihåg känslan vid vissa händelser och känner ögonen tåras.
Jag vet att MÅNGA har pratat skit om mig.  Att jag har överdrivit, hittat på och låtsats och det gör mig ledsen.  Jag är den som vågar öppna mig totalt och de personer som gör det ska aldrig behöva bli ifrågasatta.  Samtidigt finns det så himla mycket som folk inte vet, detaljer som människor säkerligen aldrig kommer få veta och det ÄR jobbigt med dom som går bakom ryggen på en.  Eller dom som beskyller mig för saker som jag är oskyldig i när jag verkligen är just den som säger ifrån och förlåt när jag gjort fel.  Något som många andra inte gör.

Mitt liv har varit så pass turbulent att jag aldrig kan slappna av, jag är van vid att hamna i orättvisa eller traumatiska scenarion så jag går mest och väntar på nästa smäll.  Det är något jag jobbar på, för så vill jag inte leva.
Jag vill kunna tro att allt det värsta redan har hänt och nu kan allt bara bli bättre och vara bra.  Men jag har lärt mig att jag aldrig kan ta något för givet eller någon för given.

Dagar som dessa, när man är känslomässig och skör så är jag ändå tacksam för de otroligt fina barnen jag har här, vänner som finns, familj som finns.  Ett nätverk av nära och kära som bryr sig.
Den här helgen kommer jag bara vila och ta igen mig, sedan kommer jag skriva om tiden då jag inte trodde att någon brydde sig, att jag inte gjorde någon nytta på jorden, att jag var meningslös - allt pga det livet jag levde då.  Tiden som gjorde mig sjuk.  Jag har börjat och det gäller bara att justera lite i texten och klicka på publicera för jag skäms inte.
Det gjorde jag förut... då.  Jag lade skulden på mig själv och kände skam.  Allt kändes så tabubelagt och på senare tid har jag känt orättvisa kring det.  Fina och modiga mammor som mailat mig och berättat om deras historier, om deras psykiska ohälsa - det är ju inget man kan rå för.  Man kan få hjälp.  Man kan vara en precis lika bra förälder ändå.  
Man skulle ju aldrig säga till en fysiskt sjuk förälder att den är helt olämplig och inte förtjänar sina barn.
Jag känner ingen skam över det som hände mig, jag vet att det inte var mitt fel och dom som påstår annat borde verkligen rannsaka sig själva och se om dom själva är så perfekta.
Även den bästa kan bli sjuk, även den bästa kan begå misstag.  Vi är alla människor och jag känner att jag har lika stor rätt att skriva om tiden som sänkte mig till botten - precis som många andra gör.
Idag står jag på en helt annan plats och kan se tillbaka och skriva ur synvinkeln jag hade då.  Jag har ju många gånger skrivit att jag vill skriva de personliga och djupa inläggen för andras skull, då jag vet att det finns så många som mår som jag har gjort och min största ambition är att kunna hjälpa en annan att känna sig mindre ensam, vilket jag uppnått med mina tidigare inlägg och det känns bra.
Jag är inte ute efter sympati.  Jag vill bara få andra att slippa tro att dom behöver leva tysta, skämmas eller känna sig ensamma.  För det ska man inte.  Sen ska man aldrig heller jämföra sig med någon annan, även om det är lätt att göra det.  Hur jag tacklar något är helt annorlunda till hur någon annan kanske tacklar ungefär samma sak.
Det gäller egentligen allt i livet, att börja jämföra sig med andra kan vara livsfarligt.  Alla är vi olika, vi är alla mänskliga men vi är unika.

Hur som helst så ville jag bara snabbt titta in här, skriva av mig lite av känslorna som jag bär på och så kommer som sagt lite längre och personliga inlägg sen.  Nu vill jag bara ta mig genom resten av den här helgen med de storas närvaro i hemmet, försöka tänka på bra saker, se på något roligt och förhoppningsvis få en god natts sömn innan älskade lilla mini kommer hem igen och ytterligare en vardagsvecka drar igång.

Mina tankar går även till alla saknade idag.  Människor som lämnat jorden för tidigt men som jag bär med mig i mitt hjärta för alltid.  Ljus är tända för er ikväll, änglar.  För evigt älskade och aldrig glömda. Aldrig.
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress