(null)

En galet trött mamma.
Om nätterna börjar filmen spelas som mest i mitt huvud, filmen jag nämnde på instagram.  Den är på repeat.  
Jag tänker och jag tänker trots att jag försöker hyscha tankarna. Tankarna hamnade sedan på dokumentären om Svartenbrandt, som jag nyligen sett.   Där pratade Jan Guillou om psykopaten och förklarade hastigt om den grandiosa självbilden personen har, hur den beter sig och efter det tänkte jag mer.  För allt stämde in så mycket på en bit av mitt liv.

(Jag har anklagats för att ha en grandios självbild av två människor som inte känner mig - det var oerhört fel.  Jag ser inte mig själv som större eller bättre än någon annan, jag har en stor dos empati inom mig och skulle äcklas om jag pratade om mig själv som den "störst, bäst och vackraste", för sådan är jag verkligen inte och det tyder ju givetvis på att dessa människor som skrev så om mig inte känner mig.  Att slänga ur sig personangrepp utan att ha träffat eller våga prata med personen är märkligt för mig.  Jag ser på mig själv som en bra mamma men som person är jag varken bättre eller sämre än mina medmänniskor.  Jag har haft självrespekt och efter x antal lögner och otrohet så lämnade jag deras son.  Det handlar om just självrespekt och det ska inte förväxlas med en grandios självbild - då är man helt ute och cyklar.)

Hur som helst....

Jag har en gång i tiden levt med en kille som jag tidigt kände mig fundersam på.  Han hade ett märkligt beteende, han var inte som andra... jag kunde inte sätta fingret på det men något kändes fel bara.
Efter att ha läst på om psykopati och personer med narcissistiska drag så stämde hela checklistorna i princip in.

  • En översittare.  Han markerade tydligt vem som var "överst" och att jag inte kunde, fick eller hade förmågan att klara av saker lika bra som honom.  Allt skedde utefter hans egna regler.  Han kunde föra talan bättre än mig, jag skulle inte gå och göra saker utan honom för jag klarade mig inte utan hans hjälp.  Varenda händelse i livet var på hans villkor och egna regler. 
  • Just den grandiosa självtanken.  Han var bäst, kunde allt, var snyggast, visste mer än alla andra - de som inte höll med honom var idioter och dumma i huvudet för han visste ju ALLT.  Han pratade om sig själv som om han var guds gåva till varenda kvinna, självgodheten var så extrem.  Det fanns ingen som var bättre än honom på något.  Ingen.  Han var dessutom extremt omtyckt (enligt honom) av hans högre chefer och fick ständigt beröm för att ingen var lika bra som honom.  Det var ständiga sådana berättelser om hur omtyckt och viktig han var, att han lyfte hela företaget och ingen klarade av sakerna som han.  Han hade inte heller några ovänner (trots att jag lade märke till att han inte behöll några vänner alls genom åren, förutom en). 
  • Brist på empati.  Jag vet inte hur många gånger jag försökte prata om mina känslor men blev dumförklarad, det viftades bort, jag förlöjligades ständigt.  Hände jobbiga saker som sårade mig djupt så fanns det ingen förståelse för psykopater har inte den förmågan att känna känslor och därmed kunde han inte relatera eller förstå varför jag var upprörd.  Om någon som stått mig nära svikit eller sårat mig så blev han irriterad på mig och sa radera och blockera personen.  Men för mig var det jobbigt, jag älskade dessa människor och ville ju lösa konflikter inte gå miste om dom (som sedan skedde ändå).
  • Kontroll.  Hela mitt liv kontrollerades, inte i början men det skedde sakta men säkert med tiden.  Plötsligt var det inte jag som bestämde vilka jag fick prata med, vart jag fick gå, om jag kunde göra saker ensam, mina mejl etc ville han gärna läsa först.  Han kontrollerade varenda del av mitt liv.  Och det han inte visste, om jag gjorde saker utan att tala om vad så slutade dagen i ren katastrof.
  • En charmig och trevlig person.  Han kunde enkelt manipulera först och främst mig ständigt.  I början var han min stora kärlek och han tog mig med storm.  När sämre saker började hända så manipulerade han mig att inte gå, hans ord vann.  Det var även en känsla av teater när vi träffade andra för att han sa saker och betedde sig på ett mjukt och helt annorlunda sätt.
  • Humör som svänger hastigt.  Jag visste ALDRIG vem jag skulle träffa de dagarna.  Han kunde vara vänlig men på en sekund kunde han vara ett skrämmande monster med raseriutbrott.
  • Känner aldrig skuld.  Han förstod aldrig att saker han gjorde var fel, han kunde inte bry sig om att han många gånger gjorde mig/andra oerhört ledsen/ledsna.  Men det läskigaste för min del var att han ibland inte ens kom ihåg fruktansvärda saker han gjort eller sagt.
  • De är opålitliga.  Jag kunde aldrig lita på honom.  Skulle vi ses en viss tid så blev det många timmar senare för att han fastnade med annat.  Efter hans arbetstid och vi skulle äta middag så dök han upp mycket senare än middagstid.  Jag visste att han ljög om saker såsom kontakt med en tjej.  Han kunde självmant helt out of the blue förklara hur fel det skulle vara av honom att ha kontakt med just henne.  Utan att det var ett samtalsämne, utan att jag ens frågat något.  Men jag visste att han ljög och jag hade de beviset.
  • Vid kritik sker raseriutbrott.  Skulle någon säga emot honom så blev han galen.  Som sagt han vet bäst.  Ingen annan kan säga något.  Han var snyggast.  Han hade bäst personlighet - kritiserades något som hade med honom att göra så såg han svart.  Eller när jag ville göra slut, det var värst.
  • Har ett arrogant beteende.  När vi skulle träffa min släkt/familj så satt han med telefonen hela tiden.  Precis som när vi "umgicks" själva för det mesta.  Ingen visad uppskattning om någon hade bjudit på mat eller liknande.  MEN träffade vi människor från hans krets eller om det var första gången han träffade folk i mitt liv så var det den manipulerande teaterapan som kom fram, som hade många historier som endast handlade om han själv många gånger.  Vad HAN gjorde och ständigt att alla andra var idioter.
  • Tror sig vara extra speciell eller förmer än andra "vanliga" och kräver att bli behandlad så. Han gick ju efter sina egna regler, passade dom inte in så var det vanligaste jag kunde höra "jag måste ringa och ta ett snack med dom".  Det gällde små och stora saker och han visste ju bäst även bättre än myndigheter och deras regler.  Han var bättre än alla vanliga människor och han skulle inte behandlas som just alla andra.  Jag minns inte ens hur många gånger jag hörde den meningen. Tusentals gånger.  Han skulle prata ned alla.
Denna listan är skapad av mina egna ord men det i början är "symtom" som tyder på att en person är en psykopat eller har narcissistiska drag.  Det fanns så himla mycket mer, jisses vad listan är lång och allt bara blir check, check, check....

Jag klistrar även in detta från Wikipedia:

Robert D. Hare beskriver psykopater som "mänskliga rovdjur som använder charm, manipulation, provokation och våld för att kontrollera andra och tillfredsställa sina egna själviska behov. Med en brist på samvete och medkänsla för andra, tar de kallblodigt vad de vill ha och gör som de själva vill, och bryter mot sociala normer och förväntningar utan den minsta skymt av skuld- eller ångerkänslor".

Klockrent!

Den här killen kunde förstöra, skapa stora problem och extrem rädsla men han förstod inte när han gjorde fel.  Och jag fick då aldrig höra en ursäkt för det mest vidriga han gjorde.  Eller för det minsta heller för den delen.

Jag tyckte också att det var obehagligt när människan inte kom ihåg vad han gjort eller sagt.
Tog jag upp det så ljög jag.

Jag minns bland det första som gjorde mig skrämd var när jag hade sagt en mening om hur jag mådde, "jag var så trött så jag har minnesluckor från förra veckan".  En timme gick och sedan sa han EXAKT samma mening.  Jag trodde att han drev men han var seriös.  Och jag fick fram "jaa... det var ju precis det jag sa.??" Men det var hans ord.

För mig var ALLT på listan jobbigt.  Det var oerhört jobbigt att umgås med folk när han var med och han hade sitt manipulativa beteende igång.  Teaterapan.  Alla saker som jag hade gjort, allt JAG hade slitit med och kämpat med ensam hade han plötsligt gjort.
Till slut orkade jag inte följa med när det var dags för sådana träffar.  Jag orkade inte höra på en människa som ljög om mina uppgifter och vad jag åstadkommit när han tog på sig det och inte nämnde ett ord om mig.

Det var inte heller roligt för varesig mig eller någon annan att inte veta vem som skulle dyka upp när vi sågs.  Någon snäll eller någon elakt galen.

Jag tänker tillbaka på allra första början av förhållandet.  Han charmade mig med smickrande ord och gester.  Vi träffades dock för sällan för att jag skulle få se en helhetsbild direkt - Men han var annorlunda än andra, det märktes direkt.  Han verkade kyligare, närhet skedde på ett sätt och då på hans villkor, komplimanger och bekräftelse var inget vanligt.  Jag var så himla förälskad i situationen. En ensam person som gärna ville ha mig, för som sagt han var bitvis charmig och uppenbarligen hade han fina sidor annars hade jag aldrig fallit.  Han var äldre, var inte ute och festade hela tiden, hade lugna helger - det var vad jag ville ha.  Min dröm om en kärnfamilj fanns ju alltid där.
Men så blev det förstås inte.

Men med tiden och då med veckors mellanrum så förändrades det.  Han låg mest asocial med sin iPad eller telefon på helgerna när han kommit för att vara här och umgås med oss.
Jag blev nervös då jag ville att barnen skulle få lära känna honom men han visade där inget intresse.
Ingenting blev ju som tänkt.  Idag förstår jag varför.
När jag har läst och forskat så har jag faktiskt fattat att personen jag så gärna ville älska var en ren psykopat.

Jag har många gånger bara längtat efter en förklaring, en ursäkt för det dumma han gjorde.  För det var nämligen så; konflikter kunde ske... jag bad om ursäkt men inte han.  Jag fick alltså ta på mig allt, när jag i själva verket inte hade gjort fel flera gånger.
Jag kunde gråta i hans närvaro och han suckade mest.  Om jag inte kunde hejda mig så suckade han återigen, lade ned sin mobil och undrade vad problemet var.  Men jag visste att jag aldrig skulle kunna förklara för jag kunde inte prata med honom och idag är det skönt att förstå varför.

Nj har jag lärt mig att han är kall.  Definitionen av den personen är just vad det citatet från Wikipedia ovan nämner.  Och för mig är det lättare att förstå nu.
Bella

Jag känner med dig. Jag har också bott i samma hem som en psykopat. Min mamma hade valt honom, jag ville bara att han skulle försvinna. Fattade aldrig vad min mamma såg i honom. Dina inlägg här på bloggen har faktiskt hjälpt mig att förstå lite iaf. Även om jag aldrig kommer förstå fullt ut, så har dina inlägg ändå varit till viss hjälp. Det är skrämmande att dessa personer går runt fria i samhället.

Svar: Psykopater är så extremt duktiga på att manipulera tills det kan bli ren hjärntvättning. I många fall hot om man vill lämna. Jag tittar såklart tillbaka och undrar precis som du ang din mamma ”vad såg jag i honom!?”. Personer med psykopatiska drag finns det många av men rena psykopater bör spärras in, oftast är de en stor fara både för sig själva och sin omgivning och det sagt med min erfarenhet och känslor kring det! Tack för att du delade med dig och hoppas att psykopaten i ditt hem inte skapade stora men för livet ❤️
Denize

Camilla

Ett väldigt bra inlägg. Nu fick jag klarhet i hur en psykopat kan bete sig. Du är också stark som orkar dela med dig av dina erfarenheter. Tack!

Svar: Tack för dina ord och att du uppskattade inlägget 💕
Denize

Maria

Jag kunde skrivit detta själv, det är skönt att veta att man inte är ensam. Tio år levde jag i ett sådant förhållande. Läser man på om hur en narcissist är så stämmer han in på nio av tio. Jag tror att det är svårt för någon som står utanför att förstå varför man stannar, men man är så nedtryckt att man inte "finns" längre, så övertygad om att man inte skulle klara sig själv och alldeles för trött för att ens försöka. Vi förlorade ett barn och jag drabbades av en utmattningsdepression, jag fick inget stöd utan fick höra att det var ju omöjligt att trösta eller hjälpa mig då jag sörjde på "fel" sätt. Åren efter det har jag fått höra att jag ska vara tacksam för att han "står" ut med mig att ingen annan skulle göra det och ingenting jag gjorde dög. Detta är bara några av hundratals saker jag blivit matad med. Allt jag åstadkommit är också tack vare honom. Tagit mig igenom och slutfört skolan en avancerad Yrkesutbildning, tagit körkort... allt är tack vare honom. Jag skulle snarare säga att det är trots honom.....
Nu är jag 100% ensam med en snart tvååring och lillasyster fyra månader, många frågar hur jag orkar men det är rena semestern jämfört med förut, när jag öppnar dörren till mitt hem så är det mitt och barnens, vi har lugn och ro och vi behöver inte vara nervösa över vilken pappa som kommer in genom dörren. Vilken jäkla styrka vi mammor besitter, allt för våra barn <3

Svar: Känner igen mig i dina ord också. Skönt att ni har ett hem med lugn och ro. Det är jag glad att vi också har idag ❤️
Denize

Bella

Googla på gaslighting. Levt ihop med någon som är exakt som du beskriver och han utsatte mig dagligen för det. Kram

Svar: Googlade och det stämmer in. Fyfan att så många drabbas av sånt här! Men samtidigt är det en lättare känsla att förstå att man inte är ensam även om man önskar att alla slapp leva under sådana förhållanden! Kram ❤️
Denize

Alexia

Gud jag ryser av att läsa detta. Jag har också levt i ett sådant förhållande, han förfalskade t.o.m. skillsmässopapprena genom att hämta ut mitt personbevis utan min vetskap och sedan skriva under min namnteckning. Helt utan min vetskap. Hade blivit ombedd att bo hos mina föräldrar i "några månader" så han kunde fixa vår ekonomi. Istället så blev jag dumpad med bullerochbång strax efter min första förlossning. Fattade ingenting, hade försökt i drygt 2 års tid att "göra allt rätt" men ingenting dög. Gjorde allt hushållsarbete, lagade dagligen mat och la t.o.m
Ner matlåda på kvällen med ANNAN mat som jag stod och tillagade höggravid. Serverade honom efter att han kom hem från jobbet trots högskolestudier och hobbig graviditet. Kunde bli "utskälld" hemma, ignorerad, "tycker synd om barnet som ska ha dig som mamma". Blev utskälld brevid hans familj 2 dagar innan förlossningen.
Kunde bli ignorerad i 2 veckor för att sedan bli överöst av "kärlek". Jag skulle vara tacksam för art han " stod ut med mig", "alla" andra var bättrw än mig. Efter skilsmässan har både hot och utpressning haglat. Från att ha krävt abort till att framställa sig som det älskvärda fadern som " berövats" sitt barn. Var ensam oå förlossningen, blev skjitsad av en busschaffis då jag nattetid gick runt utomhis pga ville inte vara under samma tak. Trots rättsliga ärenden och diverse så är jag så enormt tacksam för att äntligen vara ensamstående,utan att leva med en psykopat.

Tack för att du delar med dig, träffar som en pil rakt in i hjärtst. Styrkekramar❤

Svar: Tack för att du delade med dig trots en väldigt obehaglig och förskräcklig historia men du är stark som klarade av det! Vill bara ge dig en stor kram! Hoppas att du nu får leva i fred och frid och att livet med en psykopat är bearbetat och borta! Många många kramar från en som förstår varenda ord du beskrev ❤️
Denize

Hanna Karlsson

Tack för att du delar med dig! Det låter verkligen hemsk.

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress