13 november 2018

Som bebistiden

Vardagslivet

(null)

(null)

(null)

När Elise blir riktgt sjuk eller när hon har haft separationsångest så tittar jag ofta på hennes bebisbilder.  För det känns lite som att man är där igen.
Man är helt maktlös men kånkar på det underbara livet dag som natt.  Man försöker trösta ett barn som har så ont, som lider så.  Vi sitter ihop och hon är som superlimmad på mig.  Man går runt-runt, tappar koll på tid och datum då livet bara flyter ihop.
Man har en brinnande vilja att se till så det vackra flickebarnet får sömn.  Det skär i varenda kroppsdel att se henne titta på mig med panik, att gunga och vyjssa i famnen timme efter timme och bara be till högre makter att det ska vända, att hon ska slippa.  En känsla av orättvisa då allt jämt blir så tufft för henne, hon förtjänar mer och man vill bara ta allt lidande ifrån henne.

Jag valde sista bilden med "hello world" på.  Det allra första plagget jag köpte till henne efter att ha sett hennes pickande lilla hjärta på ultraljud.  Jag var helt lyrisk och ville direkt in och gotta mig vid babyavdelningen igen.
Jag valde bilden för att det känns lite så nu.  Att vi börjar se ett ljus, snart blir det bättre och jag tror att detta dygnet blir vändningen.  Snart kan vi säga hej världen och lägga dessa extremt horribla dygn bakom oss.  Inte än men snart.  Hoppet finns, allt kändes bättre idag, allt gick bättre och ja... jag hoppas att den medicinen mot allergi hon fick faktiskt mirakulöst lindrar.  Jag hoppas att svinkopporna inte blir infekterade, det är ju dubbelt upp men jag har baddat och donat och fixat rent och så behövde jag köpa en salva som ska hjälpa men den är hon ganska så arg på och det kan jag förstå.  Men jag vill inte ha några infekterade prickar och jag hoppas verkligen att jag lyckas hålla det fint nog för att hon ska slippa antibiotika.
Jag krigar på.  Elise krigar på, vilken kämpe hon är!
Vi fixar den här kampen tillsammans precis som allt annat.  Om några dygn mår hon kanske helt bra, om några dygn kanske vi går ut och säger hej världen ordentligt.  Alla slags koppor ska bara torka först.

Och till er som medvetet vill smitta era barn med vattkoppor ju yngre dom är för att det ska vara enklare? Tänk om!
Elise har varit sjuk och varit med om så himla mycket medicinskt men dessa dygn är det värsta jag sett.  Vem vill medvetet se sitt barn plågas och lida och gallskrika dygn efter dygn? Det behöver INTE vara enklare bara för att dom är yngre.
Vem fasen vill se sitt barn omöjligen kunna sova flera nätter i rad? Att se barnet tappa all glädje och bara gråta, att lida så oerhört mycket att man som förälder vill bryta ihop och ta all smärta och klåda ifrån barnet för det gör så obeskrivligt ont att se.
Framöver kommer jag ALDRIG förstå mig på de som har vattkoppsparty.  Aldrig.  Jag kan även säga att jag förstår dom som vaccinerar sig ellr sina barn mot detta mer nu... TROTS att vi förmodligen har upplevt de värsta dygnen hittills och är på väg åt rätt håll nu.  Trots att detta är en vanlig sjukdom som går över så är det bland det smärtsammaste jag vet att se mina barn lida.
Förkylningar och liknande är en sak, de är sjuka och dom blir lite ompysslade och man daltar och gullar och tycker givetvis synd om barnen men att gå igenom ren tortyr och plågeri... det går inte ens att beskriva.  ALLA människor reagerar olika på sjukdomar etc, stora som små.  Min lilla drabbades hårt.

MEN vi kommer ut ur det.  Jag har kämpat och kämpar för min älskade dotter.  Trots hur extremt tufft det är så fixar mamma det.
Sen får vi väl se hur det blir med de fina syskonen, om och när dom smittas.  Hur illa det kan bli.  Men mamma fixar det med.  Det är jag och min familj, högsta prioriteringen i världen och oavsett var de skulle befinna sig så skulle jag vilja göra allt för att finnas till hans och rå om den dyrbaraste juvelen man kan ha.  Sitt barn.

Hur som helst så kanske jag kan DUSCHA i morgon! Tänka sig? Snart en vecka har gått (haha usch förlåt) men man har inte hunnit. Jag skulle hinna sätta på vattnet för att sedan ta Elise igen.  Min lilla bebis.  Men jag känner hoppet.  Jag håller hårt i hoppet och tänker positivt och blickar framåt. Fast en timme i taget för man vet aldrig.  Men det kommer nå ett slut, även om syskonen också blir sjuka så når det ett slut och då har jag fixat ytterligare en grym och extremt känslomässig kamp. 

Idag fick jag i alla fall hjälp med att få lite mat inhandlat och så skjutsades det hit.  Så himla glad och tacksam för de småsakerna som faktiskt är jäkligt stora för en ensam mamma.  Trots att jag tackat i person så tackar jag här med!

Nu sussar prinsessan min.  Det tog tid och det blev sent men rutiner kommer man in i när helvetet är över.  Jag är nöjd så länge hon sover - och jag har skrivit hit under tiden jag höll hennes hand och skrev med andra.
Nu kan jag bara hålla tummarna.  Stenhårt! 
Ska se om jag kan få varva ned eller hur kvällen och natten blir.  Men jag ska passa på att vila kroppen medan möjligheten finns.

Tack till alla för tips, råd och fina ord på mina sociala medier.  Underbara människor! Och ni som fysiskt finns och bryr er, ja ni vet ju vilka ni är! Och det är jag tacksam för och det kommer även Elise vara den dagen hon är stor och får höra om tiden hon hade vattkoppor.
Puss och kram! ❤️
Moa

Men stackars liten :( Jag fick det nog betydligt lindrigare, och dessutom när jag var 5,5 år så då är det lite lättare att förklara vad det är och att det snart går över (däremot lyssnade jag inte riktigt på "sluta klia") :/ Hoppas det blir bättre snart, de börjar ju torka efter några dagar <3

L

Jag tycker det är bra att du visar hur sjuka dom faktiskt kan bli. Jag har alltid fått höra att ju mindre dom är desto lindrigare blir det och tänkt att det vore bra om barnen fick det snart (1 och 3 år) även om jag inte medvet skulle besöka nån med vattkoppor. Nu tänker jag faktiskt om och hoppas innerligt att dom slipper. Hoppas Elise blir bättre snart <3

Anonym

Kunde inte dina äldre barn passa lillasyster så du han att duscha?

Svar: Jag lägger inte över ansvar på ett barn till ett annat, om de inte frivilligt gör något. De får ta ansvar över saker som de i sin egen ålder ska göra.
Denize

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress