9 november 2018

Trevlig helg

Vardagslivet

(null)

Den här veckan har varit lång, tuff, mycket, stress, oro och ja... mycket bara.  Det har varit känsloladdat.  Jag har både gråtit, varit arg, varit glad, varit trött, tänkt i banor som jag annars aktar mig för.

Och helgen började med sjukstuga och en sjuk mini.  Igen.  Det går tydligen vattkoppor på förskolan och jag bävar inför att detta är starten på det.  Varken Emilia eller Elian har haft det och det sägs ju att ju äldre man blir desto sjukare blir man.  Jag har tänkt massor på att vaccinera främst Emilia men sedan avskrämts av hur andra människor har mått och fått för "men" av vaccinet.
Att storbarnen inte åkt på det är ett under, då det gått på förskolor etc men får Elise det nu så är det bara att förbereda sig för att tanka superkrafter och pyssla om tre sjuka barn samtidigt.

Hur som helst så har dagen verkligen varit hård.  Den här cirkeln av sjukdomar tär på mammahjärtat. Det känns som min lilla bebis och hennes syskon varit sjuka titt som tätt jämt sedan sommaren.  Jag har fått vabba mer än något annat, nätterna har varit sömnlösa och det har varit något HELA tiden. Så kände jag idag att all energi bara rann ur mig... jag är så leds på att se barn lida och vara sjuka.  Jag orkar inte, jag vill bara se dom pigga och glada och jag vet ju att Elise förkylningar blir allt annat än en vanlig förkylning så det var liksom en känsla av FAN nu när vi äntligen kommit in i rutiner igen så kanske det blir vab i flera veckor igen.  
Det är definitivt ingen dans på rosor att vara ensam mamma till sjuka barn samtidigt... den lilla kräver ju kånkandet 24/7 och så ska man hinna med att uppvakta de större och oftast Elian då.  Som fortfarande behöver massa ömhet och uppmärksamhet.  Så jag vet att sjukdomstider bara är ett ständigt dåligt samvete av att inte ha fler armar.  Men så är livet helt enkelt och man kan bara göra så gott och allt man kan.  Barnen är allt och de SKA uppvaktas och få så mycket kärlek och trygghet möjligt vid dessa tillfällen.  De ska få precis allt dom vill om jag så ska ha flera sovande barn på mig.  Man gör vad som helst.

Hur som helst, samtidigt som Elise grät av sitt mående precis innan hon skulle i säng, så knackade det på dörren och så överraskades jag av en stor och fantastiskt vacker bukett för att jag "förgyller ens tillvaro" och jag blev rörd och humöret vände direkt.  Känslan av att vara betydelsefull är så viktig när man har kämpiga veckor.  Trots alla tankar och ett virrvarr av frågetecken och krokiga vägar i processen att bearbeta det som gnager inom en efter det mest fruktansvärda man varit med om så var en sådan här gest precis vad man behövde.  Ren bekräftelse på hur positivt jag kan påverka en annan.  När spökena från det förflutna viskar motsatsen, att jag inte gjorde nytta.
När jag även ofta känner att jag betynger mina nära och kära med allt jag bär på och känner skuld över det så blir jag så glad av den positiva energin jag ändå får.  Jag arbetar stenhårt på att lägga ALLT som skett bakom mig, även om jag ändå fortfarande kan bli besviken och ledsen på falskheten och händelseförloppet som krossade mina barn.
Men att bekräftas och få höra motsatsen till det sista som blev sagt NU är det som betyder något.  Av människor som inte är byggda av falskhet, mina äkta betydelsefulla personer i livet.  Gamla som nya - jag är verkligen SÅ tacksam för det och dom jag har.  Blodsband och andra.  Fantastiska människor!

Innan överraskningen med blommor så rördes jag till tårar när min tonåring spontant kom och kramade om mig hårt och sa att hon älskade mig. 
Dessa småsaker.  DET är det viktiga.  Många betyder så mycket för mig och det är en oerhört fin känsla att det är ömsesidigt överallt.  Jag önskar att jag kunde gå tillbaka till Denize för ett år sen och säga "jo, du kan visst, du är visst stark nog, du är visst värdefull och nej - ingen skulle ha det bättre utan dig, kasta bort de orden som matats så länge och se på dig själv! Se vad du har klarat och se så många som verkligen behöver dig".
För så är det.

Nu har jag skrivit detta inlägget samtidigt som jag sprungit fram och tillbaka mellan soffan och Elise rum var femte minut.  Lilla hjärtat.
Jag önskar er alla en trevlig helg! Och tack till dig och dig och DIG! Tack till er alla, ni gör mitt liv så vackert.  Tack till alla som visar er uppskattning.  Tack för att jag får ha er i mitt liv och TACK högre makter att det har kastats bort falskhet ut ur mitt liv.  
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress