(null)

(null)

(null)

Några av mina favoriter från när kidsen var mini.  

Varje gång jag loggar in på fb nuförtiden så dyker "minnen" upp.  För exakt nio år sedan skrev jag "I will make it on my own.  Jag lever för mina barn".
Jag tror att det var ganska precis då jag insåg att jag skulle leva ensam med graviditet och barn nummer två.  Jag kan tänka mig det i alla fall, då jag var tidigt i graviditeten då och det var ju då allt skedde och nya tjejer hörde av sig hela tiden.

Ibland kan jag känna en sådan enorm orättvisa.  Det sker ständigt att jag anklagas för att vara boven i dramat när det gäller allt.  Att det är mitt fel att stora barnen bara har haft mig som närvarande förälder och att saker blev som de blev med Elise.
Mina närstående ber mig att tänka om, att så länge alla inblandade vet hur det gick till och vad som hände så räcker det så.
Men när utomstående dömer mig och påpekar att det är jag som är problemet och felet ligger hos mig så kan jag inte låta bli att bli upprörd.  Såsom jag kämpat och uppmuntrat förr om åren.  Såsom jag tog hand om min yngsta och drog lasset som förde mig rakt in i väggen (bland annat) och bara haft maximalt med otur gällande människor så blir jag så paff när en människa som aldrig läst min blogg, aldrig träffat mig, inte vet ett smack om mina olika tragedier framför till en vän - som jag tycker om så mycket - att det nog måste vara mig det är fel på.

Hur kan man dra sådana slutsatser utan att ens känna till historierna? Jag avskyr människor som dömer.  Som hör en liten del och dömer.  Jag önskar att fler tog reda på fakta innan de yttrar sig,
Och detta gäller MÅNGA människor.  Folk som yttrat sig om mig, mitt liv, min mammaroll utan att ens veta hälften av allt.
Jag vet inte varför jag alltid hamnar i en sån position att jag ständigt ska försvara mig själv.  Det enda jag har gjort i 14 år är att sätta mina barns behov före mina.  Visst har jag begått misstag på vägen, jag var ändå bara 15 och ett barn när jag fick barn och jag hade mycket att lära mig.
Men jag är så ofantligt leds på att hävda mig och försvara mig.  Att någon säger sådana saker till en vän gör fasen ont.  Har han träffat mig? Nej. Har han träffat de jag haft relationer med tidigare?  Nej.  Men ändå har personen rätt att döma mig.

Jag finner det vidrigt.
Mitt liv har varit en turbulent bergochdalbana, där jag så många gånger bara gjort rätt men blivit anklagad för motsatsen.  Att behöva leva så är inte kul.  När fåtal vet vad jag har gått igenom men jag bara plöjer på och får ta emot skit.

Visst kan jag se ur en utomståendes perspektiv att det verkar suspekt och det var även så jag kände när jag var gravid men olycklig, då jag kände mig ensam i tvåsamhet (som ändå diskuterades).   Många sa "lämna, gå!" Men det kändes så misslyckat med barn med olika pappor och inget blir som tänkt - men med det sista så hoppades jag bara på att allt skulle bli bättre med tiden, men det blev det inte, det blev raka motsatsen.  Så nu står jag i samma läge som jag hade kunnat göra som gravid.  Ensamstående med tre barn.
Jag kan bara säga att:
1. Första gången var jag himla ung.  Att försvara åldern för en pappa verkar mer rimligt - ingen hade reagerat på samma sätt om mamman inte var delaktig.  Då hade det blivit ett jäkla liv.  Men frånvarande pappor i den åldern är helt okej.
2. Otrohet i början av graviditeten och sedan förnekelse på lögn och lögn och lögn.  Jag hade för mycket självrespekt att ta skiten men inga förbud har någonsin funnits gällande barnet.
3. Olika värderingar, olika allt. Infektion deluxe.  Skriver inget mer då jag inte ska blogga om det.  Men det var inte heller mitt val heller gällande barnet.  Jag fick inte vara med och ta några beslut trots att jag tidigare bett om ändring. Men Ja, jag ska inte skriva mer om det.  Men jag tar inte på mig det, jag hade en egen vilja som inte räknades långt långt innan.
Sedan har vi deras familjer och nära och kära, där jag också fått ta på mig skit.  Extremt orättvist.

Jag är INTE felfri, men att bli dömd för fel saker skapar en enorm frustration.  Jag kan bli dömd för olika misstag i mina yngre år men INTE när det gäller detta.  Jag tar gärna på mig skit när jag är den som gjort fel.  Men inte när motsatser sker, inte när det inte var mitt fel alls eller om vi var två som skapade problem.

Jag skulle aldrig döma en främmande person genom historier via någon annan. Jag skulle kunna tycka si eller så.  Men jag skulle vilja ha fakta.
Och jag är inte den som dömer ändå.  Trots att det finns MÅNGA som kan bli det så gör jag inte så.  Jag lägger energi på det och dom bra i livet.
Jag skulle aldrig orka döma, störa mig, snacka skit bakom ryggar.   Jag funkar inte så men alla är vi olika.  Jag tycker i alla fall att ALLA ska vara försiktiga med att döma någon. Man vet aldrig vad de har för bagage, vad de har för erfarenheter, vad de bekämpar för inte krig etc...

(null)

(null)

Charlotte

En nyfiken (och icke-dömande) fråga - varför är det värt att blogga när bloggen strulat till det för dig tex ang Elise? Jag förstår ju att du helt och hållet har rätt att blogga och att ingen ska tvinga dig att sluta men ändå? Känns det värt? Du skriver också att folk dömer dig (vilket såklart är helt sjukt) men få hade nog dömt dig om du inte öppnade upp ditt liv på bloggen... för mig, som icke-bloggare känns det helt självklart att inte blogga om privatlivet när det strular till så viktiga saker eller får dig att må dåligt....oavsett, jag älskar din blogg och vill såklart att du fortsätter men är nyfiken på hur du resonerar!

Svar: För att skriva av mig när jag känner känslor. Och oftast är det orättvisa. Nu kommer jag inte blogga om personer som folk redan vet vad dom gjort, det är ju ingen nyhet liksom. Så det känns inte så privat. Men att skriva av mig har jag ALLTID gjort och om du älskar min blogg har du nog märkt att jag alltid gjort det. Aldrig elakhet om inte någon har varit riktigt elak mot mig och inte vill stå för det, då händer det att jag känner mig orättvist behandlad och vill försvara den jag är.
Nu handlade detta inlägg om en person som inte läst min blogg, som inte känner mig, som bara fick höra att jag hade barn på heltid sedan länge och en borta varannan helg. Då tycker jag att det krävs mer fakta för att döma mig och säga att det är fel på mig, jag blev ledsen och skrev av mig. Hoppas du förstår hur jag menar. Detta är ju ändå min blogg, min plats att skriva om känslor som rör mig och det som rörde andra har jag redan skrivit förr. Jag måste få ha rätt till mina egna känslor trots att det är på en blogg när folk pratar illa om saker dom inte vet, bakom min rygg. Det är fegt och jag ogillar starkt sådant beteende. Jag tar mina åsikter med personen själv men i allra flesta fall har alla blivit för konflikträdda när jag väl vill prata. Alla vågar snackar skit bakom skärmar eller som i detta fallet en okänd till en vän, men ingen vågar säga det direkt till mig. Jag blir oerhört frustrerad då jag jämt känner känslan av att behöva försvara mig, när jag egentligen inte borde. Men jag står för det jag tycker, känner det jag känner och skriver då det här (eller på annan plats om det är FÖR privat - men om du tyckte att detta var för privat, då bör du nog inte läsa mina kommande inlägg som är extremt personliga rörande mina egna erfarenheter/händelser i livet, det kan verka privat men det är endast för att få andra att känna sig mindre ensamma då jag vet att många lever i tystnad om flera saker jag gått igenom. Inget ont om andra men jag MÅste få skriva om mig på det sättet jag vill). Angående att det strulade till saker med Elise? Jag skriver inget liknande längre och det var längesen jag gjorde det. Jag satte stopp för många slags inlägg och nu är det hemskt att inte få skrivs som man vill då jag vet att någon bara väntar på att få förvränga mina ord. Alla har rätt till sina känslor på sina bloggar, jag tycker att jag då borde få ha samma rätt. Alla är öppna och ärliga men jag fick plötsligt munkavel på mig. Inte okej.
Denize

Charlotte

Nej, jag tycker inte alls det är FÖR privat och jag ser fram både kommande inlägg och kommande bok (böcker)! Jag tycker du är otroligt stark och självklart har du rätt tillsatt skriva och må bra i det utan att ngn förstör eller vrider på det du skriver till ngt felaktigt...som sagt, jag var bara nyfiken på hur du resonerar😊

Svar: Vad kul att höra, tack 😊 Jag förstår att man blir nyfiken ibland och då har du alltid rätten att fråga 😃
Denize

Anonym

Trots att vi har helt olika historier bakom oss så kan jag verkligen relatera till vad du skriver. Speciellt rörande just detta! Jag är som en öppen bok för det mesta på min blogg vilket ger många vad de anser rätt att tycka och döma. Och även klaga på vad jag skriver om. Själv resonerar jag som så att det är mitt sätt att bearbeta allt som hänt och händer i mitt liv. För om sanningen ska fram så spelar det ju ingen roll om jag skriver eller vad jag skriver för människor jag aldrig ens har hört talas om dömer mig ändå. Dömer utan att ha några fakta. Dömer utan att veta. Tröttsamt och sårande.
Stå på dig och fortsätt att skriva. Låt alla andra i liknande situationer veta att de inte är ensamma. Att det inte är hos dom som felet ligger. Att någon annan gått igenom samma. Att det går att ta sig ur. Att det går att gå vidare. Att man klarar allt man bara vill klara. Precis som du gjort och gör.. så snälla fortsätt att vara så där (för vissa) privat och skriv allt du känner för. ❤️

Svar: Åh tack för pepp och förståelse! Självklart kommer jag fortsätta skriva min historia om mitt liv. Folk kan klaga men de måste ju inte läsa, det är ingen som tvingar dom! Att skriva av mig är som terapi för mig (och många andra). Om jag kan hjälpa någon att känna sig mindre ensam så är jag nöjd över bara det. Jag vill att folk ska våga träda sig fram ur det tysta och att många inte går och tänker att det dom går igenom är de alldeles ensamma om. Detta handlar om mycket, som kommer i många olika blogginlägg framöver! Tack för ditt stöd och fortsätt skriv av dig! Låt ingen döma dig även fast jag vet hur jäkla jobbigt det är ❤️

Denize

Linda Hedman

Osäker på om min kommentar innan kom med eller inte.. fick ett felmeddelande när jag försökte skicka..

Men vad jag ville få sagt var i korta drag att fortsätt att vara så där (för vissa) för privat. Du är grym och det är din blogg oxå. Just att du är privat hjälper andra. Du visar de som behöver veta att det går. Det går att kämpa sig igenom allt. Det går att gå vidare. Så fortsätt att skriva så där hiskeligt privat! Det är ju vad som skiljer din blogg från mängden..!

Svar: Den kom fram och jag svarade! ❤️❤️❤️❤️❤️
Denize

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress