(null)

Dagarna bara susar förbi.  Elise har äntligen blivit frisk och det verkar som om nya medicinen gör nytta, även om hon inte riktigt är sådär supernöjd över att ha massa astmamediciner.  Hon hade nog valt bort det.  Och om jag kunde så skulle jag ta allt ifrån henne för det är så jäkla påfrestande att se henne lida, att hata medicinerna så mycket så det blir en kamp.  Ett tag var hon van och andades i sin lilla mask hur snällt som helst, det var inga problem alls.  Sen helt plötsligt så blev det som förr... man känner sig som djävulen själv som håller fast henne så hon ska få i sig allt.  Som tur är så behöver hon bara sina inhalatorer under förkylningen men den nya medicinen ska ges varenda kväll.  Men jag lurar henne med pulver på en sked yoghurt och det har funkat om man är snabb med en sked med endast yoghurt fort som fasen direkt efteråt.

Hur som helst så har dagarna susat som sagt.  Jag har sluppit sitta ensam mer eller mindre varje eftermiddag och kväll och det är så uppskattat och trevligt och allt vad det är.  Jag klarar mig gott i mitt eget sällskap också men det är skönt att bara ventilera - eller något så litet som att någon bryr sig om hur våra dagar har varit.  Någon som stöttar och lyssnar på det djupa likväl någon som man bara skrattar med.  Det är så välbehövligt.  Någon som dessutom självmant diskar medan jag nattar Elise.  Sådana ska man hålla hårt i! Haha, nej då.  Jag vet bara inte vad jag hade gjort utan den människan just nu, någon som bara finns. Och verkligen finns
Och alltid finns och bara vill finnas mer.  Någon genomsnäll och omtänksam.  Och JAG som hade byggt upp tjocka murar pratar bara öppet, helt naturligt, om allt.  Och det är inte ofta jag gör så, det är fåtal personer som jag litar på och problemet med tillit är väl bestående men om en människa visar så mycket genuin medkänsla, ärlighet och omtänksamhet så ger jag dubbelt tillbaka.
Jag har fått mitt liv tillbaka och för det är jag glad.  Även om hjärnspöken hänger kvar och man tänker på allt som hänt och känner stor sorg och besvikelse - men så finns det någon där som vänder på mina tankar.  Som säger allt rätt, precis när det behövs.
Det har varit tuffa tider för släkt och närstående i överlag, att vilja hjälpa men stå så maktlösa.  Idag ser jag det fina i dom som har visat, försökt hjälpa med ALLT som går och tacksamheten är oändlig.

Hur som helst så är detta bara en snabb uppdatering på mobilen.  På datorn pryder jobb just nu men jag kommer strax få upp inläggen som jag länge haft liggande bland mina utkast.  Det är lite läskigt att blotta sig och vara så pass personlig - det är väl därför de länge varit just utkast, men för mig kommer det ändå vara skönt... att visa upp (i flera inlägg) att den oturen jag har haft inte är mitt fel, att jag inte behöver dölja något och att flera kanske också vågar prata om samma saker.  För jag vet att alldeles för många lever i det tysta.

Jag återkommer och önskar er en fin dag tills dess!
Sara

Förlåt för nyfiken, men är det en karl som är den bra personen? :)

Svar: Bara en vän :)
Denize

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress