(null)
 
Det känns som om jag har munkavel på mig ibland.  Varför? Varför sitter jag tyst när jag har så mycket att berätta? Rädslan att bli dömd, att allt förvrängs, att mina ord ändras till något helt annat än vad jag menar.  Varför har jag inte rätt till mina egna känslor när vi alla inte är mer än människor?
Jag sitter med så mycket att berätta men jag är livrädd för mina egna erfarenheter för det som hände mig i våras.  Det är så jäkla orättvist att man vill skrika rakt ut.  Man hör om föräldrar som får dagliga psykoser, man får höra om dom som faktiskt misbrukar - och då menar jag missbrukar, man får höra om hur många som lever med psykisk ohälsa i så många olika former för att det INTE ÄR TABUBELAGT längre, om dom som lever med kronisk värk och behandlas med både läkemedel och annat.  Alla dessa människor lever med sina barn, ensamma eller i tvåsamhet.  De får bryta ihop, må dåligt, få attacker, vara deprimerade, lida av sin värk och vara ärliga om det men inte behöva skrämmas av tanken att bli av med sina barn. För trots psykisk ohälsa kan man ändå vara en förälder.  Om man behandlas dvs.  Så många bloggar jag fått höra talas om, där mammor mår dåligt på ett eller annat sätt och byter ihop för mycket mindre än vad andra skulle göra.  Alla får skriva öppet - och alla får en eloge för att de är så öppna om deras problematik.
För mig är det något jag avundas rejält.  Det finns dom som är i ofantligt dåligt skick - men dom får vara föräldrar ändå.  Jag vågar knappt skriva att jag drömde en mardröm eller trampade snett och stukade foten - för det kan få mig att bli av med barn, nej men att jag ens ska behöva gå i dessa tankebanor är bara SJUKT.  Jag är livrädd för varenda ord jag säger, för hur det kan uppfattas och att jag ska bli av med ett barn.  Jag har inte kommit över vårens känslor.  Att må bra och följa diktering och träffa ett barn övervakat.  Ett barn som jag tog på mig allt ansvar över i början, ett barn som var så känslomässigt laddat för mig för hon var min yngsta och min lilla bebis.  Helt utan anledning egentligen - det fanns INGEN anledning för att saker skulle bli som i våras, men bara för att få träffa mitt barn, mitt älskade barn - så gick jag med på deras regler.  Det äcklar mig, när jag tänker efter så äcklar det mig så mycket.  All förståelse och all omtänksamhet dagar innan dess.... det var falskhet rakt igenom.  
Jag kan tänka på händelseförloppet och se mönstret klockrent.  För mig är hela saken uppenbar.
 
Jag berättade ärligt om livet men fick hyschas - är jag den enda i livet som står för det jag gör och hur jag lever? Varför kan ingen annan stå för det dom gjort? Måste jag hyschas för att sanningen svider? Den brukar göra det när man har gjort så mycket fel men alla våra handlingar skapar konsekvenser - varför ska jag vara den som är mån om andras? Jag tar ju mina egna konsekvenser och lär mig av dom/förstår vad som är fel.  Tror alla att att de förtjänar ryktet om att vara "guds bästa barn" och perfekta medmänniskor, trots att de har begått så himla många fel och tagit x antal snedsteg? Grova jäkla snedsteg som förstörde så många olika människor och värst av allt... barn.  Tycker dom att de förtjänar det fina ryktet de har?
 
Varför är jag den enda som ber om ursäkt för de fel jag gjort, medan andra har gjort bra mycket värre aldrig skulle släppa stoltheten och faktiskt be om ursäkt? Jag är den jag är och jag tänker inte låta någon annan förändra den personen.  Jag är rak och ärlig men jag är ändå godhjärtad och tar gärna emot ursäkter för att gå vidare på bästa sätt.  Jag är öppen och personlig men tycker inte att jag ska vara den som skyddar människor som inte förtjänar det.  Jag ger gärna nya chanser när en människa erkänner sina fel.  Men hur ska jag kunna ge en extra chans om den inte förstår hur fel den agerat? Hur sårad och sviken en eller flera blir?
Är jag den enda som vågar ta tjuren vid hornen och vara brutalt öppen om livets sidor - både gott och ont? Istället för att stoppa huvudet i sanden och låtsas som ingenting? Sådant beteende slår tillbaka.  Det har jag lärt mig i alla fall.  Att falskt prata med människor, de ska verka så himla fina och vänliga men skenet bedrar och när någon upplever sådana människors rikiga färger - då minsann, då är det viktigt att vara tyst.  Ja, för de är ju omtalade och viktiga, men "skulle aldrig döma, de har ju erfarenhet och vet hur det kan vara, men dom gör sitt och jag gör mitt och jag ska ändå alltid vara stolt och sträcka på mig för att jag har tre underbara barn".  Det måste vara jobbigt att leva i sådan falskhet.  Att ha en så brutal tjock fasad uppe, för dessa människor jag syftar på nu lurade mig rejält.  Jag hade mina aningar emellanåt för jag kände på mig att det inte riktigt var så omtänksamt som det sades, jag såg småsaker hela tiden som gav mig onda aningar, men trodde aldrig att det var SÅ pass falskt som det var.  Jag äcklas rejält.
Jag tänker tillbaka på varenda dag och hur snacket gick om alla andra, det ständiga skitsnacket och jag undrade då vad de egentligen sa om mig bakom min rygg.  Om det kunde pratas så illa om dom som stod dom riktigt nära, då kunde jag bara ana vad jag fick för onda ord sagda om mig.  Nu är jag glad att det blev som det blev.  Jag har nog aldrig varit så besviken på några som dom.  Ingen vet vem jag skriver om nu, det är det som är så tragiskt, för jag har haft en så jäkla otur så detta kan vara vilka som helst.  Men de som läser de vet.  Jag hoppas att varenda granne och ytlig bekant får upp ögonen för hur ni är på riktigt.  Mina åsikter om er skulle kunna vara många men jag väljer att inte lägga för mycket energi på ondska, det som gör mig mest arg är falskheten mot barnen.  Hur ni gjorde, hur pass mycket känslor som faktiskt byggdes upp och hur ni över en natt bara svek och dom var plötsligt som ingenting.  Jag kommer aldrig förlåta er för just det.  Och jag kommer inte sitta tyst om just det, det ska ni veta.  Jag hoppas att konsekvenserna för ert agerande är tusen gånger värre än den känslan barn, speciellt ett, fick känna.  Hittills har karma träffat rätt och jag hoppas att ni får det ni förtjänar också.  Om inte annat så kan ni leva med det på era samveten.  För det är bara ni som vet vad ni gjorde och sa under en så lång period och hur ni skadade de oskyldige.
Jag hoppas att ni förstår en dag att jag inte är elak, jag är inget svin som skriver om känslor för att trampa er på tårna, jag skriver för att jag inte tror att ni faktiskt förstår hur illa ni skadade dom som jag älskar mest och det är min ömmaste punkt.  Jag är inte elak, men jag är ärlig.  Är något orättvist så kommer jag inte sitta tyst om det.  Och det ni har gjort, det ni gjorde - DET var elakt, det var helt horribelt känslokallt och vidrigt.
Jag har varenda sms sparat från var och en av er.  Har ni? Läs gärna från början till slut, läs runt den tiden - ni senare i livet skulle döma mig så hårt - läs vad ni skrev då.  Känner ni er som ärliga människor?
Tack vare er skapades men för livet.  Hos barn.  Jag hoppas att ni har det på samvetet och lever era fina liv.  Mer har jag inte att säga, trots att jag skulle kunna skriva sjutton sidor minst.  Men jag avslutar stycket här.
 
 
Så många som haft sina åsikter om vad jag skriver om MIG, MINA känslor, MITT liv på MIN blogg.  Varför ska inte jag få göra som JAG vill?
Jag begår sjukt många misstag och har gjort, jag gör saker som jag inte är stolt över - men förskönar jag det och lägger till lite strössel på toppen? Nej.  Mina ord är många och min ärlighet kommer aldrig tystas bara för att andra inte klarar av det.
Varför ska jag tassa runt på tå och akta mig för vad jag skriver bara för att andra vill det? Jag skriver inte om någon annan så att dom hängs ut, men jag måste alltid ha rätt till mitt eget tänkande och mina egna åsikter.
En sak har jag väldigt klart för mig och det är att jag är den bästa mamman till mina barn.  INGET förändrar det och inget har någonsin gjort det.  Trots händelser som var total orättvisa - men karma kom och gjorde sitt.
 
Jag är bara så oerhört arg över att jag inte vågar säga rakt ut om hur jag tänker eller känner, för att jag är rädd att översittare ska förvränga allt.  Jag känner orättvisa över att alla andra kan skriva om den verkliga vardagen - som jag en gång gjorde - utan att ens behöva tänka tanken att ett barn kan mer eller mindre rövas bort.
Jag är såklart så himla glad över att rättvisan segrade och att rätt blev rätt.
Men livet gick vidare och nu vågar jag inte vara den jag är, just på den platsen som ligger mig så varmt om hjärtat, där ja har skrivit av mig i så många år.
Enkla känslor kan misstolkas.
Alla har rätt till sina känslor.  Förutom jag.
 
Men jag har några utkast. Jag har saker att dela med mig av och jag kommer göra det.
Detta var min början....
Så att folk där ute kan veta att jag inte tystas pga andras misstag.  Egentligen ska jag kunna skriva vafasen jag än vill här inne.  Men nu kommer jag ta upp några ämnen som är oerhört viktiga.
Mitt liv är inte som alla andras.
 
Jag kommer inte heller ta på mig skulden för att saker blev som dom blev.  Någon ville beskylla mig för alla människor och familjer jag haft problem med. 
Jag fick fina försvarande kommentarer från folk som faktiskt vet vad dom pratar om, i det kommentarsfältet och jag kände värme i hjärtat.  Just nu har jag så många människor som håller så hårt om mig,  Människor som inte är falska, utan uppriktiktigt bryr sig.  Och de peppar mig att skriva här, att våga vara den jag är, för ingen känsla jag har förändrar faktumet att mina barn är mitt allt och jag deras mamma, en mamma som jag får höra är den bästa.
Jag ska inte vara rädd att vara jag.  Bara för att jag/vi sveks så hårt.
 
Som sagt, detta inlägget var min början.  Alldeles strax kommer mer, för jag måste få ur mig allt... allt jag har varit med om i mitt liv.  Historierna som blir böcker, men jag vill skriva kort.  Kanske kan jag få någon att känna sig mindre ensam.
Jag vet att det jag har gått igenom i mitt liv kan hjälpa andra, jag besitter så många olika erfarenheter som kan få andra att öppna upp sig.
Jag har rätt till mina ord och ingen kan döma mig mer.  En gång i tiden var jag väldigt rädd för någon, jag tänker inte låta rädsla styra mitt liv igen.  Jag har fått chansen att börja om.
 
 
Mina ord är mina.
Mina känslor är mina.
Mina tankar är mina,
Mina åsikter är mina.
Och detta är min blogg.  Här skriver jag vad fan jag än vill.  Gillar du inte det? Stäng ned sidan och gå vidare.
Gör sanningen ont? Då har du förmodligen gjort något fel. Stå för det.
Men i fortsättningen har jag inte så mycket om andra att säga.  Jag kommer berätta om mig, för mycket har hela tiden handlat om andra, barnen, livet och jag har hamnat lite i bakgrunden hur jag än har levt.  Men nu är det min tur att berätta vad som hänt MIG och saker som angår MIG.
Det kan komma att bli mina mest personliga inlägg någonsin,
Men jag har funderat så länge och så mycket och jag finner dom så pass viktiga.  Och det kommer vara första gången jag skriver öppet om otroligt känsliga ämnen.
Camilla

Jag beundrar ditt mod. Styrkekram

Viktoria

💕

Sophie

Modigt av dig! Vi är många som väntar på att få läsa, och kommer göra det med respekt för dig. Tror verkligen du kan påverka med din historia. Kommer dessa berättelser också att komma i boken, eller är det annat du vill publicera där?
Ha en fin helg

Svar: Böckerna är i full detalj, mina inlägg är kortare versioner. Men ändå sånt som jag finner viktigt, då jag länge levt med olika saker och skämts över det och jag vet att många fler tjejer där ute gör det, så jag vill mest förmedla en hel del som är så vanligt, att det INTE är ens eget fel. Jag vet att jag många gånger fått läsare att känna sig mindre ensamma med saker jag gått igenom som dom också gått igenom... så om min blogg kan hjälpa andra, vill jag göra det. Även om det är väldigt personliga saker. Böckerna är en väldigt naken sanning, men även blandade historier. Jag har som sagt fått gå igenom väldigt mycket i mitt liv. Och det gör jag än idag.
Tack och detsamma! 😊
Denize

Anonym

Våga. Skriv. Berätta! INGEN kan ta varken dina känslor eller barn ifrån dig. Jag ser dig kämpa för dom med inlevelse och ömhet men DU som person och inte mamma, har rätt till dina ord också. Släpp rädslan, uppenbarligen har en domstol sett att den enda som gjorde fel var den som tog ett barn ifrån sin mamma. Det kommer inte hända igen, som du säger så finns det dom som är riktigt illa ute... men dessa människor har sina barn. Låt inte något kontrollera dig igen såsom du blev kontrollerad så länge. Våga vara du! Du har kommit långt. Som jag säger hela tiden, jag håller din hand genom allt. Jag är så jävla stolt över dig. Inte en människa här vet vad du har gått igenom, du har förmågan att visa hur stark du är som klarat dig. Kör nu, släpp rädslan och alla ”tänk om”. Du är en GRYM mamma, en underbar människa och ingen ska stoppa dig från att vara den du är, då vinner den... och det kommer inte hända för du kommer besegra allt som tynger dig. Människorna som svikit dig. Dom är borta och du ska inte tänka mer på det. Tänk på det du har, allt du klarat av, du klarar allt finaste du. Jag är här, jag påminner dig överallt så du inte hamnar vilse i tankarna. Och helst vill jag vara hos dig hela tiden för att överösa dig med allt du behöver. Du har vågat släppa in, våga också släpp ut. Ingen är som dig, få hade klarat allt du gjort, VAR stolt för det är jag... hela hela hela tiden, stolt att ha dig i mitt liv. Du är bäst!

Svar: Jag vet inte vad jag hade gjort utan dig ❤️❤️❤️
Denize

Anonym

Bäst är du!
Hur mycket kostar det att boka en heldag med dig som bröllopsfotograf?

Svar: Maila mig på denize@eemedia.se ❤️
Denize

Therese

Det här inlägget träffade mig som en fet käftsmäll! Som jag känner igen mig!
Rädslan över hur andra kan tolka vad jag säger och medvetet eller omedvetet förvränga det och inte förstå vad jag menar.
Det är ju självklart att du ska fortsätta säga sanningen!
Styrkekramar

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress