(null)

(null)

Dagarna har gått och jag är mer aktiv på instagram just nu.  Detta pga att dagarna varit intensiva och man inte hunnit med ordentliga blogginlägg.

Jag har dock mycket att skriva, texter som väntar, ord som vill bli skrivna.  Det kommer när det finns mer tid, mer lugn, en chans att tänka och faktiskt höra mina tankar för att skriva ordentligt.

Förra veckan gjorde jag något som förändrade väldigt mycket i mitt liv. En jobbig dag som ändå gav mig förståelse i varför saker är som dom är gällande en del.  Det var inte lätt, det var långt ifrån lätt.  Hela min värld förändrades och det var både skönt att få det gjort men så jobbigt att det ska vara som det är.  Som om man inte haft tillräckligt? Räckte inte tiden som var innan och halvåret som varit mitt livs levande mardröm? Nä, vi lägger lite mer på hög.  Men det var viktigt att faktiskt få svar.
Tack till dig som höll min hand när jag klev in, väntade och tog emot mig i dina armar efter.

Jag lever i skuggan av det förflutna och även om skuggan blir blekare så är vissa delar av mig fast i klister av allt som var.
Den som trodde att jag inte hade en uppförsbacke efter detta måste ha varit extremt dum eller extremt känslokall.
Men den här backen jag ser framför mig, den behöver jag inte gå upp för själv.  Jag vill tacka dig som verkligen ser till så uppförsbacken inte är för brant, att jag slipper vara ensam.  Min familj, mina vänner... de personerna som ringer mig hela tiden för att kolla läget.  De som nästan tjatar men som får mig att förstå hur mycket omtanke jag omringas av.
Jag kommer skriva om detta.  När jag sitter vid en dator och längre texter är enklare.  När jag har tid att förklara vad som kan ske när någon eller något förstör bitar av ens insida och hur svårt de kan vara att reparera.  Vissa saker kan ingen ta tillbaka och det har framkallat något inom mig som man inte tar sig ur.  Det skapas hjärnspöken som hänger med och kanske bor dom kvar inom en länge men jag har lovat att besegra varenda liten demon.  
Detta är något som är vanligare än man tror men inget jag någonsin skulle tro skulle hända mig.  Men jag har gott om kärlek och stöd och mina barn kommer ständigt vara anledningen till förändring, anledningen till att livet ska vara bra.  Dom påverkas inte av det som händer, dom är bara där som tre ständiga ljusglimtar genom livet.  Dom ÄR batterierna till mitt liv.  Dom är allt.

(null)


Det har blivit mycket VAB och vakna nätter med bönan med sin förkylningsastma.  Idag besökte vi farbror doktorn som skrev ut ytterligare en medicin som jag blev tipsad om och som ska vara bra.  Denna ska hon dock ta varenda dag och inte bara vid förkylningar.  HOPPAS denna funkar på henne för hon har redan så höga doser på sina inhalatorer så han ville inte höja eller ändra något där tydligen.
Men att se sitt barn lida så mycket krossar mitt hjärta.  Att se henne kämpa och hosta och vilja men inte kunna - det gör förbannat ont i mammahjärtat.  Hela hennes liv hittills har bara varit tufft och orättvist och om jag kunde så skulle jag ta ALLT ifrån henne.  VARFÖR ska ett barn behöva gå igenom det hon gjort och gör?

En kort tur i parken blev det i alla fall, sen gick vi hem och lade oss för att vila.

(null)

(null)

(null)

(null)

Bönan är borta denna helgen och man har en del inplanerat men på priolistan står en sovmorgon.  Om kroppen går med på det.  Om hjärnan kan släppa sakerna som sker men det tvivlar jag på....

(null)

Jag ville mest uppdatera här också.  Att inlägg kommer.  Så mycket händer i livet, ibland är det svårt att ens hinna med själv.  Men jag har så mycket att säga och snart så... 
Jag får inte bli avskrämd eller tro att det är fel att vara ärlig bara för att jag gick igenom det jag gjorde.  Jag vet att jag kan hjälpa andra precis som så många har hjälpt mig - det är sådant som sker när man öppnar upp sig.

Trevlig helg
anneli

Jag vet exakt hur det du menar, det du skriver högst upp.
Att göra bort det, skönt men ändå så fruktansvärt tungt.

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress