Jag hade tänkt samla mina personliga inlägg i ordning från tidiga tonår och framåt, men jag ångrade mig och kommer skriva lite om mitt liv i olika delar.
I somras delade jag med mig av min träningsresa här.  Jag nämnde lite grann om hur manisk jag blev kring träningen, att jag till slut hamnade i en ond cirkel.  Jag tänkte utveckla det ämnet lite grann och det handlar om ätstörningarna som jag fick på köpet.
 
Det är inte förrän ganka nyligen som jag var ärlig mot mig själv och insåg att jag hade drabbats av ätstörningar långt tidigare.  Jag insåg ju inte då att det jag gjorde var fel.  Jag tränade och ville vara smal och ordentligt tonad, då var det inte konstigt om man började tänka på kosten också.  Och även fast det inte fanns någon kost till slut... så var det också okej.  Det var helt plötsligt trendigt att blogga och instagramma om sin träning, jag började följa massa tjejer och konton där man såg kroppsförändringar, det ägnade jag tiden åt att ögna på och bläddra runt lite bland när jag ganska så nyförlöst kånkade på min bebis och försökte få henne att sova.  Jag väntade de första kritiska veckorna då jag var sjuk efter förlossningen, men när några veckor hade gått så började jag.  Jag orkade inte längre med mitt eget skinn, hur jag såg ut och jag skulle ju inte vara tjock när jag inte var gravid! Och jag gick all in.  Alla tränade, alla visade upp sina fina kroppsförändringar och min kropp likt en flodhäst... den skulle bort.  Trots att amningen gjorde sitt ganska tidigt, så hade jag hjärnspöken redan då.  Hela graviditeten var jag bara tjock, orörlig, klumpig, ful, vidrig... för jag blir inte fint gravid, jag är inte vacker då.  Och det fick jag förstå.
Men att det skulle gå så långt som det gick, det trodde jag aldrig.
 
Ätstörningar.  Förr om åren tyckte jag att det var svårt att förstå mig på sjukdomen och på alla sätt man kan ha en ätstörning, det är ju väldigt blandat och komplext.  Det är väl bara att äta, herregud?  (Eller motsatsen - som sagt, jag fattade inte varför mat var ett så stort problem) Tills jag stod där själv.  I ren desperation ville jag duga, jag dög aldrig, det spelade ingen roll vad jag gjorde... jag var motbjudande.  Och det började redan när jag var gravid med min tredje.  
Innan dess hade jag inte haft sådana tankar.  "Det är okej att vara en flodhäst så länge man är gravid", "skulle aldrig låta dig bli tjock", "ska du verkligen äta mer godis?".  Minimala ord som blev extremt stora i mitt huvud.  Ord som skapade spöken som tog över hela min hjärna.
Alla vet ju hur jag tränade.  Det har jag redan skrivit om  (har du missat det så är det bara att klicka på länken där uppe), att ha en HNB med kolik och allergier som mer eller mindre aldrig sov, att dra ett extremt tungt lass - det går inte ens att förklara HUR pass tungt lasset var - och aldrig sova själv och samtidigt hinna träna mer eller mindre hela dagen.  Gärna på kvällen om jag fick möjlighet också senare när Elise blev större.  Mani.  Hela livet kretsade kring vikt och träning.
Jag rasade i vikt och såg det inte själv.
 
 
Medan kilona rasade av mig och folk kunde påpeka det så såg jag det inte själv.  Jag tittade i spegeln och såg minst lika motbjudande ut varenda gång.
Jag som alltid hade älskat mat, fick ett nytt fiende och tyvärr blev det just maten.  Jag lagade mat åt familjen, det gick ganska bra, jag ville att barnen skulle få näringsrik mat, jag ville bli uppskattad av min dåvarande och på något sätt få beröm och jag satsade mycket på bra mat trots mina egna demoner.  Jag köpte nyttig mat till mig själv i början, sedan åt jag inte kolhydrater och skyllde på olika problem som magvärk (vilket jag kan på riktigt få av mjöl och mycket pasta tex) men jag minns att jag blev ifrågasatt av en kompis "men kokt potatis? ris? det är ju snällt mot magen" och den personen jobbar inom vården och jag blev ställd.  Jag minns faktiskt inte vad jag svarade, men något hittade jag på.  Hela, hela tiden hittade jag på olika ursäkter.  Jag förstod inte ALLS vad jag höll på med.
Som jag redan har nämnt så hittade jag flyktvägar till att skippa middagen till slut.  Och gick inte det så tog jag upp mat på en gaffel och försökte räkna hur många kalorier det innehöll och tränade tre-fyra gånger så mycket dagen efter.  Ibland blev jag sötsugen och åt godis om helgerna.  Sedan kom ångesten, den obeskrivliga ångesten.  Jag vet inte hur man sätter ord på vad som spökar i ens huvud, men att veta att man har ätit något extremt onyttigt som kan göra en tjock eller få vågen att stå still, eller värst av allt: ätit sig mätt skapade kaos i huvudet.  Jag hörde allt... flodhäst, tjock, fetma, övervikt, extrakilon, motbjudande, vidrig, inte ens värd att ta i med tång.  När dessa tankar sätter sig i huvudet så sitter dom där.  Man kan inte tänka bort dom, de tar över ens tankekraft.  Det är en kraftig form av ångest som äter upp en inifrån - bokstavligen.  Jag förstod ju som sagt inte att mina tankar var fel.  Jag förstod inte att det var fel att gömma mat i hushållspapper, eller bakom elise som var bebis som satt i mitt knä vid bordet... sedan bära henne mot sopen och kasta min portion.  Jag tänkte att de flesta som tränade så hårt hade samma tankar.  Kosten är ju en stor del av träningen.  Men det var inte vanlig träning för mig, det var ett ohälsosamt självskadebeteende.  Jag var sjuk och det har jag fått inse i efterhand.
Jag hade "tur" tänkte jag som hade en sjukt krävande bebis.  Jag kunde jääämt skylla på henne.  Jag behövde byta på henne, bada henne, bära runt och vyjssa med henne i famnen, göra andra sysslor med henne i bärsele, göra henne klar för natten, hoppa på pilatesboll och natta... och när jag var klar så var ju middagen bortdukad.
På kvällen när hungern slog till - för det gjorde den sällan på dagen när man blev van vid att inte äta "på grund av att jag inte hinner då jag har Elise".  Men på kvällen kunde jag ta några skedar proteinpudding, frukt, babyspenat och paprika men till sist inget alls.  Bara te eller citronvatten.  Jag var duktig på att låtsas äta på kvällen, jag var ofta ensam då min dåvarande tränade vid den tiden. Då kunde jag tömma något bara och låtsas som om jag hade ätit.  Man blir påhittig, fifflar, gömmer, ljuger och blir oerhört duktig på att ingen ska se vad man gör så innerst inne visste jag väl att det var fel, men jag erkände det inte.  Jag ville bara duga.
 
 
I inlägget om träningen så är de sista bilderna fruktansvärda.  Jag såg hemsk ut, men jag förstod aldrig det.  Jag förstod inte att jag vägde som ett barn.  Mindre till och med.  När xxs sitter som en sopsäck så var det OCKSÅ ångestladdat - jag förstod inte mitt problem men ville ju ändå ha fina kläder.  Jag förstod inte varför det skulle vara så svårt, jag var ju inte SÅ smal, det fanns smalare tjejer med fina kläder.. enligt mig.

(null)
Här är de bilderna från inlägget om träningen.  Tajts i xxs och jeans i  XS.  Man ser tydligt högst upp att musklerna inte ens fanns kvar.  Kroppen åt upp dom för att överleva.  Men jag var inte smal.

Jag förstod inte att det inte var normalt att hälla i sig kaffe, lämna barn, väga sig och träna maniskt och sedan väga sig hela tiden för att hålla koll på varenda gram.  Stod det still så fick jag panik.  Jag var en flodhäst som skulle bestraffas.  Träningen var inte alltid kul för det blev ju en bestraffningsform ibland.  Jag tränade tills jag grät och var spyfärdig.
 
Det började ju roligt med träningen, jag har alltid älskat att träna och ALLTID tidigare gjort det enbart för min skull - för nöjets skull! 
Men så började denna vevan med att jag började snabbt efter graviditeten, mammakilona och den enorma mängden vätska försvann snabbt, efter snabba och stressiga barnvagnspromenader till och från skolan så började jag med egengjorda cardio- och styrkepass hemma, man såg resultat.  Sedan ville man bara se resultat snabbare och snabbare och till slut spårade det ur, för då handlade det inte så mycket om styrkan längre - då jag inte ens insåg att musklerna tynade bort pga mina ätstörningar och det enda som var kvar var en benig kropp med skinn som jag såg som fett.  Jag drog i det där skinnet och äcklades, fyfan vad tjock jag var.
Man blir blind.  Man ser inte själv.  Och jag tror inte att någon som ser en dagligen heller märker det.  För skillnad var det när jag stötte på någon och man fick en paff blick och ett "men gud vad smal du är" och folk som tittade på instagram och hörde av sig.  Och när jag tidigt fortfarande hade kontakt med Min familj, när Elise var bebis, så påpekade dom det då också.  Men jag lyssnade inte, för jag såg inte vad dom såg.  Jag såg fortfarande den där heffaklumpen i spegeln och det enda jag kunde göra var att bestraffa mig själv.
Råkade jag äta något (ja... råkade liksom? Det låter befängt och det är vad det var) då behövde jag träna dubbelt, trippelt eller ännu hårdare.  Jag höll koll på minsta lilla kalori och gjorde av med bra mycket mer än så.  Hela livet kretsade kring eventuella kalorier och ibland blev jag så sugen på vissa saker, så jag åt.  Men fick den där torterande ångesten och behövde bestraffa mig själv.  Jag hade ju gjort något dumt, vågen skulle ju stå still eller i värsta fall gå upp något gram annars.  Det fick absolut inte ske.
 
Till slut så blev det svårare och svårare med maten.  Allt växte i munnen, det var nästan som om min portion på tallriken skrek NEJ till mig.  Jag tittade på maten och demonerna inom mig hackade på mig, det går inte att beskriva bättre än så.  Men ju mer tiden gick desto mer hatade jag maten.  Jag var besatt av att laga till familjen men det var ju som sagt för bekräftelsens skull.  Att jag gjorde något bra.
Det går fort, det går läskigt fort.  Jag tappade många kilon per vecka ett tag och var till slut bara skinn och ben, man kan ana det på bilden längre upp, längst ned till höger i blått linne.  Men dom bilderna som visar mest är från träningsinlägget.  Jag var inte vacker då.  Frågan är bara, NÄR är man nöjd egentligen? blir man någonsin helt nöjd med sig själv? Jag uppnådde ju mina mål i början, jag fick magrutor och en tonad och fast kropp, men hittade mer att klaga på och inget dög.  Jag vägde knappt 40 kg och kände mig som en heffaklump.  Jag minns den jag satt i knäet hos och jag kände ständigt oro och frågade "mosar jag dig!?".
Jag minns också att jag gärna drog i huden för att se muskler.  Som på första bilden, jag tyckte att jag hade ett enormt lager fett och behövde dra undan det för att se mina magmuskler.  Men det var skinn.  Jag kunde inte skilja på fett och vanlig hud.  Jag hade ju varit gravid tre gånger, extra hud kommer alltid finnas där och "hänga" lite.
 
Jag pratade inte med någon om min ångest då.  Dels pga att jag inte förstod mig på den själv, jag förnekade att något var fel eller att jag gjorde fel.  Jag ville.bara.duga!
En gång besökte jag min läkare och bad om en medicin mot fetma/övervikt.  Tack vare detta fick man upp ögonen för vad som var rätt och fel.
 
 
Min kropp orkade inte till slut.  Den orkade inte ta hand om hem och barn och träna och inte ha någon energi eller sömn.  Jag körde mig själv rakt in i väggen och upplevde sedan de värsta tiderna i mitt liv.
Jag blev deprimerad och började äta medicin mot det.  Största biverkningen mot det är ju viktökning.  Men det hade gått så långt att jag inte orkade.  Alla livsförhållanden runtomkring - det blev för mycket, jag var olycklig.
Och tiden som sjuk är ett inlägg för sig själv.
 
Jag kände bara att detta var ett extremt viktigt inlägg.  Jag levde i tystnad så himla länge.  Jag vet att fler gör det.  Jag förstod inte att jag gjorde fel då och jag vet att det finns dom som inte gör det nu heller.
Idag vet jag exakt vad som är rätt och fel.  Men visst hänger hjärnspöken kvar långt bak i huvudet på mig och bara hackar på mig.  Det är oerhört viktigt att prata om det då.
Detta är inget som förändrar min förmåga att klara av min vardag, det var något som förstörde mig för lite mer än ett år sedan.  Idag har jag gått ned alla kilon från mina mediciner.  Jag kan dock inte väga mig och jag får följas upp ibland och prata.  För visst kommer tankarna tillbaka ibland.  Idealet.
Det där jäkla idealet.
Jag ser mig själv i spegeln och är inte nöjd med det jag ser.
Men det var jag inte då heller.  Inte en enda gång oavsett när jag var vältränad eller pinnsmal.
Men det var jag för några år sedan och jag vet att jag kan hamna där igen, så länge man blir kvitt hur man "ska" se ut.  Det blev bara en enorm hets kring träning både i tidningar, på sociala medier och tv.  Alla skulle träna och för min del så gick det utför.
Idag är jag rädd för träningen, jag är rädd för hur snabbt det kan ta över ens tankekraft.  Jag vill träna för att vara stark nog att orka med vardagen.  Jag vill inte träna för någon annans skull.... för att jag ska passa in.
Jag tränar dom dagarna jag kan och vill och avslutar direkt om minnen kommer tillbaka eller om jag känner mig manisk kring träningen.
Jag satte nyss upp ett träningsschema - men jag kan inte hålla det.  För vissa dagar går det helt enkelt inte. Och då lyssnar jag på kropp och huvud.
För självkänslan sitter inte i min kroppsform - det är en färskvara i tankarna.  Och alla ska kunna leva och känna att dom duger precis som dom är på utsidan.  Självklart är det viktigt att trivas i sin egen kropp men jag vet att det är insidan som väger tyngst och så SKA det vara för alla.
 
Tanken av min tonårsdotter - som hänger extremt mycket på sociala medier - är jag rädd om.  Jag vill aldrig att hon ska gå igenom det jag tvingades leva med, små elaka demoner inom en.  Jag är så extremt noga med att tala om för henne hur fin hon är precis som hon är, att hon får äta det hon vill, inte tänka, bara leva.  Och som tur är så är hon glad i mat och godsaker.
Jag vet inte om dessa sjukdomar är ärftliga men jag har flera i släkten som drabbats av olika former av ätstörningar.

Detta är en kort version om vad som hände mig, detaljer kommer i boken.
 
 
Egentligen spelar det ingen roll vad någon annan säger.  Det är vad man själv tänker som är viktigast och därför skriver jag detta.  Det är oerhört svårt och personligt men jag vill visa er där ute som lever som jag gjorde, att mat var ett fiende, så finns det dom som förstår.  Det finns dom som vet vad du går igenom.  Du är inte ensam.  Du måste prata och du måste vilja... och det finns alltid ett ljus i tunneln och till slut är man ute.  Det kan ta tid, många månader eller år men med rätt hjälp så KAN man bli frisk och tänka hälsosamt men ändå träna om man tycker att det är kul.
Jag tänker på min egen ångest.  Jag kunde ju inte sätta ord på något och jag tappade verklighetsuppfattningen kring min kropp - det jag såg i spegeln var något helt annat än på riktigt.  Jag var tjock.  På alla dessa bilder uppfattade jag mig som tjock, för att jag hade extra hud - och det fär jag leva med för att tre vackra barn bodde i magen, tre gånger nio månader.  Dom är viktigare än en perfekt kropp.  För vad är perfekt egentligen?

Men detta är inget man ber om, det är inget man gör med mening, det är inget man vill... man bara hamnar där.  Man blir sjuk och kanske tar det tid, men man får ha tålamod.  Jag vet hur det känns att tänka "inget/ingen kan hjälpa mig... jag kommer aldrig kunna ändra mig, jag tycker ju inte om hur jag ser ut", jag VET hur det känns och jag vet att den värsta fajten man kan ha är mot sig själv och sitt eget yttre.

Jag ville träda fram ur det tysta nu och kanske vågar andra också göra det.  Kanske kan jag hjälpa någon med samma slags kropphets som jag fick slåss emot.  Kanske kan jag hjälpa någon att vägleda, att förstå att det kan bli bättre och man får hjälp för det FINNS hjälp och alla kan bli friska så länge de är ärliga mot främst sig själva.

Som sagt, detta var min korta version.  Detaljer kommer l boken.  Och kanske har jag mer att skriva om just detta framöver.
Glöm inte att peppa och ge mig kärlek genom att gilla inlägget.  Har du frågor, liknande tankar eller allmänt stöd? Glöm inte bort kommentarsfältet! Jag älskar er feedback och er kärlek ger mig mer driv att skriva, vara öppen och personlig och VÅGA berätta sådant som har varit känsligt.
Emilia

Oj, minns så väl hur det kändes att inte duga i en annan människas ögon. Hur jag på olika sätt verkligen försäkte duga men det uppfattades inte av den andre. Tack och lov (om jag får uttrycka mig så) så gick det inte så långt som för dig. Den relationen är över och förbi för ett par år sedan, men, hjärnspökena gör sig påminda alltid då och då. 😞

Anonym

Starkt av dig att dela med dig av din resa! Det är läskigt att tänka på vad man kan göra mot sig själv på grund av kommentarer/kroppsideal. Vet många (inklusive mig själv) som ständigt kämpar med att känna sig "bra nog". Samtidigt som man peppar barnen att de är bra nog. Hoppas samhällets syn på alla dessa kroppsideal förändras (helst igår), så kanske vi kan rädda någon från att gå igenom det du, och många andra, gått igenom. Tack för att du öppnade upp dig och skrev om detta. Massor med kramar!💞

Ica

<3 Allt fasingen har du fått gå igenom. Jag kan inte annat än beundra dig att du kommer ut ur all sk*t med huvudet högt!

anneli

Du har verkligen gått en sån otroligt lång väg. Heja dig.
Jag har varit raka motsatsen, straffat mig med mat för jag var ändå inte vacker nog.
Det ska bli så intressant att läsa din bok senare! Kram

Tara

När jag, som 16 åring, vart tillsammans med barnens sk far, fick jag inte ha kläder som visade min kroppsform, än mindre badkläder - bara en liten del i den psykiska misshandeln, jag levde i, i 11 år. Har fortfarande efter måååånga år problem att visa ”lättklädd”, typ linne o jeans/kjol.

Anonym

Jag råkade komma åt 😂-knappen och det skulle det naturligtvis inte vara. Får inte bort den och ber om ursäkt !

Svar: Ingen fara haha, snällt att kommentera ändå ❤️
Denize

proanaaproanaa.blogg.se

När kommer din bok ut? Känner igen mig själv väldigt mycket har haft problem med mat i ca 5 år och orkar inte så mycket mer nu jag vill bli bättre men vågar inte släppa taget än

Svar: Jag håller på och arbetar med den då de ville att jag skulle slå ihop två historier i en, så behöver skriva om och det tar sin tid. Sedan vet jag inte hur länge det tar för dom att korrekturläsa, prata omslag och släppa. Men hoppas såklart på så fort som möjligt! Så tråkigt att höra att du har de problemen men kanske hjälper det att förstå att du inte är ensam? Att någon har känt precis som du gör? Jag vet hur tufft det är, jag förstår dig till 100% när du säger att du inte vågar släppa taget än. Det gäller att själv vilja. Allt kan bli bättre en dag, även om mycket kanske hänger kvar i huvudet... men det går att komma loss. Det ska gå för alla! Stor stor kram!
Denize

GoForFit | Anorektisk tjej hittade styrketräningen

Fantastiskt att du delar med dig av din historia 💗 Det är så sjukt. Jag ställer mig ofta frågan hur jag kunde trilla ned i det där träsket fyllt med ångest och tvångstankar... Hur jag kunde bryta ned mig själv så pass mycket både psykiskt och fysiskt.

Spännande att du ska släppa en bok! Wow!

Stephanie

Ätstörning är en kliniskt psykisk diagnos, det triggas inte av vare sig reklam, ideal eller ens att ens mamma maniskt vägde sig och andra mönster som överförs till oss av andra kvinnor.
Tvärtom är träning Nyttigt på alla sätt och vis.
Har man däremot en psykisk fallenhet för att känna hets kring träning och risk att utveckla ätstörningar, genetiskt och mentalt, så löper man givetvis större risk. Men detsamma gäller andra narcissistiska drag; som att driva blogg eller vilja sätta sig på framsidan av en bok för att få beröm och uppmärksamhet.
Men grattis, det låter jättekul!

Svar: Ojoj du har verkligen ingen aning hur olika det kan vara från person till person. Extremt dryg och nedlåtande kommentar till någon som mig OCH många fler som har gått igenom EXAKT samma sak som jag. Att göra allt i sin makt för att duga, både i sina och någon annans ögon och då är det en sjukdom som till slut tar upp HELA ens tankekraft. Förlåt men jag litar mer på de som jobbar professionellt med detta och ger hjälp istället för en dryg kommentar. Det är många som har fallit och blivit sjuka av olika slags ätstörningar pga just vad jag har skrivit om, att du skriver såhär kan trigga en tjej eller flera där ute att må ännu sämre. Du borde verkligen ta dig en tankeställare innan du pratar om något så extremt allvarligt som detta. Att dina ord kan förstöra. Det sista tar jag som typisk svensk avundsjuka och missunnsamhet. Men ja TACK!
Denize

Moa

Men jösses vilken kommentar. Jag utvecklade ätstörningar som ett behov av att kontrollera något, vilket är ett av flera vanliga orsaker till ätstörningar. Har knappast med narcissism att göra. Kram!

Svar: Den personen saknar ordentlig fakta och därför känner jag att jag vill göra ytterligare ett inlägg för att jag blev så jäkla paff. Dumma kommentarer kommer ibland, men den var bara för mycket. Ett hån för många människor där ute... kram!
Denize

Charlotte

Stephanie: ”Ätstörning” är iofs ingen klinisk diagnos....Schash, försvinn!

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress