Ser ni vad jag ser i dessa bilder?.........
 
 
 
Först och främst så finns bild två med i bild ett, fast i en ram ovanför - och i bild ett är det lite av en liknande bild fast istället för en storebrors stora varma famn, så sökte sig lillasyster till honom, bäddade ned sig själv under filten och lade sig bakom honom och höll om honom.
 
Det pågår syskonkärlek deluxe här.  Elise ser upp till sina syskon SÅ.  Elian kan sitta med sina lurar och Elise kan tjata och säga samma sak hundra gånger och till slut flippa ur på Elian som inte ger henne uppmärksamheten hon hoppats på.  Det är ganska högljutt här hemma för jämnan om jag ska vara ärlig.
Men vilken trebarnsmamma har det inte så? Haha.  Alla gränser testas och då menar jag inte bara mini.  Det är som om dom har gått emot mig som ett team för att testa mammas alla gränser vissa dagar.  Som en plan, en ordentligt strukturerad plan som dom kokat ihop tillsammans.
Men det har dom givetvis inte.  Dom är tre individer i tre olika åldrar och går igenom faser och som förälder kan jag bara försöka hänga med och så får man välja sina strider.  Annars skulle det aldrig gå.
 
Det har dessutom varit galet intensivt när bönan varit sjuk.  En minimal förkylning blir så stor.  Jag kan inte beskriva hur fruktansvärt det är att uppleva att ens barn - det viktigaste och dyrbaraste man har - inte andas ordentligt, hur jävla läskigt det är.  Hur man hökar över henne på nätterna, kontrollerar andningen, febern... ALLT.  
När man blir mamma så föds oro i samband med barnet.  Man är ständigt orolig.  Vissa föräldrar är oroligare än andra men jag tror att alla kan hålla med om att man jämt är orolig.  Jag tog ofta hand om en sjuk kille, lille Elian som åkte på allt, men han var så stark och krigade men det gjorde så ont i hjärtat att se honom lida.
Och nu när man tar hand om en astmatiker... hur vanligt det än är, så blir det aldrig enkelt att se henne så när hon är sjuk.... trots att jag sett henne på det sättet så många gånger.  Man vänjer sig aldrig.  Och när andetagen förändras så går hjärtat i tusen bitar och man spänner sig och är på sin vakt.
Och lättnaden sedan.  Den underbara lättnaden när barnet blir sig själv.... när man var där mitt i skiten och tänkte att det aldrig skulle gå över.  Det var samma sak dag och natt om och om igen utan förändring... man tappade hoppet och räknade med veckor.
Sedan vaknar hon upp, pigg i ögonen igen, sprallig som den spexare hon är, hittar på hyss om morgonkvisten, vill "samla flocken" och få alla att vara vakna och vara med henne från morgon till kväll, tempen är normal, hon andas som vilken människa som helst och är FRISK.  Den lättnaden är obeskrivlig.  Men så bävar man bara inför nästa omgång, för man vet att den kommer snart.  Med den här årstiden så är det så bara.
Jag har fått tips om saker jag kan köpa för att ha "rätt" luft hemma, jisses jag är SÅ tacksam för alla tips jag ständigt får.  Alla värmade mail av ren omtanke.  Okända människor som lägger ned tid och kraft på personer de inte ens känner.  Det är vackert.  Det märks klart och tydligt vilka och hur många som faktiskt på riktigt bryr sig om oss... om vårt välbefinnande... om Elise.
 
Elise har lekt av sig på förskolan igen.  Äntligen.  Hon var så taggad så hon gav mig en lång och hård kram sedan sprang hon rakt in till kompisar som vinkade.
Sedan är det lika underbart att hämta henne då hon får syn på mig, ropar MAMMA och springer rakt in i min famn.  Ja, förskolan är viktig för henne.  Och just den stunden på dygnet är bland de viktigaste för mig, eller i alla fall mest känsloladdade, för att det är lika underbart varenda dag.
 
Hur som helst så har jag haft en massa att ta igen efter den långa sjukdomsperioden.  Jag får självklart en inre stress när man inte kan göra annat än att bära på en sjuk 2-åring dag och natt och inte ha tid för något annat i dagar som kan bli veckor.
Men i morgon ska vi i alla fall fira Halloween.  Precis som jag skrev på insta så blir jag lika frustrerad varenda år när alla firar vilken dag som helst.  När man är uppväxt i USA så vet man att det finns EN dag som är självaste Halloween varenda år och det är alltid 31/10 - alltid, oavsett veckodag.  Så jag har alltid firat med barnen just den dagen.  Det vet ni väl, ni som hängt med länge? Ni har ju sett mer eller mindre exakt likadana bilder från Halloween varje år.  Samma traditioner.  Förutom förra året.  Jag får skuldkänslor bara jag tänker på det, men jag låg inlagd då och barnen blev bortskämda på Gotland av min faster med man.  Det är det enda året jag har missat Halloween sedan Emilia var pytteliten.
Vi hade ju lite pynt uppe och de fick presenter med godis när dom kom hem så HELT utan Halloween blev det inte.  Men det var en tuff period då, för stora och små.  Jag vill nästan kräkas när jag tänker tillbaka.  Att det nu var ett år sedan allt hände.
Jag tror att jag behöver skriva av mig om det.  Om tiden då jag nådde botten och var deprimerad andra gången i mitt liv.  Som jag skrev i mitt senaste personliga inlägg så är det skillnad på nedstämdhet/besvikelse/att vara ledsen jämfört med depression, vilket är en sjukdom.  Jag kan irritera mig på att människor tror att jag har varit deprimerad mer eller mindre hela mitt liv bara för att jag haft motgångar.  Precis som jag kan irritera mig på människor som använder uttrycket "jag känner mig helt deppig" när dom är ledsna.  Det är en sådan stor skillnad.
Hur som helst så känner jag att det är dags snart att låta fingrarna dansa över tagnentbordet angående psykisk ohälsa.  Jag har en hel del att skriva om det.  Om min tid som sjuk förra året, om extrem PTSD, det finns så mycket.  Men som vanligt så håller jag inlägg som jag påbörjat som utkast.  Det ÄR alltid läskigt att öppna sig totalt även om det känns jäkligt befriande efteråt.  Även att få er respons, oavsett om det är här, på Instagram eller mail.  Den där feedbacken är så viktig för mig, när man jobbar hårt med något och jag får era reaktioner tillbaka.  Jag vet att jag skriver det ofta, men det är verkligen viktigt för mig.  Jag kan känna mig förstådd, jag kan värmas av ord och känna stödet via skärmen, jag kan fälla tårar till vissa ord som ni lämnar.  Att få skriva fram och tillbaka med er är en viktig del av mitt bloggande.  Och jag hoppas att ni fortsätter med det, att peppa mig, att själva komma med önskemål om inlägg, ALLT - förutom negativ energi och mobbing förstås.  Det ska inte finnas här.
 
Meeeen för att avsluta så kan ni väl gilla inlägget om ni instämmer? Att ni vill kommunicera fram och tillbaka, om ni vill att jag ska fortsätta visa min djupa sida? Om jag ska fortsätta berätta om MITT egna liv? Om ni vill höra om sådant som kanske är väldigt personligt men som många skulle ha "nytta" av. 
 
Jag är öppen för alla olika slags förslag till inlägg.  Ett önskemål har länge varit om alla länder jag bott i, men jag vill ha foton till och då får man ha lite tålamod.  Jag ska söka upp dom, kommer ni på något annat - hojta! Vill ni läsa om det jag förbereder? Gilla.  Jag är fortfarande rätt osäker på vad ni finner intressant ibland egentligen, haha.
Även om mycket är för min skull.  Att jag skriver av mig för min skull, och laddar upp bilder som minnen etc, så vet ni att era ord och era tankar betyder massor för mig ändå.
Nu blev det här inlägget ett rörigt inlägg som innehöll... ja typ... allt.  Haha.  Jag avslutar här och önskar er en fortsatt fin eftermiddag!
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress