(null) 

Tystnad på samtliga sociala kanaler i helgen.  Anledningen? Jag har skrivit på boken, jag tror att jag har valt vilket förlag jag vill jobba med och även om de ville sammansvetsa två stora berättelser i en, vilket betyder mer arbete för mig och en tjock jäkla bok för läsare, så känns det ändå bäst.  Det fanns även anteckningar jag förde i min dagbok när jag låg inlagd t ex som de verkligen ville få med så jag har ändringar att göra men det spelar inte mig någon roll - jag vill att boken ska släppas av de som känner mest passion för min historia och kommer vägleda mig så det blir bäst.
De som jag hade möte med sist gick in helhjärtat och då känner jag mig rätt säker.  De pratade passionerat om att skapa en bestseller och man satt och njöt lite av orden, även om jag inte är skrytsam.  Men min historia är unik och jag är såklart ingen författare men för mig var det en extrem boost att få höra allt det positiva och kritiken blev ju positiv feedback som jag behöver lära mig just pga att jag skriver från hjärtat, inte utifrån en utbildning.  Med rätt vägledning och helt utan en riktig författare så kommer boken släppas med mitt namn och sedan veta att de är intresserade av de andra historierna också - som sagt, mitt liv har varit händelserikt och turbulent, som 15-åring hade jag både sett och upplevt mer än vuxna och med min livserfarenhet så har jag en del att berätta.  Att skriva blogg är långt ifrån att skriva en bok så för mig är detta overkligt, som sagt en jäkla dröm bara.  En dröm som blir till verklighet. Ett mål som jag alltid haft men känt att det lär vara svårt att kämpa för att få sina manus sedda.  Men nu krävde de knappt det, efter ett kapitel och min beskrivning så hade jag plötsligt flera förlag som ville göra detta.  "Välj det största så får du mest pengar" nix, pengar handlar detta inte om.  Som sagt så vill jag jobba med dom som känner lika starkt för mina verk som jag själv.  Jag är stolt och jag tror att jag har rätt att vara stolt.  Jag är en människa med båda fötterna på jorden, alltid varit och kommer alltid vara.  Jag glädjs åt andras framgång och jag hoppas att många kommer glädjas åt min.  Alla jag känner är minst lika lyriska över detta som jag och även om jag många gånger känt att jag misslyckat med så mycket så är detta min revansch, Min personliga revansch.  Alla demoner som spökade i mitt huvud så länge om att jag inte var speciellt bra, att inte göra nytta - demoner som jag fick slåss emot.  Detta är min vinst.  Jag är varken oduglig eller värdelös.  Jag tror på mig själv och även om jag älskar att mina nära och kära också gör det så känns det ännu större att någon/några så stora också tror på mig.
Jag vet inte hur lång tid det kommer ta, jag vet inte hur många ändringar som kommer krävas men det ska bli så jäääkla kul ändå.  Det kommer krävas disciplin och hårt arbete.  Många möten, ändringar som jag kanske inte själv kommer gilla, tilläggelser av saker som jag själv kanske inte ville ha där och mycket där till.  Men jag är peppad, nu jobbar jag på att slingra ihop två olika böcker i en och detta kommer inte ske över en natt.  Det är hundratals sidor men det är kul.  Jag har skrivit enda sen jag var liten.  Jag skapade små böcker redan som barn.  Jag började skriva av mig som terapi som tonåring. Skrift ligger nära hjärtat.  Nu ska jag på något sätt få in ett schema om dagarna där jag bara ägnar mig åt det här jobbet.  Jag skulle gärna behöva några extra timmar om dygnet men jag är så taggad så disciplinen kommer räta ut sig.  Trots att jag är ensamstående och bara det är ett heltidsjobb och jag har ett företag och annat jobb utöver det så kommer jag lösa detta - UTAN att jobba mig in i väggen igen.  Ett hälsosamt schema planeras och tiden som kommer gå till boken, då kommer jag stänga av allt och fokusera på att skriva de tiderna jag har satt upp.  För när jag skriver så behöver jag total tystnad, inget störande i min närvaro, inga ljud, inget som kan förstöra mitt "flow".  Så är det redsn nu med bloggen, min lilla blogg, här kan jag definitivt inte skriva om en tv är på, folk pratar eller gör saker i samma rum.  Då kräver boken ännu mer speciell tid och bara jag vet hur jag ska lägga upp det.
Ja ni ser, jag är överlycklig över detta.  När jag väl har satt mig för att skriva så kan 5 timmar gå utan att jag märker det, då allt jag hör är mina egna tankar som bildar sidor och sidor av mina ord.  Hur som helst, nog om det.  

Samtidigt i helgen så har jag haft sällskap av en väldigt betydelsefull Människa mer eller mindre hela tiden, sedan fredag eftermiddag som lyssnat på min tystnad och på mitt snack, tystnad igen och ännu mer irriterat snack.  
Kände att jag hade så mycket att prata om, då gamla känslor gällande mina stora barn kom tillbaka, rättvisan segrade ju men orättvisan kring storbarnen är outredd, hur pass oskyldiga de har varit i alla situationer som uppstått, deras liv som kördes över bara för att lögner om mig skulle tros på.  Dom bad aldrig om det som hände varken början till slut, dom fick ingen talan i några beslut, dom fick ingen förklaring till varför människor en gång älskade och berömde dom plötsligt slutade och bara försvann.  Jag brister när tankarna hamnar där igen och jag minns hur jag skulle tackla livet med två extremt svika och ledsna barn, det var det värsta och tuffaste jag någonsin lyckats tackla - att få två barn att känna sig älskade och betydelsefulla trots att de plötsligt släpptes och all betydelse försvann (i alla fall vad som visades och barn reagerar mer på handlingar än ord), de gånger de tvingades in på myndigheter för att få ord om den enda föräldern de haft upplästa för dom, om hur människor upplevde deras mamma som inte gjort annat än att tänka på deras bästa före sig själv i alla år.  Den enda föräldern som tagit alla bebisnätter, uppvaktat vid sjukdomar, hittat på äventyr, flyttat utomlands, varit ett stöd i ledsamma stunder.  Jag kommer aldrig glömma minerna som uppstod på deras ansikten när en sekreterarn började läsa, miner som förvandlades till tårar och ett litet barn som flyttade sig från en stol till min.  Jag försökte hålla dom utanför men det var omöjligt när kommunen vid två tillfällen berättade.  Läste upp horribla saker som krossade deras oskyldiga hjärtan.  Månaderna som var har JAG personligen släppt, mitt liv har gått vidare, jag har insett att oavsett hur många gånger jag ber om ursäkt för de saker jag sa och gjorde var fel så kommer jag aldrig få en enda ursäkt tillbaks.  För det var bara jag som agerat fel och de andra var oskyldiga.  Mitt liv i ett nötskal, människor som haft med mitt liv att göra i ett nötskal.  MEN jag inser att jag aldrig kommer släppa det helt förrän dom som är de som drabbades värst får något vänligt efter det helvete dom tvingades gå igenom, två helt oskyldiga människor som aldrig fått en förklaring eller ursäkt.  Jag kan personligen känna att det blev som det blev och är som det är och det lever jag med, jag är tillräckligt självsäker för att veta vad som är rätt och fel, jag kan sträcka på mig och veta att jag iaf gjorde rätt för mig, som en vuxen alltid ska... man står för sina ord och handlingar, men BARN, oskyldiga barn... de förtjänar mer, de har varit med om traumatiska saker, hört saker som ärrat dom, särbehandlats så det bara skriker om det och nej jag säger inte av vem eller vilka, detta kan handla om uppemot 40 personer snart, allt jag känner är att dom av någon har blivit orättvist behandlade men ingen vuxen gör något.  Ingen vuxen tänker i någon bana att dom har en skyldighet att gottgöra dom.  Vuxna människor som ska vara förebilder för barn.  Vuxna människor som yttrat sig om positiva känslor för barn och sedan bara struntat i allt.  Kanske för att barnen är stora nog att tala för sig själva och blev arga? Men vilket barn hade inte blivit det om återigen allt som sades både sårades och inte stämde.  Att lyssna på vad någon säger om den människan som gjort allt för deras lycka i livet.  Att trots en olycklig sjukdom - så påminde hon dom hela tiden om hur stark kärleken var och att inget hade med dom att göra.  Vuxna människor ska kunna se förbi barns ord, förstå varför och sedan betrygga dom.  Och när helvetet väl tar slut varför förtjänar de oskyldiga inte något positivt ord? I min värld är det befängt.

På tal om det så har jag ett inlägg om länge legat opublicerat, som handlar om dels en incident där vuxna inte gör ett smack när ett barn blev misshandlad på offentlig och människotät plats.  Jag har så mycket att skriva om och även om mycket ligger som utkast sedan veckor tillbaka så ska det skrivas om, saker som kan få er att lära er mer om mig, varför jag är så känslomässig som jag är, brist på tillit etc.  och det viktigaste är tanken att de känsliga i inläggen kan hjälpa andra tjejer - men jag har velat prata med mina barn först, främst Emilia som är så stor.  Så hon får reda på saker genom mig och inte ett inlägg.
Det blev ett stort hopp emellan olika saker kan det verka som men det jag ville komma fram till är att vuxna bär ansvar över barn.  Vuxna kan hjälpa barn.  Vuxna kan se till så att inget barn blir orättvist behandlad i livet - oavsett om det är ens egna barn eller okända barn.  Vuxna bör ju ingripa i vilket fall som helst där de ser barn ledsna eller orättvist behandlade.  Jag blir besviken på många vuxna som inte gör detta.  Vuxna människor som inte bryr sig om barns känslor.  Återigen är det befängt, helt ologiskt i min värld.  Ett barn är oskyldigt och ska aldrig klämmas av en vuxens egna vilja.  Det kan komma till en punkt att det egocentriska förstör små själar och får dom att ifrågasätta sig själva.
Jag är mån om att överösa mina barn med respekt, kärlek och trygghet.  Jag vet hur jobbigt vissa saker varit och tanken att något skulle bli ännu jobbigare krossar mitt hjärta.  Som vuxen håller man sina löften till barn - oavsett vad.  Jag ser INGEN anledning till det, inget kan komma emellan oavsett hur smutsig en konflikt eller vad som helst blir mellan vuxna.  De som låter barnen påverkas negativt förlorar den respekten jag har.  Visst har mina barn blivit indragna i konflikter jag haft och det har jag fått skit för men jag understryker att jag aldrig bad om det som komma skulle och jag var snabb med att försöka lösa konflikten för att barnen skulle slippa stå i mitten.
Idag är de två stora trygga och extremt varsamt uppvaktade med beröm och ständig bekräftelse - allt för att ersätta det dom gick förlorat.  Men jag vet att en sorg befinner sig långt där inne, en sorg och besvikelse men den kan inte jag radera men jag kan prata, förklara och försäkra dom om att trots att de gick miste om väldigt mycket så gjorde jag mitt bästa och jag kommer alltid beskydda dom från det jag kan.  Plus att vi har en rad med människor som skulle göra allt för dom, även om det aldrig ersätter en besvikelse och det största sveket från andra håll.
 
Hur som helst så är det förbaskat skönt att ha mitt nätverk tillbaka och samtidigt träffa nya vänner och extra speciella.  Jag trodde att mitt hjärta och inre var lindat med taggtråd och att ingen skulle släppas in igen men jag vågar, otur har jag ofta haft men jag tänker inte låta det förstöra mitt liv.  Jag har många år framför mig och de som förstörde mig ska inte lyckas förstöra det jag är värd.  För ja, jag tycker att jag är värd att vara lycklig, jag är värd att lära mig att lita på folk, inte tänka katastroftankar om nya människor, inte le på utsidan men ifrågasätta allt om andra på insidan.  Jag är värd precis samma som alla andra.  Lycka, omtanke, stöd, förståelse och även kärlek - hur man än definierar den.  Jag har gått igenom massor i mitt liv och blivit sviken av många men jag tänker inte låta dom vinna.

Det är skönt att det finns dom som ringer mig när jag kanske inte skulle ha öppnat mig eller sagt något, då dom märker direkt att något inte är eller varit bra.  Tystnad är lika med upprörd Denize.  Men jag jobbar hårt på att inte stänga in mig då jag inte behöver det mer, även om det är en vana.  Folk känner mig rätt bra.  Även om tystnaden inte alltid behöver betyda det.  Nu skriver jag ju tills fingrarna är bortdomnade.  Jobbar hårt med min dröm.  Men tydligen hörs det på mig i samtal och märks på mina sms.  Jag är tydligen enkel att läsa trots tjocka murar (som blir smalare hela tiden).
Mina känslor och tankar tas dessutom på allvar, något jag var rädd för förut, att jag var löjlig och allt skulle avfärdas och viftas bort.  Oavsett hur stort eller litet ett bekymmer kan vara så tas jag ständigt på allvar och det behövs.  Jag känner mig inte liten i någons närvaro, jag känner mig lika värdig.  Jag är så tacksam för de som varje dag hör av sig.  Någon som dagligen berättar hur värdefull jag är bara för att jag tydligen är värd att höra det, att jag är bra på alla plan som finns - precis som jag är.  Det kan verka larvigt, men för mig betyder det extremt mycket, då jag länge levde med känslan av att sträva efter mer och ständigt vara oduglig och otillräcklig, inte fin, duktig eller bra nog.  Det är hemskt att känna så varenda dag - och självkänsla är en färskvara.  Idag ser jag många positiva sidor hos mig, är medveten om de sämre men peppas ändå av mig och andra för att inte tappa bort mig bland brister ändå.  För så är det, jag är inte enkel pga mitt bagage MEN jag är ändå okomplicerad gällande osämja eller konflikter.  Jag tar gärna på mig allt, säger förlåt utan att ha gjort fel så länge alla bara kan må bra och få frid.  Men så finns det dom som inte vill lösa saker och det är där jag hamnar vilse bland fula ord om mig ibland.  Idag är jag oftast stark nog att låta dom rinna av mig även om vissa saker är känsliga och jag då tar åt mig.  Jag är en känslomässig människa och det är till både min fördel och nackdel.

Jag är glad att så många runt mig bryr sig om storbarnen, som är så måna om att dom ska fortsätta må bra och INTE känna sig mindre värda efter allt som hänt.  Mina barn har förebilder, empatiska människor som vill veta om deras känslor och för mig är det så himla viktigt.
Jag har och kommer aldrig någonsin göra skillnad på mina barn.  Det var det första jag sa när jag fick reda på graviditeten med Elise: INGEN särbehandling ska någonsin ske.  Och jag strävar efter det, att alla ska vara lika värda och älskade även om de såklart behandlas olika till sättet pga ålder.  Men inget gällande känslor, rättigheter eller trygghet.  Alla är värda exakt samma.
Jag tror att de innerst inne känner sorg pga att komma folk nära för att sedan inte höra något mer. En vuxen skulle bli ledsen för det, ett barn kan inte förstå varför.  Trots omringningen av kärlek av andra och mina ord om att inget var deras fel, så har dom aldrig fått höra det från andra och jag kan känna att allt som drabbade dom, hade jag vänt på det hela, så hade jag varit snabb med att prata ordentligt med barnen.  För även dom har självkänslor och dom ska aldrig behöva tro att dom är mindre värda än någon annan, speciellt inte pga vuxnas konflikter.

Ett långt inlägg.  Kanske rörigt då jag skriver via mobilen.  Jag ville bara skriva av mig och jag orkar inte ens korrekturläsa inlägget så det kan verka rörigt och osammanhängande men mitt inre rinner över, så många känslor, så mycket olika känslor, så många tankar... då blir det lätt såhär.
Jag påminner att jag inte nämner vilka detta handlar om, vissa kan tro men de flesta har nog ingen aning och om någon känner sig träffad då får det säga sig själv.  Det här var ett inlägg med MINA känslor och tankar, mina erfarenheter av barnen och annat.  Jag skriver om hur jag tänker och skulle ha tänkt. Och mina känslor har jag alltid rätt till.
Just nu finns det dessutom oerhört starka känslor.
  



(null)

Åter till min hårförändring då.  Jag skulle ju lägga i ytterligare en liknande toning för att få bort det gröna och det gjorde jag.  Det finns inte ert spår av grönt kvar men det blev även mycket mycket mörkare.  I ljus så skiftar håret i väldigt många röda toner.  Jag skulle ju färga över i en neutral ljusbrun färg men jag är nöjd som det är nu. Jag trivs!
Nu får jag helt enkelt  se hur länge det varar innan det tvättas ur och blir en tråkig daskig ton.  Det ska bli spännande.

Jag kämpade som en galning för en kall blond ton men inser nu hur mycket bättre jag trivs i mig själv.Tänk att en liten hårförändring kan göra så stor skillnad!  

Hur som helst så har jag precis lämnat en taggad och glad böna på förskolan och nu ska jag jobba.  Först med bilder till kunder, sen har jag ett möte med ett bokförlag, späääännande! Tänk att jag har drömt om att berätta min historia eller snarare historier i bokform i så många år och snart kan dröm bli verklighet - då jag minst sagt upplevt både det ena och andra i livet. 
Som jag sagt tusen gånger så ser jag ljust på min framtid.  Jag var vilsen ett tag och undrade vad jag "ville bli när jag blir stor", men nu vet jag.  Det enda jag vill göra är att följa min passion och det är både skrift och stillbild.  Och ambitionen är stor, även om jag vissa dagar är lite för snurrig av alla tankar så jobbar jag på när fokuset är på topp, sen brukar jag rensa tankar när jag promenerar eller som jag skrev igårkväll, på kvällen när det blir tyst.  Jag har mycket tankar, minnen och funderingar att sortera bland i huvudet men genom åren har jag dokumenterat allt i olika dokument, i fall att jag skulle glömma detaljer.  Men nu får vi se vilken bok de vill prata om först.
Att skriva blogg är en sak, att skapa en bok är en annan.  Det känns bara häftigt.  Ibland känner jag mig som vilken tjej som helst.  Men mitt liv är lite annorlunda än andras.  Det här med maximal otur är något som har format mig till den jag är.
Hoppas att ni alla läser mina böcker sen om ni läser denna lilla blogg.  Bloggen som var bland de största som fanns i början, japp jag är en riktig bloggveteran och tack vare det som yrke så har det öppnat både dörrar och fönster.  Den som inte förstår att blogg - eller att vara en influencer som man kan kalla det om man har sociala kanaler - är ett jobb tycker jag är märkligt.  Det kan ta sex - nio timmar att redigera bilder och göra ett inlägg (inte som nu när jag använder mobilen - men när man gör de ordentliga inläggen).  Men alla lägger ned olika på sina kanaler, jag vill ha fina bilder även om de är tagna med mobilen eller kameran.  Jag väljer nog kvalitet framför kvantitet många gånger.  Förr om åren skrev man ju 3-5 inlägg om dagen.  Det var lite annorlunda då.

Hur som helst, nu ska jag "fånga dagen".  Klicka gärna på gilla om du är en av dom som skulle köpa/läsa min bok/böcker.  Det vore intressant att se hur många som är intresserade av mina berättelser här, både fakta och så har jag romaner, att skriva och finna inspiration till att skriva - det har jag alltid haft, åh jag har massor och jag är bara stolt att någon finner dessa intressanta.  Inte skryta, inte vara självgod och egocentrisk - men detta har varit en dröm i över tio år.  Förstå ruset när det händer och blir av.  När någon säger wow, vi vill göra detta.  

Ha en underbar dag!
(null)

(null)

(null)

(null)

Levande ljus, en kopp te, en flufflig pläd och sval luft som strömmar in genom en glipa från balkongdörren.  Höst.
Hösten brukar innebära nedstämdhet för mig, som för många andra.  Mörkret gör en påmind om att det ska bli mörkare och förbli så ett bra tag framöver och som soldyrkare är det ofta trist.  Efter att löven faller så hamnar många ofta i en dipp, höstdepp, hur många brukar inte använda sig av det uttrycket?
För mig är hösten min symbol för harmoni i år.  Efter två obeskrivligt tuffa årstider så välkomnar jag hösten med öppna armar.  Min nystart efter ett avslut på det värsta jag varit med om.

Jag är känslomässig.  Jag känner hur tankarna spinner i huvudet om dagarna, man funderar på hur livet kan vändas på som en pannkaka.  Vart var jag för ett år sedan? Då var livet något helt annat, för exakt ett år sedan sökte jag hjälp.  Jag mådde på ett sätt jag aldrig tidigare känt, i många månader innan hade jag tryckt undan känslorna.  Jag ville ta mig igenom allt på egen hand.  Men till slut gick det inte och det var i mitten på september 2017 som jag till slut mer eller mindre släpades in på en vårdcentral.  Jag hade lovat att ringa och boka tid länge men drog mig för det.  Till slut hade jag inget val och jag träffade en läkare som en månad senare skulle bli skyldig till att jag nästan miste livet.
Jag kommer skriva om den historien en dag.  Just nu kan jag bara stirra in i lågorna på ljusen och pusta ut.  Jag har ju ständigt undrat om jag varit en seriemördare i mitt tidigare liv med tanke på all otur - men samtidigt hade jag änglavakt förra hösten.  Idag sitter jag här frisk och lugn.

På vardagarna är det ständig full rulle, tidiga morgnar, skicka iväg skolbarn, lämna förskolebarn, jobba och sköta mitt liv, barnen hämtas och kommer hem, en tvååring klättrar och hänger på mina ben, mat ska lagas och diskas, barn pratar i mun på varandra, barn läser upp sina läxor och pratar om dagarna, sedan ska bönan göras klar och nattas och det är sista mysstunden på dagen, för Elian springer rakt in till sig efter maten och spelar och Emilia pratar med kompisar eller kollar på sina serier och har ständigt hörlurar.
Så då sätter jag mig här i soffhörnet, kryper upp, har min egentid för att komma ned i varv, brukar titta till barnen som sover ibland - bara för att synen är så värmande.  Jag njuter av att ha tre fridfulla barn i sina sängar.  Jag ser på serier men hamnar ofta i mina tankar.  Tankar som är ljusa och inte höstmörka, men samtidigt är det så mycket som cirkulerar, man har så många tankar som man reder ut i lugn och ro med tiden.

Lyssnar till ljudet av stearin som rinner och ibland faller av i klumpar, tittar hur de annars fastnar som små istappar.  Försöker känna ron, stillheten, tystnaden som nästan blir som ett vakuum efter eftermiddagarna och kvällarna med trötta barn.  Öronen susar smått.  Jag lägger märke till mina sinnen och inser att jag är en helt vanlig förälder, efter en helt vanlig vardag.

Jag längtar efter dessa stunderna precis lika mycket efter att längta efter att leka något tokigt med ett piggt och busigt barn.  Småbarnsförälder.  Eller höra ordet mamma från storbarnen och veta att jag fortfarande behövs där med.
Kontrasterna är skarpa från vaken tid tills de slumrar in i drömmarnas värld och jag undrar vad dom drömmer om, hoppas att dom sover sött och fridfullt men rätt vad det är så kan man höra små ljud från Elise rum och så ligger hon där och pratar i sömnen.  Lycka.

Höstkvällar som dessa.  När man lever ett helt vanligt liv, som vilken ensamstående mamma som helst och bara njuter av DET.  Längtan efter normalitet varade så länge och nu är den här.  Det vanliga vardagliga.  Kaoset som man sedan skrattar åt.  Allt är i sin vanliga ordning.  Men jag känner mig inte ensam.  Inte längre.  Harmoni.

Hoppas att ni njuter av era höstkvällar också - hur ni än spenderar dom.