(null)
Ett citat som passar in på så mycket och så många. Tänk vad olika människor har ställt till med genom åren och sen slängt på sig offerkoftan när allt slår tillbaka på dom och inget blev som väntat?
Varenda käpp i hjulet, varenda lögn, varenda konflikt, varenda rykte, varenda sten som kastats i glashus, varenda handling som skapade sin konsekvens... ALLT!
Själv är jag väldigt noga med hur och vad jag gör i livet, jag tänker till både en och två gånger innan jag gör något som kan verka drastiskt - för jag vet hur hård smällen är efteråt om man gör något man vet är fel/osäker på om det är rätt eller fel.  Det finns inga ursäkter, visst kan man begå misstag och lära sig av dom, men vuxna människor borde bete sig som just det.  Håller man på med ett jäkligt dumt agerande utan anledning... vänta bara på karma.  Och var sedan vuxen nog att ta smällen när den kommer istället för att tycka synd om sig själv.
Som sagt så passar citatet in på MÅNGA.  Jag har blivit bränd, lurad och sviken av sååå många - men det har slagit tillbaka på dom.  Och då ska det mås dåligt och allt ska vara så tufft för dom? När dom skapade hela grejen från början..? Hur tänker man då?
Jag är absolut inte perfekt.  Jag kan också göra fel men då står jag för det också eller så har jag förhoppningsvist tänkt igenom allt noga innan och vetat vad som är rätt eller fel.  Offerkoftan ligger kvar längst bak.

Hur som helst...
Jag samlar på mig fler och fler opublicerade utkast.  Jag skriver, känner mig modig nog att vara öppen och personlig i texten och i skrivande stund, men blir sedan livrädd att mina ord ska missuppfattas och förvrängas, att någon ska hitta något negativt så att livet blir kaos och precis som jag nämnde att mina egna ord ska slå tillbaka på mig.  Men jag vet att INGET som jag har att skriva om eller upplever själv kan påverka mig som mamma.  Jag är inte perfekt men jag är den bästa mamman till mina barn.  Jag har brister och egenskaper att jobba på, men moderskap av allt... det har skett naturligt i fjorton år, per automatik, utan funderingar - det är instinkter helt enkelt - så där finns inga tvivel och ingen ska någonsin ifrågasätta det igen! Det vore bara djävulskt pinsamt efter vad myndigheter och domstol sett.  Mina barn skulle inte kunna älskas bättre och det är viktigast.  Dom får så mycket bekräftelse möjligt om hur viktiga just dom är - var och en.  Oavsett vad som rör sig i mitt liv eller mitt huvud så är barnen trygga och lugnt försäkrade om att dom har en mamma som skulle göra allt för dom.  

Tyvärr så har vissa människor lite mer saker i sitt bagage än andra, vissa människor har det lite svårare än andra helt enkelt.  Egentligen ska man aldrig jämföra för ALLA har det svårt någon gång, alla kämpar i motvind någon gång, alla försöker bestiga ett berg men snubblar någon gång.  Det jag menar är att vissa är lite mer utsatta, jag vet inte varför men vissa har otur med mycket och vissa har inte lika många motgångar som andra.  När man tänker på livet så funderar man på "kunde det inte ha räckt med bara det?" Men så kommer fyrtioelva smällar till.  Det kan verka orättvist, men som sagt så går alla igenom sitt och oavsett mycket eller lite så blir det jobbigt för någon någon/flera gånger oavsett vad.

Det finns så många viktiga ämnen jag skulle vilja ta upp, som jag vet är vanligare än man tror, som skulle hjälpa andra - som lever i det tysta - att träda fram.  Kanske skulle fler våga prata om jag vågade.  Jag vet att den här bloggen har varit en inspirationskälla för många - inte av självgodhet, men för att så många har sagt just det.  Kanske har jag "rösten" som blir hörd, som många kan känna igen sig i? Vågar jag, så vågar dom? Jag vet att jag sitter på så mycket erfarenhet och även aktuella saker som kunde göra det lättare för andra, att förstå att man inte är ensam.
Jag lever med något som började spöka i mitt huvud för några år sedan, främst när mitt liv kretsade kring att duga, att maniskt göra allt jag kunde för att bara vara bra nog.  Dessa hjärnspöken har både satt sina spår och återkommer och är värre vissa perioder i livet och nu är det en sådan period. Det är inget som går ut över andra, men det är något som är jobbigt för mig själv att hantera.  Det är jobbigt för mig att veta att jag är där.
Jag vill inte säga mer än, jag vill att alla mina nära och kära hör det från mig personligen istället för via bloggen.  Det finns ett fåtal personer som vet, dom jag pratar med varje dag och en person som håller hårt om mitt välbefinnande och stöttar mer än någonsin.  Men än så länge vet INGEN exakt hur det är, jag kan ännu inte hantera sanningen att säga det högt och jag vet att det är spöken som måste bort.
I fredags fick jag det bekräftat att det inte är något som jag levde med förr, som sedan gick över.  Det har tagit över min hjärna tyvärr.  Jag har viftat bort det och tänkt att det beror på hur jobbigt livet var DÅ och sedan att livet har varit jobbigt efteråt.  Men jag hade fel.  Och kunniga berättade varför. Kopplingar till det hela har jag skyllt på annat, det har alltid funnits anledningar för mig att inte göra det jag inte gör just nu.  Men jag hade fel.  Detta är en sak som tillhör något svart på vitt, det finns ingen gråzon som jag trodde.
Det är jobbigt.
Jag känner att jag har gått igenom så mycket snart att det måste räcka någon gång.  Men denna gången är det bara jag själv som kan bli av med dessa hjärnspöken.  Det känns fruktansvärt att det är så, för just nu känns det omöjligt.  Jag ser ingen väg att fösa ut dom.  Men jag kommer lära mig, även om det tar tid.  Jag vet inte om det går i arv men många har levt med samma spöken.
Åh, det är så svårt stt skriva kryptiskt.  Jag vill säga det rakt ut. Men jag är rädd, jag är rädd för att någon ska förvränga ALLT jag skriver.  Det får inte vara så.  Jag måste fortfarande ha möjligheten att vara människa, ha känslor, tackla saker i mitt liv och bekämpa svårigheter även fast jag är mamma? Jag vågar knappt skriva.  Livrädd att någon ska göra samma sak.  Ta mina ord och vrida dom till något det inte är.
Jag känner att jag inte har rätten att vara JAG här längre, för att mitt liv blev till en mardröm pga något jag inte kunde rå för.  Jag kan inte rå för vissa saker nu heller.  Så kommer livet ALLTID se ut.  Men jag är livrädd, det är fel, så jävla fel.  Så orättvist.  Alla föräldrar har sina rättigheter att berätta om svårigheter men inte jag.  Jag döms så fort jag blir personlig och det gör mig så ledsen.  Varför får alla andra vara mänskliga medan jag ska vara en robot?

Jag kan inte hålla en mask här inne, en fasad som ändå kommer trilla ned.  Jag går igenom någonting som aldrig var min intention och jag hade ingen aning om att det kunde gå så långt att det skapade så stora spöken som skulle förfölja mig genom livet.
Men nu är det så.

Helgen har varit tung i mitt huvud pga detta.  Jag trodde ju inte att det var så allvarligt som det faktiskt är.  Men att leva i förnekelse gynnar ingen.  Jag kommer få kämpa emot detta och besegra även dessa hjärnspöken.  Jag kan bli bitter, då detta kanske aldrig hade hänt om jag var mig själv nog att förstå att det jag en gång gjorde mot mig själv var fel.  Men jag försöker inte att tänka så.  Det hade lika gärna kunnat komma ändå.
Inlägget kring det hela ligger i ett ofärdigt utkast men jag vet inte när jag vågar publicera än.  Hade allt varit som vanligt, hade halvåret som gått aldrig hänt, hade jag fortfarande haft rätt till mina känslor så hade jag inte tvekat.  Det är sorgligt.

Över till det alldagliga så har det blåst svinkallt här i helgen.  Tur att varmare kläder fixades i tid, nu är det bara skor som saknas.  Från noll till hundra, från medelvärme till isbitande kyla i vindarna.  Men ut kom vi ändå.  Och nu har denna helgen lidit mot sitt slut, jag själv är helt slut, behöver varva ned och sedan sova så mycket det går.

(null)

(null)

(null)

Bönan fick inviga jackan som hon fick i present och även en tjockare mössa som jag köpte för ett tag sedan.  Jag hade tänkt köpa vinterkläder pö om pö till barnen som har växt och det var tur att man var ute i god tid.  Först att önska sig jacka och av en annan overall (av oss fick hon alllt i lekväg som hon gillar och då frågade andra vad hon behöver) och alla tillbehör köper/köpte jag då och då.  Tur att vi var förberedda! För plusgraderna är fasen inte varma när det stormar som det gör här i hamnstaden.