(null)
Ett citat som passar in på så mycket och så många. Tänk vad olika människor har ställt till med genom åren och sen slängt på sig offerkoftan när allt slår tillbaka på dom och inget blev som väntat?
Varenda käpp i hjulet, varenda lögn, varenda konflikt, varenda rykte, varenda sten som kastats i glashus, varenda handling som skapade sin konsekvens... ALLT!
Själv är jag väldigt noga med hur och vad jag gör i livet, jag tänker till både en och två gånger innan jag gör något som kan verka drastiskt - för jag vet hur hård smällen är efteråt om man gör något man vet är fel/osäker på om det är rätt eller fel.  Det finns inga ursäkter, visst kan man begå misstag och lära sig av dom, men vuxna människor borde bete sig som just det.  Håller man på med ett jäkligt dumt agerande utan anledning... vänta bara på karma.  Och var sedan vuxen nog att ta smällen när den kommer istället för att tycka synd om sig själv.
Som sagt så passar citatet in på MÅNGA.  Jag har blivit bränd, lurad och sviken av sååå många - men det har slagit tillbaka på dom.  Och då ska det mås dåligt och allt ska vara så tufft för dom? När dom skapade hela grejen från början..? Hur tänker man då?
Jag är absolut inte perfekt.  Jag kan också göra fel men då står jag för det också eller så har jag förhoppningsvist tänkt igenom allt noga innan och vetat vad som är rätt eller fel.  Offerkoftan ligger kvar längst bak.

Hur som helst...
Jag samlar på mig fler och fler opublicerade utkast.  Jag skriver, känner mig modig nog att vara öppen och personlig i texten och i skrivande stund, men blir sedan livrädd att mina ord ska missuppfattas och förvrängas, att någon ska hitta något negativt så att livet blir kaos och precis som jag nämnde att mina egna ord ska slå tillbaka på mig.  Men jag vet att INGET som jag har att skriva om eller upplever själv kan påverka mig som mamma.  Jag är inte perfekt men jag är den bästa mamman till mina barn.  Jag har brister och egenskaper att jobba på, men moderskap av allt... det har skett naturligt i fjorton år, per automatik, utan funderingar - det är instinkter helt enkelt - så där finns inga tvivel och ingen ska någonsin ifrågasätta det igen! Det vore bara djävulskt pinsamt efter vad myndigheter och domstol sett.  Mina barn skulle inte kunna älskas bättre och det är viktigast.  Dom får så mycket bekräftelse möjligt om hur viktiga just dom är - var och en.  Oavsett vad som rör sig i mitt liv eller mitt huvud så är barnen trygga och lugnt försäkrade om att dom har en mamma som skulle göra allt för dom.  

Tyvärr så har vissa människor lite mer saker i sitt bagage än andra, vissa människor har det lite svårare än andra helt enkelt.  Egentligen ska man aldrig jämföra för ALLA har det svårt någon gång, alla kämpar i motvind någon gång, alla försöker bestiga ett berg men snubblar någon gång.  Det jag menar är att vissa är lite mer utsatta, jag vet inte varför men vissa har otur med mycket och vissa har inte lika många motgångar som andra.  När man tänker på livet så funderar man på "kunde det inte ha räckt med bara det?" Men så kommer fyrtioelva smällar till.  Det kan verka orättvist, men som sagt så går alla igenom sitt och oavsett mycket eller lite så blir det jobbigt för någon någon/flera gånger oavsett vad.

Det finns så många viktiga ämnen jag skulle vilja ta upp, som jag vet är vanligare än man tror, som skulle hjälpa andra - som lever i det tysta - att träda fram.  Kanske skulle fler våga prata om jag vågade.  Jag vet att den här bloggen har varit en inspirationskälla för många - inte av självgodhet, men för att så många har sagt just det.  Kanske har jag "rösten" som blir hörd, som många kan känna igen sig i? Vågar jag, så vågar dom? Jag vet att jag sitter på så mycket erfarenhet och även aktuella saker som kunde göra det lättare för andra, att förstå att man inte är ensam.
Jag lever med något som började spöka i mitt huvud för några år sedan, främst när mitt liv kretsade kring att duga, att maniskt göra allt jag kunde för att bara vara bra nog.  Dessa hjärnspöken har både satt sina spår och återkommer och är värre vissa perioder i livet och nu är det en sådan period. Det är inget som går ut över andra, men det är något som är jobbigt för mig själv att hantera.  Det är jobbigt för mig att veta att jag är där.
Jag vill inte säga mer än, jag vill att alla mina nära och kära hör det från mig personligen istället för via bloggen.  Det finns ett fåtal personer som vet, dom jag pratar med varje dag och en person som håller hårt om mitt välbefinnande och stöttar mer än någonsin.  Men än så länge vet INGEN exakt hur det är, jag kan ännu inte hantera sanningen att säga det högt och jag vet att det är spöken som måste bort.
I fredags fick jag det bekräftat att det inte är något som jag levde med förr, som sedan gick över.  Det har tagit över min hjärna tyvärr.  Jag har viftat bort det och tänkt att det beror på hur jobbigt livet var DÅ och sedan att livet har varit jobbigt efteråt.  Men jag hade fel.  Och kunniga berättade varför. Kopplingar till det hela har jag skyllt på annat, det har alltid funnits anledningar för mig att inte göra det jag inte gör just nu.  Men jag hade fel.  Detta är en sak som tillhör något svart på vitt, det finns ingen gråzon som jag trodde.
Det är jobbigt.
Jag känner att jag har gått igenom så mycket snart att det måste räcka någon gång.  Men denna gången är det bara jag själv som kan bli av med dessa hjärnspöken.  Det känns fruktansvärt att det är så, för just nu känns det omöjligt.  Jag ser ingen väg att fösa ut dom.  Men jag kommer lära mig, även om det tar tid.  Jag vet inte om det går i arv men många har levt med samma spöken.
Åh, det är så svårt stt skriva kryptiskt.  Jag vill säga det rakt ut. Men jag är rädd, jag är rädd för att någon ska förvränga ALLT jag skriver.  Det får inte vara så.  Jag måste fortfarande ha möjligheten att vara människa, ha känslor, tackla saker i mitt liv och bekämpa svårigheter även fast jag är mamma? Jag vågar knappt skriva.  Livrädd att någon ska göra samma sak.  Ta mina ord och vrida dom till något det inte är.
Jag känner att jag inte har rätten att vara JAG här längre, för att mitt liv blev till en mardröm pga något jag inte kunde rå för.  Jag kan inte rå för vissa saker nu heller.  Så kommer livet ALLTID se ut.  Men jag är livrädd, det är fel, så jävla fel.  Så orättvist.  Alla föräldrar har sina rättigheter att berätta om svårigheter men inte jag.  Jag döms så fort jag blir personlig och det gör mig så ledsen.  Varför får alla andra vara mänskliga medan jag ska vara en robot?

Jag kan inte hålla en mask här inne, en fasad som ändå kommer trilla ned.  Jag går igenom någonting som aldrig var min intention och jag hade ingen aning om att det kunde gå så långt att det skapade så stora spöken som skulle förfölja mig genom livet.
Men nu är det så.

Helgen har varit tung i mitt huvud pga detta.  Jag trodde ju inte att det var så allvarligt som det faktiskt är.  Men att leva i förnekelse gynnar ingen.  Jag kommer få kämpa emot detta och besegra även dessa hjärnspöken.  Jag kan bli bitter, då detta kanske aldrig hade hänt om jag var mig själv nog att förstå att det jag en gång gjorde mot mig själv var fel.  Men jag försöker inte att tänka så.  Det hade lika gärna kunnat komma ändå.
Inlägget kring det hela ligger i ett ofärdigt utkast men jag vet inte när jag vågar publicera än.  Hade allt varit som vanligt, hade halvåret som gått aldrig hänt, hade jag fortfarande haft rätt till mina känslor så hade jag inte tvekat.  Det är sorgligt.

Över till det alldagliga så har det blåst svinkallt här i helgen.  Tur att varmare kläder fixades i tid, nu är det bara skor som saknas.  Från noll till hundra, från medelvärme till isbitande kyla i vindarna.  Men ut kom vi ändå.  Och nu har denna helgen lidit mot sitt slut, jag själv är helt slut, behöver varva ned och sedan sova så mycket det går.

(null)

(null)

(null)

Bönan fick inviga jackan som hon fick i present och även en tjockare mössa som jag köpte för ett tag sedan.  Jag hade tänkt köpa vinterkläder pö om pö till barnen som har växt och det var tur att man var ute i god tid.  Först att önska sig jacka och av en annan overall (av oss fick hon alllt i lekväg som hon gillar och då frågade andra vad hon behöver) och alla tillbehör köper/köpte jag då och då.  Tur att vi var förberedda! För plusgraderna är fasen inte varma när det stormar som det gör här i hamnstaden.
(null)

Kväll blev snabbt till morgon.

Tack vare ett par av er här och några till på insta, så kan jag då konstatera att det är vanligt att må illa om man tar omega-3.  Idag skippar jag den kapseln och ser om jag märker något i måendet - då är det helt klart den som är boven.  Jag har massor att göra och det har varit lite svårt när jag känt mig sjuk och illamående.  Sådant har jag inte tid med.  Det räckte med att jag fick vara hemma och vabba i en evighet (som det kan kännas som när det dyrbaraste man har lider på något sätt - usch och fan vad hemskt det var) pga Elise, den saken börjar dock äntligen gå över, långvarigt som behandlats i månader men nu blir det bra.  
Jag är dock helt förberedd på alla förkylningar som komma skall, pga årstiden.  Och nu är det jag som kommer vabba solo.  Hon är som Elian och drabbas av varenda smitta möjligt.  Stackarna.
Hur som helst så försöker jag skölja ned det sista illamåendet med citronvatten och så hoppas jag på en enklare dag idag.  Har dessutom en lunch inplanerad som jag inte vill planera om, har längtat och hoppas att jag kan få in den i dagsschemat. 

(null) (null)
(null)

Emilia (och vilde) igår, då var det hennes tur att bli fotad i skolan och det första hon gjorde var att välja bland tröjor i min garderob.  Sedan frågar hon om hon får låna, och ja - låna går så bra så.  Grejen är bara den att när mina kläder "lånas" så ser jag dom inte mer om jag inte ber om dom.  Eller om jag inte söker upp dom igen men då kan de försvinna igen för hon har ju fått dom, haha! Nej då vissa plagg får man vara tydlig med, då får jag oftast tillbaka dom via att jag tvättar och hänger bland mitt igen.  Men trivs hon i ett plagg så kommer hon fråga så pass många gånger att den blir hennes på något sätt.
Men denna stickade och mysiga tröja köpte jag i slutet av förra kalla säsongen, den är dvs knappt använd och den ska hängas tillbaka (hoppas jag, det var kravet iaf).  Det är lite roligt med en dotter som har samma klädstorlek - plötsligt ser man på selfies hon har att mina kläder är med på ms vacker.
Nyss hade hon också en gammal favvo - en oversize tjocktröja som är fluffig.  Den har hon använt så många gånger att den hänger inne hos henne.  Men med tanke på att tankesättet "allt mitt är ditt" så skulle det vara roligt om jag plötsligt klädde mig i hennes kläder, haha!
Neeej dä Emilia, jag skojar med dig.  Men den beiga och den fluffiga gråa ska tillbaks bland mina stickade tröjor.  Oavsett hur fint de klär dig, låna får du oftast göra men inte "låna".  Saknar också min svarta hoodie med vita snören, lika bra att skriva här - via tekniken får man bäst respons! Denna generationen alltså...

Det hon inte kan längre är i alla fall att inte ta mina skor.  Det skedde förut.  Men nu har hon en större storlek än vad jag har, skor kan jag veta att alla finns om jag vill använda några särskilda.

Jaaa livet med en tonåring som har samma storlek som mig.  Som dessutom är klok nog att tänka "om jag har haft mammas tröja fem ggr nu så kan jag nog ha den bland mitt".  Jobbigt bara när mamman springer runt som en galning och letar efter ett visst plagg som visst pryder min dotter som är i skolan.
Jag tror att detta kommer fortgå resten av tiden hon bor hemma, oavsett hur lång hon blir så delar vi på XS/S.  Skoj för henne!
Fick lite feeling för att prova hennes overknee stövlar (trots att de är en storlek för stora) bara för att se reaktionen! Det roliga är att hon är så pass snäll så reaktionen hade blivit "åh vad fin du är".
Hon hade inte brytt sig.  Hmm... eller? 

Så länge allt hålls i fint skick så får hon väl fortsätta låna, då slipper man iaf köpa en helt ny garderob till henne med, som till mellan och mini som vuxit ur allt och blivit så långa.  Snart är det elians tur att bli längre än mamma.  Jag älskar att köpa barnkläder så det blir lite av ett hallelujah-moment när alla behöver nytt.  Problematiken ligger i att min plånbok inte älskar samma sak.  Ett par barnplagg blir till minst tio barnplagg och ja, då skriker plånkan stoooooopp! Men intresset säger vad söööött! Och Elian är väldigt bestämd i vad han ska klä sig i.  Jeans, inget mjukis, bara jeans och "coola" kläder.  Jag köpte t ex en jättefin stickad marinblå och vitrandig kofta till honom.  Lite classy.  Om den använts en enda gång? Eh nej.  Ändå VÄGRAR han följa med och shoppa.  Det är det tråkigaste han vet.  Även nätshopping "ta något bara" men nej, för när jag "tar något bara" så har vi inte samma smak... inte alltid iaf.  Han vill bara ha ripped jeans (helst) och långa tishor och tröjor som hoodies.  Så jag kan stå i en butik och hålla i alla dessa kläder som han gillar och drömma mig bort att få se honom klädd i chinos (som han har) med snygga koftor (som han också har i div färger och mönster) och skjortor med pullovers etc.  Nä det går inte hem.  En period skulle han dessutom BARA ha fotbollströjor. Inget annat.  Inget...

Nåja kläder är materiella ting och det gör mig inte så mycket.  Nu ska jag dra igång min förmiddag och jag är än klädd i träningskläder.  

Bok, bilder... bilder, bok.  Och blogginlägg.  Ett som ska bli klart ordentligt.  Det har legat som utkast i över en månad.  Min mest personliga text hittills, som jag ögnar igenom ibland.  Ändrar lite på ibland. Men det är en kort version av grunden till varför jag har vissa rädslor, min sjukdom och skada, min första läkare som nästan såg till så att jag inte skulle kunna sitta och skriva detta just nu.  Läkaren som höll på att släcka lågan, mer ordagrant inte låta mig leva mer.  Jag kommer aldrig förlåta henne och jag har gjort allt för att se till så att hon aldrig mer kan göra samma sak mot någon annan.  Att skriva ut livsfarliga kombinationer av mediciner istället för att börja från grunden och felsöka det största problemet.  Tyvärr har jag inget förtroende för vårdcentralen här i vår stad, de läkare jag har mött själv och med barn har varit förfärliga och sen var jag tvungen att anmäla hela stället - inte bara pga det som hände mig men att sekretess och tystnadsplikt inte tas på allvar.
När jag träffar min nuvarande läkare så gör jag det i byn bredvid och det kommer mina barn också göra när det behövs.  Jag vill inte att dom har något med Nynäshamns VC att göra.  Alls.  De som jobbar där är mest inkompetenta tyvärr, de har mindre svar på mina frågor och jag själv kan förstå problemen bättre medan de sitter och bläddrar i böcker och läser på nätet.  Man går till doktorn för att just denne ska ge svar och hjälp.  Google ger bättre svar och dessutom jobbar någon där som aldrig behandlat mig men spridit rykten om min medicinska bakgrund som om den vore aktuell.  Det är ärekränkning i allra högsta grad men även ett stort tjänstefel.  Man ska väl alltid kunna träffa en läkare och veta att orden som sägs stannar mellan de fyra väggarna? Hade jag inte haft turen att få min nya fantastiska läkare så hade jag kanske inte vågat träffa en läkare igen.  Jag hoppas att andra människor slipper gå igenom samma sak.  Att veta att det man säger inte är sekretessbelagt vilket det MÅSTE vara - det kan många uppleva kränkande.  Hur som helst så kom jag av mig lite.  Jag blir bara så arg så fort jag tänker på det.  Men rättvisan kommer alltid till slut och det ska ske i detta fallet också.

Nu måste jag dra igång saker ordentligt och det är skönt utan illamående.  Hittills i alla fall! Hoppas det förblir så hela dagen.  Önskar er en fin dag!

(null)

(null)

Idag kom ett bud med Elise namn på.  Tack för den fina jackan för kyligare dagar, mormor och morfar! Den passar mina mössor och vantar perfekt! Puss och kram från Ääää-lise, ja för nu säger jag inte Diis längre, nu är det Elise.


Här hemma går vi runt och mår sisådär.  Emilia har blivit förkyld, Elise har hosta men inget annat och jag mår fruktansvärt illa.  Nästan gravid-mående, är fruktansvärt yr och illamåendet smäller till som ordentliga vågor... dock kan alla vara lugna för det är jag inte! MEN jag började med omega 3 kapslar för några dagar sedan och mår hemskt, kan det hänga ihop? Trodde först att jag var på väg att bli magsjuk.  Kände mig slö och trött i alla muskler och leder.  Men så kom jag på att det är första gången jag provar det kosttillskottet, någon med erfarenhet?

Nu ska jag ställa mig och laga mat till kidsen vilket jag inte alls ser fram emot.  Stekos, dålig aptit och illamående på det.  Blö.