(null)

Fyra år sedan men det känns inte så.  Hela livet känns skevt, all tid som gått som inte känns så länge och all tid som passerat som känts som en annan livstid - alla olika händelser, olika faser i livet, enklare tider, svårare tider... allt som format mig till den jag är.  Allt som lär mig om vem jag vill bli.

Jag är inte där än, jag stolpar upp små delmål i livet, saker jag vill uppnå, saker jag vill bli bättre på, egenskaper jag inte vill ha som dåliga ovanor.
Någon skrev för ett tag sedan om att jag verkade skriva som om jag vore felfri.  Så är inte fallet.  Jag är ärlig när jag vet att jag gjort fel och jag önskar att fler fungerade så.

Jag har mål i karriären, mål gällande min träning, mål i mitt inre som jag vill jobba på.  Främst är min känsliga sida.  Jag tar ingen skit när saker känns orättvist men jag kan enkelt ta åt mig av ord. Jag kan grubbla över dom, analysera, fundera på varför en människa säger sådana saker om mig.  Så vill jag inte vara.  Jag är en "easy target" för alla som hatar.  För ord kan såra mer än vad man vill och det vill jag ändra på.
Jag skakar inte alltid av mig saker, jag blir ledsen oavsett om dom har rätt eller fel.  Jag är dålig på att bemöta ondska i människor då jag själv inte vill vara sån och jag har så svårt att acceptera att människor är elaka, samtidigt som dom är nöjda med sig själva.
Alla är vi olika, det har jag förstått.  Men människor som lever för att försöka sänka andra vill jag bara ruska om.
Jag har fått tagit skit när livet var dåligt och sedan får jag skit när jag är lycklig.  Hur vill folk ha det egentligen?

Jag har ett råd till er alla, var inte för snabba med att döma någon.  Det finns alltid saker på insidan hos människor som ingen vet.  Alla har en historia, vissa har ett tyngre bagage än andra.  Jag kan berätta mycket om känslor i mina texter men det finns väldigt mycket ni inte vet, som bara få människor vet.  Det finns mycket som har lämnat ärr.  Det finns mycket som gör mig mer komplicerad än andra tjejer.  Jag har stora rädslor i livet men inga vanliga som att vara rädd för spindlar eller ormar t ex, utan ordentliga rädslor som gör så att jag ibland sätter käppar i hjulet för min egen del.  Jag är livrädd om en man skriker.  Jag blir ännu mer livrädd och går i försvarsposition om en skrikande man närmar sig mig.  Jag är rädd för stora gäng på tåg eller perronger.  Jag har rädslor som ingen ska behöva tänka på, men jag gör det.  
Det finns så mycket mer men jag vill inte säga allt.  Folk kan uppfatta mig som inbunden tills dom har min tillit och den ska man vara försiktig med - knäcks tilliten en gång så är det svårt att reparera. Jag känner ständig rädsla över saker som ingen annan skulle reflektera över, pga ett bagage som är tungt.  Som jag länge bar på utan att ta itu med det. Men jag är inte hel än.
Min största rädsla har varit mig själv, mina egna känslor och murar.  Idag har jag lärt mig att tycka om mig själv igen, det kan låta enkelt för vissa men det var det inte för mig, av div anledningar.

Jag har precis kravlat mig ur något som var det värsta jag har varit med om.  Hade jag följt eller känt en sådan människa så hade jag varit försiktig.
Ingen vet i detalj vilken kamp jag bekämpade, ingen vet i detalj hur jag mådde innan det, ingen vet i detalj något som hänt egentligen - inte på djupet.  Jag kan verka ärlig men tro mig, det finns så mycket om mig som ni inte vet.
Dock vet ni att min familj har gått igenom ett helvete av de sakerna jag skrivit, men det finns mer, saker som skapat ärr både i mig och de två barnen på bilden här ovanför.
Varför skicka spydiga ord? Mår ni bättre av vetskapen att det eventuellt kan göra ont? Varför missunna någon lycka, framgång och glädje - efter det man gått igenom? Trots att ni vet långt ifrån allt så är många medvetna om att det var tufft för en mamma med oskyldiga barn.  Känns det bra att sparka på någon som börjar resa sig, som börjar se positiva och fina saker? Är målet att sparka ned en människa som mig ned på marken igen? Skippa då det. Jag faller inte igen.
Kommentarer tas bort och IP-adresser fortsätts att blockeras.  Vissa illa menade kommentarer är så löjliga så dom tar jag inte åt mig av.
Men att behöva läsa det vissa skriver, varför? Vad gör ni ens här? Tycker ni inte om det jag gör - stäng sidan och läs om något ni uppskattar istället? VARFÖR ens lägga energi på att medvetet såra någon.  Jag kommer aldrig förstå det...
Det finns tusentals andra liv ni kan läsa om.  Låt oss få läka ifred, tillsammans med de läsare som faktiskt vill oss väl.
Detta ska vara en fin plats för mig.  Inte ett ställe där utomstående medverkar till ett försök till självhat igen.
Tyck att jag är ful och vidrig och förtjänar all ondska jag fått, men varför följer du mig då? Har du inget bättre för dig? Elakheten inom dig kommer slå tillbaka, inte via mig men genom karma. 

Och apropå löjliga kommentarer.  Att missunna någon framgång i livet, varför det, om jag får fråga? Blir du en bättre människa för att du hackar på det som gör mig både glad och stolt? Har jag inte rätt att få vara lycklig efter ett halvår av vad som började som ren tortyr? Jag förstår inte varför beter sig så, det är så vanligt också... är det svenska avundsjukan eller är det ren elakhet?
Som sagt så hittar folk ständiga fel på mig, först när jag är ledsen och sårad.  Sedan när jag blir nöjd och lycklig? Är jag så dålig oavsett vad, återigen: det är inte svårt att stänga ned sidan.
Det finns folk jag inte förstår mig på men aldrig skulle jag klanka ned på dom bakom en skärm (nu talar jag om okända människor som inte har med mig att göra).  Jag kan skaka på huvudet men sen läser jag eller gör något jag tycker om.
Att jag skrivit saker här om andra förr var för att det var min sanning och jag hade ett behov att försvara både mig själv och mina barn.  Allt det vet ni och det är passé.

Vill du slänga skit på mig? Gör det.
Jag är känslig och kan ta illa upp.  Om du mår bättre av det, kör hårt.  Själv skulle jag skämmas.
Mitt liv blev vänt upp och ned, barnen blev förtalade, svikna och ledsna.  Har ni barn själva, ni som skriver? Hur hade ni känt om det var era egna barn ni såg lida i månader, som fortfarande har frågor jag inte kan eller någonsin kan besvara.  Ta en titt på era barn och försök försök bara föreställa er.  Det går nog inte ens, för ingen kan förstå vad vi har gått igenom.  Och jo, det är äckligt unikt och den enda responsen jag fått är att folk aldrig hört om ett så fruktansvärt scenario.  Dock har dom lite mer detaljer också. Känslorna som jag inte skriver här kring händelserna i mitt förflutna.
Men nu är det så att det är över, jag har accepterat det, fått mitt liv att rulla åt ett håll jag aldrig trodde skulle vara möjligt.  Jag trodde jag skulle rakt in i mig själv igen bara.
Istället för att låta dåtida demoner styra min framtid - att fortsätta stänga in mig och vara helt osäker på den jag är, så lät jag mig själv vinna.  Jag öppnade mig, var mottaglig och vann den framtiden jag har i sikt.  Människa/människor, drömmar i karriären, målet inom träning, att börja äta med aptit igen (har inte ätit mat ordentligt på månader) men att koppla ihop det med träningen återger ett intresse - dock hälsosamt denna gången, sova och vara trygg när jag vaknar på nätterna med panik i halsgropen och dygnsur av kallsvett pga mardrömmar.  Att somna gott igen.  Att få tillbaks den tryggheten att allt är bra nu.

Angående kost och träning så skrev jag ju om det förr.  Jag gick igenom mina bilder från den tiden.  Ett blekt ansikte med kolsvarta ringar runt ögonen - att jag inte SÅG det då.  Jag ser död ut.  I början är jag tonad och muskulös men de sista bilderna är så himla läskiga.  Jag dög inte än då, demonerna jag slogs emot skapade självhat inom mig.  Från muskler, magrutor och starka armar till skinn och ben.  Det gick fort då det bara är några veckor emellan bilderna men jag blev så sjuk.  Att låtsas äta, att hitta ursäkter till att inte sitta vid middagen som jag lagat, att gömma maten.  Varför förstod jag inte själv att det jag gjorde var fel?
De sista bilderna jag har gör mig tårögd.  Hur kunde jag låta det gå så långt? Ingen kunde ju se, ingen såg mig.
Så att koppla ihop kost och träning idag är både uppiggande men även det en stor rädsla.  Att jag ska fastna i det, beräkna exakt hur mycket jag stoppar i mig som kan hindra en viktnedgång - när jag vägde som ett barn förr.
Idag vill jag bara känna mig bekväm i min kropp - men det var så det startade förut.  Det är dessutom svårt att träna när man aldrig åt, jag får än idag magsmärtor av mat pga att - vad jag gissar är - att kroppen vant sig vid att vara utan mat.
I veckan gör jag egna matlådor - sådant som jag vet att jag kan äta utan att allt bara växer i munnen, jag har skriva tider på när jag ska äta och INTE tappa bort mig själv i det hela.  Nu tränar jag för min skull, som det ska vara, och som tur är så har jag ett sk muskelminne.  Jag kommer lätt i form igen men jäklar ska ni veta hur många som tjatar på mig om jag har ätit.  Jag förstår att det är något med all välmening efter att ha drabbats av ätstörningar.  Men man blir också irriterad.  Jag vill ju att folk ska se att jag vann över tankarna.  Jag tycker om mig själv igen.  Jjag vill träna för energin och att bli stark, att bygga upp muskler igen.
Jag vill inte bara må bra av den jag är, jag vill må bra av att leva i min kropp igen "banta inte, sluta nu, ät bara, fråga din läkare om du verkligen behöver banta" är saker jag ofta får höra men jag bantar inte.  Jag har bara svårt med maten.  Och jag saknar den.  Men det bästa jag kan höra är "oavsett vad så är du fin som du är" inte "du ser bra ut för att ha fött barn" utan att jag duger oavsett vad.  Det både stärker, hjälper och värmer.
Det är svårt att beskriva hur skör jag är.  Jag har vandrat till helvetet och tillbaka.  Så tänk gärna en extra gång innan ni dömer mig.

Jag gjorde mitt bästa, jag gör mitt bästa men ingen av er vet vad jag har för historia.
Det är alldeles färskt.  Jag har hittat tillbaka men ord kan såra och kanske ger jag er ännu mer bränsle nu.  Men det är bäst att vara ärlig.  Jag hoppas verkligen att ni tänker efter innan ni hånar mig eller skriver elakt.
Vissa sår är läkta, men många läker än idag.

Jag är så tacksam över de fina människor som finns här inne.  Som förstår att jag har tacklat en mardröm, utan att kunna veta allt - men ändå respektera mina känslor.
Jag är sä tacksam över de fina människor jag har i mitt liv som sett med egna ögon om vem jag var för 14 år sedan och hur jag har levt för min dotter, sedan även min son och en dotter till.  Tre personer som ger mig kraft, tre personer jag lever för.
Jag är så tacksam att jag har öppnat mig igen, att jag vågar för att det är värt det.  Att låta folk om få snudda vid mina innersta känslor, att få så mycket tillbaka.

Jag är stark.  Men jag är även skör.
Oavsett styrka så kommer jag vara känslig.  Jag är hellre det än en människa med ett hjärta gjort av sten.  Det kommer jag alltid vara.
Men oavsett hur skör och känslig jag må vara sä är jag i alla fall tillräckligt självsäker för att inte brytas i bitar igrn.

Jag vill människor väl, även fast dom skiter i mig.
Jag respekterar andra även fast dom inte respekterar mig.
Jag ursäktar mig även om jag inte är den enda som gör fel men ändå får ta på mig skulden.
Jag analyserar och ångrar saker som är glömt sedan länge av andra men bär på det på mitt samvete ändå.
Jag är inte felfri men jag erkänner mina sämre egenskaper även om någon annan aldrig skulle göra detsamma.

Jag har ingen "grandios självbild" som jag anklagades för i våras.  Jag har självrespekt och känslor och är inte mer än människa.

Rörig text igen? Sorry.  Känslorna styr och jag vill bara vara ärlig.  Var vänlig mot dina medmänniskor - klarar du inte det, var tyst.  Var en förebild för den kommande generationen och släpp mig helt enkelt och vandra vidare.  Läs på om empati.  Förstå att det som står i denna blogg är bara en bråkdel av livet.
Jag hoppas att jag slipper flera "haters", att även dom har en gnutta humanitet inom dom och låter mig och mina oskyldiga barn få lugn och ro.
Jag har inte tappat hoppet helt om mänskligheten, var inte en bidragande faktor till att jsg gör det.

(Obs har inte korrekturläst ett enda stycke, hoppas på förståelse för felskrivning, stavfel och annat - jag lät känslorna styra igen)
Michaela

Vad skönt att få skriva av sig! kram!

Viktoria

Jag blir rörd av dina känslor och att läsa det du skriver ger mig blandade känslor. Jag blir ledsen, glad och känner sån stolthet över dig som människa, framförallt mamma. Många kramar

Mrs Kjellström

va fint du skriver :D
Känner igen mig i allt du skriver

Kram

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress