Tänk att Elise månad är här, om några veckor fyller mammas lilla böna 2 år.  Det är helt galet, samtidigt som det känns som om hon var min färska lilla bebis för inte så längesen, som alltid låg fast på mitt bröst.  Som sedan satt fast på min höft, eller hängde framför mig i bärsele.
Och tittar man på dessa bilder som jag tog för två år sedan så valde hon att komma mittemellan beräknad dag enligt KUB och RUL, antingen 16:e eller 20:e och hon valde att komma ut med dunder och brak den 18:e...
Jisses jag minns förlossningen som om det vore igår.  Jag kände av små värkar tidigt på morgonen och sa att det nog var dags snart, sedan försvann dom, vi åkte och skulle shoppa lite och så fort vi klev in på shoppingcentret så fick jag en värk, sa att jag måste på toa NU, satte mig på huk och funderade på om det verkligen var på riktigt eller inte... då jag VISSTE innerst inne att det var en värk, det var ingen förvärk.  Men de kom så sporadiskt, vi åkte i alla fall hem.  Jag var i vardagsrummet hela eftermiddagen och andades igenom dom själv, satte mig och duschade magen, klockade men ville absolut inte åka in för tidigt.  Jag pratade med min mamma då och då och när dom väl kom på kvällen så sa hon "ÅK NU", jag tänkte att jag skulle få höra att jag knappt var öppen... men jodå, i bilen på vägen dit så kändes det som om jag skulle dö.  Sedan kom vi in och två timmar sedan hade jag min lilla bebis på mitt bröst. 
 
Min älskade lilla ängel, som jag har kämpat med, som jag nu behöver kämpa för, men som jag ALDRIG har älskat mindre på något sätt.  Tårarna sprutar när jag skriver detta... det blir så känsligt.
Trots att jag inte kan ta på mig skulden för att jag blev sjuk när hon var ett år, så känns det förjäkligt att höra att jag är en olämplig mamma pga det.  När alla sa motsatsen då, alla var förstående då, alla stöttade mig då.  Jag bad aldrig om det, jag bad aldrig om medicinerna som gav mig biverkningar, jag bad aldrig om kombinationerna, jag gjorde vad läkaren sa att jag skulle göra - jag bad aldrig om ångesten jag levde med av diverse anledningar.
Under tiden Elise var bebis så var min vardag tung, men jag plöjde på, jag fick säga ifrån många gånger, jag brast i tårar många gånger, jag kände mig oerhört sviken och ledsen så många gånger, men jag trodde att det skulle bli bättre.  Jag ville så gärna... jag ville bara ha det jag alltid hade drömt om, men det blev inte så.  Och idag ser livet ut såhär.
Men INGEN kan ta ifrån mig att jag är den bästa mamman Elise kan ha, INGEN kan ta ifrån mig att jag älskar henne med hela mitt hjärta, INGEN kan ta ifrån mig att jag skulle offra vad som helst för hennes bästa (det var lite det jag gjorde ett bra tag i livet).  Jag kan fundera på hur saker hade sett ut om allt var annorlunda  från början.  Alla "tänk om", men det är ingen mening.  Livet gick som det gick.  
Jag avskyr hela den här situationen, jag orkar inte hata längre men det finns många som jag aldrig kommer kunna förstå mig på om ens förlåta, folk som berömt mig för hur bra jag är som mamma som sedan huggit mig rakt i ryggen - och de andra barnen som är Elise syskon... syskonen som hon älskar och avgudar, som andra också påstod sig tycka vara underbara.  Dom kastar man som om dom vore luft.  Jag hatar inte, men jag kommer aldrig förstå och jag kan inte bara förlåta människor som behandlar det dyrbaraste jag har som om de är inget värda efter detta.  När man har kunnat se det med egna ögon - hur mår man bra? Det är bara barn.  Dom är precis lika mycket värdefulla som Elise.  Hur står man bakom vissa beslut när man innerst inne nog vet att det var väldigt fel och ser att andra barn lider av det? 
Jag känner mig oerhört sviken över att jag öppnade mig och trodde på att människor var ärliga och äkta och brydde sig på riktigt, jag pratade med dom om känsliga saker - jag vet att ni läser och jag vet att ni själva vet exakt vilka ni är.  Ni har lekt med min son, ni har pratat och umgåtts och sett på min dotters ridtävlingar, en skolavslutning tittades på, övernattningar skedde, högtider firades - jag var "en pärla" och barnen var underbara och allt vad det var... jovisst.  Jag har alltid resonerat så att blod inte alltid är tjockare än vatten, men ni bevisade att jag hade helt fel.  I alla fall gällande er och det är extremt tråkigt, då VI brydde oss.  VI var äkta.  VI öppnade våra hjärtan helt.  Och dessa stampades på.  Som sagt, jag kan inte förstå.  Och jag tror inte att jag behöver det heller... 
Alla gör det dom tycker är rätt och då får det vara så.  Tiden läker alla sår ändå.
 
Livet går vidare helt enkelt.  Det finns en som jag måste förlåta, eller det har jag väl - för jag kan inte älta - för vi har en framtid... inte som familj, men som föräldrar.  Jag kommer aldrig förstå där heller.  Det som sades och sen gjordes.  Jag kan inte förstå.  Men det spelar ingen roll... jag har accepterat det.  Den värsta tiden är över.  Och det har och kan bara bli bättre nu.
Och långt inne i alla dessa människor, så förstår dom nog att det inte kan ha varit rätt. Kanske inte då eller nu, kanske inte om ett år men det spelar ingen roll - mitt liv som mamma är så jäkla uppenbart så den som påstår annat, ja den kommer inse att det var fel en vacker dag, det är jag rätt övertygad om. 
Jag fick barn när jag själv var barn, det finns inget jag älskar mer än min föräldraroll och alla mina tre barn.
 
Jag är inte perfekt, men vem är det? Jag gör bara mitt bästa och under mitt tak har jag barn som fyller mitt hjärta med värme och bekräftar att jag är tillräcklig, att allt jag gör är det bästa för dom.  Det är två stora barn som pratar djupt och öppet.  Och det är ett litet barn som är tidig med talet, men som både pratar och visar vad hon känner.  Som sagt så rinner tårarna så fort jag skriver om detta.... för det känns så jäkla orättvist.  Man läser om - jag vet inte hur många - föräldrar som är sjuka på något vis, psykiskt eller fysiskt - men får dom det kastat i deras ansikte att dom inte är bra nog föräldrar? Nej.  Jag fäller tårar för att mina barn är min allra ömmaste punkt.  Jag drog mig för att söka hjälp för att jag var rädd att någon skulle tro att jag inte klarade av barnen... jag drog mig i så många månader, tills jag verkligen förstod att jag inte orkade mer och pang sa det.
Men det var ett år sedan.  Och alla mediciner som än idag ger mig mardrömmar är ett minne blott.  Det är så tragiskt att det blir komiskt, för allt jag var rädd för skulle hända - om jag verkligen tillät mig själv att bryta ihop.  Det hände.  Jag trodde att jag hade människor runt mig som hade min rygg men ack så fel man kan ha.
Om jag hade svårt med tillit innan allt detta, innan förhållandet jag hade ens började... hur tror ni att jag har det med tillit idag? Jag har mina absolut närmaste, de som jag inte hade kontakt med ALLS under den perioden - men som ändå tog emot mig, förstod mig och förlät mig när jag berättade vad som hade hänt.  Jag var rädd att jag skulle ha förlorat varenda vän jag hade, men efter allt detta så har jag klart för mig vilka i mitt liv som är äkta och vilka som är långt ifrån det.  Jag vet vilka jag kan öppna mig för och jag älskar dom alla, för att dom har brytt sig om mina stora barn genom detta, för att dom har tagit hand om oss alla, för alla tårar som runnit ned för mina kinder som torkats.
 
Så lång tid har passerat nu, jag har gått vidare.  Vissa perioder var en ren mardröm, det kändes som om jag på riktigt hade hamnat i helvetet och jag visste inte vad jag hade gjort för att förtjäna det.  Jag ställde mig upp efteråt innan jag visste om processen som skulle komma, jag ställde mig upp starkare än någonsin... hur vet jag inte riktigt, men jag fann mig själv igen.
Sedan började det som blev det värsta som någonsin hänt - men jävlar vilken kraft jag fick - för trycker man på mina ömmaste punkter då exploderar jag.
Om man tar mina föräldrar som ett exempel, som jag bodde hos när Emilia föddes - dom har ALDRIG kunnat säga något om mina barn, enda sedan jag var 15 har jag sett svart om dom bara har frågat något med all välmening... men mina barn är MINA BARN, jag vet inte hur jag ska förklara, pratar folk om dom på något sätt som inte stämmer överens med sanningen eller bara ska påpeka något så växer djävulshorn fram på mig.  Det är som jag har sagt förut... jag blir sällan arg, men när jag väl blir arg... då blir jag ARG! Och det började i tonåren så fort det gällde mina barn.  Med fördomar som folk hade, om man skulle få "råd" för att jag var så ung.  Jag blev tokig.  JAG var mamma, min ålder hade inte ett smack med saken att göra... jag var mamma, jag visste hur jag skulle ta hand om dom och jag gjorde det.  Trots att jag kämpade i motvind i så många år så gjorde jag det själv.  Och inte för att vara den som är den: Men JÄKLAR vad bra jag har lyckats, min tid som sjuk är en fis i rymden om man jämför med allt jag behövt stå ut med och kämpa mig igenom.  Jag är inte den som skryter om mig själv, jag är inte den som ställer mig mitt i ett rum och vill ha all uppmärksamhet, jag kan dra mig undan och det finns mycket som jag inte är särskilt bra på - men något som jag är helt självsäker i, så är det min mammaroll.  Den kan inte krossas.
För ett halvår sedan blev jag tokig när just detta -  min mammaroll - ifrågasattes... och allt som jag hade gått igenom helt omedvetet kastades i ansiktet på mig, då tog jag åt mig.  Jag hävdade mig.  Jag brann inombords och jag har sagt så många ord som jag idag inte skulle göra.  Men jag tror att varenda människa här som har barn kan försöka föreställa sig att bli av med ett av sina barn och bli kallad det ena och det andra... och ja, ni känner till hela historien - ingen hade suttit lugnt i båten eller hoppat på rosa moln och andats glitter och levt i landet med enhörningar och bara varit sååå lyckliga.  Ens barn är det viktigaste man har.
Idag behöver jag inte säga något ont.  Inget mer än att jag är besviken, riktigt, riiiiktigt besviken och det har mina stora barn varit... men nu står vi här idag och allt är annorlunda.
Jag vet precis var jag har mig själv, jag är trygg i mitt föräldraskap, mina barn är trygga med mig som mamma.
Och dom som verkligen älskar oss och bryr sig, dom finns och dom visar det-  Det räcker för mig.
 
Hur som helst så skulle jag bara skriva kort att det var september och att det var Elise månad, men så blev det en känslomässig text ändå.  Det blir lätt så när det gäller den lilla gosungen.  Jag kan hata mig själv ibland för att jag "missade tid" med henne när jag var på botten och att hon sedan berövades tid ifrån mig i nästan två månader när jag hade blivit BRA inomords och faktiskt visade det, det är det som är känsligast..  Men å andra sidan så har jag henne i mitt liv så länge jag lever... hela framtiden, även om jag kommer dela tiden såklart.  Jag hade henne 24/7 som bebis, jag kommer ta vara på alla stunder jag har.
Det smärtar mig att vara ifrån henne bara några dagar, jag gråter av saknad varenda dag, man är aldrig hel och jag undrar om man någonsin vänjer sig.  MEN i morgon får jag hämta henne igen, i morgon kommer hon hem igen och jag längtar efter hennes varma och fantastiska närvaro.  Jag längtar efter hennes skratt som smittar av sig på mig, jag älskar hennes sätt att säga följ med genom "hålla handen" och så ska vi gå någonstans i lägenheten, jag älskar doften av henne i min famn, jag älskar att hämta henne på förskolan och se henne hoppa och göra vågen och skrika "mamma mamma mammaaaa" och sen springa rakt in i mina armar - det är höjdpunkten på hela dagen, älskar känslan när hon pillar under mina naglar (som hon gör när hon myser eller ska sova), jag älskar att hon är så pass trygg och kan säga saker helt spontant även om man ibland får fundera på om det är allvarligt eller ej, jag älskar att hon kan säga just de tre vackra orden tillbaka när jag säger att jag älskar henne, jag älskar hennes spex och humor och att hon gör allt för att få alla att skratta, jag älskar att hon är så social och blir överlycklig över besök, jag älskar stunden då hon ska varva ned och bara vill bli kramad och buren på som en bebis, jag älskar att hon kan fejk-gråta bara för att jag ska ta upp henne och krama henne så hon kramar så hårt tillbaka, jag älskar att hon kan vara mitt i en lek men komma till mig snabbt och säga "poss" och ge mig en puss och snabbt återgå till leken, jag som hatar att diska älskar att göra det nu - då hon sitter på diskbänken och "hjälper till" men mest gör hela köket blött, jag älskar ALLT med henne och det ska bli så förbannat mysigt att känna känslan av att hon gosar in sig hos mig igen.  Det ska bli så skönt att min familj blir HEL igen.  För även om jag slipper vara helt ensam med storbarnens närvaro och nära och kära - så måste alla tre vara här för att jag verkligen ska vara hel.  Snart så.  I morgon.
 
 
Elise Östman, du har en mamma och två syskon som älskar dig så obeskrivligt mycket.  Såsom livet blev, var inte drömmen jag hade när du växte i min mage.  Men det blir bra, allt blir bra, allt är bra.  Du må vara ifrån oss ibland för att vara med dom andra som bryr sig om dig, men du är ständigt i mammas tankar.  Dag och natt.  För på nätterna utan dig kan jag inte sova som jag ska, då håller jag om ditt täcke, blundar och föreställer mig att du är här.  Jag önskar att jag kunde få se dig varenda dag i livet, men det blev inte så.  Jag kommer dock ge dig allt jag har, och kärlek är något som varken du eller dina syskon kan få för mycket av.  Din mamma är ensam som stark, du kommer få precis samma förutsättningar som dina idoler till syskon så länge du är under vårt tak. Ni är mitt allt - och allt jag gör, det gör jag för er.  Du är lyckligt lottad med dina syskon och familj.  För här finns inget annat än harmoni, trygghet, lugn och ro.  Jag uppfostrar och sätter gränser men jag skäller inte och jag tänker hela tiden att ni inte behöver höra det jag har att säga alla gånger, speciellt inte du Elise som är liten - du lär dig av hur jag som förälder agerar och gör och med det sagt så hoppas jag att du formas till en precis lika empatisk, ödmjuk och omtänksam individ.  Det har dina syskon fått beröm för och din bror är utvald till trivselledare i skolan.  Du har förebilder här, som vill lära dig allt vi kan.  Du är en pusselbit i vår familj som gör den hel.  Vi är tre personer här som skulle göra allt för dig.  Älskade barn, detta är din månad och det kommer bli en ära att få uppvakta dig när du fyller två, att fira att det har gått två år sedan jag krigade mig genom förlossningen och fick just dig som yngsta och sista dotter.  Jag längtar.





Johanna

Jag tror alla förstår vad du menar men i din situation kanske den här meningen kan vändas mot dig 😬 ”INGEN kan ta ifrån mig att jag inte älskar henne med hela mitt hjärta” i början av inlägget. Ville bara göra dig uppmärksam på det. Jag håller alla tummar och tår att er situation löser sig och att Elise kommer hem på riktigt ❤️❤️

Svar: Om någon använder ett ord (som man förhoppningsvis ser kom helt fel i en mening) till en ”bok” av text med kärlek emot mig, så skulle jag bli förvånad. 😅 Men tack för att du sa till, jag har ändrat! Ibland missar man många såna fel när man skriver långt och snabbt, jag får kika flera gånger när jag väl skriver inlägg och ändra och ändra, om det inte är små stavfel, då förstår alla ändå 😉 tack för omtanken ❤️❤️
Denize

Christa

Vilken mysig blogg du har och fint och mäktigt att du vågar vara sårbar. Ett vackert inlägg!!

Och så har jag en fråga ang. dina fina bilder!! Vad använder du för ljussättning när du fotar (barn)porträtt? Ansiktena blir så ljusa och klara.

/C

http://fondofhome.blogg.se - nyinvigd renoverings-/inredningsblogg

Svar: Tack snälla! Jag använder bara naturligt ljus och gillar när ansiktena är riktiga mot fönster, då blir det ett klart ljus, utan större skuggor och ögonen blänker fint. Med tanke på att jag gillar ljusa bilder så överexponerar jag smått också, samt fotar i RAW-format för att få de färger och kontraster jag vill ha i Photoshop.
Denize

Paula

Åh september är en bra månad! Min dotter var också beräknad 16 september men 2006. Bi åkte in den 16 på kvällen och så kom hon den 17 på natten.

Emma

Jag blir så känslosam när jag läser om kärleken till dina barn. Ögonen tåras och jag tänker att alla barn i världen skulle vara lyckliga om de hade en mamma som du. Har själv en son som är lika gammal som Elise och jag känner igen mig så mycket i dina känslor för henne. Dom små sakerna de gör, alla roliga saker de säger, all värme och kärlek man får. Det är obeskrivligt.
Du är en fantastisk mamma och de som säger nånting annat ljuger.

Svar: ❤️❤️❤️
Denize

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress