(null)

Ödet och att allt har sin mening och sker av en anledning, hur många gänger genom åren har jag inte skrivit det?
I många fall genom livet har man gått igenom saker och inte alls förstått syftet eller meningen förrän man kämpat i motvinden som känts så stark, sedan hamnat i lä och insett vad man lärt sig av det hela.  Blivit starkare.  Allt det gamla känns som bagateller idag.  Trots att många av tidigare händelser i livet har varit traumatiserande händelser som alltihop har satt sina ärr inombords, så känns de inte alls som jobbiga minnen på samma sätt.
Mycket av det negativa jag har gått igenom har format mig till den personen jag är.  Ofta har det känts orättvist att en människa kan ha så extremt mycket otur, jag har tänkt under dåvarande tid att det inte kan finnas någon mening med något - jag måste ha varit en seriemördare i mitt tidigare liv helt enkelt.  Men när man har bearbetat klart så har jag alltid sett anledningar till varför allt hände mig.  Tyvärr har det skapat vissa men för livet.  Jag har fruktansvärt svårt för att lita på folk, även den bästa och mest oskyldiga kan jag tänka "han/hon säger det men gör något annat.  Jag är även extremt envis som kan vara både bra och dåligt, jag tänker katastroftankar och analyserar det minsta i onödan, jag är orolig... riktigt orolig för allt.  Och det är just för att jag inte ens kan räkna hur mycket skit jag har blivit utsatt för - och tanken att bara en av sakerna skulle hända mina barn får det att explodera i hjärtat.  Jag säger även förlåt när jag egentligen inte borde, bara för att jag inte klarar av bråk.... Och om det är män som skriker... där går jag i försvarsposition direkt, jag stänger ut världen och allt jag hör är brus.  
Det är många sådana här småsaker som bara hänger kvar för att jag varit med om mycket och blivit sviken mycket.
Jag vet inte om det är pga allt i livet som gjort mig så känslomässig men det är jag.  Även om en människa kan göra mig illa tusen gånger om och jag sen gör något för att såra samma så klarar jag inte av ett dåligt samvete och rättar mina fel.  Trots att jag aldrig skulle ha fått några ursäkter från dom.
Att leva med dåligt samvete gör jag ofta i onödan också.  Jag är lättstött, känslig som sjutton och blir ofta ledsen men i min tysthet.  Små, små saker men det är såhär jag funkar.

Utöver det är jag alldeles för envis, det kom hand-i-hand med att bli förälder så ung, med fördomarna och allt "du kommer inte klara det".  Då började det (tror jag) för varenda dag i mitt liv har varit ett "jag kan visst", trots att jag varit vuxen... jag bara har den rena reflexen att jag måste klara mig själv.  Jag ber inte gärna om hjälp, det tar så hårt.
jag känner ständigt att "ensam är jag stark" för det var så livet var för mig länge men ständigt påpekar folk att jag INTE är ensam.  Men jag vill klara av allt på egen hand och är dålig på att be om hjälp, vill inte belasta någon med mitt eget.  Den enda gången jag verkligen bad om hjälp var när jag dunsade rakt in väggen.  Det var nog första gången jag tillät mig själv att falla och hade förtroende för människorna som då skulle ta emot mig och sa rakt ut att jag behövde avlastning - i månader hade utmattningssyndromet byggts upp och till slut orkade jag inte plöja på längre, jag såg min chans att reparera min trasiga sida då det var så många som förstod och ville hjälpa.
Att lita på människor skulle jag inte ha gjort, det var mitt livs storsta misstag - och det känns orättvist då SÅ många har gått igenom det jag gjorde utan att bli helt överkörda pga det.  Men vad ska man göra? Min kropp sa ifrån av en anledning och jag behövde lyssna... det hade kunnat slutat riktigt illa och jag kommer nog alltid bli ledsen över att jag kallades för ett ord som skär i hjärtat, när jag bara hade ett för stort bagage och var utmattad.  Det ÄR orättvist, jag kommer aldrig släppa det... för vem som helst kan bli sjuk.  Även den mest lyckliga med ett framgångsrikt liv.  Man ber inte om det.  Hur som helst, ALLT gammalt känns som småsaker idag.  Jag ser meningen med allt.  Mycket är väldigt tydligt idag.

Livet går vidare oavsett vad och jag har varken tid ork eller personligheten att älta.  Livet har gått vidare för min del - med raketfart, barnen har gått vidare men kanske sitter vissa oläkta sår kvar men de är inte stora, snart trillar skorporna av och så har tiden läkt de såren och man får prata, prata, prata tills dess.  Men till 99% är allt som innan, jag är jag, mina barn är sig själva och alla har sina egna liv igen.

Små pusselbitar faller på sin på sin plats och jag kan nu se hur min inre styrka har blivit kraftfullare sedan vintern.
Jag mår bra, jag mår bra av att se barnen bli sig själva igen och jag mår bra över den personen jag är idag och hur jag kan se på halvåret som gått och veta att det blir bra nu.  Jag kommer inte säga något om andra personer här, jag har inget intresse av att skriva om folk som tillhör mitt förflutna men jag kommer kunna berätta om vart jag står.  Hur mitt liv är, blir och kommer vara.  Alldeles strax.    Som sagt livet har gått vidare.  Jag är lycklig inombords, känner mig trygg, har trygga barn.  Livet kan vända som en pannkaka, vilket är helt otroligt.  Men att sätta punkt på allt och inte bara vända blad och börja på ett nytt kapitel så kommer jag sätta punkt och börja med en helt ny bok.  Mycket är redan så himla bra och jag tänker aldrig förlora mig själv igen. Det är läskigt.  Nej, nu är jag alldeles för stark, tiden har gått och den kraften jag har återskapat - den kommer aldrig försvinna.
Allt hade sin mening.  Det löser sig.



Anna

Vad hoppfullt det här var att läsa. Att det löser sig. Det blir bra. Och det behöver inte ta tusen år. Behövde läsa det. <3

Anonym

Din styrka smittar av sig ❤ du är fantastisk. Härlig läsning!

Hanna Karlsson

Fint att läsa! Känns hoppfullt. Kram <3

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress