(null)

(null)

(null)

(null)

Levande ljus, en kopp te, en flufflig pläd och sval luft som strömmar in genom en glipa från balkongdörren.  Höst.
Hösten brukar innebära nedstämdhet för mig, som för många andra.  Mörkret gör en påmind om att det ska bli mörkare och förbli så ett bra tag framöver och som soldyrkare är det ofta trist.  Efter att löven faller så hamnar många ofta i en dipp, höstdepp, hur många brukar inte använda sig av det uttrycket?
För mig är hösten min symbol för harmoni i år.  Efter två obeskrivligt tuffa årstider så välkomnar jag hösten med öppna armar.  Min nystart efter ett avslut på det värsta jag varit med om.

Jag är känslomässig.  Jag känner hur tankarna spinner i huvudet om dagarna, man funderar på hur livet kan vändas på som en pannkaka.  Vart var jag för ett år sedan? Då var livet något helt annat, för exakt ett år sedan sökte jag hjälp.  Jag mådde på ett sätt jag aldrig tidigare känt, i många månader innan hade jag tryckt undan känslorna.  Jag ville ta mig igenom allt på egen hand.  Men till slut gick det inte och det var i mitten på september 2017 som jag till slut mer eller mindre släpades in på en vårdcentral.  Jag hade lovat att ringa och boka tid länge men drog mig för det.  Till slut hade jag inget val och jag träffade en läkare som en månad senare skulle bli skyldig till att jag nästan miste livet.
Jag kommer skriva om den historien en dag.  Just nu kan jag bara stirra in i lågorna på ljusen och pusta ut.  Jag har ju ständigt undrat om jag varit en seriemördare i mitt tidigare liv med tanke på all otur - men samtidigt hade jag änglavakt förra hösten.  Idag sitter jag här frisk och lugn.

På vardagarna är det ständig full rulle, tidiga morgnar, skicka iväg skolbarn, lämna förskolebarn, jobba och sköta mitt liv, barnen hämtas och kommer hem, en tvååring klättrar och hänger på mina ben, mat ska lagas och diskas, barn pratar i mun på varandra, barn läser upp sina läxor och pratar om dagarna, sedan ska bönan göras klar och nattas och det är sista mysstunden på dagen, för Elian springer rakt in till sig efter maten och spelar och Emilia pratar med kompisar eller kollar på sina serier och har ständigt hörlurar.
Så då sätter jag mig här i soffhörnet, kryper upp, har min egentid för att komma ned i varv, brukar titta till barnen som sover ibland - bara för att synen är så värmande.  Jag njuter av att ha tre fridfulla barn i sina sängar.  Jag ser på serier men hamnar ofta i mina tankar.  Tankar som är ljusa och inte höstmörka, men samtidigt är det så mycket som cirkulerar, man har så många tankar som man reder ut i lugn och ro med tiden.

Lyssnar till ljudet av stearin som rinner och ibland faller av i klumpar, tittar hur de annars fastnar som små istappar.  Försöker känna ron, stillheten, tystnaden som nästan blir som ett vakuum efter eftermiddagarna och kvällarna med trötta barn.  Öronen susar smått.  Jag lägger märke till mina sinnen och inser att jag är en helt vanlig förälder, efter en helt vanlig vardag.

Jag längtar efter dessa stunderna precis lika mycket efter att längta efter att leka något tokigt med ett piggt och busigt barn.  Småbarnsförälder.  Eller höra ordet mamma från storbarnen och veta att jag fortfarande behövs där med.
Kontrasterna är skarpa från vaken tid tills de slumrar in i drömmarnas värld och jag undrar vad dom drömmer om, hoppas att dom sover sött och fridfullt men rätt vad det är så kan man höra små ljud från Elise rum och så ligger hon där och pratar i sömnen.  Lycka.

Höstkvällar som dessa.  När man lever ett helt vanligt liv, som vilken ensamstående mamma som helst och bara njuter av DET.  Längtan efter normalitet varade så länge och nu är den här.  Det vanliga vardagliga.  Kaoset som man sedan skrattar åt.  Allt är i sin vanliga ordning.  Men jag känner mig inte ensam.  Inte längre.  Harmoni.

Hoppas att ni njuter av era höstkvällar också - hur ni än spenderar dom.
F

Du är aldrig ensam. Jag är så stolt över dig och kommer dagligen säga att det enda du gör är bra, betydelsefullt, du är en fantastisk mamma och person. Vacker som få... ingen är lika magisk på insidan och utsidan. De som kastat bort dig har nog gjort sitt livs största misstag. Kom ihåg det vi pratat om, tvivla inte på dig själv. Man ser i dina barn hur viktig du är för dom. Oavsett vad som hände dig, känn ingen skuld någonsin igen. Om jag är glad att ha dig så kan du då föreställa dig hur glada dina barn är. Det enda dom har är tur för att dom har en så grym mamma. Du är aldrig ensam. Tack för att du är du och DU är bäst ❤️

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress