Såhär några dagar inpå september då man egentligen ska välkomna hösten, så skiner solen och termometern visar på ca 20 grader.  Jag har dock redan fått höskänslor pga tidigare väder, kalla kvällar, mörkare tider och ja man märker att man är inne i vardag och en ny termin.  
Därför tänkte jag passa på att bomba er med en massa sommarbilder som inte har publicerats.  Även om våren och sommaren har varit det värsta tänkbara rent känslomässigt under de rådande omständigheterna, så tog vi ändå vara på tiden under sommarlovet.  Vi njöt av rekordvärmen, var ute från morgon till kväll.  Bor man i en hamnstad och har några sekunder till havet så finns ju den möjligheten.  Och som tur är så har jag tre barn som älskar att bada, så vi stannade och svalkade oss så länge som möjligt innan man behövde gå in i lägenheten som var lik en gryta.
Vilken sommar egentligen! Så mycket kärlek, så mycket mys, skratt och kvalitetstid.  Elise var helt orädd, ville ta simtag själv och haka på sina syskon.  Det fick jag höra på förskolan idag, att dom tror att hon pratar så mycket och rent pga sin nära relation till storasyskonen och så är det verkligen, hon ser ju dom som idoler och blir lik den där emojin med hjärtögon när hon ser på sin storasyster och bror - hon härmar, vill säga och göra likadant, bete sig likadant, kiknar av skratt av minsta lilla och så har hon ju en mamma som pratar med henne konstant.  Det är så häftigt att föra en dialog med en knappt tvååring.  Vissa saker är väl inte lika roliga att höra, men det roligaste av allt är när hon ska köra på en 6-7-8-ords mening... hahaha, det blir mest pannkaka av orden som blandas, jag skrattar högt så fort jag tänker på det, för det låter SÅ kul.  Men hon är verkligen sådan, hon vill prata, hon vill förstå och göra sig förstådd.  Och lilla, lilla Elise... mamma hör dig.
 
Jag är så tacksam över dagarna vi hade, alla soltimmar och alla äventyr.  Även om man långt inne levde med en inre stress så blev jag på något sätt lugn av att se på livet.  Se på hur vi har det.  En liten skrutt som är mammig när hon är lite trött, som uppskattar att jag sätter mig och leker engagerat med hennes dockhus - hon kan kikna av skratt bara jag ändrar röst på dockorna, applådera och säga "mera mera" - men som ändå upptäcker världen.  En kaxig och modig tjej, som gärna bossar varenda människa hon kan.  Idag fick jag höra att hon till och med ger personalen order, haha.  Så liten, men SÅ bestämd.
Men som sagt, återigen... att titta på livet: tre fantastiskt fina ungar som bekräftar mig enda in i det sista och det är det enda jag behöver.  Jag vet att det regnar skitsnack någonstans, men jag tror att varenda människa som har känt mig sedan jag fick Emilia kan bekräfta hur jag tänker som förälder.
Dom fula orden biter inte.  Jag tar inte åt mig, det rinner bara av mig och det tyder bara på att samma gamla jag är här. Tar ingen skit och låter orden hagla men de smälter bara.  Så snacka på ni, jag blir bara smickrad över att jag är ert ständiga samtalsämne.
 
Så här kommer en ordentlig laddning med bilder:
 
 
TACK till alla människor som var med och gjorde sommaren 2018 till det bästa tänkbara, under dessa tider märker man tydligt vilka man kan vända sig till och vilka som kommer direkt till mig och kollar läget hela tiden.  Jag älskar er.  Ni är världens bästa människor och det är skönt att veta att jag inte har något med falskhet kvar i mitt liv.  TACK till alla läsare som har gett oss så himla mycket pepp, stöd och kärlek genom dessa månader.
 
 
Trygga och glada barn med en mamma som älskar dom gränslöst.  Ibland kan jag nästan känna att hjärtat ska spricka då jag älskar dom så mycket.  Som på kvällarna när alla varvar ned och man har en minsting som trycker in sig, verkligen skruvar in huvudet under hakan och säger "mmmmmm", stora barn som sätter sig med sitt och sedan ha Elise exakt likadan som Elian som liten: bägge säger/sa till att dom ville sova i Elise ålder, hon kan be om pyjamas och välling.  Det kan hon iofs göra redan direkt när jag hämtar henne från förskolan.  Tur att hon gillar att sova nu, efter alla vakna nätter jag hade med henne som bebis fram till 1 års åldern.  Tänk att jag trodde att jag ALDRIG skulle få sova igen.  Visserligen har jag själv lite problem med insomning/sömn och haft hela mitt vuxna liv men jag är rätt van.  Jag kan sova 3-4 timmar och nöja mig med det. 
Huuuur som helst, tack och adjö sommaren 2018! Nu blickar vi framåt och hoppas att hösten blir så mysig och bra som möjligt.  Jag ser fram emot färgerna på träden, sen kan det bli vår igen... haha! Nej jag vill bara att allt ska bli bra, det ska bli bra, att allt som varit kan läggas bakom mig någon gång och snart sker det.  Det förflutna tillhör just det förflutna.  Idag är jag jäkligt lycklig med allt och alla jag har.  Framtiden är ljus på alla sätt och vis. 

Ps: glöm inte att gilla mina inlägg så jag vet vad ni uppskattar att se/läsa här inne.  Puss & Kram!
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress