(null)

Jag hade ett utkast som jag skrivit på i omgångar, jag satt och skrev flera timmar igår, publicerade och lade mig direkt.  Nu ser jag att både utkastet och inlägget är borta.
Känslor som jag grävt fram och blottat, letat inom mig och låtit komma ut fritt.  För så blir det om jag ska skriva personligt.  Jag måste rensa allt runt mig och så kommer det bara.  Allt som jag bär på.
Givetvis är det frustrerande att jag inte kopierade texten som jag annars alltid gör - i fall att något händer MEN efter att ha skrivit i timmar och klockan som blev 23.30 så lade jag bara ned, kände mig äntligen klar, publicerade och somnade bums.
Det sista jag skrev var just det, att det var långt och sent och jag skulle korrekturläsa sen - vilket jag skulle göra nu.  Men så får jag börja om.

Börja om att än en gång förklara att man inte ska tro på allt som sägs, att människor inte ÄR vad rykten säger - då rykten kan ha passerat många och kryddats varenda gång. De som dömer en person ska vara säker på att ha all fakta framför sig. Nu kommer jag återigen skriva om saker för att stå upp för den jag är.  Att lögner kan verka enkla att svälja om man innerst inne vet sanningen - men vissa saker går inte. Inte i längden och fakta tänker jag lägga fram på bordet här.

(null)
(null)

(null)

Dessa skärmdumpar är lånade från Wikipedia, det som kommer upp först.  Men exakt samma saker står på läkarsidor, psykiatriska sidor etc.

Sedan mars 2018 så började jag forska kring symtom på det jag varit med om.  Då jag förstod att något inte var som med alla andra med den.  Att när jag blivit rädd under ett utbrott så har jag blivit rädd för mitt liv, beteendet i alla situationer som kom till ytan behövde bearbetas.  Och jag fick plötsligt väldigt enkelt att förstå, för när jag såg listor så stämde nästan alla symtom in.
Det var obehagligt men det blev en AHA-upplevelse.  Allt som varit ett frågetecken blev så himla glasklart.  Allt som folk jämt försökt övertyga mig om, faktiskt stämmer.

Det är inte en eller två minnen, detta handlar om ett helt liv, en varje-dag-upplevelse där man sveptes in i något utan vetskap då.

Jag har alltid varit stark, skrivit ärligt, det attraherade läsare till min blogg när det var som populärast - då jag ALDRIG levt bakom en fluffig fasad, utan med ärlighet beskrivit livet och dess utveckling.
Tills förhållandet med den eskalerade fort till något som jag försöker reda ut i huvudet själv.

Plötsligt var jag hjärntvättad och manipulerad till att säga, göra och vara allt annat än vad jag stod för.
Jag isolerades sakta, med kontakt i början som senare bara skapade konsekvenser för mig så mina vänner fick jag lämna utan förklaring, mina föräldrar - som jag visserligen haft en konflikt med men som var förlåten och utredd - min familj som alltid stått mig nära då det blir ett tajt band om man flyttar såsom jag under min uppväxt till flera länder och de man har som närmast är just sin egen familj.  Min mamma var dessutom likt min bästa vän i äldre år, det var hon som accepterade min tonårsgraviditet först, hon som förstod och hon som jag alltid ringde till när jag flyttade hemifrån.
MEN i relationen här så övertalades jag att hata mina föräldrar.  Allt som vi rett ut tog den upp hela tiden och sa att sådana aldrig förändras (ack så jäkla fel, sådana kan men somliga andras tillstånd är obotligt).
Dock var jag splittrad inombords, jag visste någonstans att det var fel, jag ringde och pratade i smyg när jag kunde... men sen blev det mörkt.  Till slut övertalades jag helt och jag snappade upp orden han sa, känslorna han kände och repiterade det och kände som den.

Att föra talan kunde jag själv inte göra.  Denne skulle prata med alla som hade med mig att göra, jag kunde tydligen inte prata för mig själv och den ville gärna styra varenda konversation i livet "jag ska prata med den och den", "jag får kontakta de eller dem".  Jämt var det så.  Jag kunde ingenting, inte ens prata.  Jag som levt ensam större delen av mitt vuxna liv.  Med barn.  Ett lass och ett ansvar som givetvis krävde mycket av mig, men det såg jag inte då.

Bristen på ånger, skuldkänslor, empati.  Sällan förstod den på sig känslor.  Den kunde nästan bli rasande åt mina känslor och förlöjliga tills jag kände mig så nedtryckt.  Det jag kände hade jag inte rätt till.  Det var fel.  Jag kunde aldrig prata med denne och till slut höll jag alla tankar för mig själv då jag visste att det inte gick att prata.
Sedan skedde saker - som den inte förstod var fel eller verkade glömma.  Nästa dag var som inget hade hänt.  Fysiska saker mot någon liten, psykiska saker mot många, ingen skuld och ingen ånger och det gäller enda fram tills dagsläget då jag ofta har vädjat om att tänka på barnens bästa, hur skadade de blir och hamnar i kläm och hur man ska göra för att göra framtiden bättre när den psykiskt försatt flera barn i en mardröm.  Helt utan ånger och ett iskallt beteende som eskalerat.

Den grandiosa.  Personen blev min gud, allt och den enda jag hade.  Jag manipulerades till att dyrka marken han gick på och känna stor tacksamhet över att han "orkade med mig"
För ingen annan skulle någonsin vilja ha med mig att göra.  Jag var helt utan värde, jag sökte - med desperation - bekräftelse för hemmet jag tog hand om, barnen jag ensam ansvarade över, mitt utseende som skulle passa in.  Efter graviditeten som var en enda kamp om lovord att jag inte skulle förbli tjock så kämpade jag, utmattad men tog varenda lediga tillfälle att träna, göra mig fin - bara duga någon gång vilket ledde till sjukdomar.

Men den, personen, han hade allt.  Dagligen hörde jag om självgoda berättelser om hur alla på jobbet var dumma i huvudet, förutom en och sen cheferna som ständigt ska ha sagt att företaget var så bra endast tack vare honom.  Ett företag inom post och paket.  Det hade gått under utan den.  Ingen där skulle klara något utan den.  Han stod för allt och så mycket.  Att vara supervisor var som att vara president över världen.  Jag beundrade hur duktig den var, komplimangerna som skedde dagligen att han var bäst.  Han styrde allt och inget hade fungerat annars.

Och så det personliga.  Återigen så tackade jag honom intill dagligen för att någon som han ville vara med mig.  Ingen annan skulle ju det.  Utan den kunde jag inte överleva, jobba, gå någonstans själv.  Jag var helt övertalad att denne behövde följa mig vart jag än gick för annars skulle jag inte klara mig.
Jag kräks på den personen jag blev.  Den jag manipulerades till att vara då allt som var - var motsatsen till mitt riktiga jag.  Jag var svag, ständigt matades jag med att jag var för svag för att klara något själv.  Jag sjönk inom mig själv och all självrespekt och självkänsla hade dödats på vägen.  Jag var ingenting, jag var ett misslyckande, allt i livet skedde på dennes villkor och jag hade längre inte egna åsikter. Vi var som en person och alla åsikter var dennes.  Jag vill ruska om mitt dåtida jag, skrika "vakna! Tro inte på detta, många gillar dig, många ÄLSKAR dig, du är inget misslyckande, du har skapat så mycket framgångsrika saker, tagit hand om personer i nöd, varit en person som folk beundrar och dina känslor är visst viktiga.  Du är visst viktig. Låt inte personen förminska dig för allt är fel, det är inte ditt fel, du gör ett grymt jäkla jobb som få skulle klara av med de omständigheter".

(null)

Ironiskt nog blev jag anklagad av andra för att ha en grandios självbild.
Denna händelse är inte bara brottslig men så orättvis.  Under de rättsliga processerna så blandade HELT FEL folk sig i något dom aldrig skulle ha gjort.  Att dom hade mage, det är helt oförlåtligt och jag kommer aldrig ge mig eller vika mig här.
Under vårdnadstvisten så hade den tagit kontakt med min sons biologiska familj och släkt.
Ett brev skrevs om hur fasansfullt hemsk jag var.  Alla ord som stod var motsatsen till mig. Det var så grov ärekränkning man bara kan komma, då de inte kände mig eller något barn.
Iskallt skrevs brev som skulle leda till att skada oskyldiga barn, där ibland sitt eget kött och blod som ingen träffat sedan han var två.

Lögnerna som skrevs har jag skrivit om förr då ett sådant stort svek och ilska byggdes upp inom mig själv.

När min son var två så började pappan engagera sig i hans liv.  Det gick bra, som klickade och jag kunde glädjas åt att han fick en relation som han förtjänade.
Pappan umgicks med mig och min familj, han välkomnades in till mitt hem och det bjöds på grillkvällar där han skrattade med oss och sa "jag vill vara en Östman".  Vi lade det förflutna bakom oss och allt fungerade väl.  Jag hade aldrig någonsin satt upp några förbud, men hans ointresse förblev och kontakt rann ut i sanden i början.  Tills han närmade sig 2-3 års åldern.
DOCK hade han inte ändrats.  Han berättade att det var mig han ville ha, han tyckte så mycket om oss och ville bli familj.  Jag var inte med på det, jag ville bara det bästa för min son.
Men efter det första vecko-långa umgänget så skrevs hundratals meddelanden om mig, känslomässiga sådana varpå jag hela tiden påminde honom att tänka på sin flickvän men höll kontakt på ett vänskapligt plan då jag ville att han skulle fortsätta bygga på relationen till vårt gemensamma barn.
Nästa umgänge gick det överstyr.  Han berättade förtvivlat att han gjort en tjej gravid men han ville inte ha fler barn då. Inte med henne.  Han pratade ned henne på alla sätt som gick.  Han sa att han önskade att hon skulle göra abort (senare i brevet anklagades jag för att ha försökt tvinga dom till en abort, så fel... jag som behöll ett barn vid 14 års ålder pga personliga åsikter om abort).
Han var rädd att graviditeten skulle förstöra hans nya band till sin son och jag höll med, det var jag rädd för då jag vet hur krävande en bebis är och att man inte bara kan släppa det livet.
Han fortsatte att öppna sig om sina känslor gentemot mig.  Men jag blev ursinnig och sa att "du försöker ju göra samma sak nu, såsom du gjorde mot mig, att bedra en gravid tjej".
Men han ville inte ha varken henne eller barnet.  Han sa att hon bokat en tid och han hoppades på abort men senare visade det sig att det var en inskrivning på MVC.

Kontakten han fortsatte med länge, oerhört länge, var fel.  Ständigt markerade jag det men han gav inte upp.
Jag mindes hur för jäkla förödmjukad jag kände mig under min graviditet, med otrohet, nya chanser som ledde till lögner som han trasslade sig in i - tills jag fick nog av alla olika versioner, tjejer som kontaktade mig och berättade hur han var medan jag var gravid med hans barn.  Jag hade ett tjockt jäkla skinn på näsan, en självrespekt som ingen kunde krossa, fick nog och gjorde slut.  Men sa inget om hans rätt tilll barnet när han kom.  Det var en plågsam graviditet, jag fick aldrig något lugn.

Nu när han var beredd att försöka göra detsamma mot en annan så ville jag göra det enda rätta, trots att han skrev att jag inte fick säga något till henne, så kunde jag inte leva med att veta vad han gjorde bakom hennes rygg.  Jag kontaktade henne och sa som det var.  Med den långa konversationslistan på flera månader som bevis.

Jag blev den onda.  Jag blev den som fick en massa skit trots att jag varit tydlig hela tiden med att det han skrev var fel, att det enda jag hade som vilja var en fortsatt byggnad på relationen mellan far och son, att det inte skulle försvinna.
Jag kände mig orättvist behandlad där jag svartmålades för detta. 

Senare i brevet var ursäkten att han skulle göra vad som helst för att få träffa sin son, även om det betydde att skriva om känslor för mig.  Det var absurt.  Jag hade hela tiden skrivit att jag hoppades att inget skulle förändras med relationen.  Att min son skulle få den far han förtjänade, inga förbud, men när jag ville hjälpa denna tjejen så blev ALLT mitt fel och kontakten dog.
Givetvis kände han ilska över det jag visat som han bett mig om flera gånger att inte säga något om.  Det var ingen handling om att få fortsatt kontakt med sitt barn.  Den möjligheten fanns hela tiden och månaders av känslor riktade mot mig är ingen lämplig ursäkt.  Men han har aldrig kunnat stå för sina handlingar.

Senare fick jag reda på att farföräldrar med barnbarn skulle semestra i den ort jag bodde och de hade valt boende inget mindre än en våning upp och med insyn till mitt hem.
Jag tyckte att det var sjukt då dom aldrig visat intresse för min son.   Trots att jag hade sagt att dom kunde höra av sig och hälsa på när som helst (som senare i brevet anklagades för att vara tomma ord och kalla löften - så ironiskt då detta talade helt om någon annan egentligen - jag har alltid stått för det jag säger).
Men resan gick bra. Mina föräldrar var med och vi kom till en punkt där vi pratade.  De hade fått nyheten om nya tjejens graviditet på Arlanda och kände stor besvikelse och skam.  De höll händerna över öronen på barnbarnet medan de talade skit om barn, föräldrar, blivande bonusförälder etc.
För mig var det fel att stå och prata sådär över ett barns huvud, om de personer i sitt liv som var viktiga.
Men vi kom bra överens, de hade ingen aning om vad han hade gjort mot mig och skämdes. Inte bara över det men oron om skammen att behöva berätta för någon viktig släkting (mormor tror jag).  Samtidigt talade de gott om mig och jag fick komplimanger och mer eller mindre en klapp på axeln om det jag gjort själv.
Vi umgicks kort, barnen badade i poolen, jag fotade deras barnbarn tillsammans med sin biologiska lillebror och skickade det som present.  Kontakten hölls ett tag tills även det rann ut i sanden.

Senare i brevet, många år senare, beskylldes jag för att kalla barnbarnet för "flickan" med negativ betoning.  Jag kan tänka mig att jag hade sagt till min unga son under Stunden vid poolen att "titta vad flickan gör".  Annars något likvärdigt.

Detta var ändå ett barn som jag tidigare i livet hade tagit till mig som min egen då vi skulle bli familj.  Jag hade bytt blöjor, lagat mat, ordnat sovplats och fixat frukost och planerat utflykter - ja men allt som är normalt för en bonusmamma.  Jag stöttade pappan i dess konflikter med mamman och ville bara att allt skulle förvandlas och bli lugnt och bra.

(null)

I dagsläget fick jag förstå att barnet bor med sin mamma i samma stad som jag själv.  Nyligen pratade vi och redde ut uråldriga konflikter och kände att osämja var så onödigt.  Precis som våren blommar, så blommade även en vänskap upp oss emellan.  När vi pratade så insåg vi att vi hade mycket i gemensamt och blev vänner.  Vi kunde prata om saker som vi båda förstod och som andra har svårt att relatera till.
Jag sa att jag fanns här, vi bor nära och känslan var ömsesidig.  Hon ringde mig och jag gick direkt för att möta henne och stötta med de råd jag kunde, senare planerade vi en träff igår att luncha med varandra.

Tydligen fick hon utstå meddelanden om folks åsikter.  Jag kan personligen inte förstå hur man kan lägga sig i någon annans liv, där man absolut inte har med saker att göra.
Av någon anledning så fick folk reda på detta genom min instagram. Ingen som följer mig men som uppenbarligen hållt stor koll på kontot, där vi skrivit till varandra i ett av mina inlägg.
Jag kan förstå en person som kan ha blivit rädd, en person som absolut inte har rätt att ifrågasätta ett jäkla skit - men som vet vad jag besitter för fakta som jag kan dela av med mig av och förstöra en fin fasad.  Dock handlar vår vänskap om oss.  Om här och nu.  En genuin tjej som har mycket som det är, ska absolut inte ifrågasättas för att vara en bra människa.  En vettig person som inte ältar det förflutna, som inte går efter folks lögner och som skapade sig en egen uppfattning om mig för den jag är.  Inte vad folk dömer mig till att vara, som ofta är en problemskapare när jag snarare vill lösa konflikter snabbt.
Utan att ta upp gammalt skit så kände jag mig direkt hörd, uppskattad och betydelsefull för det vi kan hjälpa varandra med då vi har snarlika erfarenheter om saker.
I förtroende har vi båda öppnat upp oss om starka saker så om jag hade varit den folk svartmålar mig till att vara, så hade hon kunnat använda mycket av mina sagda ord emot mig.  Men vi fungerar inte så, och för min del var det skönt.  Att en person som dragits in i drama med alla dessa personer och hört saker, nu faktiskt såg den jag är på riktigt.
Vi både skrattade och grät igår, åt saker som är kul och saker som är orättvisa och fel.

Jag har full förståelse för att dom - som gjort oförlåtliga saker mot mig och mina barn - ändå är viktiga och alltid varit för henne och sitt barn.  Det sa jag direkt, att det inte har någon betydelse.  Jag har ju sett sedan start hur dom har tagit hand om henne så det är inget jag är ute efter att förändra. Vi är snarare vänner för att det klickade och för att vi kunde prata om starka saker utan stelhet men med förståelse.

(null)

I mitt liv så har jag ständigt känt att jag ses som en syndabock, boven i dramat och alltid undrat hur och varför jag drar till mig alla dessa människor som bokstavligen förstör liv.  Iskallt och elakt helt utan medkänsla att dom även sätter barn i kläm och förstör för dom.  Jag har känt att det är otur, alla inblandade i olika scenarion vet innerst inne vad som stämmer eller ej.  Men när man får så mycket skit som man inte förtjänar så hittar jag sätt att försvara mig och min familj när ingen vågar prata med mig.

(null)

Förra året när brevet lämnades in, som ändå inte var tillåtet i svensk domstol så blev jag ändå rasande över de lögner som lämnades in rättsligt.
Jag blev flyförbannad över deras äckliga sätt att lägga sig i en vårdnadstvist som dom inte hade att göra med.
Jag sökte frenetiskt kontakt för att få en förklaring till allt som hade skrivits när dom inte kände mig.  Inte hade en aning om oss eller "den" för den delen heller men agerade så himla fel som inte bara kunde skada ett oskyldigt barn de inte har eller kommer ha med att göra - men även deras kött och blod, barnet dom fullkomligt skitit i.

Jag ville reda ut det direkt. För inte nog med det sjukt vidriga brevet så gjordes även en orosanmälan på de storbarn hemma, som skulle leva i "destruktiva familjeförhållanden" EFTER separationen, när bägge sagt att dom fått sin riktiga mamma tillbaka och var lyckliga.
Men mina sms ignorerades och samtal klickades bort.
Tills Emilia fick syn på brevet och kände ren ilska.  Räckte det inte som det var för dessa barn som blivit utsatta och stressade över det rättsliga när allt blivit BRA igen.
Hon skulle inte ha behövt se brevet, men det blev så.  Och hon fick svar.  Ett sms med skitsnack om hennes mamma.  Den enda föräldern hon haft i sitt liv, som hon både var trygg och lycklig med.
Att vuxna människor kan bete sig såhär är oförståeligt för mig.  Så långt ifrån okej det bara går.
Emilia som tröstat och skyddat sin lillebror i tidigare situationer.  Barn som sett och hört sådant som ingen ska behöva.  Dom förtjänade lugn och ro men vuxna människor hällde mer bensin på en så pressad situation och sket fullständigt i hur barn skulle såras eller skadas av deras fula handlingar - men bryr man sig inte så gör man inte.
Bara det är svårt att förstå - men jag hade personligen ändå aldrig riskerat barns liv.

Efter ett tag fick jag kontakt med en delaktig i brevet, en delaktig som ifrågasatt ens vänskap igår.
Han ville snabbt prata och jag ordnade med barnpassning då han helt plötsligt nu var intresserad av sin son, då när jag gjorde som jag gör och skriver ärligt om livet och saker som sker.
Med tanke på att dom lagt sig i något så fruktansvärt för oss så var jag förkrossad och arg.  Jag ville ha svar.
Vi möttes och pratade med god ton, han skämdes över brevet och höll med om att han kunnat ignorerat att svara när han inte ville bli inblandad som han själv sa, han påstod även att han inte visste om hans föräldrars bisarra brev men det var en lögn då brevet var ett och samma.
Men jag såg förbi det då.  Vi skulle skapa en plan så umgänge stegvis kunde öka så min son fick något alla barn förtjänar.

Han var väldigt fixerad vid att jag inte skulle skriva något om dom för de hade blivit attackerade av mina läsare och kände rädsla för deras barn.  Bara det att när dom var aktuellt skrivna om så fanns inget barn.  Det var ju när han ville göra samma sak mot en annan gravid tjej.
Och jag tvivlar starkt på att någon här ska ha "attackerat" dom.  Möjligen ifrågasatt beteende men det är väl att prata.  Men kära läsare, se till att inte attackera "oskyldiga" människor nu!

Hur som helst så var min tanke på att kunna samarbeta för sonens bästa och jag kände lättnad över att vi enkelt kunde resonera och att jag inte behövde skriva fler försvar längre.  Så då hade jag ingen vilja att skriva om han eller dom.
Vi sms:ade om en plan.  Och han skulle kolla sin kalender, tre årstider har gått - så man måste vara väldigt busy.

Vi bestämde under träffen att han skulle introduceras som en vän men slutligen få veta vem han var, men när jag tänkte efter så skrev jag att det vore bättre om JAG berättade sanningen först. Han är för klok, känslig och skulle omedelbart analysera och förstå vem han var, tänka på omständigheterna om år som gått och många fler barn och det skulle inte leda till ett positivt umgänge - vilket var målet.  Att det skulle leda till något BRA’

Jag är oerhört glad över att jag väntade för HELVETE vad sårad han hade varit idag annars. Jag valde att vänta på en bestämd dag och därmed förbereda honom - på hans nivå - så att umgängena skulle vara positiva. 
Men detta var inget intresse - här kan vi prata om tomma ord.  Det viktiga var att jag inte skrev.
Men nu när så himla lång tid har gått och jag fortsätter att baktalas - när det enda jag gjorde var - att sätta mina personliga åsikter åt sidan och tänka på mitt barns bästa, men naivt nog gå in i en fälla, där de uppenbarligen ville kvarhålla sina bra rykten för att sanningen svider för mycket, så skrev jag att vi kommit överens, allt var bra och barnet skulle få det han förtjänar då vi är sams och samarbetar.

Det fanns inget intresse.  Inget samarbete behövdes - för den enda intentionen var att låta det skrivas bra saker istället och så kunde dom gå vidare med sina liv.

Han och hon som jag försökte hjälpa/varna men som skapade ett hat gentemot mig för det och inte snålat med hemska rykten om mig.
Jag tvivlar inte på att han är en god far till sina barn som han väljer.  Jag tvivlar dock på att dom blir swishade några hundralappar vid jul eller midnatt efter en födelsedag.  
Särbehandling är det värsta jag vet.   Det sker i hela Elise situationen och har ALLTID skett gällande Elian.  Jag har nu kommit till en punkt igen där jag inte tänker ta mer skit.  Jag sväljer inte fler lögner och hemska sägelser om mig i tystnad.
När personer återigen lägger sig i något dom inte har att göra med så talar jag ut.  Lättar mitt hjärta, fortsätter med ärlighet för INGEN ska någonsin få ta mina känslor ifrån mig igen.  Aldrig mer.  Jag har fått nog av lögnerna folk skapar om mig, om den personen som jag verkligen inte är - och som någon - TACK OCH LOV äntligen förstod direkt.

Jag känner sorg för mina barn på olika sätt.  Men jag står maktlös i mycket och det enda jag kan göra är att se till så dom mår bra här under mitt tak, med en mamma som skulle göra vad som helst för dom. Det lever jag på, att jag lyckas, att dom här fina individerna sprider sån kärlek till sin mamma och varandra.

Många har sina åsikter om det är rätt eller fel att vara ärlig som jag är.  Men jag är den jag är och skulle stå för varenda ord i person med.
Det är bara det att andra inte vill prata.  Så det krackelerar lite där och när det rinner över för mig med lögner och hemska rykten så känner jag att folk gott kan veta hur det egentligen ligger till och jag använder mig av fakta.  Inte rykten, skitsnack och andras dömande pga "vad dom hör och väljer att tro på".  Jag går rakt på sak, alla kort på bordet, öppna, med fakta och bevis som stödjer det jag skriver.

Och gillar man inte det?
Stäng ned sidan och läs om något annat.  Men denna plats är min, jag nämner inga namn men skriver sanningen såsom den är.  Och folk kommer ha svårt för det, för det finns dom som gör hemska saker i livet som dom sen varken ber om ursäkt för eller bryr sig om att det är barn som skadas mest.
Jag är inte den svaga personen jag intalades att vara.  Jag står jäkligt stadigt på mina ben och vägrar ta emot skit när det når en gräns.

Jag har funnit en vän, oavsett vilka som finns på ett positivt sätt i hennes liv, så är vår vänskap baserad på oss och på hur vi kan finnas för varandra. Vi dömer inte, ältar inte, ljuger inte - vi lever i nuet och jag är himla tacksam att vi är lika på det planet.
Något gott kom ur onödigt ont och det är positivt! Så dom som dömer för det bör skämmas.  Folk som inte har en aning om något och nu räcker det med att folk "vet" hur jag är för det som sägs är lögner.
Jag kommer fortsätta stå upp för mig, sanningen och det som är rätt.  Jag väljer ändå hur jag gör på platser som är mina och så kommer det förbli.