(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

Elian hade verkligen en fantastisk födelsedag.  Jag är SÅ glad att han vaknade och somnade med ett leende, att hans önskningar gick i uppfyllelse.

Om någon så var han verkligen värd det.  Just Elian. Han som är liten men med ett så stort hjärta.  Jag har ju skrivit om det, om den han är - och han gör mig stoltare för varje dag som går.  Jag vet att den här pojken kommer växa upp och bli fantastisk.
Det enda han vill se till, är att alla mår bra, oavsett dag eller omständighet så är han sådan.
Visst kan han vara barn, precis som alla barn, göra mamma lite lätt gråhårig men han kommer tillbaka så fort.  Inser rätt och fel så fort.  Drunknar i skuld över minsta lilla och han är verkligen snäll, för snäll för sitt eget bästa i vissa situationer.

Men att ge honom en hel dag där han bestämde fritt, trots frågor om hur andra ville ha det, så fick han bestämma allt.  Vi hade några bokavligen - skitroliga - timmar på Bounce.  Han hade en kompis med sig.  Emilia var med och mammans gamla gymnastik-instinkter (?) kom tillbaka.  Hej träningsvärk.

Nej men med tanke på att han är så mån om alla andra så var dagen viktig för MIG.  Att han skulle få maximal uppmärksamhet.  Det var en lång dag men han var så nöjd och det betydde allt.  
Somliga ska ju ständigt sätta käppar i hjulet för den här grabben, somliga ska ju ständigt sätta käppar i hjulet för alla barn, även ens eget/egna.  Eller rättare sagt "den" som Elian kallar den personen.

Ingen i min närhet tycker att jag ska hymla om vad den gör. Många tycker att jag ska ryta tillbaka åt all skit jag får ta - som om och om igen drabbar barn.
Jag har väl känt att jag inte orkar med drama MEN även jag har en gräns.  Den är nådd.
Jag har sett på medan en medlare och senare en domare i en rättssal tappade hakan medan den visade sina riktiga färger, uppförde sig aggressivt och stormade ut innan något var klart.
Saknar man spärrar i den situationen eller rättare sagt, de olika situationerna.  Vad händer bakom stängda dörrar i ensamhet?
Det vet jag.  Och det utreds.
Som jag skrev på min instagram så tänker jag inte vara tyst längre.  Jag hänger inte ut någon med namn men när jag jämt och ständigt ska städa upp efter skit som personen gör - som är rent skadligt - och då är det bokstavligen talat.  Då försvinner tålamodet.

I över ett halvår har jag försökt skapa fred.  I över ett år har personen ljugit om samma saker, medan jag försökt hitta lösningar till ett samarbete.
Just nu är jag trött.  Jäkligt trött på att utstå det personen gör och bara sitta och ta emot.
Personen förstörde mitt liv, mitt nätverk, min familj, mitt företag och mig.  Aldrig någonsin har någon lyckats förstöra mig men det gjorde den, både på psykiskt läskiga sätt och brottsliga sätt.  Jag tog ensam hand om barn i rädsla för dens agerande och det agerandet har eskalerat.

Jag har aldrig velat ta ifrån viktiga personer från något barns liv.  Men när personen som först hade maximal kontroll över mig, isolerade vissa barn, mig, ärrade dom, mig, rev sönder allt som någonsin betytt något.  Listan är lång och likaså historien - och den har ju ett kontrakt.
Och JAG ändå satt i månader och försökte komma upp med lösningar.  För att sedan - i månader - utstå skit och otrygghet och berättelser från någon som jag lever för, sitta och tiga medan käppar jämt sattes i varenda hjul möjligt, hoppades på att några ord skulle gå in, någon förståelse, någon vilja att göra rätt - men hoppet har dött.

Man tror ju aldrig att det ska bli värre. Men den gör det värre, fast för barn.  Och då sitt eget barn.
En människa som bara tänker pengar.  Jämt var det pengar, i varenda samtal med andra, allt annat. Pengar, pengar, pengar.
Den vill ha tillbaka ett barns pengar.  Det med.  Barnet (som skrivet på instagram) som JAG varit hemma med i ofantligt många veckor och månader som blev ett vinterhalvår.  Som jag ensam köpt mediciner till som inte ingår inom förmån (som skickats med), som jag kämpat med att besöka läkare, ta hand om två barn till och få mitt eget att gå runt.
Undra hur den personen skulle känna sig i de kostnaderna?
Skillnaden är bara att jag aldrig brydde mig.  Hälsa och välbefinnande var och är allt.  Jag hade inga problem med att skicka med saker som jag betalat för (pengar som den ska ha tillbaka - för vad?).
Men struntsamma.  Pengar är pengar och det sista jag bryr mig om.  Jag vill att alla ska ha det bra, jag tog ett barn till läkaren x antal ggr efter en gång då den vägrade.  Resultatet var andningsuppehåll av att inte få rätt medicinering.  Men jag räddade henne, två gånger och sedan kom nästa sak och nästa sak.

Men det finns EN sak som jag inte fick prata om gällande pengar.
När jag var nedtryckt på botten, med ätstörningar och hetstränade.  Då pekade han på mina bröst, en diskussion skapades.  Och trots att jag själv personligen hade gått i tankar att fixa det efter att ha burit på och ammat barn - men då var det ju jag, för min skull, mina egna tankar.  
I tidigare relationer sa alla att "nej naturligt är fint, du är vacker precis som du är" och nä, jag kände inte det själv.  Men sen att få höra det av den.  Och att jag givetvis inte skulle berätta för någon.
Det sved, jag sprang till tvättstugan och grät i evigheter, var så sårad dygnen efter, ytterligare en grej som gjorde mig ful och oduglig.
En vecka senare var jag på konsultation och månaden efter opererades jag.

Jag minns det sista den sa "det är vidrigt med killar som tvingar tjejer till att göra sånt, man ska vilja själv".
Men som i så många andra fall så höjde jag bara på ögonbrynen åt att den inte kommit ihåg saker, förstått vad som gjorts fel och jag stängde dörren och åkte.
Sen kom jag hem och tog hand om ett barn på natten, nyopererad, för att det skreks och svors - trots att jag behövde vila och inte anstränga mig.  Dagtid var enklare men jag kved när jag hörde allt och inte fick ta över och bära.  Som vanligt.  Som folk då även hunnit se innan jag isolerades från allt och alla.

Dom pengarna fick jag aldrig prata om.
Men allt annat, det går bra? När jag inte fick eller borde jobba för att jag var för svag.  Och jag tydligt sa att det kändes fel, för bitterhet skulle en dag skapas.
Jo, men vad hände?
Den lämnade (äntligen) men med allt i spillror.  Jag hade inget.  Och det hade den sett till.  Nu vill den ha mer.
Och visst, retroaktivt för alla månader som jag stått för alla utgifter så ska han ändå ha barnets pengar. 
För mig är det bara... fine, återigen pengar är pengar och det löser sig. Men sättet en person kan fortsätta att sabba och förstöra är för mig rent ut sagt vidrigt.  Efter all skada som skett och sker...

Mycket polisanmäldes och efter tiden med rättsliga processer så mådde barnen inte bra.  Inte så konstigt, dom hade levt en mardröm.  Så jag ville bara släppa och gå vidare.
Jag ville skapa en bättre relation för allas framtid. Men nu har det runnit över och nu har jag exploderat.  Återigen som skrivet på instagram: jag väntade på att det skulle bli bättre men det finns inget bättre när det kommer till en psykopat.

Nu har jag fått nog av att barns liv sabbas.  Jag känner stor skuld över mitt val, hur snabbt jag manipulerades och såg en människa som gud.  Den enda människan som fick vara i mitt liv i princip och trots året som gått.  Så märker man av kontrollbegäret.  Vår lycka är en trigger för att förstöra och för det så kommer jag alltid skuldbelägga mig själv.

Men nu är det viktigaste barns välbefinnande.  Det känns skönt när massa folk är runt och har påskfirande.  Inte för att dom på något sätt är vänliga mot mig.  Jag hotades snarare av en 60+ man i omgångar, efter att ha hört av honom och en stor släkt tidigare hur fina barn jag har och hur duktig jag är väldigt länge - MEN de personerna är ändå välbehövliga för barnet i fråga och det är viktigast. 
Dock gör en annan skada.  Och det ska tas på allvar.  Jag tänker inte sitta tyst och vänta.
Hade familjen haft lite mer ork, hade alla inte varit så mentalt dränerade och ärrade av det som gjordes helt obefogat (för att jag blev lycklig och träffade vänner igen, firade ett jobb, visade bilder offentligt och dagar efter kom brevet från en advokat - inte så svårt att se mönstret) men så vet jag hur huvudförhandlingen hade slutat sist om jag valde att fortsätta.  Men jag valde barnen.  Och tyvärr kom det med konsekvenser - för jag lade ned stridsyxan medan den fortsätter.

Jag har vänligt bett om saker för barnens skull men det enda jag får tillbaka är skit.  Och har man tagit skit väldigt länge, som grov kvinnofridskränkning och rädsla för barns liv.  Då finns det en gräns.
Och den är som sagt nådd.  Oskyldiga ska vara oförstörda - vissa kommer tyvärr minnas men en annan ska inte behöva det.  

Och bara för att flika in, så är allt detta redan sagt och finns som fakta och bevis till det.  Gällande mig själv så orkar jag inte försvara patetiska lögner. 
Men mina barn, dom kommer jag ALLTID försvara och göra det bästa för.  Fåtal andra gör det.  Jag har fått nog och jag känner en stor jäkla sorg över hur människor kan skapas och vara.

(null)

Fasen vad jag saknar dig, prinsessan min! Snart, snart får du komma hem igen.  Hel och trygg vore en positiv nyhet.  Du upprepade ju nämligen "den är glad nu, den är glad nu, den är inte arg nu" om och om igen oerhört länge när jag hämtade din vagn från förskolan i fredags.
Det var ungefär lika onormalt som "det är ingen fara, det är ingen fara, inte prata om det" när du kom hem med en sprucken fläskläpp veckan innan.

-
Vänligen observera att detta är MIN blogg där jag har rätt att skriva om MINA känslor - samt lägga fram fakta om jag känner för det.  Som jag skrev tidigare.  Jag intalades att jag var svag, men det är min motsats och när en människa skadar på olika sätt, upprepande gånger, hittar varenda lucka för att kasta skit över mig.  Den som tar ansvaret - då orkar man inte sitta och ta emot.

Jag målade upp en glad fasad i flera år.  Bakom den fasaden finns saker som är otalade.  Men den fasaden räckte.  Jag tänker inte låtsas som ingenting längre.
Sanningen kommer fram, på ett eller annat sätt.
Jag är inte den förnedrade, skadade, manipulerade odugliga människan längre.

Anonyma kommentarer undanbedes - jag ser ändå vilka ni är så ni skämmer bara ut er själva.  Detta är MIN plats.  Precis som "den" väljer sitt sätt.
Vågar ni säga erat? Kom och gör det till mitt ansikte istället för engångsskull.  Ni som jämt påpekade under alla år och ALLA omständigheter vilken bra mamma jag var, hur otroligt fina barn jag har och det är tack vare mig.  Även när jag var sjuk så fanns förståelse för ni hade ju erfarenhet av det ena och andra hos er? Så snälla... ta det ansikte mot ansikte istället för en anonym kommentar där jag ser er adress.

Enough is enough.  Även den med mest tålamod ledsnar på skit, när det enda jag gör är att ta hand om barn och värna om min mammaroll extremt.
Julia

Jag har skrivit de förut har följt dig så länge att Du känns som en vän åh jag vill bara skriva fina älskade Denize vad ”DEN” har utsatt dig och barnen för är fasen inte ok någon stans och de är fortfarande inte ok att ett av barnen måste träffa DEN trots att båda har rätt till de. Jag tolkade det som att rätts processen inte är över ? Jag hoppas domaren fattar ett klokt beslut att E inte behöver träffa DEN förrän hon är gammal nog att kunna säga de själv.
Kram till dig och barnen

Svar: Den rättsliga processen är över, då den skrek och svor åt en domare och stormade ut innan något var klart (var verkligen att skjuta sig själv i foten, men visade sitt riktiga jag där spärrar saknas om den blir riktigt arg). Senare kom en förlikning. Det var rätt uppenbart att vårdnad och annat kunde ryka efter den dagen. Jag godkände det hela, jag ville bara att Elise skulle få bo kvar hemma. Det var allt jag kunde fokusera på då. Men nu utreds situationen hos en annan myndighet och om jag så måste, så sätter jag mig i rätten igen - för alla andra enklare lösningar har bara nekats, sabotage till mitt försök av samarbete och så himla mycket. Jag har sagt att det vore roligare att lägga pengarna (över 100k fick min advokat sist) direkt på Elise och lösa självklara saker sinsemellan för barns skull men återigen nej. Jag längtar efter den dagen hon är stor nog att förstå, få bestämma och även berätta hur hon känner och upplever saker till den med. Då hon alltid kommer till mig och pratar och ja jag vet inte hur många format av bevis jag har. Jag hoppas allt bara blir bra. Jag vill att hon ska känna lycka över sin barndom, jag hoppas att allt jag dygnet runt gör för henne när hon är här, kommer kännas tillräckligt 😩❤️ kram!
Denize

Anna Åkerström

Det gör ont i hjärtat att läsa det du skriver, ingen ska behöva ha det så! Hoppas allt löser sig till det bästa för dina barn och dig! All styrka till dig!
/från en norrländsk mormor

Svar: Tack för omtanken! ❤️
Denize

Anonym

Herregud... Kan bara säga att nånstans så slutar hans våld, nångång tar det slut ❤️ All styrka till dig och sluta aldrig slåss för det som är rätt! Vilken kvinna och mamma du är!!

Svar: Tack för peppande och fina ord ❤️ kommer aldrig sluta kämpa för något barns bästa, skulle gå över eld och offra allt jag har om alla barn bara kunde få må bra och leva normalt. Det är tragiskt att det ska gå så långt, det känns som man är fast och maktlös för alltid men jag hoppas på det du skrev, att det någon gång tar slut. Men av allt som sker så vet jag att jag en dag kan visa det underbara barnet exakt hur och vad jag gjorde för att försöka se till hennes bästa och hur andra nekade allt, var omöjlig och ja.. den som den är bakom stänga dörrar. Jag hoppas att det kommer räcka när hon blir äldre och förstår - att mamma iaf gjorde ALLT för rättvisa. Att hon mådde bra här, var trygg och kände sig ordentligt omhändertagen. Jag kan ju inte ändra hur någon annan är - men jag hoppas bara att allt jag gjort, gör och kommer göra för henne räcker.
Denize

Sophie

Det är INTE normalt för ett barn att prata på det sättet. Snälla Denize, gör en orosanmälan! Jag kan knappt förstå vad ni behövt stå ut med men sådant ska barnet inte behöva få vara med om ❤️

Svar: Precis vad jag tänkte direkt. Helt onormalt. Hon beter sig aldrig så med upprepande meningar annars så det var rätt glasklart för mig. En utredning pågår. Jag vill bara slippa detta för Elise skull, att allt ska vara normalt och bra, man står ständigt maktlös - men om jag så ska upp i domstol igen så får det bli så. Jag har bett om samtal hos familjerätten med för att ändra det orättvisa som att dens påsklov gäller men INGET lov för oss, samt annat. Men det är tvärnej. Som allt annat - och går det inte att samarbeta (jag har försökt på miljontals sätt trots allt han gjort - men med barnets bästa i åtanke och första prioritering), funkar det aldrig, då får man gå upp i rätten igen, vilket känns jäkligt onödigt och tragiskt. Men barns bästa går inte in, det saknas förstånd och jag saknar nu tålamod då jag inte vill ha ett barn med men för livet.
Denize

Linda

>Det var ungefär lika onormalt som "det är ingen fara, det är ingen fara, inte prata om det" när du kom hem med en sprucken fläskläpp veckan innan.

Gode gud, säg att ni anmäler detta? Stackars lilla barn, mitt hjärta brister :(

Svar: Det är tragiskt och man är maktlös. Det hela utreds nu efter en anmälan. Men det där upprepande av alltihop var ett nytt beteende, så himla konstigt, jag märkte direkt efter några minuter att hon inte skulle bete sig så om någon faktiskt lyckats hjärntvätta henne (som jag sagt och trott varit omöjligt - till varenda myndighet i princip, då barn alltid är ärligast, särskilt i den åldern) tills hon spontant sa det dagen efter, så som det var ”out of the blue”, för tänker dom inte efter så pratas det sanning direkt. Barn är ärligast som sagt. 💔 jag hoppas att folket runt, nu på påsklovet gör så att hon kommer hem hel. Annars är det berättelser varenda umgänge, min vän fick nog och anmälde. Jag var rädd för det, jag vill bara att saker ska lösa sig. Men som skrivet - jag tänker och hoppas på det bästa men det finns inget bästa gällande den. 😔 får se vart utredningen leder.
Denize

L

Det gör så ont att läsa. Lilla Elise att hon ska behöva tvingas åka dit när det uppenbarligen gör mer skada än nytta. Man funderar ju om den ens vill träffa henne, om den känner glädje över att få umgås med henne varannan helg eller om det hela enbart är för att förstöra för dig och din familj. Jag är ändå helt säker på att allt du gör för henne är mer än tillräckligt! <3 Du är så stark och klok!

Svar: Ja det finns mycket att undra. Främst med tanke på att vi erbjöd mer/längre umgängen i rätten när han stormade ut, men den själv valde 2-3 dagar mindre när den gav sig och förlikningen kom. Tack i alla fall för dina ord, de värmer ❤️
Denize

Tuva

Det är så barn självregulerar sig under stress, att repetera sånna meningar. Väldigt ovanligt och otroligt. Stackars ❤️

Anonym

Jag känner igen mig, lever med skyddade personuppgifter efter fysisk och phyisk misshandel, socialen inkopplad och flydde tills slut till skyddade boende. Där berättar min 3 åring i detalj att hon blivit utsatt för misshandel, men polisen väljer att bara ha ETT! Förhör med henne där hon berättar att han slagit henne men inte gett tillräckligt med detaljer så det läggs ner. Alla mina anmälningar läggs ner, trots vittne. "Brist på bevis, förlångt tid har gått, brott kan inte styrkas". Hoten var 6 månader gamla och då för de för gamla tex.

Man dömer i tingsrätten att flytta barnen interimistiskt till honom, för jag genom att fly på socialens inrådan till skyddat boende hållt barnen ifrån honom.
Barnen ska också flytta tillbaka till sin gamla förskola.
Barnen har sett honom misshandla mig, han har erkänt detta (men kan inte dömas då detta skedde utomlanda) och barnen i familjerätten sagt att de är rädda för honom.
Han går dessutom i terapi för slagit mig, som hans terapeft ansågs behövdes förlängas i ytterligare 6 månader.
Jag får enbart umgängesrätt eftersom jag har skyddat personuppgifter och hoa mig får han ingen insyn hur barnen har det.
Jag tvingas lämna över barnen till en person jag är livrädd för som hotat döda mig.

Yngsta dotter ber mig alltid garantera att han inte ska slå henne varje gång hon ska till honom.

Mitt helvete!!! Så förstår hur du har det!!

Svar: Fy fan! Jag blir så arg på Sveriges rättsystem av att läs sådant här. Inget fungerar. Så himla ledsen för er skull och inga ord kan hjälpa men skickar kramar i mängder 💕
Denize

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress