(null)
April är Elians månad.

Jag sitter och tänker, man blir alltid nostalgisk vid födelsedagar.  Jag kommer alltid minnas Elians välkomnande till världen.
Jag minns första dagen jag såg ett plus på stickan med sådan klarhet trots att det var så många år sedan.  Jag bodde hos min faster med Emilia i väntan på att få tillträde till vår lägenhet, efter år av ofantligt många flyttar inom Stockholm, så fick jag ett förstahandskontrakt här.  Precis där jag sitter och skriver nu.
I hemmet där Elian kom till när han väl kom till världen och spenderade sitt första år, ett litet avbrott på några år borta och så här igen.

(null)

Jag minns att jag gick upp tidigt när jag först misstänkte att jag var gravid. Kissade och plötsligt såg man det som bildades till ett svagt plus.  Nästa dag tog jag ett till och efter att ha analyserat första testet - hållit det upp mot lampan och ut genom fönsterljus - då plusset verkligen var svagt men det syntes och även på bild.  Men ändå var det svagt och man ville ta ett till, bara för att.
Nästkommande dag var det tydligt.
Sedan flyttade vi strax efter, började få ordning i vår lägenhet, planerade hur barn skulle bo - för det fanns ju en bonus - men de planerna höll inte i sig så länge.

Jag mådde förjäkligt i början av graviditeten, sjukskrevs, spydde, tålde knappt ljus, ständig yrsel och säkerligen varenda negativa symtom man kunde ha.  Sen började jag blöda.  Men det var en konstig blödning - dock var jag helt inställd på ett missfall ändå och min bästa vän följde mig senare till gynakuten, men bebisen mådde bra och ett litet hjärta slog.  Jag minns att jag kallade honom för lilla hallonet den dagen.  För så stor var han.
(När jag blev gravid med Elise så fick jag exakt samma blödning i början så det är väl något min gravida kropp gör)

Väldigt tidigt blev jag ensam.  Jag ville inte det, allt jag önskade var kärnfamiljen som var planerad.  I efterhand så vet jag att jag var mer kär i situationen egentligen - för så har jag känt gällande annat som jag förstått nu som vuxen - eller äldre iaf.
Dock var det en äcklig känsla att bli bedragen när jag var gravid.  Man är så känslig, sårbar, så otroligt skör när man bär på en bebis - särskilt när man inte mådde bra, när varje vaken stund var jobbig nog.
Detta är något jag fått skit för av den släkten relativt nyligen.  Vilket för mig var märkligt, då många gravida mår dåligt och framförallt i början.  Men tydligen var jag en dålig person pga det.

Men jag minns den kvällen.  Kvällen till natten då alla planer slogs i spillror.  God natt hade vi sagt, hemmavarande - jag somnade med endast det som vetskap, men på natten slutade inte min telefon att ringa (jag har i dagsläget inga onda eller på något sätt negativa känslor emot den tjejen och vi har pratat nyligen så det finns inga agg, jag drar inte upp detta för att gräva upp gamla konflikter - allt är glömt och livet har minst sagt gått vidare så detta är bara minnen, händelser med fakta men absolut ingen ilska eller några känslor alls kvar över det hela - bara så folk inte börjar skapa något drama eller tror att jag vill det, detta är sakliga minnen som alla redan vet ändå)

Men som gravid så måste det nog kännas som mest när någon är otrogen.  Man har ju inte sitt bästa självförtroende då, i alla fall inte jag, som blev så dålig.  Så stor.  Så not so much fin som preggo.
Jag gav dock nya chanser, en vilja att det skulle funka men dessa chanser höll i sig i timmar innan jag blev kontaktad av flera andra.  Det tog inte slut, sagda ord gick inte ihop och till slut var det bara ett trassel av lögner.  Så jag sa ifrån och fick nog.
Det sorgligaste är att jag än idag har fått höra ytterligare personer som var med den personen när jag satt i den situationen och samtidigt dagligen hörde att det bara var jag.  Jag har fått höra en mening som blev sagd, som är rätt vidrig, men min åsikt om det är att unga killar är dumma, dom kan vara riktigt vidriga - så jag tar inte med den här - förhoppningsvis växer de flesta upp till riktiga män efter unga dumheter.

(null)

Hur som haver, mer om det behövs inte.  Det var en tuff graviditet, tufft efteråt men sen när jag insåg att jag inte var bunden till Sverige - då jag var helt ensam (inte pga något förbud utan bara för att jag blev helt ensam) och mammaledig.  Då packade vi och åkte.
Några år utomlands läkte alla mina sår, min självkänsla var sedan tidigare på sin plats igen, jag tog inte skit, hade en enorm självrespekt och var nog i mitt allra starkaste läge som person.
Boendet utomlands var inte bara en plats där jag blev mer av mig själv.  En plats där ett lugn spred sig inom mig, harmoni.
Men det var även en plats för barnen, att uppleva en helt annan kultur, minnen som dom fått för livet, trots att Elian var liten när vi åkte så minns han saker ändå, detaljer från sista tiden av åren borta.

(null)

Och sen hemma igen, i Sverige.  I lägenheten som jag avskydde med minnen som levde kvar i väggarna kändes det som.  Men hem åkte vi och med tiden så blev lägenheten vårt hem igen.
Emilia var rasande och ville absolut inte bo i Sverige och idag är hon tvärtom och vill absolut inte bo någon annanstans än här i byhålan.  Elian känner likadant, så trots min vantrivsel så stannar jag för dom.  För barnen.  För att dom ska ha kvar allt dom har, även om jag VET att dom skulle anpassa sig om man flyttade.  Men jag kommer alltid offra min egen vilja för dom, vad som känns mest rättvist för dom.
Nu pratar jag om Sverige och Sthlm.  För något utlandsboende sker såklart inte igen.

(null)

Jag vet inte riktigt vad jag ville komma fram till.  Det är bara skönt att skriva igen.  När känslor uppstår och livet är livet.

Att blicka tillbaka och minnas allt det tuffa vi gick igenom, som gjorde mig starkare, alla bra minnen vi har.  Vi har gått igenom så mycket, jag och mina barn, den fina killen som fyller nio i morgon.
Min kloka och omtänksamma unge, som fick beröm för att vara allmänbildad, tidig och extremt duktig enligt läraren på vårt senaste utvecklingssamtal häromveckan.
Man kommer alltid värmas vid sådana samtal.  När man får bekräftat att allt man försöker lära sina barn, all vägledning, prat om respekt och regler, hur man behandlar andra, hur man lyssnar och tar saker på allvar, allt som man någonsin gjort eller sagt som på olika sätt har format barnen - och att få bekräftelse på att man lyckats är alltid speciellt.

Sedan så är ju inte allt på föräldern i sig, barn har sina egna personligheter och den som min son har är fantastisk.  Någon så ödmjuk och känslosam, alltid haft ett så stort hjärta oavsett ålder, någon som - precis som läraren pratade om - är allmänbildad, han analyserar och kan så mycket, kommer ihåg detaljer som man själv inte ens skulle tänkt på, en spexare som vill sprida glädje, han vill vara liten men ändå stor.  
Ja, jag är bara så extremt stolt över honom.  Han är inte den som alltid vill bli fotad eller kommer med i inlägg som förr, så jag kände att jag ville skriva om honom då så mycket handlar om annat hela tiden.
Jag kommer se till att göra allt jag kan för att han ska växa upp och bli en man med empati och respekt, en man som inte är som många jag mött.  Men jag känner ett lugn på den fronten.  Gällande nutid, dåtid och att samma personlighet fortsätter i framtiden.

Jag är ledsen för hans skull över hur hans födelsedag blev förra året när en enkel fråga ställdes och traumatiskt bröt han ihop av det.  Jag är ledsen att något liknande skedde i år igen.
Men jag ser fram emot morgondagen, att få lägga all tid och uppmärksamhet på honom, att låta honom få göra det han vill med oss och en vän, jag tror att han kommer bli väldigt nöjd med dagen i överlag och det ska bli oerhört kul att se på medan vissa önskningar går i uppfyllelse.
Jag önskar att jag kunde ge honom världen och lite till.  Han är ett barn utöver det vanliga, han är ju så ung men så oerhört mån om allas känslor.
Han blir tacksam för minsta lilla, visar sin kärlek öppet, Elian är Elian helt enkelt.  Och jag kommer alltid vara stolt över att få vara just hans mamma.
Sarah

Vad skönt att Emilia började trivas i Sverige sen :) Vilka härliga badbilder :)

Moa

Grattis Elian! 😍

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress