(null)
(null)

Fick upp detta minnet.
Tänk att ett år har gått och en människa beter sig precis likadant.  I ett år plus en månad efter en efterlängtad separation så är jag fortfarande den måltavlan.

I år sänktes jag sakta men säkert till botten av att matas med ord som jag till slut trodde på.
"Skulle aldrig låta dig bli tjock igen" när jag var gravid var en liten mening som startade ett destruktivt liv och en jäkligt giftig relation.

Jag kan gå tillbaka i tiden, när jag fortfarande fick ha vänner - och ångra mig så bittert över att jag inte lyssnade på dom.  Inte en enda människa tyckte att förhållandet var normalt.  Jag var gravid och SÅ många sa "lämna, lämna fort!".  Men jag skämdes.  Det skulle bli tre barn med tre olika pappor.  Visserligen fanns/finns inte de två första med i bilden.
Men jag kände en sådan skam.  Att ytterligare en gång dra en nitlott.  Vad var det för fel på mig? Varför drogs jag till dessa män... eh pojkar?
Mina vänner sa att "det är år 2016, ingen kommer döma dig".  Men jag höll inte med.  Jag har redan - i osanningar (som kan bevisas) - blivit baktalad om, att jag var problemet, att jag var den som förbjöd och gjorde fel.

Jag ville ha min efterlängtade kärnfamilj.  Jag tänkte att det skulle bli bättre när bebisen kom.  Jag hade markerat tydligt hur viktigt det var att mina två stora barn inte skulle känna sig mindre värda, att ingen särbehandling skulle ske - för det var det dom blev rädda för när jag blev gravid.
Först den stora livsförändringen att en man kom in i vårt liv.  När det bara varit vi så länge.  När jag hållit mig till vänskap och stor fokus på barnen.
Sen blev bönan ett faktum.  Ingen särbehandling fick någonsin ske.
Trots att mina barn var helt utom intresse första åren, inget engagemang. Personen låg mest och tittade på telefon/padda.  Inget försök att komma de blivande storasyskonen nära.  Men jag levde på det där hoppet.  När bebisen kommer så kommer allt vara bra.

När förlossningen startade så tacklade jag allt hemma själv.  Sedan kom mina föräldrar, vi hann vara på sjukhuset i 2h sen kom hon äntligen till världen.
Jag kunde inte sluta titta på henne, fylld av adrenalin och kärlek.  Jag sov inte en blund efter förlossningen när hon kom 02.33.  Den personen som var med somnade direkt efter det.
Vi kom hem senare på morgonen.   Jag hade hemska eftervärkar och låg med henne på mitt bröst i sängen.

(null)

Jag kved men levde i min bebisbubbla, jag blödde igenom.  Dessa eftervärkar var hemskare än annat. Personen skulle ta en egen bild och sa "men vill fan inte ha med din haka".
I månader hade jag lovat och övertygat den att när jag ammar så rasar jag i vikt, mycket är vätska, jag kommer bli smal.  Det enda jag tänkte på under graviditeten - när jag såg mig själv i spegeln var att jag var "en flodhäst".  Jag ägnade så mycket tid att prata om att jag inte skulle vara tjock.

Så fort jag godkändes för motion efter förlossningen så började det.  Träningen.  Den maniska träningen.  Jag tog ensam hand om Elise 24/7.  När vi hade besök och en annan pratade om sömnbrist så sjönk jag inombords.  När det fortsatte och fortsatte så kunde jag inte lyssna mer.
Hon hade kolik och allergier. Hon var ju utöver det en high needs baby.  Vid försök av annan kom svordomar och annat. Ord och meningar som i dagsläget har ärrat mina äldre barn som blev livrädda.  Jag med.  Jag såg ett litet spädbarn som handskades med helt fel och tog över.  Slutade be om hjälp och gjorde allt.  Kunde sitta i timmar, hoppade på en sängkant och senare pilatesboll när hon skulle somna och hon sov bara korta stötar.
På nätterna så hade en först öronproppar som sedan inte behövdes då den inte stördes ändå.  Jag var vaken jämt.  Jag satt ofta och höll om Elise medan det snarkades.  Jag hade inte hjärta att väcka, försökte ge pikar att försöka olika metoder som kunde minska snarkning då både jag och ett barn vaknade av det.

Jag kommer ihåg början så tydligt.  Redan första dagen hemma från BB så skulle en åka till gymmet. Jag blev paff.  Jag tänkte ju att när en bebis kom så skulle man kanske känna som jag, den enorma kärleken att bara vilja vara nära.
Senare kunde jag springa mellan ett babynest och mat som lagades eller amma och laga samtidigt och en valde att åka och gymma då.
Men middag?
Jag minns inte hur många månader som gick medan jag fixade hemma, tog hand om den krävande bebisen, två andra barn och den kom hem sent, åt middag själv.  Senare åktes det vid nattning istället.

Allt fortsatte.  Jäklar vad jag kämpade.  I februari 2017 minns jag att jag pratade med en vän och förklarade hur det var.  Att jag var så slut och det förslogs att jag kanske skulle få ett gymkort för att få möjligheten att komma iväg.  Jag vågade inte.  På nattetid fanns ingen tillit då vissa saknar dom har spärrarna som de flesta föräldrar har när man blir frustrerad eller trött.  Man kan tänka tankar, bli knäpp inombords men man har spärrar.

Vid vidare besök och allt gnäll om sömnbrist så klarade jag inte av att lyssna mer.  En gång bokade jag in tvättstugan och när det kröp inom mig att höra hur synd det var om den personen som inte fick sova och skulle upp och jobba, så sprang jag till tvättstugan.  Det var mitt ställe till slut, min plats att få utlopp för mina känslor.
Jag stängde in mig och grät.  Jag hulkade över orättvisan.  Att veta vad jag ensam gjorde men inte få några ord om det.  Jag höll på att gå under av sömnbristen och hur krävande livet blev.  En annan snarkade genom allt.  Alla nätter fyllda av gallskrik och dumsnäll som jag var så gick jag ofta till köket eller annan plats och vyjssade.  Allt för att den andra inte skulle känna som jag.
Det gick så långt att jag inte klarade av träffarna något mer.  Att höra hur "jobbigt" det var och då hur synd det var medan jag gjorde som jag gjorde varenda natt.  Jag ville skrika rakt ut.  Men vågade inte.

Jag började bli desperat efter bekräftelse.  Jag träffade ju ingen annan.  All mat som jag lagade tackades aldrig för, kläder som jag tvättade och vek tackades inte för, alla helger som jag tog både nätter och morgnar tackades aldrig för.
Jag knäcktes av små pikar, jag sjönk längre ned av all nedvärdering.  Jag ville att det skulle talas gott om mig.

Plötsligt blev livet en kamp om att duga.  När jag till slut var underviktig med synliga muskler så "började jag se bra ut".  Det var en trigger.  Om jag fortsatte så kanske jag skulle VARA bra.  Inte bara börja bli.
Men inget var bra nog.  Utmattningen tog över.  Depressionen blev alltmer påtaglig och min medfödda skada med kronisk värk förvärrades radikalt tills jag grät.  Varenda dag och kväll grät jag.
Personen uppmanade mig att söka hjälp trots att jag sa att jag bara skulle få starka värktabletter och det ville jag inte.  Men det tyckte den.
Och senare i livet blev det en käftsmäll.  Jag anklagades för att missbruka trots att det var omöjligt pga att läkaren endast skrev ut så jag kunde ta ordinerad dos men många byttes ut och jag provade det ena och andra, vissa med biverkningar som jag än idag drömmer mardrömmar om (jag kommer antingen göra en video eller ett ordentligt inlägg om tiden här då jag blev Riktigt riktigt sjuk.)

Lilla barnet var då över året och jag var nedkörd på botten, jag hade bett om att bli lämnad men det vägrades, den hade själv varit deprimerad i min ålder och självmedicinerat enligt sig själv.
Men jag ville inte.  Jag visste att jag skulle fortsätta må sämre med den i min närhet och nu lyssnade jag faktiskt på de i mitt nätverk som jag pratade med i smyg.  Det var dags att lämna.  Jag var alldeles förstörd, tilliten hade försvunnit pga olika anledningar och den personen jag var höll på att försvinna.

(null)

(null)

(null)

(null)

Folk hade mycket tidigare börjat reagera.  Inte bara på sättet jag beskyddade relationen då allt behövde se bra ut utåt så märkte mina närmaste ett halvår tidigare av mig, min kropp.  Från vanligt hälsosam och ändå vältränad - då jag alltid varit det, så förändrades saker radikalt.
Jag började få frågor om ätstörningar, försiktiga uppmaningar att inte träna så hårt om jag aldrig sov och jag minns tydligt en lunch med en vän, som det kanske hade gått 3 veckor emellan sista träffen.  Som hälsade med en kram och stirrande sen.  "Denize.... vad händer? Hinner du med dig själv?".  Jag skrattade bort det och så gick vi och satte oss i köket, tog två tuggor av den maten och återigen "det var bara några veckor sen vi sågs... men... hur mår du? Det är inget kvar av dig, hinner du verkligen äta - varför äter du inte?".
Jag pratade om sömnbrist och aptiten var sådär men det var ingen fara.  Jag ville passa min vikt och inte gå upp mer.  MEN jag gick inte upp, jag gick ned och jag förlorade dessutom muskelmassa - men detta tog lång tid för mig att förstå.  Att allt som jag höll på med var fel - och ett inlägg om ätstörningar har jag redan skrivit.

(null)

(null)

Dessa bilder är tagna senare.  När Elise närmade sig sin ettårsdag och jag var sjuk.
Återigen så hade jag bett om att bli lämnad.  Men den betedde sig läskigt då.  Jag insåg att jag inte skulle bli fri och jag gav upp.  Jag dog helt på insidan.
Jag vet inte hur många antidepressiva jag provade, olika mot smärtan och ångest - det var så mycket men jag ville bara bedöva den enorma smärta jag kände inombords.  Att till slut isoleras, lyssna och hålla med om alla ord som sades om mig.  Jag var för svag för att kunna göra något ensam, den behövde vara med, ingen annan skulle tycka om mig som den, regler kring barnen skapades och trots min stora markering om INGEN särbehandling i början så nickade jag plötsligt åt nya ting.
Barnen var och skulle vara på sina rum, ingen fick gå till köket - för att på den tiden sov Elise i vardagsrummet där vår säng var och köket blev platsen där vi satt när hon somnat.  Det skulle vara lugn och ro.  Så barnen skulle inte komma in i köket.

Vid denna tidpunkt när lilla barnet fyllt 1 och jag sjukskrevs så skulle en annan ta första nätter.  Jag hade fått insomningstabletter och det var viktigt att jag tog dom och sov pga min utmattningsdepression.
Men jag vaknade ändå.  Mitt i natten kom den lilla till sängen och jag höll om henne eller höll i handen.

Utöver det så var det den uppmanade bröstoperationen som hade blivit en natt, för jag sov kvar på kliniken en natt och det jag fick läsa i sms var hur jobbigt det var.  En del av mig tyckte att det var skönt, kanske skulle jag få någon bekräftelse när det förstods vad JAG hade gjort helt ensam.  Plus hemmet och de andra barnen.

(null)

(null)

Jag skrev ju nyligen om hur operationen blev bestämd.  Efteråt gjorde det ont att t ex försöka pumpa ut tvål på toan eller när dom kom och hämtade mig nästa morgon så kunde jag knappt öppna bildörren.
Ont gjorde det.  Men inget så ont som på insidan av att inte duga som jag var.  Att aldrig vara bea nog.
Men iaf: Ingen ansträngning och inga lyft på flera veckor.

Första natten hemma hade jag byggt upp ett berg av kuddar i soffan, jag behövde sitt-sova.  Dock gick det inte av allt jag hörde som gormades och jag bestämde mig för att bygga upp med kuddar på min sida av sängen bredvid Elise istället.

Hur som helst, när jag fick upp påminnelsen där uppe först i inlägget, efter sms idag så inser jag att personen är precis likadan. Det är läskigt hur en människa kan älta något så länge och bete sig på samma sätt.  Att försöka trycka ned mig vid varenda tillfälle.
Jag äcklas över att jag en dag tog åt mig, att jag en dag trodde att det vore bättre för alla om jag dog, att jag var motbjudande, svag och värdelös, gjorde ingen större nytta, var en börda, skam - men ändå fick jag inte lämnas?

Skillnaden idag är att jag inte är som då.  Jag vet mitt värde och om någon, någonsin, ska ifrågasätta det så är den personen den absolut sista!
Om jag trodde att jag var misslyckad? Pfft.  Det enda misslyckade var att jag inte lämnade sommaren 2015 när jag fick upp ögonen för ett liv som kunde erbjuda annat.  Men jag lät de känslorna passera och blundade för det, då allt skulle bli bättre sen.  Den andra gången var när jag var gravid, den hade inte hunnit sälja sin bostad än och ALLA sa lämna.  Den bodde ju inte med mig ÄN.
Att jag inte gjorde det - är det ENDA misslyckande. Exempel 1 var väl okej för då hade jag aldrig haft min böna.  Jag valde att slänga bort allt jag tyckte, då jag ändå hade en relation som skulle ha en fin framtid.  Jag fick Elise, det är det enda fina.

Jag blev trampad på och SÅ vidrigt behandlad i flera år.  Personen försöker med samma taktiker än idag och det är patetiskt.  Jag kommer inte ta skiten, absolut inte.  Jag kommer fortsätta skriva sanningen.  Jag trampas inte på längre, den skrämmer mig inte längre - iaf inte för egen del.  Men för andra - och nu är det upp till bevis om den jag tänker på kommer förstöras precis som jag, som mina stora barn, som den lilla berättat om tidigare, så mycket hemska saker med fysiska märken (medan "den" påstår att jag säger det till henne, bara för att VISSA är vidriga människor så skulle inte ens jag säga ett ont ord om en förälder till ett barn.  Jag är inte som den och det är jag himla glad för.
Har det fortsatt nu igen? Vi får se.  Snart kommer min lilla komma hem och kommer hon hel och utan hemska berättelser så vore det faktiskt FÖRSTA gången.
Den saknar spärrar och minne.  Ofta fanns minnet inte kvar av det som gjordes fel och jag funderar än en gång på hur FASEN hans närstående inte märker något? Eller vänder dom kinden till - som med så mycket annat - för att bevara "fina familjen" med överklass och översittar-tänk.

Den här personen ska ha klart för sig att jag kommer stå upp för mig och mina barn varenda gång den försöker komma åt mig och trycka ned mig igen.  Jag blir bara argare och därmed starkare!


Anonym

Kramar

Annica

Vet du. Du är inte ensam. Jag har vart med om samma sak som du. Nästan. Med min historia.
Jag skulle göra vad som helst för att bli av med den historien. Jag vet att det inte går, men så är det. I mitt fall har jag en 27 årig son som inte får träffa mig för "den". Pga av att jag (enligt Den) är tablett missbrukare. Jag har ätit medicin pga utmattad med nämligen.
Jag har en massa goda råd osv. Det hjälper sällan. Men det jag vill säga är att försöka titta utifrån. Vad är rätt och vad är fel. Der brukar vara en bra sak att hålla sig till. Och att våga lyssna på dina nära.
Stå upp för den du är för du är bra.

Emilia

Vill bara sända ett gäng kramar! Jag kommer inom kort börja bearbeta mina trauman efter en åtta år destruktiv relation, pappan till mina barn. Det är fem år sedan jag slutligen lyckades lämna och flytta ut!

Har levt med psykisk ohälsa närmare halva mitt liv pga barnens pappa. Och nu, en jävla massa år senare, ska jag få gå till botten med det hela med hjälp att trauma-samtal. Jag hoppas så innerligt att jag ska bli FRI från det som än "jagar mig", och bli kvitt mina fruktansvärda minnesbilder och bygga upp självförtroendet som blev raserat.
Kraaaaaaaam! <3

Svar: Alla måste börja någonstans och du är stark som vågar bearbeta nu. Jag vet hur det kan kännas och det är inte enkelt att bearbeta det man inte vill minnas och saker man senare förstår att man förträngt, det kan ta tid, hoppas du har massa stöd runt dig. Vill du någonsin prata med någon som kan relatera (jag kände mig iaf väldigt ensam) så kan du alltid skriva av dig i ett mejl. Annars var det även starkt gjort att bara skriva kommentaren och erkänna hur livet blev pga honom! Du kommer fixa detta, oavsett gupp på vägen emellanåt. Stor kram ❤️❤️
Denize

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress