(null)

(null)

Mammas böna är hemma i tryggt förvar och idag har det nagelpillats ordentligt, haha.
(Måste klippa den där luggen på ett snyggt sätt)

Minen när jag hämtade henne från föris idag var oslagbar.  Jag svämmade över av kärlek.  Hon sken upp som en sol, tog tag i mina kinder och borrade ansiktet in mot mitt medan hon upprepade "min mamma, åh min mamma" sen var det bamsekramar och hon ville inte släppa taget.
Det märks att en vecka är väldigt lång tid för henne.  Hon betedde sig inte likadant, hade svårt att prata om vissa saker som om hon inte mindes och jag lät henne bara vara och prata om allt i sin egen takt.  Men hon ville mest mysa.

Sedan var hon extremt lyrisk över att mormor och morfar var hos oss.  Hon överöste dom med kärlek, och syskonen med såklart.  En helt underbar eftermiddag och kväll.

Jisses vad jag har saknat henne, man har gjort sitt absolut bästa för att leva här och nu, koncentrera sig på det som är svårare när Elise är med, elians födelsedag och så har det hänt lite annat utöver det så man har varit matt.
Men att få umgås med en glittrande och spexig 2,5 åring värmde hela mig idag. Hon ska ha varit sjuk och besökt akuten och därmed varit borta ytterligare en dag då hon åkte färjan från Gotland plus 7 mil sjuk, så tyckte att det var vettigast att få vila och slippa mer resor och sen blev hon mirakulöst frisk och kunde därmed lämnas på föris i morse.  Väldigt skönt med en sån överlämning om man tänker på alla omständigheter.
I fortsättningen så tittar soc på en kontaktperson att hjälpa med de överlämningar som blir pga hur saker är/blir, vad som kan sägas och beteende som jag fått nog av.  Så det ska bli skönt att få diskutera det igen bland annat på ett möte i morgon.

(null)

Jag har ytterligare ett ganska personligt inlägg som inte är färdigskrivet i ett utkast här.

Jag inser hur skönt det är att få lägga fram min historia även om det är korta snuttar, bara en bråkdel av vad som hänt i livet.  Men utan att nämna namn så är jag berättigad till mina känslor och någon tog dom ifrån mig ett tag - men inte igen, inte mer, det ska inte fortsätta.
Jag har blivit sparkad på och jag har fått saker som jag sagt i förtroende kastat i nyllet på mig senare, jag har fått utstå lögner som är känsliga för mig av diverse anledningar... och förut.  Såsom det var tidigare så tog jag bara emot.  Men när det inte tar slut, då skulle vem som helst koka över och jag kommer aldrig sluta stå upp för den jag är.  Den mamman jag är till tre barn som jag tar hand om med glädje - mestadels ensam - men trots glädjen är det inget enkelt jobb.  Ingen som varit i en liknande situation kan döma mig.  Den kan omöjligt veta bäst.
Det gäller även personen jag är utöver mamman.  Jag är stark, jag lever för mina barn, men jag är en egen människa på sidan om och den personen ska byggas upp mer och mer.  Jag har återfått min självrespekt och får man nog, så får man nog.

Jag har valt att leva med så lite negativitet som möjligt, jag har mycket som jag strävar efter, mål som jag vill uppnå och somliga kan försöka förstöra  - men det är slut på tystnaden.  Jag kommer som sagt fortsätta stå upp för den jag är och allt jag värderar.
Jag tänkte först att jag skulle ignorera och inte låta personer få en reaktion.  Men just nu vill jag få ett stopp på saker som händer, för det tar aldrig slut.
Och om jag så ska skriva om mina känslor jämt så får det vara så.  Jag har alltid varit ärlig här, jag kommer inte sluta nu.
Detta är återigen MIN plats.  Och gillar man inte det som skrivs så är det väldigt enkelt att stänga ned och sluta läsa.  Jag kommer inte hymla om sanningen bara för att någon annan mår bra då.  Folk som ägnar varenda minut att sätta käppar i hjulen och förstöra allt som dom kan.  Jag ser ingen anledning att låtsas som ingenting när mina barn kommer i kläm av allt egoistiskt agerande.

Hur som helst, jag kommer skriva vidare på utkastet sen, just nu är jag bara lycklig över de timmarna Elise spexade inför alla och var ett mammigt plåster som ville mysa.
Suga åt mig den enorma positiva känslan, ta en kopp te och sen lägga mig med vetskap om att jag är hel, att de mest otippade vänskaperna har börjat byggas, att jag har så fina människor runt mig/oss och hur framtiden kan lysa så starkt.
Jag vet vad jag vill och jag ger mig inte då.

Bortsett från allt traumatiskt kaos så finns ett liv som kan bli så himla bra.  Jag måste bara få stopp på eländet som andra skapar.  Och efter så lång tid så kommer jag köra med varenda taktik.  Jag är less nu som sagt, gränsen är nådd och det är dags för andra att skapa en annan sysselsättning än att försöka riva ned mina murar.  De är för starka och jag kommer behandla andra såsom dom behandlar mig.  Nåja, jag är ingen djävul så inte riktigt men jag kommer skriva om mitt liv som det är.

Trevlig kväll!
Anonym

Har följt din resa i många år av och tilloch tycker verkligen att du gör ett fantastiskt jobb! Undrar lite Hur du träffade den där hemska människan? Han måste väl varit charmig i början? När och hur ändrades han? Stor kram!

Svar: Tack! Vi kände varann tidigt i tonåren, då var han väldigt annorlunda i jämförelse med idag. Sedan gick allt väldigt snabbt när vi först träffades igen 2014, började umgås och blev tillsammans. I början var det som bäst när vi var helt ensamma - det var då jag föll hårt. Jag blev gravid rätt fort och det var då mitt självföretroende började tas isär och värre blev det när bebis kom. Jag ville att han skulle lämna x antal ggr, jag hade säkerligen sluppit mina sjukdomar då men sen har det bara blivit värre sen dess. Han lämnade äntligen men då på ett genuint sätt, med vårt barn i hemmet - och den allra största mardrömmen började ju några veckor senare, när jag hade visat offentligt att jag var lycklig igen, hade tillbaka vänner o familj. Men det var samtidigt en annan slags mardröm att leva i något så destruktivt där jag kände mig ensam i tvåsamhet, värdelös och med förståelse vad som kunde ske fysiskt (och psykiskt). Han saknar förståelse mellan rätt/fel, glömde bort saker som gjordes och sades och jag var helt trasig när det hade kommit till punkten att varje steg i mitt liv kontrollerades och allt som gjorde mig eller oss illa fanns ingen ånger för (utan känslor eller empati så är det svårt). Men det mest typiska för sådana här är att dom lyckas charma och manipulera, spela på känslor så dom får som dom vill - sen bryter allt loss och den riktiga personen med dess färger visar sig. Jag insåg att mycket var fel med tiden men jag hade ingen utväg och levde på hoppet att det bara skulle bli bättre, man kände skam över att inte lyssnat på folks råd, gått på sin magkänsla tidigare - så i slutet målades en glad och fin fasad utåt. Väldigt svårt att förklara kort i en kommentar. Kram!
Denize

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress