(null)

(null)

Jag vet inte hur många gånger jag har läst på olika sidor om detta sedan mars 2018.
Det har fått mig att förstå mycket.  Varför jag utsattes för vissa upplevelser, varför jag i - ren panik - inte visste vad jag skulle göra när ett beteende som jag aldrig sett innan visade sig.

När bristen på empati förekom senare.  När jag var ledsen över så himla mycket som hänt i livet så blev personen nästan arg, förlöjligade mig och det jag kände då. En känsla av att aldrig kunna prata för att jag aldrig fick förståelse.  Personen blev nästintill rasande om jag behövde prata för att jag var ledsen och i slutet försökte jag dölja alla mina känslor för att dom var inte värdiga.  Jag var tydligen för överkänslig och jag skulle vara glad att den fanns för ingen skulle orka på samma sätt.

(null)

Inom denna Checklista stämmer mycket in.  "Jag ska prata med den eller den..." alltid var det så.  Jag kunde tydligen inte tala för mig själv.
Vid utredningar inom vården där folk först inte tog mig på allvar så var det för att jag inte kunde föra någon talan.  Bara den förstod hur man talade.  Men där vek jag mig i alla fall inte - inne hos läkare kunde jag förklara, prata om det som hände och varför jag mådde dåligt på de olika punkterna.

Personen blev min gud, det var som om jag dyrkade marken den gick på och kände tacksamhet att en enda tyckte om mig för det skulle ingen annan göra, ingen skulle kunna vara lika lojal mot någon som mig (trots lögner, svek, gränser till otrohet), jag hjärntvättades till att vara, göra, bete mig på ett sätt - allt som inte var jag.  I efterhand blir jag frustrerad och undrar hur jag kunde resonera som jag gjorde.  Men jag minns det manipulativa och hur det även pågick efter vår relation.  Skillnaden var att jag förstod i efterhand. Men mitt uppe i det hela så hade jag tvingats göra mig av med både vänner och familj.  Senare jobb då jag intalades om hur svag jag var, att jag inte kunde göra något utan den.

Mer eller mindre alla punkter stämmer in med hur jag levde och hur jag idag har vågat börja skriva om det.  
Det grandiosa.
I rätten blev jag kallad för det, att ha en grandios självbild.  Inte av den men av andra.  Släkt till ett barn vars pappa jag träffade i somras för att han sökte kontakt och intresse.  Jag känner stor lättnad över att jag aldrig hann prata om det med mitt älskade barn (som diskuterades huruvida vi stegvis skulle skapa umgänge och på egen begäran kom jag fram till att JAG ville berätta för honom först, att det var hans biologiska pappa - för vid samtalet i person tyckte vi att det vore bäst att börja litet, kallas en vän och slutligen prata om hur det låg till när min kära unge fått lära känna honom, när han var i ett tryggt och stabilt läge för att ta in informationen på ett positivt sätt, DOCK kände jag sen att han är för klok. Skulle analysera, bli sårad, tänka på hur andra barn behandlas, hur många år som gått och umgänget skulle inte börja eller leda till något positivt.  Jag känner att han är värd en ärlig förklaring - på hans nivå såklart - och sen bygga på det.  Jag var SÅ nära att prata positivt för att peppa, då jag kände att han var SÅ värd den relationen, det skulle göra så stor nytta efter allt han varit med om under mardrömsperioden) Jag ryser av tanken, om jag hade pratat med honom och förberett honom för den plan som jag - godtrogen och naiv som jag var - faktiskt gick på, att det var allvar nu.  Men jag väntade tills vi bestämde en dag då han - då vuxna mannen - skulle kolla sin kalender.  Om så är fallet så har kalendern kollats väldigt länge och han är upptagen flera årstider i rad.

Det blir glasklart för mig, för den träffen var nog endast för att jag fortsatte skriva om ärlighet.
De ville inte bli skrivna om.  Nej sanningen svider väl.  Men vi skiljdes åt på god fot.  Trodde att ett barn skulle få möjlighet till just vad han förtjänade. Men det rann ut i sanden, precis som min ilska gentemot dessa människor som lagt sig i en rättslig process utan att känna mig.  Inte den heller, för den delen.  Givetvis blev jag tokig. Folk ljög om saker och gjorde allt i sin makt och förstörde mycket när det kom till ett oskyldigt barn som dom aldrig träffat.  Som dom aldrig haft eller kommer ha att göra med.
 Dom hade inte träffat mig eller sitt egna barn/barnbarn sedan han var 2 heller.  Dom gjorde en orosanmälan om människor som dom inte kände eller aldrig tagit sig tiden att lära känna.
När jag såg detta så sökte jag kontakt.  
Som vanligt döms jag tack vare dessa att skapa drama när det enda jag vill är att LÖSA konflikter.
Dom ville inte prata, de som är engagerade farföräldrar i massa andra barns liv men fullkomligt skiter i ett av dom vägrade ta det med mig.  Konflikträdd visste jag att deras son var för längesen.  Men så pass vuxna, dom kunde ljuga ihop SJUKA lögner i ett brev till rätten (vilket ändå inte var tillåtet för man gör inte så i svensk domstol) - men när jag ville prata om det, få en förklaring till hur de kunde yttra sig om saker som var SÅ osanna, jag ville veta varför dom blandade sig i en situation där många kunde bli svårt skadade - där bland deras eget kött och blod - som de iskallt skiter i, jag ville reda ut det men så blev jag blockad istället.  Min dotter hann se brevet där hon blivit orosanmäld för att leva i destruktiva familjeförhållanden med sin mamma.  Den enda föräldern som ALLTID, sedan 15-års ålder funnits där för henne.  Den föräldern som hon kände lättnad över när hennes sk bonuspappa lämnade vårt hem och hon fick tillbaka sin riktiga mamma.

Egentligen skulle hon inte ha behövt se det, hon hade varit med om tillräckligt.  Sett och hört alldeles för mycket, men hon såg och hon var/är stor nog att förstå.  Hon blev själv rasande, sökte upp numret och sms:ade de farföräldrarna till hennes lillebror som hon tröstat och skyddat genom mardrömslika år.
HON fick svar.  Ett sms med skitsnack om sin egen mamma.  Jag blir mörkrädd över alla dessa människor som inte bara står för grov ärekränkning, men att lägga sig i på det sättet, när dom en gång i tiden stod och höll för öronen på ett barnbarn som var med på resa i Spanien och pratade skit över huvudet om barnets föräldrar och blivande bonusförälder och skammen över vad sonen gjort samtidigt som jag fick en klapp på axeln över det jag gjort själv.

Senare ändrade dom sig i detta brev.  Jag skrevs om som om jag vore djävulen själv. Jag kallade det barnet som var med för flickan.  Det var elakt gjort.  Det barnet fotade jag tillsammans med sitt biologiska syskon och skickade sedan som present. Jag hade säkerligen sagt till Elian som var 2 och oförstående "titta vad flickan gör i poolen", jag vet inte exakt men jag har aldrig haft några elaka intuitioner när det kommer till henne.  Jag tyckte synd om henne, hur pass mycket hon hamnade i kläm, precis som Elian.
  
Det var dessutom ett barn jag hunnit bry mig om.  Innan jag blev gravid och bedragen.  Ett barn jag bytte blöjor på, lagade mat till, tog till mig henne som min egen och välkomnade in i min familj - vår familj som aldrig blev av pga det som skedde under graviditeten.  Inte en otrohet - utan ett stort trassel av lögner och nya chanser gavs men mer information kom fram, jag hade självrespekt och sa ifrån.  Det var över mellan oss.  Men hans roll som pappa kunde jag aldrig ta ifrån honom.

År senare var personen redo att göra samma sak, bedra någon som han gjort gravid i Sverige.  Jag blev arg och sa ifrån.
Men i brevet till rätten talades det om att jag skulle ha försökt tvinga henne till abort? Nej. Jag varnade henne då min egen graviditet varit ett helvete.
För det fick JAG skit för.  Jag mindes hur jag själv mådde, när man är gravid och känslig - ingen skulle behöva utstå det. Men hans desperation DÅ om att inte vilja ha ett barn till, att fortsätta bygga på relationen med Elian och orden han sa om mig.
I rättsliga brevet är bortförklaringen att han skulle göra vad som helst för att ha kontakt med barnet.  Jo fast då hade man inte skrivit på det sättet han gjorde i månader, inte bete sig på det sätt hemma hos mig, skratta och "vilja vara en Östman" och skicka sms direkt efter att han saknade.  Var barnet med? Nä.  Men tillsammans med min familj bjöd vi på grillkvällar och han fick stanna utöver tiden barnet lade sig och vi hade det trevligt på ett sunt och vänskapligt plan så hoppades jag för det bästa.  Vi kunde kommunicera.  Han var tydlig mot mig vad han ville men jag satte ned foten när gränsen var nådd.  När det inte kändes okej.  Han berättade sen att hon hade en "bokad tid" och han ville abort men det var tydligen en inskrivning på MVC och de skulle behålla.  Trots detta satte jag inte upp några förbud.  Jag sa bara ifrån gällande det känslomässiga vuxna emellan.

Vid mötet förklarade han att detta hade gjort saker svårt.  Mer behöver jag inte säga.  Men han höll med om den skiten jag fick ta var orättvis - då skulden låg i hans händer och så var det.  Det var han som var tillsammans med en tjej som blev gravid och min enda tanke var på min son och hur det skulle gå.
Der rann ut i sanden. Som mycket annat då det alltid varit mycket snack och liten verkstad.

Vems fel var det? Jo, mitt som vanligt.  Alltid målas jag upp till den som gör fel när jag har bevis och fakta sparat och även en bra konversation i somras där vi pratade om det och det påstods att dom blivit "attackerade" av människor.  Jag tvivlar oerhört starkt på att ni, mina läsare, skulle få alla deras barn och dom själva drabbade och särskilt när kontakten dog INNAN något barn kom.  Så de lögner, de hemska och förödmjukande lögnerna som påstods går inte ihop.
Idag lever dom tillsammans, har många barn, det tycker jag är bra för farföräldrarna var så utskämda och visste inte hur de skulle berätta nyheten för en släkting (tror mormor) - så för deras skull är jag glad att dom håller ihop.
Men enligt dom - oavsett hur jag än vill lösa saker - så fortsätter dom att tala illa om mig och beskylla mig för saker som inte stämmer.  Det rinner av mig då alla vet innerst inne vad som stämmer.  Om han/dom sover bättre om nätterna genom att svartmåla mig så får det vara så.  Men jag kommer aldrig förlåta brevet som var långa rader av förtal - och vid mötet så påstod han sig inte veta vad hans föräldrar skrivit... men även det var BS då det var ett och samma brev.
Men jag såg förbi detta.  Mötet var för min sons skull, glädjen att intresse fanns och att vi nu kunde samarbeta mot något bra för vår pojke.  Vi pratade med god ton, tog i hand, saker lovades...
Men som jag beskylldes för i brevet med att jag alltid sa tomma ord och kalla löften - ironiskt nog talade dom för sin egen son.  För det är precis vad den träffen var.
Sanningen svider när jag skriver om ärlighet, han skulle väl rädda deras skinn på något sätt men återigen så är jag fruktansvärt jäkla glad över att jag inte gick in i den fällan och därmed skulle göra min son besviken och sårad.

Jag tvivlar inte på att han är en god far åt dom barn han väljer.  Det gör jag inte.
Jag avskyr dock särbehandling och undrar om alla hans barn får några hundralappar swishade på midnatt när en födelsedag är över tex.  Detta efter vårt möte, fällan jag gick in i.  För tre årstider har gått, jag har inte nämnt något men jag väntar fortfarande på ett svar ang kalendern sin (shit vad busy vissa är).
Men jag äcklas över barnpassningen jag ordnade med så vi snabbt kunde mötas, prata och reda ut saker.  Jag var snäll, jag hyste inga agg, ifrågasatte brevet som han skämdes över då han kunnat strunta i att besvara "den" och lägga sig i något så himla fel.
Det var väldigt mycket prat om min skrift.  Dom ville inte bli bloggade om och jag gick med på att det inte behövdes nu, allt jag ville var att få saker förklarade och en möjlighet att skapa en plan för min son.

Som jag nämnt förut så kommer jag alltid stå upp för den jag är, försvara mig och mina barn.  Jag finner det orättvist att jag ska svartmålas här och där trots att jag ALLTID agerar osjälviskt och prioriterar mina barn först.
Jag tänker inte ta så mycket obefogad skit och lögner jämt jämt jämt.  När jag var villig att dra ett streck över allt, samarbeta och komma på en passande plan så ett barn skulle få en pappa.
Medan det försvann och det ENDA som sker är fortsatta lögner om mig, människor som lägger sig i.  Jag har rätt till mina känslor och det finns en gräns för hur mycket elakheter man får höra - särskilt när detta kunde ha skadat ett barn.  Jag är så in i helvete trött på att mina barn ska komma att drabbas och män kräver att jag ska tiga.

Aldrig i livet.  Det räcker nu.  Jag är inte personen folk målar upp mig till och innerst inne vet flera hur JAG satt mina personliga åsikter åt sidan för att placera sina barn först.  Sen att dom beter sig som dom gör, det får fasen stå för dom!
Jag kommer inte sluta skriva sanningen.  Jag finner det oerhört tröttsamt att behöva utstå skit, se barn behandlas illa och/eller orättvist.  Och det förväntas av mig att jag ska ta det och inte säga något.

Men jag har visat på alla punkter hur enkel och samarbetsvillig jag är.  Så det är dags att vända på de horribla ryktena om mig och inse att jag är den som ständigt letar sätt att lösa konflikter för allas bästa men istället bli så vidrigt baktalad om.  Återigen, jag har både självkänsla men viktigast: självrespekt!
I oerhört många situationer är jag helt oskyldig och tvärtemot vad som sägs men jag tar inte på mig offerkoftan.  Jag vill ha rättvisa, mina barns bästa och nu har jag bara fått nog igen.

Det räckte liksom med alla års kontroll, manipulationen till att hata min familj och förbjudas ha mina vänner.  Att destruktivt matas med hur svag jag var och orden som jag matades av dagligen tills jag själv trodde på dom.  Att leva bland konstant oro om "vem" av de personligheter skulle komma hem.  Tron om att jag inte dög, inte vara värd att leva, att vara bland någon så fysisk som skrämde livet ur mig och barnen, isoleringen, ALLT på dens villkor, förtrycket som gjorde mig extremt psykiskt sjuk.  Hoten som kom när jag bönade om att bli lämnad, kontrollen som fortsatte när jag väl lämnades och reste mig fort och offentligt visade min lycka med mitt nätverk, hela listan där uppe så skulle jag helt enkelt berätta massor av händelser utefter dessa "symtom".
Det räcker! Ingen man ska någonsin trycka ned mig på ett eller annat sätt igen.
Den som aldrig varit i min situation kan omöjligt förstå. Men det som måste klargöras är hur mycket JAG alltid offrar för att göra rätt, underlätta, skapa fred - men ändå anses jag som ett jäkla monster.  Varför? För att andra inte står för sina handlingar och jag har en röst som blir hörd, jag lägger fram fakta och realism när tiden går och det enda jag får utstå är skitsnack.  Jag är så trött på att beskydda dessa människor.  Som jag bara vill reda ut det osagda och gå vidare i livet på bästa sätt så barn slutar drabbas, så dom slutar komma i kläm så någon annan än jag själv kan tänka på deras bästa!

Om man hoppar tillbaka till hon som jag kallade "flickan" bor hemma hos sin mamma nu - som jag idag har ny men god kontakt med.  Som liksom jag bara genuint vill det bästa men som får utstå skit.
DOCK fick jag höra att den sk pappan och andra ifrågasatt vår vänskap och vilja att dra ett streck över det förflutna.  En underbar tjej som jag hade haft konflikter med under yngre år... som vi redde ut nyligen och genom den "processen" insåg vi båda att osämjan som varit var onödig.  Vi kan prata och relatera till saker.  Ingen av oss vill leva i skuggan av de misstag man begick som yngre.  Och dom som lägger sig i även här bör skämmas! Återigen utan att känna mig så dömdes jag och min nya vän var såklart irriterad över att somliga aldrig slutar älta.
Istället hade vi en jättemysig lunch i solen idag och i förtroende så kunde vi båda öppna upp oss om saker som få kan förstå, om man inte varit med om det själv.  Hon är en genuint godhjärtad tjej som jag både skrattade och grät med.  Äntligen kände jag mig förstådd.  Efter alla rykten som gått om mig och hur jag är ser hon förbi, hon ser den personen jag är på riktigt och inte den problemskaparen som den familjen målat upp mig till.
Om hon skulle vilja mig illa så känner hon till mycket som hon skulle kunna använda emot mig.  Personliga saker, privata saker, känslor och fakta men så känsligt.
Så trots att hon själv inte alls känner sig orolig över att jag skulle vilja henne illa på något sätt så blir jag ledsen för hennes skull att folk som inte har ett skvatt med OSS och vår vänskap att göra skickar onödiga meddelanden.  Till en människa som har det mycket som det är.
Att vi två har funnit varandra må sticka i andras ögon, dom som ljugit, gjort hemska saker mot mig och lagt sig i saker dom absolut inte har att göra med.  Jag kan förstå att folk får klumpar i magen över att jag besitter så mycket fakta MEN det är inget som är aktuellt.  Vi löste våra tidigare konflikter, insåg att vi kunde stötta varann och det enda jag personligen känner är att jag vill hjälpa henne på de sätt jag kan, vara en vän och någon hon kan vända sig till när hon behöver och jag blir lovad detsamma.  Hon har ringt, jag har kommit direkt, vi har skapat planer som idag och hade det bra ett tag och det enda jag känner är glädje över är att vi förstår varandra på ett plan som andra inte gör.
Jag känner ett stort förtroende för henne och det är ömsesidigt av det jag hört och de tragiska människorna som vill leva kvar i det förflutna, gör det. Men ingen har rätt att klandra någon av oss för att inse att alla historier har fler versioner, att det märks vem man kan lita på snabbt och dom som glädjs åt att en löst konflikt blev en vänskap är människor av värde.
Jag skiter fullständigt i vad folk säger, för innerst inne så vet de inblandade vad som hände FÖRR och det är skönt med en äkta person.  Skönt att höra att jag inte döms för de lögner som folk skapar.  Vi är vänner och det som angår oss stannar mellan oss.  Vi är varken ute efter att förstöra några relationer eller lägga oss i annat som jag vet t ex är bra i hennes liv - men människor som är hemska mot mig, biologiskt barn och barnbarn.  Jag har alltid vetat att dom varit en stor del av hennes liv och det gör inget. För vi talar om saker här och nu i VÅRA liv.  Så att folk vill förstöra det är patetiskt!
Och jag vill än en gång uppmana folk att vänta med att döma innan dom har fakta.  Nog om det.

Vi ser positivt på det och folk kan som vanligt försöka lägga sig i men det är bara tragiskt och elakt.  Alla gör sina egna val och vi gjorde våra.  Istället för att grubbla över jäkligt gammal skit så tar vi vara på det vi kan relatera till och hur vi kan stötta varann i situationer som FÅ förstår.  För mig är det positivt.  Att vara vuxen nog att just leva i nuet och se sidor av en människa där andra ljugit/ljuger om.  Ingen ska behöva bli ifrågasatt av någon som inte har med saken att göra.
Förlåt, men det känns som vissa har brist på liv - om dom (som inte ens följer mig på instagram) ser att vi ska ses och blir sura över att vi lyckats skapa något gott av något så onödigt.
Sluta stalka ett konto.  Sluta lägg er i.  Sluta skriv elakheter när ni inte har en aning om vad jag gjort för henne och hon mig och hur det kommer fortsätta då vår vänskap klickade på en gång.

Det jag vill komma fram till är att jag i så många olika situationer har fått ta skit.
Folk målar ihop falska scenarion där det ser ut som jag är den onda och det är lätt att det kan uppfattas så, därav min vädjan att ständigt försvara mig själv.  Jag klarar inte längre av att blunda för allt trampande på mig.  Jag har för mycket självrespekt.

Och det kan verka fel att jag står upp för den jag är, skriver om saker som jag kan bevisa.  Men vad ska jag göra om detta allvarliga skit sägs MEN ingen vågar ta det ansikte mot ansikte? 
Jag är jäkligt säker i mina egna skor och INGEN ska låta lögner passera när det är helt skruvat och så jäkla fel.  Jag har alltid varit ärlig om mitt liv (förutom när jag levde hjärntvättad och manipulerad) så varför skulle jag sluta nu?

Folk blandar in barn.  Barn hamnar i kläm och då jag lever för dom så kommer jag alltid försvara det vi har och dom vi är.

Folk vill skapa drama i onödan.  Sätta människor i fack och döma - ljuga och försöka skapa intriger.
Jag är så himla matt nu. Har aldrig bett om bråk, snarare tvärtom.  Jag skapar inte problem, jag vill lösa dom.

Och hörni fina läsare, gå inte och "attackera folk" nu bara, haha.  Tragiskt skämt.
Hur som helst så skulle jag aldrig skriva något jag inte kan stå för.  Jag säger min sanning, jag lättar mitt hjärta och som jag nämnt förut så tänker jag aldrig låta någon ta mina känslor ifrån mig igen. Jaf har rätt till dom.
Rätt som fel att skriva om det här, det kan massa tycka och tänka om.
Men gör det för er själva för detta är MIN plats.
Gillar du det inte? Stäng ned sidan.  Och tack till er andra som jämt visar ert stöd, att gilla, att peppa mig och göra mig starkare.  Att våga vara den jag är och alltid stå upp för mig själv nu.

Detta blev så långt och det är sent, jag korrekturläser senare så ursäkta stavfel etc tils dess. 💕
Sophie

Hej Denize, är det detta inlägg som du saknade imorse och sedan fick skriva om? Det dök upp på min Bloglovin' som att det publicerats för 7 dagar sedan. Tänkte bara uppmärksamma om det. Och om det är ett gammalt inlägg ber jag om ursäkt för förvirringen :)
Mvh Sophie

Svar: Tack för info ❤️
Denize

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress