(null)
(null)

På extremt kort tid, hann så himla mycket hända i mitt liv.  Oturen har förföljt mig sedan tonåren, men att det skulle sluta så illa som det började bli - hade jag inte kunnat föreställa mig i min vildaste fantasi. Någonsin.  Otur och motvind, ja, det har varit kämpigt och jag har misslyckats och fallit på så många sätt, precis som andra.

Men såsom livet plötsligt utspelade sig, i raketfart minst sagt, så har jag knappt hunnit med i svängarna.  Knappt ställt mig upp innan nästa knuff i backen.  Och om igen, eskalerat till en gräns jag aldrig trodde fanns.

Jag hade min födelsedagsresa, men det dröjde inte länge förrän den glädjen förvandlades till tårar, inte bara av mig men även oskyldiga barn.  Den friheten jag kände återgick till kontroll - precis som jag levt i en relation och lovat mig själv att aldrig försätta mig i igen.  Från att leva så blev det en fråga om överlevnad.

(null)

Så utan större val och snarare ett krav så bokades en resa, allt för min familjs bästa.
Jag var arg, besviken, ledsen och livrädd.  Fullkomligt skärrad. 
Som alla vet så tappade jag hoppet om Sveriges rättsystem för längesen.  Men någon dag ska Sverige vakna. 
Någon dag ska dom som begår brott mot människor, som förstör liv - inte komma undan istället för dom som frivilligt etc bär knark, fuskar med skatt/pengar, röker på en allmän plats och hysterin kring det (herregud säger jag bara, vart ligger fokuset?)
Är inte en människas liv och själ värd mer? Ska inte dom straffas, dom som är farliga för andra?
Dom som har mål att döda, misshandla, våldta, ALLT gällande en människas jäkla liv.  När ska det bli viktigare?

(null)

När flyget äntligen gick och jag kikade ut över en solnedgång och sådana där fluffiga moln så andades jag ut.
Människan som gjort detta, det hemska, oförlåtliga och läskigaste jag varit med om kan inte befinna sig i min närvaro.  Jag fruktar den dagen jag ska sätta mig som motpart och höra någon försvara dennes handlingar.  Jag kommer vilja skrika rakt ut.
Men nu, här och nu, så är detta min tid att andas.  Komma bort från eländet, den ilande och torterande smärtan inombords om vad som hänt och vara med människor som genuint bryr sig.
Det kommer komma en dag då allt kommer komma ut, jag tystas inte även om jag inte är redo nu.  Jag ska smälta allt, låta processen inombords ta sin tid och vara i landet där jag förvandlas som människa av någon anledning - och har möjligheten att må så bra som möjligt iaf.

Att skyddas var svårt att hantera, jag har människor som räknar med mig, men just nu vill jag bara säga att den som inte förstår det har mest troligt en insida jag aldrig förstått mig på.  Vad är viktigast, att tjäna en massa pengar eller att hålla sig själv och dom man BOKSTAVLIGEN lever för vid liv?
Givetvis är jag besviken, på mycket - på allt, att bli bortjagad är en tuff känsla att slå "måste åka nu, detta eller detta".... återigen så räknar folk med mig, jag är ensam i det jag gör, på väldigt många olika sätt och det är svårt att hålla reda på allt och alla, så jag får helt enkelt be om ursäkt till kunder och samarbetspartners tillsvidare här också och hoppas verkligen att ni har hjärta nog att förstå - såhär skulle det inte bli men återigen faller jag i ett hål där inget är min makt, mitt fel, mitt val.

Det som har hänt ska andra beskyllas för.  Jag kommer vänta med glädje på den dagen karma gör sitt.  
För det som skett nu, önskar jag ingen.  Ingen förutom de skyldiga till detta.  Jag vill att smärtan och rädslan som gått runt inom min familj ska göra likadant där.  Annars finns det INGEN som förtjänar att känna och uppleva det som hänt.

(null)

(null)

Men om vi hoppar några steg framåt i denna extemt snabba grej som heter livet, så kommer jag till resan.
Bland det värsta jag varit med om i resväg, och då har jag rest så många gånger så att jag inte ens kan räkna, både som yngre och vuxen.

Först och främst:
Cred till min son, min nioåriga son, som kämpade tappert emot dygnet som skulle ha varit några timmar.  Han hanterade situationer bättre än jag själv, han gnällde inte, hörde inte ett pip, han ville gärna hjälpa med packning och allt möjligt.  Han är helt enkelt fantastisk, killen i mitt liv! Trött efter denna historia? Jo.  Jag blir trött bara av att tänka tillbaka.  Här kommer det.

(null)


Vi kom inte på ett plan som skulle gå en viss tid, vi väntade, väntade, väntade, barnen skulle vila en kort stund (Elise från sängen till vagnen och på vägen och Elian en stund framme med sista tåget i anslutning till flygplatsen) och jag kände mest nerverna att jag måste ju bort NU när det inte blev av den tiden, tidigt på morgonen, typ natt - som jag stressat till.
Med en knapp treåring var det inte enkelt och jag förstår henne så väl.  Instängda med knapp sömn, ingen möjlighet att åka annanstans, en evig väntan, planering att bara låta oss byta till vilket jäkla flyg som helst så länge vi kom bort så fort som möjligt och flera resmål diskuterades, mat som inte hela tiden passade (och kostar mer än en storhandling om man ska bo på Arlanda något dygn... bara om någon råkar ut för det med barn någon dag, hoppas inte, men ändå), uttråkad deluxe, spring i benen, wi-fi som slutade fungera snabbt trots att det skulle funka 24 timmar (ja, jag vilseleder Elise med skärm ibland, sån är jag).
Gallskrik genom kön som man är tvungen att stå i om man har vagn, folk blänger och jag kan inte hjälpa att blänga tillbaka sorry, I’m not sorry! Hon är ett barn och jag gör absolut allt jag kan i det läget.
 Jag blev dyngsur av svett efter detta, bärandes på handbagage så jäkla osmidigt planerat såklart och hela tankeprocessen sen "mitt barns skrik slutar aldrig ila trots att jag pratar pedagogiskt och förklarade med en fejkad min och röst, när jag velat lägga mig och gråta x antal ggr de senaste sisådär 18 timmarna" när jag packade vagnen (som givetvis gått sönder på BÅDA bakdäcken lägligt nog), hörde bara kaos bredvid mig då, bad brorsan prata med Elise så jag kunde packa bajsvagnen - japp vi är på den nivån - det är en jäkla bajsvagn nu! 
Någon som har en icke-bajsvagn över? För hjul plus däck kostar lika mycket som en vagn ändå.

Huuuur som helst, fixade den processen med, gick igenom kontrollen svettig varpå HELT UNDERBARA människor såg hur jag mådde deep down - kanske inte så konstigt när en grå luvtröja är svart av svett och det rinner från hela huvudet och ett barn verkligen inte slutar skrika av något oavsett mutor och annat, dom hjälpte och peppade och lät oss ta en smidigare ingång istället för att dra våra kort själva  (annars är det alltid maktbegär och den typen sv attityd, vid sådana platser vad jag upplevt tyvärr), men en kom även från inpasseringen och pratade med mig  - medan de andra 3 anställda vid utgången pratade över huvudet på folk om någons oerhört vackra sminkning och "glow" utan att säga ett ord eller förklara för Elian som inte visste när han skulle gå igenom (som för den delen varit LIVRÄDD att de skulle ta hans Playstation från ryggan vilket jag förklarat bort 200 ggr minst haha), samtidigt som jag hade full rulle med allt som skulle upp på bandet innan jag och yrvädret skulle gå igenom, samlade sen ihop elektronik sen och sorterade och packade ned när vi var igenom och strax på g ut därifrån, så kom hon med mer pepp och för att tipsa om ställen att döda tid på (jag tackade och var så glad men ja, vi hade ju bott där ett tag så...).

(null)

(null)

Väl inne så tänkte jag stilla skriket som nog var hunger.  Elian köpte en pizza, bönan pannkaka och jag själv en halloumiburgare.  
Återigen maten kostar i princip mer än min matbudget för långtidsplanering och det börjar med att Elise fortsätter att vråla, jag svettas mer... levande droppande kran, det var jag det!
Elian försöker med - panik i blicken - bara hjälpa till, vi betalar med skrik i örat och personal som bara skriker och skojar med varandra - och går sedan mot borden.  Enstaka människor sitter utspridda på 8-manna bord och - återigen - blänger, folk tittar upp från datorer och skärmar utan varesig mat eller dryck och glor som om vi är dagens show.  Vilket vi visserligen var, men ändå.  

En väska går av på remmen så jag hukar mig och säger högt till Elian "ta det lediga bordet Du såg så kommer jag efter" och han skäms när han insåg att det inte var ledigt, det satt en människa vid det normalstora bordet med.  Jag sitter bara på huk och jaaaa då, Elise skriker fortfarande okontrollerat , till slut ställer sig en man upp, packar ned sin dator och ger oss sin plats.  Hallelujah... hade varit min första tanke om jag var ensam men ändå, jag tackade med allt jag hade, men så började Elise klaga på platsen "nej jag vill inte sitta här, jag gillar inte bordet, inte soffa, den är inte alls mysig, näääääj!" men efter ett par tuggor mat intas så ändras humöret tvärt:

(null)

många kramar "’mmm jag älskar dig, vilken mysig plats, jag gillar att sitta här", tur det - sen kom ruset, ni vet det där "måste-rasta-barn-NU-humöret... 

Både jag och Elian hade tagit en tugga var av maten under kanske tio minuter i det läget så det fick hänga med i trasiga förpackningar, återigen när jag går tillbaka för hjälp (utan barn) och de bara driver med varann, säkerligen skittrötta på gäster men ändå, "hello, jag är lite stressad, jag finns, packa gärna istället för att skratta om tidigare bravader".  Jag bitter? Nä då.  Bara trött och gråtfärdig och i krigarmode dom börjar ta slut.

Elise skulle prompt springa av sig - men vi skulle köpa tuggummi och halstabletter på fem minuter, och i en stillastående kö så ser jag att flyget boardas och kön minskar, vi kommer in näst sist - han som tar emot våra boardingkort säger till Elise "lova att hjälpa mamma nu okej?" samtidigt som han ser på oss och Elise tystnar och tittar (varade i 5 sekunder men tack Du snälla kille) - och vi ska sitta nästan längst bak så vi ska ned för alla dessa trappor (främre halvan går på som vanligt och bakre på detta sätt).., och ut och sen upp för trappor till flyget, jag höll i allt förbannat handbagage och Elise som hängde som en degklump och jag svor för mig själv samtidigt som vi sprang med min mamma i ena hörluren, haha, sen kom vi ÄNTLIGEN köpå ett plan som skulle åka, men var giivetvis försenat med - trots massa massa massaaaa timmar sent/senare.  Alldeles för sent men det bästa och snabbaste sättet till España.

(null)
Obs bilder ljuger.  Dessa är tagna med sekunders mellanrum, första uppladdad - andra i de riktiga humörsvängningarna med skratt och gråt som varvades sekund och minut för minut.  Återigen, inte ett dugg konstigt, men här bjuds det på ärlighet så alla kan skåda kaoset med.

Hela Arlanda hörde oss nog.  Lite här och lite där.  Och passagerare.  Säkert hatad för all framtid men så får det vara.  Jag kände rätt mycket ilska mot dom på flygplatsen med, vid service.  Aldrig förstått varför människor som inte kan bete sig humant jobbar med just människor.

Men ja ja, tillbaka till flyget igen.  Det började med att en dam satt på vår rad, sa det, hon tittade bort och vid det laget kände jag bara skiiiitsamma, raden bredvid var ledig och jag kämpar för att hålla kontroll på Elise som klättrar och samtidigt få undan väskor.  
Då kommer ett par i min ålder och säger samma, vi sitter på deras platser.  Jag hänvisar till damen på raden bredvid, som satt längst in och sträckt ut benen över alla säten som var våra.
Jag frågade om dom kunde byta bara, det var kaos liksom, kunde de inte bara ta samma platser fast på raden brevid - jag hade fullt upp - men nej hon skulle tydligen sitta ytterst och raden bakom var ledig så de upprepade att dom fick väl sitta där om ingen sa åt dom.  X antal gånger, trots min förklaring och vädjan att det kaaaanske vore lite enklare för dom att prata med henne eller hämta hjälp om det inte funkade osv.
Jaaa finns det 3-4 lediga rader längst bak och de ropat "boarding complete" för längesen så är det väl inte så mycket att snacka om.  Sitt och njut av min dotters ljuva stämma typ. (Skoja!).
Återigen bitter? Nähe då.  I mitt mode så kan jag vara trevlig men saklig.  Exakta platser är ju en sak om flyget är proppat, jag hade stört mig lite på damen som inte ens behagade att svara mig i typ två sekunder tills jag såg att det var ledigt bredvid och bakom, så jag struntade i henne och ville bara släppa ned väskor och barn och ÅKA.

Jag måste återigen tacka min faster som fanns där och lugnade mig med det mest oförglömliga stödet någonsin när jag var uppgiven tiiidigt på morgonen när flyget inte skulle bli av och jag var en känslomässig hög av kaos och katastrof. Rädd, panikslagen, sömnlös sedan en vecka eller så - har j inget direkt tidsperspektiv då allt flöt ihop under denna tiden.  Levde med uppsikt, inte gå själv, alltså bara NEJ NEJ NEJ, det är inget liv jag vill ha.
Men åter till samtalen - Elise sov då, Elian stirrade mest blankt framför sig, nyvaken efter ett par timmars vila på en bänk - då sofforna jag tänkt mig var fyllda och människor sov överallt: golv, på väskor, stänga restauranger, stenbänkar, vanliga, jo men överallt och jag hittade en ledig lucka där till min krigare, som däckade på två röda, lilla hjärtat.  Medan jag hade kämpat på med Elise mitt i natten.
Och sen så min mamma som fått ta del av detaljerna om livet nyligen.  Som mottog första samtalet när jag inte ens kunde prata där på Arlanda.  Alltid första samtalet oavsett vad.  Hon som hört om allt - Medan oturen förföljt mig och förstört.  Blivit nojig när jag missat samtal under de dagarna, då ringt och ringt trots att mitt liv är hektiskt i vanliga fall - men som mamma själv har jag förståelse ändå.  
Min pappa som varit orolig, inte sovit, bara väntat på säkra besked, bägge som uppenbarligen känt sig maktlösa.  Bägge som bara väntat på positiva ord om att allt är löst nu, jag är trygg, det är bra nu.

Vänner som jag - idag - inser vilka dom är och nu inte som nämnt tidigare utan på riktigt, som även dom satt på helspänn, hörde av sig konstant, oroliga, fanns där genom allt.  
Och jag nu bestämmer mig för att släppa taget om dom som jag inte kunnat, för att jag älskat så mycket men inte fått annat än skit, eller ignoransen, eller ja... listan är lång på vad som skett i retur, medan jag bara hoppats på bättre tider.  Och nu är det inte samma visa som förut, som jag jämt nämner att man märker vilka som finns.
År spelar ingen roll, hur nära man stått varandra och funnits i vått och torrt (förutom när jag förbjöds kontakt men detta var snabbt förlåtet efteråt och allt har varit som vanligt sen den perioden tog slut).
Jag är inte den som slutar bry mig, jag kan bli behandlad som luft men jag kan ändå inte slita tankarna från hur livet går, hur dom mår, uppenbarligen lever dom för sånt ser man ju på nätet - men att svara är svårt.  Även när jag kollat om jag gjort något, att jag mår hemskt då, att jag vill lösa vad det än är, då jag inte kommer på något alls själv och tro mig, jag är DUKTIG på beskylla mig själv och hitta fel i minsta lilla när jag ska spekulera.  Men det räcker.  Jag måste lära mig att säga nej till mig själv likaså till dom jag älskar men som inte respekterar mig.  Om jag lär mina barn "behandla andra som du själv vill bli behandlad" så vore det rätt bra att visa det själv också.
Jag har personligen hört av mig för att kolla läget x antal gånger medan JAG varit mitt uppe i den mest smärtande perioden i mitt liv, eller skärrande... jag vet inte ens hur jag ska förklara.  Det är så obeskrivligt sjukt det som hänt.  Jag KAN INTE komma på orden.  Och ändå skriver jag en jäkla bok till inlägg nu.

Det är hemskt, obegripligt och jag hoppas att Sveriges poliser kan stå för samma ord i en rättegång.  Jag har ju noll förtroende, snacka kan dom.  Men göra rätt? Nä, inte längre, inte i vårt land, jag blir mörkrädd över saker jag läser/hör om nuförtiden.  Ärenden och mål som går helt jäkla fel. Många håller med, systemet funkar inte, fel saker prioriteras, straffen är ett skämt och ja, äsch... jag kommer av mig och lämnar det till senare. 



(null)

Så ja, här sitter jag nu, ett dygn senare, mycket senare än planerat - ändringar med resan som jag sket fullständigt i, så länge vi kom iväg så fort som möjligt.  Väl framme däckade vi snabbt.  Idag är det tuffare, det är morgon men det rör sig i huvudet ändå förstås.  Det finns realism utanför den här bubblan, men försökt så hårt att låta saker vara över helgen.  Att bara hitta mitt lugn.  Jag kan.  Jag vet att jag kan.

(null)

Dagen var dock bra, återkopplat med vänner, barnen har haft det bra och det är ALLT som betyder något just nu.
Haft bra med kontakt med familjen och min faster så gott jag kan och ja, fokuserar på dom som faktiskt visar att dom finns.

Elise avslutade kvällen med att utförligt förklara hur glad hon var här, där alla är glada och snälla och studsade runt som ett levande lyckopiller.
Jag tror eller snarare vet att hon värmde många hjärtan.  Att se mamma såhär glad, fri, utan tyngden på axlarna - för jag vet att barn är kloka och känner av det - och även alla runt sig behövde hon.
Angående barn som känner av läget och är kloka så är Elise proffs.  Lill-gammal verbalt och talet är 100% klarspråk.
Den sanningen kommer en dag beskrivas i sin helhet.  Så hon kan göra som sina syskon kan i framtiden, gå tillbaks, se på bevis och veta vem som gjorde och sa vad.  Med saker jag sparat och dokumenterat.  Men det kommer sen.  Nu finns det ett liv att leva.

Jag må vara min egen person men att vara mamma kommer ju alltid först och att leva på deras glädje, barnens glädje, det kommer alltid övervinna allt.
Återigen så är det tre individer jag lever för, kan bli gråhårig av i förtid emellanåt - men som jag hämtar livskraft ifrån varje dag.  Som är mitt allt.

Jag behövde skriva av mig, men jag behöver även vila för det har det inte blivit mycket av sedan hemkomsten av sista resan.  Jag har ibland varit vaken dygn i streck, annars sovit en timme här och där.  Vilket det lär bli nu.  Men det spelar ingen roll, jag har en morgondag som kommer bli minnesrik trots allt annat, ett passnummer kommer inte kunna komma åt oss så länge vi är borta och det är befriande ändå.

Godmorgon/god natt!
Ville bara uppdatera och berätta i längre text om vad som pågår.  Jag kommer komma tillbaks snabbt, med uppdateringar.  Men ville sätta ett slags start här i alla fall.  Så alla är med om var vi är.

TACK för att just du läser här och visar ditt stöd.
Jag behöver nog mer av det än någonsin.  Ensam må vara stark, men man behöver inte det i alla situationer, det erkänner jag gärna.  Barnen är MITT ansvar men dom som väljer att ställa sig bakom mig, visa kärlek och omtanke - det värmer bara.
Varenda hjärta du klickar på, varenda rad just du orkar skriva kommer betyda massor nu.  För nu visar jag mig i ett sårbart och ärligt skick, precis som jag vill.
För jag önskar att jag vore en superhjälte - en sådan där perfekt mamma utan brister som man bläddrar förbi dagligen på insta.  Men jag är ingen sådan, jag är jag, ibland är livet upp och ned, ibland underbart och ibland en jäkla mardröm.  Oavsett vad så ska ingen luras.  Jag kommer alltid skriva från hjärtat och så öppet det går.  Den här bloggen ska vara ärlig när jag gör som jag gör och kollar i arkivet som jag brukar göra från år tillbaks ibland.

Nu blev detta så utdraget så jag orkar inte läsa igenom min text, ber om ursäkt för felstavat/svammel men låter det vara så för NU ska jag blunda.  En stund i alla fall.

❥❥❥❥

UPDATE: lagt till ofantligt mycket mer text i några timmar då det inte blev någon direkt sömn.  Så jag har skrivit och skrivit.  Och lagt till bilder och mer.

Nu vet ni lite.  På återseende kära ni.  Glöm inte hur mycket jag uppskattar varenda en av er som orkar sig genom mina rader. Som väntar på mer, som kommer tillbaks och givetvis nya.  Gilla gärna som sagt, lämna en rad om du hinner, jag bryr mig om mina trogna och vänliga läsare och försöker alltid svara eller kommunicera tillbaks.  I den mån jag hinner men jag värms av ALL feedback jag får.  Jag ser och läser allt.  Jämt.  Ni är bäst.