(null)
(null)

På extremt kort tid, hann så himla mycket hända i mitt liv.  Oturen har förföljt mig sedan tonåren, men att det skulle sluta så illa som det började bli - hade jag inte kunnat föreställa mig i min vildaste fantasi. Någonsin.  Otur och motvind, ja, det har varit kämpigt och jag har misslyckats och fallit på så många sätt, precis som andra.

Men såsom livet plötsligt utspelade sig, i raketfart minst sagt, så har jag knappt hunnit med i svängarna.  Knappt ställt mig upp innan nästa knuff i backen.  Och om igen, eskalerat till en gräns jag aldrig trodde fanns.

Jag hade min födelsedagsresa, men det dröjde inte länge förrän den glädjen förvandlades till tårar, inte bara av mig men även oskyldiga barn.  Den friheten jag kände återgick till kontroll - precis som jag levt i en relation och lovat mig själv att aldrig försätta mig i igen.  Från att leva så blev det en fråga om överlevnad.

(null)

Så utan större val och snarare ett krav så bokades en resa, allt för min familjs bästa.
Jag var arg, besviken, ledsen och livrädd.  Fullkomligt skärrad. 
Som alla vet så tappade jag hoppet om Sveriges rättsystem för längesen.  Men någon dag ska Sverige vakna. 
Någon dag ska dom som begår brott mot människor, som förstör liv - inte komma undan istället för dom som frivilligt etc bär knark, fuskar med skatt/pengar, röker på en allmän plats och hysterin kring det (herregud säger jag bara, vart ligger fokuset?)
Är inte en människas liv och själ värd mer? Ska inte dom straffas, dom som är farliga för andra?
Dom som har mål att döda, misshandla, våldta, ALLT gällande en människas jäkla liv.  När ska det bli viktigare?

(null)

När flyget äntligen gick och jag kikade ut över en solnedgång och sådana där fluffiga moln så andades jag ut.
Människan som gjort detta, det hemska, oförlåtliga och läskigaste jag varit med om kan inte befinna sig i min närvaro.  Jag fruktar den dagen jag ska sätta mig som motpart och höra någon försvara dennes handlingar.  Jag kommer vilja skrika rakt ut.
Men nu, här och nu, så är detta min tid att andas.  Komma bort från eländet, den ilande och torterande smärtan inombords om vad som hänt och vara med människor som genuint bryr sig.
Det kommer komma en dag då allt kommer komma ut, jag tystas inte även om jag inte är redo nu.  Jag ska smälta allt, låta processen inombords ta sin tid och vara i landet där jag förvandlas som människa av någon anledning - och har möjligheten att må så bra som möjligt iaf.

Att skyddas var svårt att hantera, jag har människor som räknar med mig, men just nu vill jag bara säga att den som inte förstår det har mest troligt en insida jag aldrig förstått mig på.  Vad är viktigast, att tjäna en massa pengar eller att hålla sig själv och dom man BOKSTAVLIGEN lever för vid liv?
Givetvis är jag besviken, på mycket - på allt, att bli bortjagad är en tuff känsla att slå "måste åka nu, detta eller detta".... återigen så räknar folk med mig, jag är ensam i det jag gör, på väldigt många olika sätt och det är svårt att hålla reda på allt och alla, så jag får helt enkelt be om ursäkt till kunder och samarbetspartners tillsvidare här också och hoppas verkligen att ni har hjärta nog att förstå - såhär skulle det inte bli men återigen faller jag i ett hål där inget är min makt, mitt fel, mitt val.

Det som har hänt ska andra beskyllas för.  Jag kommer vänta med glädje på den dagen karma gör sitt.  
För det som skett nu, önskar jag ingen.  Ingen förutom de skyldiga till detta.  Jag vill att smärtan och rädslan som gått runt inom min familj ska göra likadant där.  Annars finns det INGEN som förtjänar att känna och uppleva det som hänt.

(null)

(null)

Men om vi hoppar några steg framåt i denna extemt snabba grej som heter livet, så kommer jag till resan.
Bland det värsta jag varit med om i resväg, och då har jag rest så många gånger så att jag inte ens kan räkna, både som yngre och vuxen.

Först och främst:
Cred till min son, min nioåriga son, som kämpade tappert emot dygnet som skulle ha varit några timmar.  Han hanterade situationer bättre än jag själv, han gnällde inte, hörde inte ett pip, han ville gärna hjälpa med packning och allt möjligt.  Han är helt enkelt fantastisk, killen i mitt liv! Trött efter denna historia? Jo.  Jag blir trött bara av att tänka tillbaka.  Här kommer det.

(null)


Vi kom inte på ett plan som skulle gå en viss tid, vi väntade, väntade, väntade, barnen skulle vila en kort stund (Elise från sängen till vagnen och på vägen och Elian en stund framme med sista tåget i anslutning till flygplatsen) och jag kände mest nerverna att jag måste ju bort NU när det inte blev av den tiden, tidigt på morgonen, typ natt - som jag stressat till.
Med en knapp treåring var det inte enkelt och jag förstår henne så väl.  Instängda med knapp sömn, ingen möjlighet att åka annanstans, en evig väntan, planering att bara låta oss byta till vilket jäkla flyg som helst så länge vi kom bort så fort som möjligt och flera resmål diskuterades, mat som inte hela tiden passade (och kostar mer än en storhandling om man ska bo på Arlanda något dygn... bara om någon råkar ut för det med barn någon dag, hoppas inte, men ändå), uttråkad deluxe, spring i benen, wi-fi som slutade fungera snabbt trots att det skulle funka 24 timmar (ja, jag vilseleder Elise med skärm ibland, sån är jag).
Gallskrik genom kön som man är tvungen att stå i om man har vagn, folk blänger och jag kan inte hjälpa att blänga tillbaka sorry, I’m not sorry! Hon är ett barn och jag gör absolut allt jag kan i det läget.
 Jag blev dyngsur av svett efter detta, bärandes på handbagage så jäkla osmidigt planerat såklart och hela tankeprocessen sen "mitt barns skrik slutar aldrig ila trots att jag pratar pedagogiskt och förklarade med en fejkad min och röst, när jag velat lägga mig och gråta x antal ggr de senaste sisådär 18 timmarna" när jag packade vagnen (som givetvis gått sönder på BÅDA bakdäcken lägligt nog), hörde bara kaos bredvid mig då, bad brorsan prata med Elise så jag kunde packa bajsvagnen - japp vi är på den nivån - det är en jäkla bajsvagn nu! 
Någon som har en icke-bajsvagn över? För hjul plus däck kostar lika mycket som en vagn ändå.

Huuuur som helst, fixade den processen med, gick igenom kontrollen svettig varpå HELT UNDERBARA människor såg hur jag mådde deep down - kanske inte så konstigt när en grå luvtröja är svart av svett och det rinner från hela huvudet och ett barn verkligen inte slutar skrika av något oavsett mutor och annat, dom hjälpte och peppade och lät oss ta en smidigare ingång istället för att dra våra kort själva  (annars är det alltid maktbegär och den typen sv attityd, vid sådana platser vad jag upplevt tyvärr), men en kom även från inpasseringen och pratade med mig  - medan de andra 3 anställda vid utgången pratade över huvudet på folk om någons oerhört vackra sminkning och "glow" utan att säga ett ord eller förklara för Elian som inte visste när han skulle gå igenom (som för den delen varit LIVRÄDD att de skulle ta hans Playstation från ryggan vilket jag förklarat bort 200 ggr minst haha), samtidigt som jag hade full rulle med allt som skulle upp på bandet innan jag och yrvädret skulle gå igenom, samlade sen ihop elektronik sen och sorterade och packade ned när vi var igenom och strax på g ut därifrån, så kom hon med mer pepp och för att tipsa om ställen att döda tid på (jag tackade och var så glad men ja, vi hade ju bott där ett tag så...).

(null)

(null)

Väl inne så tänkte jag stilla skriket som nog var hunger.  Elian köpte en pizza, bönan pannkaka och jag själv en halloumiburgare.  
Återigen maten kostar i princip mer än min matbudget för långtidsplanering och det börjar med att Elise fortsätter att vråla, jag svettas mer... levande droppande kran, det var jag det!
Elian försöker med - panik i blicken - bara hjälpa till, vi betalar med skrik i örat och personal som bara skriker och skojar med varandra - och går sedan mot borden.  Enstaka människor sitter utspridda på 8-manna bord och - återigen - blänger, folk tittar upp från datorer och skärmar utan varesig mat eller dryck och glor som om vi är dagens show.  Vilket vi visserligen var, men ändå.  

En väska går av på remmen så jag hukar mig och säger högt till Elian "ta det lediga bordet Du såg så kommer jag efter" och han skäms när han insåg att det inte var ledigt, det satt en människa vid det normalstora bordet med.  Jag sitter bara på huk och jaaaa då, Elise skriker fortfarande okontrollerat , till slut ställer sig en man upp, packar ned sin dator och ger oss sin plats.  Hallelujah... hade varit min första tanke om jag var ensam men ändå, jag tackade med allt jag hade, men så började Elise klaga på platsen "nej jag vill inte sitta här, jag gillar inte bordet, inte soffa, den är inte alls mysig, näääääj!" men efter ett par tuggor mat intas så ändras humöret tvärt:

(null)

många kramar "’mmm jag älskar dig, vilken mysig plats, jag gillar att sitta här", tur det - sen kom ruset, ni vet det där "måste-rasta-barn-NU-humöret... 

Både jag och Elian hade tagit en tugga var av maten under kanske tio minuter i det läget så det fick hänga med i trasiga förpackningar, återigen när jag går tillbaka för hjälp (utan barn) och de bara driver med varann, säkerligen skittrötta på gäster men ändå, "hello, jag är lite stressad, jag finns, packa gärna istället för att skratta om tidigare bravader".  Jag bitter? Nä då.  Bara trött och gråtfärdig och i krigarmode dom börjar ta slut.

Elise skulle prompt springa av sig - men vi skulle köpa tuggummi och halstabletter på fem minuter, och i en stillastående kö så ser jag att flyget boardas och kön minskar, vi kommer in näst sist - han som tar emot våra boardingkort säger till Elise "lova att hjälpa mamma nu okej?" samtidigt som han ser på oss och Elise tystnar och tittar (varade i 5 sekunder men tack Du snälla kille) - och vi ska sitta nästan längst bak så vi ska ned för alla dessa trappor (främre halvan går på som vanligt och bakre på detta sätt).., och ut och sen upp för trappor till flyget, jag höll i allt förbannat handbagage och Elise som hängde som en degklump och jag svor för mig själv samtidigt som vi sprang med min mamma i ena hörluren, haha, sen kom vi ÄNTLIGEN köpå ett plan som skulle åka, men var giivetvis försenat med - trots massa massa massaaaa timmar sent/senare.  Alldeles för sent men det bästa och snabbaste sättet till España.

(null)
Obs bilder ljuger.  Dessa är tagna med sekunders mellanrum, första uppladdad - andra i de riktiga humörsvängningarna med skratt och gråt som varvades sekund och minut för minut.  Återigen, inte ett dugg konstigt, men här bjuds det på ärlighet så alla kan skåda kaoset med.

Hela Arlanda hörde oss nog.  Lite här och lite där.  Och passagerare.  Säkert hatad för all framtid men så får det vara.  Jag kände rätt mycket ilska mot dom på flygplatsen med, vid service.  Aldrig förstått varför människor som inte kan bete sig humant jobbar med just människor.

Men ja ja, tillbaka till flyget igen.  Det började med att en dam satt på vår rad, sa det, hon tittade bort och vid det laget kände jag bara skiiiitsamma, raden bredvid var ledig och jag kämpar för att hålla kontroll på Elise som klättrar och samtidigt få undan väskor.  
Då kommer ett par i min ålder och säger samma, vi sitter på deras platser.  Jag hänvisar till damen på raden bredvid, som satt längst in och sträckt ut benen över alla säten som var våra.
Jag frågade om dom kunde byta bara, det var kaos liksom, kunde de inte bara ta samma platser fast på raden brevid - jag hade fullt upp - men nej hon skulle tydligen sitta ytterst och raden bakom var ledig så de upprepade att dom fick väl sitta där om ingen sa åt dom.  X antal gånger, trots min förklaring och vädjan att det kaaaanske vore lite enklare för dom att prata med henne eller hämta hjälp om det inte funkade osv.
Jaaa finns det 3-4 lediga rader längst bak och de ropat "boarding complete" för längesen så är det väl inte så mycket att snacka om.  Sitt och njut av min dotters ljuva stämma typ. (Skoja!).
Återigen bitter? Nähe då.  I mitt mode så kan jag vara trevlig men saklig.  Exakta platser är ju en sak om flyget är proppat, jag hade stört mig lite på damen som inte ens behagade att svara mig i typ två sekunder tills jag såg att det var ledigt bredvid och bakom, så jag struntade i henne och ville bara släppa ned väskor och barn och ÅKA.

Jag måste återigen tacka min faster som fanns där och lugnade mig med det mest oförglömliga stödet någonsin när jag var uppgiven tiiidigt på morgonen när flyget inte skulle bli av och jag var en känslomässig hög av kaos och katastrof. Rädd, panikslagen, sömnlös sedan en vecka eller så - har j inget direkt tidsperspektiv då allt flöt ihop under denna tiden.  Levde med uppsikt, inte gå själv, alltså bara NEJ NEJ NEJ, det är inget liv jag vill ha.
Men åter till samtalen - Elise sov då, Elian stirrade mest blankt framför sig, nyvaken efter ett par timmars vila på en bänk - då sofforna jag tänkt mig var fyllda och människor sov överallt: golv, på väskor, stänga restauranger, stenbänkar, vanliga, jo men överallt och jag hittade en ledig lucka där till min krigare, som däckade på två röda, lilla hjärtat.  Medan jag hade kämpat på med Elise mitt i natten.
Och sen så min mamma som fått ta del av detaljerna om livet nyligen.  Som mottog första samtalet när jag inte ens kunde prata där på Arlanda.  Alltid första samtalet oavsett vad.  Hon som hört om allt - Medan oturen förföljt mig och förstört.  Blivit nojig när jag missat samtal under de dagarna, då ringt och ringt trots att mitt liv är hektiskt i vanliga fall - men som mamma själv har jag förståelse ändå.  
Min pappa som varit orolig, inte sovit, bara väntat på säkra besked, bägge som uppenbarligen känt sig maktlösa.  Bägge som bara väntat på positiva ord om att allt är löst nu, jag är trygg, det är bra nu.

Vänner som jag - idag - inser vilka dom är och nu inte som nämnt tidigare utan på riktigt, som även dom satt på helspänn, hörde av sig konstant, oroliga, fanns där genom allt.  
Och jag nu bestämmer mig för att släppa taget om dom som jag inte kunnat, för att jag älskat så mycket men inte fått annat än skit, eller ignoransen, eller ja... listan är lång på vad som skett i retur, medan jag bara hoppats på bättre tider.  Och nu är det inte samma visa som förut, som jag jämt nämner att man märker vilka som finns.
År spelar ingen roll, hur nära man stått varandra och funnits i vått och torrt (förutom när jag förbjöds kontakt men detta var snabbt förlåtet efteråt och allt har varit som vanligt sen den perioden tog slut).
Jag är inte den som slutar bry mig, jag kan bli behandlad som luft men jag kan ändå inte slita tankarna från hur livet går, hur dom mår, uppenbarligen lever dom för sånt ser man ju på nätet - men att svara är svårt.  Även när jag kollat om jag gjort något, att jag mår hemskt då, att jag vill lösa vad det än är, då jag inte kommer på något alls själv och tro mig, jag är DUKTIG på beskylla mig själv och hitta fel i minsta lilla när jag ska spekulera.  Men det räcker.  Jag måste lära mig att säga nej till mig själv likaså till dom jag älskar men som inte respekterar mig.  Om jag lär mina barn "behandla andra som du själv vill bli behandlad" så vore det rätt bra att visa det själv också.
Jag har personligen hört av mig för att kolla läget x antal gånger medan JAG varit mitt uppe i den mest smärtande perioden i mitt liv, eller skärrande... jag vet inte ens hur jag ska förklara.  Det är så obeskrivligt sjukt det som hänt.  Jag KAN INTE komma på orden.  Och ändå skriver jag en jäkla bok till inlägg nu.

Det är hemskt, obegripligt och jag hoppas att Sveriges poliser kan stå för samma ord i en rättegång.  Jag har ju noll förtroende, snacka kan dom.  Men göra rätt? Nä, inte längre, inte i vårt land, jag blir mörkrädd över saker jag läser/hör om nuförtiden.  Ärenden och mål som går helt jäkla fel. Många håller med, systemet funkar inte, fel saker prioriteras, straffen är ett skämt och ja, äsch... jag kommer av mig och lämnar det till senare. 



(null)

Så ja, här sitter jag nu, ett dygn senare, mycket senare än planerat - ändringar med resan som jag sket fullständigt i, så länge vi kom iväg så fort som möjligt.  Väl framme däckade vi snabbt.  Idag är det tuffare, det är morgon men det rör sig i huvudet ändå förstås.  Det finns realism utanför den här bubblan, men försökt så hårt att låta saker vara över helgen.  Att bara hitta mitt lugn.  Jag kan.  Jag vet att jag kan.

(null)

Dagen var dock bra, återkopplat med vänner, barnen har haft det bra och det är ALLT som betyder något just nu.
Haft bra med kontakt med familjen och min faster så gott jag kan och ja, fokuserar på dom som faktiskt visar att dom finns.

Elise avslutade kvällen med att utförligt förklara hur glad hon var här, där alla är glada och snälla och studsade runt som ett levande lyckopiller.
Jag tror eller snarare vet att hon värmde många hjärtan.  Att se mamma såhär glad, fri, utan tyngden på axlarna - för jag vet att barn är kloka och känner av det - och även alla runt sig behövde hon.
Angående barn som känner av läget och är kloka så är Elise proffs.  Lill-gammal verbalt och talet är 100% klarspråk.
Den sanningen kommer en dag beskrivas i sin helhet.  Så hon kan göra som sina syskon kan i framtiden, gå tillbaks, se på bevis och veta vem som gjorde och sa vad.  Med saker jag sparat och dokumenterat.  Men det kommer sen.  Nu finns det ett liv att leva.

Jag må vara min egen person men att vara mamma kommer ju alltid först och att leva på deras glädje, barnens glädje, det kommer alltid övervinna allt.
Återigen så är det tre individer jag lever för, kan bli gråhårig av i förtid emellanåt - men som jag hämtar livskraft ifrån varje dag.  Som är mitt allt.

Jag behövde skriva av mig, men jag behöver även vila för det har det inte blivit mycket av sedan hemkomsten av sista resan.  Jag har ibland varit vaken dygn i streck, annars sovit en timme här och där.  Vilket det lär bli nu.  Men det spelar ingen roll, jag har en morgondag som kommer bli minnesrik trots allt annat, ett passnummer kommer inte kunna komma åt oss så länge vi är borta och det är befriande ändå.

Godmorgon/god natt!
Ville bara uppdatera och berätta i längre text om vad som pågår.  Jag kommer komma tillbaks snabbt, med uppdateringar.  Men ville sätta ett slags start här i alla fall.  Så alla är med om var vi är.

TACK för att just du läser här och visar ditt stöd.
Jag behöver nog mer av det än någonsin.  Ensam må vara stark, men man behöver inte det i alla situationer, det erkänner jag gärna.  Barnen är MITT ansvar men dom som väljer att ställa sig bakom mig, visa kärlek och omtanke - det värmer bara.
Varenda hjärta du klickar på, varenda rad just du orkar skriva kommer betyda massor nu.  För nu visar jag mig i ett sårbart och ärligt skick, precis som jag vill.
För jag önskar att jag vore en superhjälte - en sådan där perfekt mamma utan brister som man bläddrar förbi dagligen på insta.  Men jag är ingen sådan, jag är jag, ibland är livet upp och ned, ibland underbart och ibland en jäkla mardröm.  Oavsett vad så ska ingen luras.  Jag kommer alltid skriva från hjärtat och så öppet det går.  Den här bloggen ska vara ärlig när jag gör som jag gör och kollar i arkivet som jag brukar göra från år tillbaks ibland.

Nu blev detta så utdraget så jag orkar inte läsa igenom min text, ber om ursäkt för felstavat/svammel men låter det vara så för NU ska jag blunda.  En stund i alla fall.

❥❥❥❥

UPDATE: lagt till ofantligt mycket mer text i några timmar då det inte blev någon direkt sömn.  Så jag har skrivit och skrivit.  Och lagt till bilder och mer.

Nu vet ni lite.  På återseende kära ni.  Glöm inte hur mycket jag uppskattar varenda en av er som orkar sig genom mina rader. Som väntar på mer, som kommer tillbaks och givetvis nya.  Gilla gärna som sagt, lämna en rad om du hinner, jag bryr mig om mina trogna och vänliga läsare och försöker alltid svara eller kommunicera tillbaks.  I den mån jag hinner men jag värms av ALL feedback jag får.  Jag ser och läser allt.  Jämt.  Ni är bäst.





L

Kan ju bara ana mellan raderna vad som pågår men jag lider så med er! Helt sjukt hur rättssystemet funkar. Det är tur dina barn har en mamma som gör ALLT för att dom ska må bra <3 Hoppas du får lite lugn och ro på resan nu och att det ordnar sig på nåt sätt när ni kommer hem.

Svar: Precis, jag skriver mest av mig då jag inte kan/vill/vågar skriva i klartext än. Men det har alltid varit befriande att bara skriva, oavsett om folk sitter och kliar sig i huvudet och undrar vad tusan jag menar. Men tack snälla för alla jättefina ord, det värmer verkligen att läsa trots att texten är en enda lång röra. Och man mår automatiskt bättre här även om det inte riktigt var planerat eller ett val så passande just nu, men barnen/vi som familj kommer alltid prioriteras först, särskilt under dessa omständigheter. Tack igen! Kram ❤️
denize.se

Sandra

Kramar till dig och dina fantastiska barn! Hoppas att ni snart får lugn och ro ❤️❤️

Svar: Tack snälla, det önskar vi mer än något annat! Kramar ❤️❤️
denize.se

Anonym

Ibland blir det så rörigt så man hänger inte riktigt med när du skriver så långt.

Svar: Jag vet, det är rörigt i mitt eget huvud och ibland hjälper det att skriva av sig. För min egen skull, för att inte lämna ut för mycket privata detaljer heller så förstår jag att det blir mycket text och svårt att hänga med. Uppskattar försöket iaf och någon dag kommer allt stå i klartext. Jag själv har ju inte hunnit acceptera eller smälta något än. Ville mest få fram att vi är utomlands, resan hit och minnen som man själv kommer kunna skratta åt om några år - innan det glöms bort.
denize.se

Tina

Stor kram 💖

Svar: ❤️❤️
denize.se

Anonym

Hej! Har följt dig länge, ja sen Emilia var liten och måste bara säga att jag är grymt imponerad över dig! Jag vet inte exakt vad du blivit utsatt för förutom de jag kunnat läsa mig till o förstå från ditt tidigare förhållande. Jag antar att det är han som plågar dig ännu men hur vet jag inte, jag hoppas dock att han får sitt straff och lämnar dig/er ifred! Du verkar vara en grym mamma som gör allt för att dina barn ska må bra och ha en trygg miljö, du är en kämpe! Jag hejjar på dig och att du får rättvisa snart! ❤

Svar: Hej! Åh blir alltid så glad när folk har hängt med så länge. Just nu är allt så rörigt och det handlar om så mycket - därav skriver jag inte i klartext och nämner inte namn. Men tack snälla, jag kan bara be om rättvisa gällande allt. Återigen tack, dina rader värmer massor ❤️
denize.se

Elina

Hej! Har följt dig sen Elian var liten och ni bodde i Spanien. Känns på något sjukt sätt som att man känner dig, fast du inte har någon aning om vem jag är och jag egentligen bara vet en liten bråkdel om vem du är. Oavsett så vill jag att du ska veta att jag står bakom dig. Jag förstår inte hur mycket hemskt en människa ska gå igenom, men är så imponerad av din styrka, din ärlighet och ditt driv. Snälla, säg till om du någonsin behöver hjälp. Med vad som helst. Jag är säker på att vi är många som gärna vill göra det vi kan för att hjälpa till! Ta hand om dig nu och hoppas att du snart får sova ikapp lite. ❤️❤️❤️

Svar: Så himla fin kommentar! Oerhört hoppfullt att människor har en sån omtanke om just - som du säger - någon man egentligen inte känner, även om man kan känna så när man läser och ser lite grann. Detta om något betydde himla mycket och tackar dig med hela mitt hjärta för så oerhört fina tankar ❤️❤️❤️
denize.se

Nathalie

Vill bara skicka en stor kram till dig och barnen ❤ vi har tidigare skrivit lite på dm, men måste ge dig en eloge för din styrka att kämpa! Du får ta så mycket och jag hoppas och önskar att du snart får rättvisa. Man ska aldrig behöva lämna sitt land pga någon. Läser mkt mellan raderna och jag förstår ❤

Svar: Tack fina du för din omtanke och din kommentar. Tyvärr krävs det att kvinnor och barn skyddas alldeles för ofta, men Du har helt rätt i att det inte BORDE vara så. Nu är detta min chans att andas, inte sitta på helspänn och bara försöka hämta kraft från det och dom runt mig. Dagar är bra men nätterna äter ju fortfarande upp mig inifrån, dock är ju mycket färskt så jag om någon vet att det tar ett tag att leva med och bearbeta. Kram ❤️❤️
denize.se

Anonym

Vet inte riktigt varför du flyr men det finns säkert en anledning till det. Vet inte om jag tror att det hjälper för hem måste ni komma ändå. Önskar verkligen att du/ ni kunde få mer hjälp och stöttning. Tycker så fruktansvärt synd om er. Både du och barnen far illa i allt detta. ❤️❤️❤️

Svar: Det är just pga råden och snarare order jag fick efter att ha talat i ren desperation med ofantligt många insatta. Det är snurrigt ändå och vore jag redo så hade jag givetvis skrivit rakt ut vad som hänt. Men detta var mer för att berätta och att det finns en väldigt stark anledning. Jag personligen förlorar mycket på det, men både mitt eget liv och de jag älskar mest är ovärderligt så detta är för återhämtning, trygghet, stöd och en möjlighet att stärka mig själv inför det som kommer vänta i Sverige. Vissa brott kan man inte ta lätt på, så mycket säger jag och det är allt mitt huvud hanterar just nu. Jag är oerhört trött på att barnens liv ska förstöras men även rädd för min egen del nu, som skrivet det är rörigt och blandat - men stöttning och råd har jag fått av kunniga som arbetar med detta och om jag inte gör vissa saker, så blir konsekvenserna stora för mig istället. Hur jag än tänker och formulerar mig så blir det rörigt, det ÄR så mycket. Nu ska jag bara finna emotionellt stöd och hjälp med praktiska ting, få mitt huvud att förstå att det är på riktigt och bli stark nog att rätta till fel och bemöta det senaste, och bara hoppas på att det brottet leder till ett straff - annars har jag tappat hoppet helt. Men tack iaf för din kommentar. Jag SKA tackla även detta tids nog också, sen kanske man får ett normalt liv. ❤️❤️
denize.se

Anonym

Har följt er sedan Elian var bebis. Kan bara säga att du är och har varit en inspiration. Du krigar och kämpar en alldeles för orättvis kamp (baserat på det du berättat tidigare och ”svamlar” om nu, för dina barn och dig själv. Vill väl egentligen bara säga att du är stark som få. Passa på att vila nu, du behöver det. ❤️❤️❤️❤️ Kram

Svar: Ja jag kan med 200% säga att kampen är jävligt orättvis och den ska ställas till rätta. Det hade redan varit gjort om jag orkade en sväng till i rätten förra året, men att se mina barn lida så länge, vara knäckt själv och bara få hem ett barn som hörde hemma där kändes tillräckligt DÅ. Men det är mycket som är fel, elakt mot barn och så ja... har jag denna nya grejen att ta itu med. Det når aldrig ett slut. Men jag ska ta vara på lugnet som jag aldrig fått känna i Sverige just nu, ta vara på emotionellt stöd, tänka på det professionella råden och så ska detta också bli något att lägga bakom sig. Tack för din tid och fina ord! Kram ❤️❤️❤️
denize.se

Anonym

Hej


Har hängt med sen Emilia var liten och du ör en sån kämpe, är tanken att ni ska flytta utomlands nu?

Svar: Hej! Som nämnt så blir jag alltid lika glad när folk följt mig/oss så länge. Nej då, ingen flytt. Jag har massor att få klart ”hemma” i Sverige så detta är mest en tid att låta somliga saker lugna sig, efter råd eller snarare order, hämta kraft och senare orka göra så rätt blir rätt, så barnen får sina oskyldiga liv oförstörda och jag själv ska orka bemöta någonting helt nytt och just det jag inte orkar skriva rakt ut om i dagsläget.
denize.se

Elin

Följt dig sen ni bodde i Spanien. Helt ofattbart vad ni än går igenom. Läser man mellan raderna så kan man ana sig till saker. Men hur som helst så vill jag bara skriva att du verkar vara så otroligt stark psykiskt och i slutändan hoppas jag liksom du att karma visar sig.
Hoppas att du får lite återhämtning nu. Ta hand om er. Stor kram ❤️

Svar: Ja jag ville undvika spekulationer även om jag kommer säga precis som det är gällande det alla ändå hajar och kan läsa mellan raderna om - det har jag redan stått för på insta t ex, man har fått nog och historien är inte kort, men så skedde detta nya och då har man lagt livet på hyllan helt enkelt. För just trygghet och återhämtning. Tack så jättemycket för dina rader. Man känner sig rätt leds på att vara stark hela tiden när det är det enda valet man haft - men nu är det skönt att tillåta sig att luta sig mot andra och ta emot den omtanken och stödet som folk såklart vill ge. Ibland behöver man ett ordentligt ”support system” och den tiden är helt klart kommen för att senare orka tackla allt. Och då hela vägen. Kramar ❤️
denize.se

Anonym

Hej.
Har följt dig sen 2011 när vi köpte hus i Torrevieja.
Vill bara ge er alla en stor kram och hoppas verkligen att ni får lugn och ro snart 💕

Svar: Hej! Vad kul att höra, mycket har hänt med torrevieja sedan jag flyttade tillbaka till Sverige (flyttade ju också till torre 2011) och det är kul att iaktta alla skillnader. Hoppas ni trivs! Och tack, det ber jag om hela tiden. Om inte för min skull, så iaf för barnen, dom har gått igenom tillräckligt nu. Tack för din kommentar! Kram 💕
denize.se

Susana

Har följt dig sen Emilia var liten. Har ”sommarstuga” på samma ställe i Spanien. Förstår inte riktigt vad som händer - men du verkar vara en toppenmamma! Det kommer att ordna sig! Styrkekramar! ❤️❤️❤️

Svar: Tack snälla, roligt med både hus i närheten och att du hängt med så länge! Nej som sagt så måste jag personligen smälta olika händelser innan jag vet hur jag ska formulera mig och vad som kommer hända. Men tack för dina värmande ord och återigen kul att du följt mig så länge. Kramar ❤️❤️
denize.se

Paulina

Styrkekramar ❤❤💜💜

Svar: ❤️❤️❤️ tack!
denize.se

C

Att vara stark är något fantastiskt, och i ditt fall precis just nu absolut livsnödvändigt. Samtidigt är det också viktigt att få känna sig skör och liten. Det finns ju en enorm kraft i att känna sig och att få höra att man är stark, bara vetskapen om att man är det är något som gör att man kan övertyga sig själv om att man kommer klara av morgondagen, som ger en lite jävlar anamma. Men jag hoppas också att du har möjligheten och framför allt tillåter dig själv att vara skör ibland. Att du vet att det är okej att gråta för sin egen skull, för att man ömmar för den lilla personen som finns inuti den starka <3

Är också en av dem som läst din blogg i så många år men som med några få undantag knappt lämnat någon kommentar. Men det senaste året har jag känt igen mig så väldigt mycket i din historia och verkligen försökt formulera mig på ett sätt och med de råd som jag önskar att någon hade gett mig när jag gick igenom en liknande situation (en situation som egentligen var helt olik din då jag exempelvis inte har barn, men som samtidigt är så vansinnigt lika när det kommer till typen av man). För jag vet hur det känns. Hur man är svag och stark på samma gång och då man vissa stunder känner sig sig som en sån himla power-woman bara för att man har överlevt så det känns som att man skulle kunna bestiga berg, gå ut på gatorna och demonstrera och vilja ändra hela världen, till att i nästa stund känna sig så himla, himla liten. Och hur det känns när man knappt vet hur man ska kunna berätta och förklara för sin omgivning vad man varit med om, både för att det finns en skam i det men också för att situationerna kan vara så absurda så det nästan låter löjligt till och med för en själv. Om det inte vore för att det faktiskt är sant.

Nu vill jag inte påstå att jag vet med någon säkerhet alls att det är just såhär som du känner, men det var så jag kände när jag var i min liknande situation. Och idag är jag lyckligare än jag någonsin varit. Lycklig på ett sätt som jag inte visste var möjligt. Så jag hoppas att det är någon form av tröst för dig, att man kan vara så långt ner på botten som man inte visste var möjligt, men att man sedan också kan ta sig så mycket högre än man kunnat föreställa sig.
Vi är så många som hejar på dig här! Fortsätt kämpa <3

Svar: Tack så himla mycket för att du delade med dig! Jag känner igen mig i saker du skriver. Känslan när man faktiskt röt ifrån, en gång när saker verkligen var och blev fel - och sa som allt var, att ilskan tog över rädslan och så känslan efteråt, efter att ha tassat runt på tå och tänkt igenom sina ord tusen ggr i vanliga fall för att inte reta upp eller få skit. Sen så är det väl skillnad när man delar ett barn och ska fortsätta ha med varandra att göra. Den där känslan av att vara så oerhört liten, som ingenting, gamla känslor kommer lätt tillbaka tillsammans med skammen - när man får upprepa att man inte gjorde något fel och fortsätta övertala sig det... och mer komplicerat blir det ju när det aldrig tar slut. Då man tvingas ha kontakt och jag kan samarbeta och göra allt rörande ett barn som nämns och sägs, medan den andra kan sitta och leka med mitt liv som sist, ljuga, förstöra och verkar njuta av det. Det bästa möjliga är att ha så lite kontakt möjligt och enbart prata om det man måste, men ibland krävs samarbete och man blir så frustrerad när JAG är den som gjort allt, erbjudit saker, allt för en annans bästa, kunnat vrida mig i alla lägen så länge det bara är bra men det man får tillbaks? Det var just det som exploderade till slut, jag fick kraft nog att sätta ned foten utan att tänka efter och var/är så jäkla förbannad över ALLT jag ställt upp på och gjort gällande sååå mycket, men tillbaka har jag bara fått sabotage och svårigheter, barn som tvingas må dåligt och få lediga tider förstörda pga ren egoism och själva relationen går ju inte ens att prata om, det är så långt. Hur som helst så har jag tänkt ”fyfan men nu kan det iaf inte bli värre än vad det är” men så blir det så ändå, en never ending story. Jag känner att den människan äntligen lämnade, han valde att gå, men fortfarande... efter ÅR så kan man inte få vara ifred, ha ett normalt liv med glada barn. Vill man inte gå vidare till någon annan så måste man ju ändå gå vidare - men att ständigt känna att livets mål är att göra mitt så surt som möjligt för min/våran del är oerhört tröttsamt. Jag försökte även få en kontaktperson via soc så vi skulle slippa se varandra, då jag aldrig kan få tillbaka MITT liv om han ständigt är kvar och river upp såren som läker. Men sjukt nog behöver HAN godkänna det i sådant fall. Och där försvann det hoppet med. Hur som helst så är det inte längesen jag vågade bli sådär förbannad som jag skrev om, det är skönt att veta att ilskan kan ta över allt tassande på tå av nervositet. Jag hatar konflikter men med en sådan person går det inte att diskutera ändå. Han saknar begrepp helt om känslor, verklighet, empati och glömmer saker han gjort/anser att det inte är fel. Så förut har man försökt förklara saker tusen ggr om, att det han gör drabbar dom som är oskyldiga mest, inte mig. Men inget går in, han kan älta en sak i många år och inte tänka på annat. Personligen känner jag hopplöshet. Jag ser absolut ingen utväg eller förbättring här. Jag bara längtar efter dagen han hittar något nytt att lägga sitt fokus på, då kan jag kanske få uppleva det där med att komma upp över ytan, eller åtminstone inte känna mig fast och maktlös.
Nu hade jag tänkt skriva så klart och tydligt som möjligt, utan att det blev rörigt angående detta med - men det gick sådär. Det är ju SÅ mycket men ja i alla fall, jag känner igen mig i det du skriver. Jag kan känna mig oerhört stolt över mig själv att jag överlevde vissa saker, klarade av dom som jag gjorde, sen kan man bli påmind om något eller få upp ett förträngt minne och känna sig så extremt liten, inget värd, beskylla mig själv för att jag ens lät det börja pågå till en början, att det var jag som gjorde mitt val i början, men samtidigt måste man intala sig ständigt att det inte var jag. Den falska fasaden och hur livet blev; var inte pga mig, jag kan inte räkna hur många gånger jag bönade om att bli lämnad, att han bara skulle dra så vi kunde må bra hemma, men utvägen fanns inte på länge och så kan jag ju känna så nu med. Ska jag stå ut med dessa blandade känslor tills ett barn blir mycket-
denize.se

Louize

Hittar inga ord just nu, men skickar styrka och Kramar till Dig och barnen! ❤️

Svar: Uppskattar ändå tiden du tog att skriva, tack snälla, kram ❤️❤️
denize.se

Linda

Vilken magisk himmel ifrån planet!

Moa

Fasen, som att ni inte gått igenom tillräckligt... Hoppas verkligen att karma slår tillbaka och ni kan leva som ni ska få göra <3 <3 <3 Kram <3

Svar: Min högsta dröm. Tack snälla ❤️❤️ kram
denize.se

Anonym

Att ha följt dig sedan Emilia och få se dig kämpa hela tiden. Du är amazing! Den bästa mamman till dina barn. Jag sänder dig massa Styrke kramar och hoppas du finner ro och återhämtning där ni är nu. Njut av tiden med barnen. Och kom tillbaka till Sverige lite starkare än vad du lämnade, så hoppas jag, verkligen! för er allas skull att du kämpat färdigt efter denna "grej". Önskar dig och barnen allt gott. ❤

Svar: Tack snälla du för jättefina ord ❤️❤️
denize.se

Sofie

Vilka underbart söta bilder på barnen :)

Josefine

Gud vad det ser härligt ut i spanien, älskar kvällshimlen när man är i luften så vackert.
En sak jag undrar men som du kanske redan skrivit om och det är vad du jobbar med. Tänker på att du kan vara borta så mycket. Men du kanske har turen och kan jobba mycket hemifrån?
Hoppas ni får en lugn och skön höst och att allt löser sig.
Hur jag än försöker förstå är det omöjligt att att fatta vad du skriver om hehehe... så osammanhängande och hoppar hit och dit. Men det är väl det som är meningen.
Kram

Klara

Åh... Så tungt. Du är stark!

E

Mina tankar går till er. Har följt dig er sen Emilia var liten. För visst har du bott i Sala trakten med? För många år sen? Detta är jag som bor i närheten där, om du nu minns haha troligen inte. Men iaf önskar er lycka till med allt nu och att de går er vägen. Ta hand om er! /E

Vivi

Hoppas verkligen att allt löser sig. Är inne och kollar här ibland för att se om du uppdaterat. Tänker på er och håller tummarna att det någon gång ska få bli lugnt runt er. Saknar dig på IG oxå men förstår att ditt fokus är på att få dig och barnen att ha en så bra vardag som är möjlig.

Anonym

Jag tror inte på rättsväsen längre...
Socialen ansåg att jag skulle skyddsplacerade med barnen på skyddat boende, mycket stor fara råde i hemmet. Rättsväsen ansåg att jag kidnappat barnen från honom. Alla misshandlar lyckades han får nerlagda trots erkännande! "Var inte meningen att träffa henne , jag skulle kasta saken bredvid henne", hon retade upp mig/provocerade mig, jag skulle slå bredvid henne etc jag öppnade hennes post för hon betalade inte räkningarna i tid (jag har aldrig haft en betalning anmärkning) etc etc till och med mordhoten kom han undan med eftersom han hotade med ett luftgevär och det är tydligen inte dödligt så därför skulle jag inte tagit det så allvarligt...

På skyddade boendet började man misstänka att barnen även blivit utsatta och yngsta dottern berättar saker som stärker misstankarna men hon kunde inte ge tillräckligt med detaljer om att han även slagit henne och sexuella övergrepp så de läggs ner.
När barnen börja träffa sin pappa igen kommer det fler saker som utslag i underlivet, värk och till slut blödning i underlivet och då gör jag det värsta brottet man kan begå som föräldrar mot sitt barn enligt socialen och rättvästet, jag tog henne till sjukhuset!?! Och de valde att undersöka henne men de hitta orsak och blödning (fick vänta 6h på akuten innan de tittade) men man valde på sjukhuset att ändå svabba henne. Sjukhuset gör en polisanmälan men polisen lägger ner och gör en orosanmälan på mig! Detta gör att jag riskera att inte få träffa mina barn trots att pappa misshandlat mig grovt framför barnen...detta har han erkänt även om han kom undan straff. Men detta faktum att misshandel framför barnen verka inte väga tungt alls men att jag sökt sjukvård väger väldigt negativt, hur jäkla sjukt är inte det. Sjukt samhälle.

Mitt ex kontroller mig, håller koll på mig när jag hämtar barnen på förskolan och lämnar, och jag har ändå skyddade personuppgifter som rätten fullständigt skiter i! Jag kan inte vara säker och min största rädsla är att bli en av statistiken, men jag kan inte välja bort barnen pga min rädsla men det borde inte vara ett väl. Det borde vara en rättighet att få känna sig säker.

Svar: Jag läste detta flera ggr om och blir spyfärdig. Man tappar hoppet helt, jag vet inte ens vad jag ska säga för jag vet att inget hjälper. Men jag känner med dig, så himla himla starkt gör jag det. Att det ens ska få gå till såhär i Sverige. Folk blir ständigt chockade och det mest typiska är ”om det hade varit för ca tio år sen...” eller ”där jag kommer ifrån så...” eller ”i det här landet så hade du fått rättvisa direkt” och då handlar det om RÄTTVISA också gällande allt man fått höra om andra. Tänker inte säga kämpa på eller fyfasen vad stark du är! För det vet du redan och har säkerligen fått höra det konstant. Vill bara ge dig en stor kram! Men tyvärr blir man mörkrädd. Är det såhär det ska få gå till i vårt land? Ska barnen växa upp laglöst i princip? Jag blir så arg, så jäkla ledsen och känner att maktlösheten är maximal. Det polisen istället lägger sina resurser på gör mig än mer irriterad. Och så ständiga rättsliga historier där barnen egentligen är dom som straffas i slutändan. Nej detta blev rörigt men jag är helt mållös. Återigen så skickar jag bara en stor kram till dig och dina barn... och håller tummarna för att Sverige VAKNAR snart så barn kan få växa upp i trygghet och den föräldern som begått brott faktiskt straffas och inte tvärtom.
denize.se

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress