(null)

Igår vaknade jag upp till ett starkt gult sken, klockan 7 och 34 grader bjöd morgontimmen på, medelhavet låg så stilla som jag knappt sett det förut.  Inte sedan vi bodde i samma stad och promenerade efter lämning varje morgon.  
Inte en människa i rörelse och det enda ljudet var från några fåglar som flög över hamnen.  Man ser inte havet lika bra på bild som irl.
Men jag ställde mig och stirrade.  Tänkte "sug åt dig detta nu, känn det harmoniska som strömmat genom din kropp av varenda vy, kom ihåg denna stunden när allt blir tufft igen".

För så gjorde jag förr. När jag valde lägenhet i september 2011, 12 våningar upp och en terass på över 50 kvm som gjorde mig såld.

(null)     
Gula skylten nästhögst upp, det blev mitt.

Från terroriserande smärtsamt och hemska månader i den tidigare graviditeten så fann jag mig själv på detta sätt.  Inte bara genom värme och hav - som annars läker små sår för stunderna - men att bara ställa mig vid räcket och reflektera, gå in i mig själv och sätta ihop pusselbitar i själen som behövdes.

(null) 

(null) 


"Jag är fri, det som en gång krossade mig, kan nu inte ens rubba mig."  Jag minns tankarna som flög igenom huvudet när jag började med denna procedur.  Jag kan fortfarande höra varenda sak som jag sa till mig själv.  För varenda dag byggdes en styrka upp inom mig.
Det fanns inget jag var bunden till.  Det var jag och mina barn.  Från en långsemester kom år, där jag blev ett helt nytt jag även om jag var stark jämfört med hur det varit senare i livet.  Det kan inte jämföras.

Men jag stod där igår som sagt. På en annan balkong.  Jag satte mig med den sista koppen kaffe för den resan och började känna hur det snurrade inombords.  Alla tankar.  Allt jag kämpat med i Sverige, allt som väntar, alla som aldrig kan förstå, dom som svikit när jag behövt dom som mest - och så tänkte man på de vänskaper och relationer som fanns precis där jag var.  Min familj som gjort allt - verkligen allt i sin makt så jag ska få vara jag.  Människor man pratat med i timmar. Dagar. Veckor... och skapat minnen för livet.  Det finns en, en speciell person, som verkligen krossade några murar som jag byggt upp sedan tidigare och jag är förvånad över det.  Någon som jag bara inte haft oerhört roligt med, varit ung och hämningslös i sinnet men även pratat med djupet på.  En balansgång som är helt perfekt.
Jag önskar att jag hade just den personen lika nära som där, för jag har aldrig mött någon med ett hjärta så varmt, en stor prioritering att se mig glad och verkligen göra allt för det.
Det låter lite.  Men jag vill och kommer inte skriva särskilt mycket om det.  Jag hade tappat hoppet helt, varit fruktansvärt besviken på mänskligheten, men jag har en känsla av att jag aldrig kommer träffa en liknande person med klockrena värderingar, som ser på livet ur mitt perspektiv, som orkar med min... inte så bästa sida... men tycker om den själv.
Tyvärr har jag haft otur i livet gällande mycket - men detta, det är precis som att jag tror på ödet, trots min ovilja att lita på någon, alltid har funderingar på baktankar - så kändes det bara.  Jag kände på något sjukt konstigt sätt att detta är en person som inte förtjänar mina envisa tankar om att varenda människa kommer utnyttja varenda sekund av en när DOM behöver för att sedan skita i mig när det gäller, eller svika mig, såra mina oerhört sköra känslor som är långt låååångt instängda där bak.  När det finns så mycket att relatera till på så många plan och en känsla av förståelse - när ingen någonsin gör det riktigt så fallerar dessa murar.  Det har aldrig hänt förr och kommer nog inte det.  Planer är redan skapta - jag tror helt enkelt att man möter människor av en anledning.  Alla som kommer in i ens liv har någon betydelse.  Gott som ont och det förstår man senare i efterhand.  Det finns vissa som jag inte kan sätta fingret på än men många andra.
Detta är en vän för livet och vi pratar än. Konstant och lovat att jag inte ska sluta (för sms är jag annars proffs på att svara på i huvudet).

Folk tycker att jag är knäpp med mitt snack om ödet.  Särskilt när jag verkar ha varit en seriemördare i mitt tidigare liv av otur.  Men jag tror ändå.  Hur illa man än kan bli behandlad så finns det en anledning och karma gör sitt jobb.

(null)

(null)

Jag vet inte var jag ska börja.  Att höra orden att jag är en helt annan människa, en helt annan tjej... dom stämde.  Folk kan ifrågasätta mina val bäst fasen dom vill men INGEN vet vad jag har gått igenom.
Inte bara det tragiska förra våren och innan det.  Det mardrömslika scenariot som jag aldrig... och då menar jag ALDRIG trodde skulle hända mig.
Men visst satt det spår.  Jag förändrades efter det. Jag försökte med PTSD-helvetet som är så olika från person till person, jag har kämpat för att komma tillbaka.
Lagt ned så mycket tid och energi på att vara den bästa mamman möjligt och bli kvitt det som uppenbarligen chockade hela min kropp, hela sinnet.

Att sedan även sitta och åka ständigt när jag insåg att jag behövde hjälp med mina ätstörningar och inte skulle klara det själv.  Dag efter dag, för att återigen komma tillbaka och bli bättre.  Det må låta som en droppe i havet men aldrig hade jag kunnat föreställa mig hur komplext det var.  Hur det ÄR! Att dagligen jobba med ett monster som vill in i ens huvud som jag inte tänker låta hända.  Att komma på rätt spår och acceptera sin kropp som är sund, samtidigt som mina tankar kan se annat, tänka annat, men inte låta det drabba de dyrbaraste omkring mig.  
Jag kan vilja gå tillbaka och se ut som huvudet helt plötsligt tyckte var bättre.  Inte skinn och ben och svält - det var av desperation och jag vet idag att jag duger.  Men jag kan även äcklas av mig själv och kriga emot mig själv.

(null)     


Att höra "ska mamma inte äta idag heller" är något som ekar i mitt huvud - och då var jag ändå en bra bit in på behandling men efter råd, åt jag när jag själv ville och kanske blev det senare.  Vilket såklart förklarades.  Men en sån liten grabb ska inte säga dom orden.
Jag har hatat mig själv - samtidigt som jag har kämpat arslet av mig.  Det är en utmattande process.

Att bearbeta kroniska sjukdomar är bland det jobbigaste.  Att veta att det inte kommer gå bort men så länge jag fortsätter med behandling så överlever jag.  (Nej inte samma sjukdom eller punkt som ovan) Jag kanske inte blir just jag, mig själv, den jag beundrar.  Men någon annan.
Fortfarande en mamma som prioriterar sina barn högst och mest.

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

Att vara mamma på heltid, att ha varit hemma med ett galet krävande och sjukt barn i princip hela vintern tills det började vända i vår.  Att hela tiden se till så dom har allt.  Mår bra.  Är trygga, får höga doser av kärlek varje dag, hjälper med tonårskriser (långa, ofta sent - men ALLTID kommer jag finnas) samtidigt som man har småbarn och så ett mellanbarn som har sina små "episoder" av not so enkelt om man säger så.
Jag måste finnas överallt, det är ett ansvar att sköta rubbet, ett ansvar som jag älskar intensivt. Tro inget annat.
Men den som inte blir trött av situationen? Den är väl en superhjälte helt enkelt.
Att inte ha avlastning som förr, att inte kunna be om en helg själv när som helst och hur som helst samtidigt som jag jobbat stenhårt på mig själv.
Att springa på sjukhus och apotek och mataffärer, torka spyor, kurera barn och vara sjuk själv.

(null)

Samtidigt som jag gör detta. Offrar allt jag har utan att blinka, vabbar ensam, drar ett lass ensam, löser saker ensam, tar tag i svåra situationer ensam, förväntar mig inget annat heller för det leder ofta till besvikelse - allt är bara... ensam ensam ensam och ja, det är så jag är van vid att ha det, det rullar på, så har jag hanterat det mesta av föräldraskapet sedan jag var 15.
Jag har varit den som aldrig förstått hur man kan leva utan sina barn, prioritera helt galet framför sina barn, lägga över ansvaret på en annan men hävda att man gör så mycket själv.  Det finns så mycket på denna punkten.
Nej jag är inte perfekt, men det finns en sak jag säger rakt ut att jag gör himla bra och det är att tänka på mina barns bästa.  
Att få beröm värmer ju såklart också, komiskt nog i mängder av anklagelse-specialisterna.  Men just gällande mina barn så vet jag bara.  Och så ska alla mammor (föräldrar känna) - att utan tvivel så är man den bästa till sina barn.  För utöver det hemska jag jämt (ska försöka) bli inmatad - så pågår ett generellt jäkla krig bland mammor om vem som gör rätt och fel, är bäst och sämst.  Sociala medier är väl vår huvudpunkt för det.

MEN hur som haver, samtidigt trycks det på ömma punkter.  Jag har blivit anklagad för det värsta av det värsta, anklagad för att förbjuda när jag varit den som drivit på, anklagad för att göra hemska saker år efter år när man en gång t ex begått  misstag - och då varit gravt deprimerad och inte känt att man haft en utväg, eller känt, inte FÅTT en utväg - men ändå fortsätter samma skitsnack.  Det är inget vanligt skitsnack - utan sådant som egentligen är grov ärekränkning.  Men vem tar brott på allvar? Ingen i detta landet i alla fall och då har jag tappat hakan av många fall på sistone.

Anklagad/dömd för så mycket fel från någon som hört en tredjedel av en viss historia och låtit knäppa rykten gå, samtidigt som oss inblandade är vänner (?).

Vissa saker är att strunta i, särskilt senaste meningen där, det handlar ju om att bara sköta sitt eget liv och låta andra sköta sitt.
För att summera; att leva under ständig anklagelse är även utmattande med.  När allt man gör är att försöka göra rätt, sitt allra bästa, ställa upp på vis - även på en som kastat sönder mitt liv, förstört barn på vägen men aldrig visat ånger - ändå fortsätter jag att vilja diskutera hur man kan göra saker bäst för den personen.
Jag må vara så snäll att jag är dum ibland men återigen, gäller det barnen så går dom först.
Men missförstå mig inte här, jag påstår mig inte vara bättre än någon annan.  Jag är extemt liten med att döma.  Jag vill bara framföra det oerhört tröttsamma i anklagelser/lögner.  Inget man tar med en nypa salt.  Alls.  Inget man glömmer för det ska bara fortsätta.  Man får ingen chans att bearbeta det för ständigt sker något nytt.

Så med det sagt, så vet jag att många hade blivit frustrerade av förfärliga anklagelser så himla länge.  Särskilt dom som vet vilka är riktigt ömma punkter, av anledning vad jag gått igenom i mitt liv.  Därför mår man tydligen bra i sig själv genom att medvetet göra någon annan illa.  Det är inget vad jag kallar förebild och jag hoppas att mina barn aldrig lär sig det och jag hade själv skämts om jag ens tänkte tanken.
Ärlig kan jag vara, absolut.  Men att hitta på saker om någon annan bara för att?  Stor skillnad.  Jag kan stå för mina fel i livet, som sagt jag har aldrig varit perfekt.  Men i det fallet borde andra stå för sina snedsteg med.  Dock är det oerhört långsökt.  Men nu kom jag av mig här.

Man kan sitta och undra vart fasen folk får sin livliga fantasi ifrån och trots att man vet själv, alla i närheten vet själva, alla inblandade vet definitivt och så sitter man på "bevis" till framtiden för att styrka vem som sa vad och vem som gjorde vad.

Detta är en bråkdel.

Så ja! Jag förtjänade min 30-års present. Jag säger det igen utan varken skuld eller skam.  Jag har festat och gått direkt till stranden, druckit öl och cava och haft det underbart.  Badat i ett hav som knappt svalkat, simmat långt för att dyka och känna kyla, varit bakis, levt livet MEN utan barn när det inte passat.  Jag har hängt med dom när jag gjort det, gått när jag känt för det - vilket var syftet.
Jag och storbarnen som - även dom - fått prata och komma över saker detta året, har skapat underbara minnen.  De har gjort sitt, blivit bortskämda av sin mormor och morfar och även morbror.
Men hängt med mig också.  Vi har skrattat, mått, tagit bilder i mängder.
Jag skulle varken ta tillbaka eller ångra NÅGOT.  Förutom kanske möjligheten att ha med bönan, men nästa gång!

(null)

(null)

(null)

Nej kanske är jag ingen "influencer for life" när jag skriver detta (tröjan var ett billigt och pinsamt skämt, så nej ingen irritation krävs där heller).  Men jag är ärlig och jag tänker inte vara annat.  Så BRA som jag mått varenda jäkla dag i två veckor var något JAG personligen behövde.
Andra hade kanske gjort annorlunda.  Andra hade kanske åkt en vecka helt utan barn (men jag ville ge mina tid med), vissa skulle inte åkt alls.  Men vi är olika.  Alla är vi olika och visst är det väl tur, det?

(null)

Hemresan kommer jag skriva om senare.  Det är ett typiskt "familjen kaos"-moment.  Jisses.  Long story!

MEN. Låt mig erkänna ytterligare en sak till sist!
Jag grät som ett barn.  På planet, på flygplatsen, hemma.  Jag var dränerad men kunde inte sova.
Jag kan önska jämt och ständigt att jag mår lika bra här som kidsen.  Ena blev överraskad av sin pojkvän väl framme på flygplatsen.  Andra försvann till sitt spelande med vänner i lurarna direkt.
Jag VANTRIVS - men stannar kvar här för dom.  Jag skulle kunna kräkas på hemmet och staden där enbart ondskefulla och tråkiga minnen förföljer mig. Men jag stannar, för återigen så prioriteras dom först.  Dom vill vara här, mår bra här och då finner jag glädjen i det så gott det går.

Resor kommer komma och gå.  Människorna kommer inte försvinna ur mitt liv, men det finns ingen plats som stärker mig som lilla paradiset i Spanien.
Nu har jag fått tid att reflektera, hur jag ska skapa mer tid åt mig, göra saker annorlunda.
Så smärtan jag känner inom mitt eget inre kommer läka.  Om ett år börjar största ungen gymnasiet och kanske är det vår chans (ehm min) ur denna håla.  Hon ska ändå inte gå här.
Elian har inga större problem och Elise är tillräckligt liten för att anpassa sig (om jag flyttade utomlands så anpassar de sig uppenbarligen snabbt och en tågresa bort är inte riktigt samma sak - men jag vet föräldrar som förskräcks av att flytta barn från en kommun till en annan.  Återigen vi är olika och det är absolut inget fel på mina barn, tvärtom).

Så nu har jag fått skriva av mig det mest personliga på länge, även blandat med privat, för att jag inte skäms.  Inte ett dugg.  Jag har haft extrem motvind i perioder, gått igenom så mycket på så kort tid, så att man varje gång tänker "nu kan det bara bli bättre".
Livet ger oss alla olika bergochdalbanor.  Så länge jag får höra att mina barn älskar mig varje dag, så länge dom kommer se tillbaka på ALLT jag gjort och känna tacksamhet, så länge dom kommer förstå att jag inte kunde göra allt men ändå krigade för det, att dom både får se och förstå när alla blir äldre, så är jag nöjd.  Idag finns en person - min förstfödda - som sett, som vet, som är tacksam.  Och så ska alla barn känna.  Visst känner man tacksamheten och kärleken nu med, men en dag kommer frågor börja komma.

Men jag ska fasen inte glömma bort mig själv för det.  Inte igen.  Det gör ingen nytta alls.  Bakom denna mamman finns en person som vill leva, inte överleva dagen.  Det ska ske, möjligheter finns ibland och jag ska ta dom.
Jag ska inte hitta ursäkter, isolera mig och tänka att jag är bäst när jag är en meter bort.  Vilsen kan man bli när som helst i livet, men det är ens egna ansvar att hitta sig själv.  Nu gör jag det.

Sophie

Klart att du måste trivas också! Men varför ska inte Emilia gå gymnaiset i Nynäshamn? Bara nyfiken.

Svar: Fler alternativ som passar henne 💖
denize.se

Anonym

Hej! Det här kommer ju låta creepy men fet känns verkligen som att vi skulle kunna vara kompisar! Har läst din blogg länge (minns att jag fick en väldigt elak kommentar av ditt ex när jag en gång skrev en kommentar på din blogg o blev lite chockad). Du är en förebild för mig i mitt föräldraskap. Jag älskar också Spanien o har bott i Fuengirola (fast före barn). Nu bor jag i en liten håla som jag vantrivs i, vill egentligen hem till Sthlm men dels är det för dyrt dels finns det barn inblandade. O angående det där med lögner, det tar så sjukt mkt energi tycker jag. Att alla hela tiden vet allt, fast ingen orkar höra ens sida tar energi. Nu har vi gett upp att försöka förklara oss men det tråkiga är att vi då blir straffade för saker som en annan person gör.... stor kram!

Svar: Hej! Inte alls creepy, läser man om någon länge så kan man självklart känna att man nästan känner personen. Vill tacka dig för så fina rader ❤️ Fick du en elak kommentar av mitt ex? Vad märkligt, han som
”inte läst eller läser blogg” där ser man. Hoppas du inte behövde ta emot något alldeles för illa. Fy känslan att vantrivas är för jäklig. Får jag fråga var du bor om du också längtar hem till Sthlm? Nu blir kommentaren helknäpp för att man inte kan göra nya stycken eller dela upp något men ja, skönt med någon som förstår! Att hela tiden veta och när man slutar försvara sig så blir man såklart straffad. Det är en ond cirkel hur man än gör. Hoppas att det du får leva med går över och inte påverkar dig snart, vet ju inte vad det gäller, så hoppas att det ”bara” är lögner som blandas med skitsnack och sedan rinner ut i sanden när personen ledsnar. Själv är det något som kommer pågå föralltid. Det har jag fått klart för mig men den dagen rätt person/personer behöver bevis så har jag det jag behöver och det må kännas långt dit när anklagelserna är så himla grova/allvarliga men det viktigaste är ju att vi vet sanningen och resten får man tyvärr ”leva med”. Nu blev detta superrörigt och illa uppbyggt men hoppas du hänger med. Du vet att du alltid kan maila om du funderar på något eller vill ha råd på något vis! Försöker finnas för alla läsare som mailar! Tack igen för dina rader iaf, kram kram kram!
denize.se

Helena

Man har sett lyckan du känt i Spanien genom dina bilder och texter på insta.
Du verkar vara en så härlig tjej som förtjänar det bästa! Önskar du kunde känna samma lycka hemma i Sverige!
Kram ❤

Svar: Blir så glad när sådant syns i bildform! Tack snälla för dina underbara ord ❤️ kram!
denize.se

Anonym

Hej igen! 😊 Jag skriver ett DM till dig som svar istället! Kram

Sanne

Hej,
Jag har inte följt dig så länge, men gud vad stark du är!

Svar: Tack snälla ❤️
denize.se

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress