(null)

(null)

Vill snabbt slänga in dessa bilder.  Ett energiknippe, mammas lyckopiller, familjens spexare och glädjespridare.

Har inte helt kunnat greppa det som hände.  Men Elise är idag frisk.  Allt är som vanligt.  För min hjärna är det svårt att koppla att jag trodde att hon skulle försvinna från mitt liv förra veckan.  Och nu är allt som vanligt.
Det är mycket som är känsligt.
Influensatider.  Familjen knockades.  Elian är väl den som är sjukast nu och efter det har det varit jag.

Året som skulle börja så bra, började såhär.  Det var inte min tanke.  Jag var jäkligt optimistisk och positiv men så har brutala smällar träffat oss.
Jag inser att det är en del av livet.  Inte det som hände Elise, det är inget som ska hända.  Men resten.  Att gå vidare, att ta hand om resten, att själv ta hand om mig och gå på sjukgymnastik och få akupunktur.
Att sedan försöka sätta mig med jobb men inser att det inte går.  Bokens bokstäver flöt samman och bytte jag till bilder så såg jag suddigt.
Så många dygn av fel sömn.  Av ingen sömn.  Av mardrömmar. Av panik.
Mitt allra viktigaste mål är att lyssna på kroppen i år, lyssna på mig.  Så när det inte går, då går det inte.  Man har hostat i flera nätter, tagit hand om en grabb med hög feber - och så vet man samtidigt att den höga febern går på skola plus körtelfeber.  Andra barn med annat, ett hem, sysslorna som alltid hör till.  Jobba får jag göra när jag är 100 och som tur är så går det.  En förkylning vore en sak.... men min kropp och hjärna greppar tag om och går vidare från hundra saker.

Februari är här, närmare kallat vabruari.  Jag har helt ställt in mig på VAB.  Jag kan försöka så gott det går att jobba men kroppen är mör.  Den har inte mått bra och jag måste ge mig själv tid att kurera precis som barnen.

Är just nu besviken på att den positiva pepp jag höll hårt i blev till en spiral av sjukdomar, trauma, sjukhus- och läkarbesök och timmar av sömn som ska tas igen som inte räcker.
Men sätter upp ett nytt delmål, en ny milstolpe.  Lagom till byte av förskola så SKA allt gå framåt.  Då är våren äntligen på ingång och jag kan bara hoppas att hela familjen är så pigga och glada så ofta som möjligt, som Elise på bilderna där uppe.

Idag blev det kalabalik i rutinerna.  Förskolan la henne för att vila en stund innan jag skulle hämta.  Det resulterade i att hon somnade långt efter 22.  När hon brukar vara i säng kl 19-20.

Ett kök står ostädat, kassar med ren tvätt står orörda efter eftermiddagens tvätt.  Jag orkar inte bry mig, det är för sent.
Jag ska dricka upp mitt te, hoppas på att man kan vara kry i morgon och försöka sova ordentligt.

Ett inlägg med svammel.
Med vardagens realism.  Om hur det kan vara i en barnfamilj där tre kräver olika och man önskar att man hade fler armar eller kunde klona sig.
Leksaker ligger ostädade.  Även fast jag är principfast med att det SKA vara rent när jag gör kväll och kopplar av.
Småbarnslivet är oförutsägbart.  Familjelivet är oförutsägbart.  Jag tror att många kan relatera och därför hoppar jag över någon slags försköning av det hela just nu.

Jag hämtar kraft från min böna, som kan ta all min energi men även ge.  Tacksamheten att hon är här hos mig idag.  Att allt gick som det gick.  Hon lever, är frisk, trygg och lycklig.
Vad gör då ett ostädat hem en kväll?
Inget.

God natt på er! Tack för att ni kikar in här som vanligt.
Tack för att ni inte glömmer hjärtat, även om mina rader kan bestå av... ja, mest ingenting.  Just nu iaf.
Glöm inte bort: ta INGET för givet.  Livet är för kort.
Moa

Nystartspeppen för en småbarnsförälder kan nog mycket väl sjunka lite när året ofta börjar med två månader av frekvent VAB, inget konstigt alls... Hoppas i alla fall det kommer gå åt rätt håll nu och att Elise astma blir kontrollerbar <3

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress