(null)

En av många kollage som skapats under en drömmig period på käraste instagram.
Skål för sista bilden för nu går bönans helvete spikrakt åt rätt håll.  

I helgen fick vi ääääntligen prata med en vettig läkare som tog både mig och Elise på allvar.  Att det ska vara så? Att man ska känna lycka av att träffa en bra läkare efter flera horribla fall innan? Att man ska jubla för att en läkare vill hjälpa ett lidande barn.  Att man ska få svar istället för frågor och mer saker att spekulera kring efter ett läkarbesök.  Det ska väl vara givet? Man går till en läkare för att få svar - inte tvärtom.
Jag har noll respekt för svenska sjukvården, inte den vi tilldelas i alla fall tyvärr.  Det brukar vara att jag är mer påläst och kan berätta saker för läkaren när det ska vara tvärtom.  Jag ska inte behöva forska i dygn och få fram svar på saker en läkare sa som var helt fel.  Jag ska inte på egenhand inse att en läkare skrivit ut fel mediciner eller doseringar.
Nu är det tur att jag gör så.  Att jag är så pass engagerad i Elise sjukvård då det sker så ofta, att jag känner att jag behöver all info möjligt och samlar på mig det och suger åt mig allt som en svamp.

Men frågan återstår vad hon har.  Vad det är för prickar som nu bleknar och försvinner en efter en.
Ingen vet.  Virusprickar var ju diagnosen men det ska inte klia och Elise har torterats av klåda, det har varit rent helvetiska dygn återigen.  Men senaste svaret var helt enkelt att det enda tänkbara är att hon är ett unikt fall.  Hennes virusprickar kliade.  Sådana utslag kan komma både innan, pågående eller efter sjukdom och nu är Elise frisk.  Hon har inga besvär med andningen, astman är alltså under kontroll, ingen hosta, ingen feber, ingen... ingenting.  Bara prickar - som förstörde dygn av hennes liv.
Men nu går det som sagt åt rätt håll, hon lider inte mer, hon sover och äter och är sitt spralliga jag.
Jag har känt mig osäker på förskola då ingen säger med säkerhet vad hon har.  Men sist så var det ingen vidare lång diskussion... så länge hennes allmäntillstånd var som vanligt så skulle hon kunna återgå.  Jag har velat och analyserat och inte riktigt vågat då - återigen - ingen kunde med säkerhet säga vad hon drabbats av.  Det bör inte smitta.  Men jag har stor respekt för mina medmänniskor och skulle få extremt dåligt samvete om det visade sig vara något som smittade ändå.
Men nu har en vecka gått.  Ingen är smittad av något här hemma eller dom som vi träffar, yrvädret klättrar på väggarna och jag får helt enkelt lita på läkaren nu och låta henne leka av sig på förskolan OM hon sover lika bra inatt och äter frukost och allt är som vanligt i morgon igen.  Förhoppningsvis har fler prickar försvunnit över natten också.  Dom exploderade ju på hennes ömtåliga hud fort men har inte lika bråttom att försvinna.
Ja ja man tar en timme i taget, tar natten som den kommer och går på magkänslan i morgon eller dagen därpå så hon får återgå till en vardag som ska vara helt okej.

Jag vet att jag är en av få föräldrar på förskolan som faktiskt respekterar smittor.  Jag har haft möte med chefen som berättat om problematiken att få förstår språket och därmed reglerna kring sjukdom.  Men att dom får reda på saker från barn eller syskon själva, om att dom spytt samma natt, att 48-timmars regeln är helt förbisedd och många lämnar febriga och riktigt tagna barn.
Men värst var nog en morgon då jag skulle lämna och en superduper underbar person - och mannen till ägaren av förskolan - stod i ren panik i korridoren med en skrikande ettåring (ish).  Han förklarade att det var dag ett av inskolning, föräldrarna pratade inte svenska och hade plötsligt lämnat förskolan.
Jag stod som ett frågetecken och undrade hur man kunde göra så och tänkte tillbaka på de inskolningar jag haft i mitt liv - hur hönsig och nojig man är när tid har gått och det är dags att försvinna en stund.

En annan morgon var vi en hel klump med föräldrar som kom in samtidigt för att lämna våra barn och förskolläraren står i dörren och skriker att "bara så ni vet så går det magsjuka från höger till vänster, bland barnen och personalen här" samtidigt som hon viftade mot pedagogerna.
Jag stod länge och funderade och Elise var ju redan på väg in, exalterad som alltid, att få hälsa på sina vänner.  Jag fick en puss och kram, gick iväg och funderade och hoppades på att hon inte menade att personalen som var där, på plats, hade magsjuka.  För 48-timmars regeln ska ju gälla dom med.  Jag måste ha missuppfattat det och kroppsspråket lär ha gjort oss förvirrade bara.
Men lappen om magsjuka hänger ständigt på dörren.  Nu har det gått en vecka och jag hoppas att den är nedtagen efter måååånga veckor, när vi väl kommer tillbaka.

(null)

(null)

Ja, vad ska man göra.  Det är vabruari och de flesta jag känner till är eller har varit sjuka på löpande band.  Bara det att deras vanliga förkylningar är just det, för Elise blir det tuffare.
Men jag håller henne alltid hemma lite längre än nödvändigt för att känna att det känns bra inom mig själv.  Trots att flera av mina jobb blir lidande och min huvudsyssla är vab.  Barnen är ändå alltid viktigast och trots att jag känner press själv så får människor förstå att jag arbetar ensam inom mycket och är ensam med barn på heltid.  Jag kan inte göra annat än att hinna med det jag kan och vara ärlig.

Jag har en stor längtan efter våren nu.  Den gjorde sig nästan påmind i helgen och veckorna tickar ju på och snart är februari över och då knackar våren på.  Det är inte långt kvar.
Inte så lång tid tills alla nakna träd får grönska, att det börjar blomma och marken är bar och städas och årets första värmande strålar träffar våra D-vitamin önskande kroppar.
Snart är det sportlov och det kommer bestå av lugn, en resa, Gotland och en minimal semester i slutet för mamman.  Egentid med mitt största stöd året som varit.  Som vi har längtat och längtar!

(null)

Här är en bild från förr och tillhörande text har ni nog läst på instagram.  Jag var glad den dagen, kände inre lycka och minns det som igår.  Det var även dagen en relation tog slut, orden fick jag höra på kvällen och det var kvällen jag blev ensamstående med tre, en kväll då vi var tre individer hos mig på kvällen.  Förvirrade alla tre.  Elise sov i sin säng.  Så fyra var vi totalt under mitt tak.  Jag och mina barn.
Det var ju inte så mitt liv skulle bli.  Jag hade ju en familj, den där kärnfamiljen, men ingen mådde bra och jag blev fri.  Infekterade tider, turbulens, hemska tider därefter när jag förvirrat krossades då jag hade visat min lycka offentligt.  Mig och mitt nätverk som återkopplades, barnen fick sin mamma tillbaka, allt skulle ju lösa sig.  Jag mådde äntligen bra efter en lång period av psykisk ohälsa.  Men det var som att komma upp över ytan och få luft.  Allt skulle äntligen bli som önskat.  Vilket tog längre och onödig tid och året knäckte små barns hjärtan.
Men nog om det.  Allt det är passé.

Jag hoppas att andra vill lägga sina vuxna konflikter åt sidan om dom inte vill lösas så att man kan tänka på barns bästa i alla fall.  Jag hoppas att stolthet och en envishet om att ha rätt när allt var fel - inte sätter stopp för sådant som idag skulle kunna vara bra. 
Det är så märkligt för mig hur livet var då, med det engagemang av andra som fanns, som man litade på och var tacksam över.  Att det är helt försvunnet idag.  Min långsiktiga dröm är i alla fall att det ska bli bättre, det ska absolut inte behöva vara såhär och även om jag inte kan tvinga någon till något så har jag meddelat att jag inte vill ta något ifrån mitt barn, människor som jag vet är viktiga för henne.
Jag hoppas det kommer en dag då kontakt kan finnas om henne, att när allt kaos - som nu, eller framför allt som för 2-3 veckor sedan när jag såg henne försvinna och jag räddade henne - så vore det såklart bra om känslor och intresse visades.  Då jag på något sätt vet att dom finns.  Man kan inte gå från involverad i så mycket till att strunta i allt.

Jag anses ofta vara den stora boven, vilket jag lever med men vet att det inte stämmer.  För utomstående förstår jag dock att det kan verka så, men jag har bara haft otur.  Givetvis är jag inte perfekt men det finns långa historier bakom mycket.
Då jag trots all ful behandling som var orättvis ändå bad om ursäkt för mina osnygga felsteg.  Ord som sades i stundens hetta.  Inget jag skulle säga i vanliga fall och därmed förklarade mig och gav mina ursäkter och bad om förlåtelse.

Jag vill bara det bästa för mina barn.  Och helt ärligt har jag lärt mig att släppa på obesvarade frågor, lämnat allt bakom mig, visat att barnen (barn) har rätt till mer om vilja skulle finnas... och jag kommer bara glädjas åt det, om det skulle bli så, att om kontakt och engagemang togs upp igen gällande just den individen.
Jag har ingen lust att älta eller vara långsint trots omständigheterna.  Livet gick vidare och man får göra det bästa av både nuet och framtiden.
(null)

(null)

Jisses så blandat och oklart ett inlägg kan bli när jag väl skriver mina tankar.  Det uppfattas nog som svammel från ett samtalsämne till fyrtioelva andra, haha men jag antar att ni är vana.

Jag ser i alla fall väldigt mycket fram till våren och sommaren.  I år har jag ingen makt över vårt sommarlov i år heller.  Jag bestämmer inte vilka 2x2 veckor Elise ska vara borta, det får jag reda på senare.  Vi får se om en utlandsresa kan bokas ändå.  Annars kommer jag vara tidig med att boka inför nästa sommar när det är min tur att bestämma.
Jag vill att vi ska kunna åka till våra andra hem, dels på Gotland och dels i Spanien.  Det skullle göra oss så gott!
Gotland blir en minitur för barnen snart i alla fall.  Jag hade planer på att åka en weekend för några veckor sen men det blev inte av då - så jag ser fram emot att få komma med min lilla flock någon gång både i vår och sommar.  Nu är rummet som jag sover i där upptaget och jag vet inte hur långe det ska vara så.  Men det finns plats och vi längtar verkligen! Både påsk, midsommar och en del av fjolårets sommarveckor var betydelsefulla.
Dom - som är som min familj - har sagt att vi alltid är välkomna och att det blir som ett annat hem men tyvärr sattes käppar i hjulet när förra höstlovet var planerat och sen har det varit knöligt att komma efter det men det ska bli lättare framöver.

Och Spanien är ju mitt personliga paradis - där hittade jag en gång i livet mig själv - den staden där betyder mer än man kan ana för mig och att få åka dit med min familj är himla speciellt.  Min kära familj som stått ut med så mycket, kämpat för min lycka och funnits dygnet runt.  Ingen är gladare än jag att livet blev som det blev och jag vet att dom finns oavsett vad.  Oftast får min mamma utstå både obefogade utskällningar när jag är under mycket press och lider av sömnbrist, hon är ett emotionellt stöd helt enkelt, jag vet få som bryr sig som hon.
Min telefon surrar ofta och jag hinner inte alltid med och det får jag dåligt samvete över för på andra linjen finns en mamma och mormor som ständigt jagar mina känslor och bara finns. Någon som är intresserad och orolig och vill veta allt om mig och barnen, speciellt om Elise som nu varit sjuk. Då sover inte mamma och visar hur mycket hon älskar, vill veta och bryr sig.

(null)


Jag är väldigt självständig i min mammaroll som ensamstående.  Jag promenerar och springer till läkare och mottagningar och apotek - ibland, som nu, titt som tätt flera gånger, för att prova saker som kan underlätta.  Undersökningar som ska göras och ärenden som ska fixas.
Jag har ett nätverk men kör mitt eget race och klarar mig.  Jag sköter allt som har med förskola att göra, storhandlar med ryggsäck och kassar - ibland med barnvagn och ibland med buss.
När vardag är vardag så finns ingen tanke om hjälp, jag har vant mig vid att sköta allt själv.  Har varit mamma hela mitt liv (känns det som), visserligen alltid haft det där stödet.  Men när livet funkar och vardagen är igång så går allt i ett. Årenden och måsten bockas av och rätt vad det är så har en vecka gått - och så har jag löst och skött så vi äter oss mätta och med nyttighet, att läxor blir gjorda, barn skrubbas och emellan trots och faser så somnar tre fina i trygghet.
Ibland är jag envis.  Orkar inte involvera någon annan, är förstående över att alla har sina egna liv och vill inte vara till besvär.  Och ibland tar jag emot de och den hjälp som kan erbjudas - precis som sportlovets slut för barnen.  Det är något jag vet att dom vill och mår bra av och trots min envishet, min förälskelse i min mammaroll så är det nyttigt att sakna och ha egentid.
Och när jag har barnvakt, då lyckas min kropp slappna av.  Kvalitetstid som är trygghet för dom och visst blir jag blödig vid avsked men egentid några gånger om året är ändå värdefullt och det äventyr jag ska på nästa helg kommer vara fantastico.  Jag kommer bli bortskämd, må bra, bli behandlad som en prinsessa och förhoppningsvis sova som en sten - det behövs.  För som sagt, just barnvakt gör mig lugn, jag litar på dom och då får min hjärna pausa livet en stund, helt utan skuldkänslor.  Jag vet att dom blir bortskämda och mamma får vara Denize ett tag.

Men vet ni.  Om ni har lyckats läsa enda hit, congrats. Haha! Ibland är det så himla skönt att bara rabbla och babbla och tömma huvudet på tankar.  Lite så är min blogg nu.  Sporadiskt kikar jag in och skriver som i dagbok.  Men nu har jag tömt allt på två-tre timmar och planen var att sova kl 22.  Hoppsan.

(null)

Sist så avslutar jag med något skoj.  Jag får ofta frågor om jag skulle vilja delta i olika reality serier och trots min dolda och smått pinsamma kärlek till sådana serier så skulle jag neeeever ställa upp själv. Andras drama kan vara intressant men själv vill jsg leva dramafritt.
Visserligen hade detta kunnat bli riktigt jäkla bra tv.  Vissa ex hade jag kunnat skapa kaos in the house med.  Vissa skulle jag enkelt kunna ha sansade och vänskapliga konversationer med för det finns absolut inget agg emot dom, men nä tack men nej tack.  Mitt förflutna tillhör just det.  Jag tar gärna och ägnar min tid åt just nutidens människor i mitt liv ❥❥❥

Nej men nu räcker det! Ska svepa mitt te, var kul att skriva utan att egentligen ha koll på vad jag skrivit.  När det blir dagbok såhär så läser jag inte min egen text, kan ha miljoner stavfel, dålig uppbyggnad av meningar och formuleringar men det gör absolut inget.
Ville rensa tankarna efter den tuffa tid som varit.
Det var skönt.  Snart kan jag köra en omstart och hoppas på flyt.  Om inte annat så byter Elise förskola snart och det kommer garanterat underlätta min vardag och så vet jag att dom sköter saker på ett sätt som jag högt värderar.  En underbar förskola, den bästa av min erfarenhet och snart är det dags! Yay.

Godnatt finaste ni!

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress