(null)

Jag har börjat skriva rader här för att sedan radera.  Börja om och radera igen.  Jag vet inte hur många gånger totalt det har blivit.
Sen har jag gått över till "dagboken", dvs Word och låtit fingrarna dansa fritt över tagnetbordet.  Jag har inte läst mina egna ord, jag skrev tills det inte fanns mer att skriva och det var befriande.

Jag har stängt in mig, märker jag.  Jag är inte samma sociala person som svarar just nu.  Jag vet inte hur många samtal som gick till röstmeddelanden denna helgen.  Jag vet inte hur många sms jag fått, sneglat åt telefonen för att se vem, för att antingen bara titta bort eller läsa och tänka att jag svarar sen.
Detta är inte jag.  Jag är hon som nappar på fikastunder, promenader, måltider, film och sällskap i alla former de helger mini är borta.  Jag är hon som svarar på allas sms, den som finns, den som lyssnar, den som ger råd i den mån jag kan.  Jag är hon som själv ringer eller messar, som kommer på förslag och tillfällen att ses, eller att bolla och ventilera när jag har något på hjärtat.
Jag är och har aldrig varit hon som syns och hörs mest i ett rum, jag är inte hon som står i centrum och vill ha all uppmärksamhet.
Men jag är lojal mot dom i min närhet, tar ingen för given, visar uppskattning och berättar alltid hellre en gång för mycket än en gång för lite hur mycket jag bryr mig.
Jag lever i en rätt "låst" situation, så jag kan inte alltid dyka upp i person men hit är alla välkomna och min omtanke och vilja att stödja andra finns där på de sätt jag kan.

I helgen orkade jag inte.  Veckan slutade känsloladdat efter veckor och månader av fram och tillbaka -tänkande och analyserande av ett visst ämne.  Något som biter hårt, som jag försökt spekulera kring, vad vissa saker kan betyda - om jag kan tolka saker på ett sätt som inte stämmer.  Men faktum är att något jobbigt sker.  Med jämna mellanrum som jag känner mig maktlös i.  Ord sägs, kroppsspråk visar, humör speglar av sig och när det gäller en människa jag bokstavligen skulle dö för, så har allt tänkande gjort mig knäpp.
Jag orkar inte.  Jag vill inte.  Det måste vara fel.
Jag vet att jag skriver kryptiskt och oförståeligt men det får vara så.
Detta var i alla fall en hård helg för mig.  Som jag skrev på instagram så tar jag ingen paus i mitt föräldraskap varannan helg.  Jag är mamma på heltid och att vara ifrån Elise är jobbigt varje gång.  Men det var bland de värsta helgerna nu.
Förut har jag mest tänkt optimistiskt - gjort sådant som inte går med Elise, varit social, gjort saker som storbarnen vill när dom önskar och det var väl det sistnämnda jag gjorde denna helgen.
Jag tänkte på de stora, främst Elian och så tog jag det därifrån och gjorde det han ville.  För även om något är personligt jobbigt i mitt hjärta och i min hjärna så vet jag att kvalitetstid med de större är viktigt.  Elise är underbar och hon är ju vår lilla pusselbit som gör familjen komplett, som får oss att skratta varje kväll vid maten.  Men hon är även en mammagris och hon vill inte riktigt dela med sig, så det blir väldigt mycket intensiv tid för mig och bönan och de stora är just stora nog att förstå.  Men Elian främst, njuter såklart av våran tid när det går, när han vill... för även han har vuxit och blivit självständig nu.  Mycket som mammma inte ska vara med på.
Det är jag van vid.  Även om han inte är SÅ stor.  Han har mycket kvar av mamma, han är fortfarande ett barn och behöver en hel del vägledning.  Men han är klok.  Och från att ha varit en riktig mamas boy själv, så menar jag mest att han är stor nog att ha sitt eget på sidan om med.  
Precis som Emilia, som börjar bli riktigt stor, några år kvar från myndig, samma ålder som när jag själv fick henne.  Hon lever ju verkligen på sitt eget vis (med tydliga gränser, regler och liknande) men även hon kan mysa av egentid.  Jag tror att man gör det hur gammal man än blir, om man nu har en bra relation till sin förälder dvs.

Hur som helst... jag kom av mig helt och spann vidare på att gå efter storbarnens önskemål helt enkelt.  Vilket var det jag gjorde i helgen.
Och när det var lugnt och dom gjorde sitt så gjorde jag mitt.
Bilden till det här inlägget är givetvis från instagram där jag förklarat vad jag menar.
Jag är bättre på att lyssna på mig själv mer.  Jag respekterar mina egna signaler och låter det vara okej att prioritera mig själv ibland.  Som den här helgen.

Jag har tänkt mycket på hur man kan förlora sig själv i någon annan och sedan om den personen försvinner, vad finns då kvar?
Jag ägnar minuter och timmar om dagen att vara snäll mot mig själv.  Jag ägnar timmar och minuter åt att göra det jag vet att jag behöver.
Jag ägnar mycket tid åt att hitta den personen jag är bakom min mammaroll.  För trots att det är ett heltidsjobb, en 24/7 situation, så är jag en egen person.  Den personen har inte haft flyt, den personen var så gott som försvunnen länge.
Jag kan tänka mycket på dåtida Denize.  Jag kan fundera på saker jag gjort och sagt och händelser jag varit med om och förstår att mycket har format mig till den jag är idag.
Jag har ångrat mycket, jag kan känna skam och skuld över mycket men försöker tänka att det ändå var en läxa i livet istället.
Jag har inte alltid varit snäll mot mig själv, inte heller när andra absolut inte varit det.  Jag har kritiserat mig själv, hatat mig själv, förstört mig själv, hamnat på botten, kravlat mig upp och varit för hård mot mig själv igen.  Jag har haft prestationsångest, jag har känt stor press och ett enormt tryck att vara någon jag behövde vara i så många år.  Och tänker jag tillbaka så har mycket av det handlat om andra, att passa in eller duga för någon annan.
Idag är det inte så.  Jag avskyr egoism så det är inget jag skulle fundera på.  Men jag tror att alla behöver lära sig att tycka om sig själva, att vara snälla mot sig själva.  Att hitta ett sätt att vara stolta över sig själva utan att det handlar om att vara självgod.  Att behandla sig själv, sin egen själ precis som man skulle göra mot någon man älskar.
Det är en prövning för mig, det var/är mitt mål och jag har massa milstolpar uppradade för att slutligen kunna säga att jag älskar den jag är.
Att hamna vilse och inte riktigt veta vem man är kan ske när som helst.  Inte bara i tonåren tex.  Händelser i livet kan göra så att man tappar greppet och många blir inte samma person som dom en gång var.
När jag blev singel sist t ex, så strävade jag efter att bli den jag var innan relationen.  Allt skulle vara likadant och i en ganska lång tid så intalade jag mig att allt var back to normal.  Jag tyckte om att höra att folk kände igen mig igen - efter års frånvaro.
Men jag inser att det inte är en plats jag vill vara på i livet heller.  Jag är inte samma tjej som då.  Jag vill bli bättre än så.
Jag har tacklat fysiska och psykiska hinder, sjukdomar som syns utanpå och sådant som är osynligt.  Jag har nya minnen och erfarenheter som tagit plats i min hjärna - som minnen - som gjort mig annorlunda.
Men jag tror att alla kan bli det som vill om man jobbar för det och kämpar för det - så länge det är realistiskt förstås och sen är det såklart givet att få drömma också.

Jag svamlar.
Mest för att skriva.  För att någon gång bryta tystnaden som uppstår.  Även om det inte är ett inlägg som alla känner "wow" över för ibland är denna platsen även endast min, trots att jag gärna levererar sådant som andra har nytta av att läsa.
Men då kommer trycket, pressen, ångesten över att inte vara bra eller intressant nog.
Det gillar jag inte.

Jag kommer inte korrekturläsa denna text.  Jag kommer publicera bara och säga att känslor stormar inom mig.
Det finns saker i livet jag önskar bort, men som jag inte kan ta bort.  Jag är sårbar - precis som de flesta andra.
Trots det som förstör, det som får mig att frysa till, stanna upp och analysera tills hjärtat knäcks så förstår jag ändå hur mycket positivt jag har i mitt liv att vara stolt över.

Jag tror att ödet skapar liv åt oss alla som vi alla kan hantera.  Vissa får högre toppar och lägre dalar och vissa får en ganska rak väg med små gupp emellanåt.  Allas liv är olika och man kan aldrig jämföra.
Man kliver upp varje morgon och tacklar det man får kastat åt sitt håll.
Jag önskade att hela det här året skulle innebära "check check check" på allt jag vill.  Bara glädje, optimism och positivitet.  Det är ju mitt år, min tur, min chans, min omstart.
Så ser jag fortfarande på det hela men det finns en del oavklarade kapitel helt enkelt som ska tas itu med för allt kommer i kapp ändå.

Jag gör mitt bästa för att vi ska ha det bästa.
Och i retur har jag tre ungar som inte är snåla med känslor.  Nära och kära som vill finnas även när jag vill vara själv - och så står dom kvar för vi vet var vi har varandra.
Det ytliga och det materiella lägger jag inte så stor vikt på i dagsläget även om jobb och måsten ibland kan trycka hårt på mig.
Det viktigaste är att må bra.  Att se dom man bryr sig om må bra.  Resten löser sig, det reder sig alltid. Men vi har bara ett liv och jag vill inte bli gammal en dag och se tillbaka på mitt liv och veta att jag kanske struntade i att få någon att må bättre, medan jag hade chansen även om det kändes svårt och omöjligt.
Jag vill se tillbaka på mitt liv och känna mig rakryggad.  Jag vill veta att jag lärde mig av misstag.  Jag vill veta att hämnd inte gör nytta för det tror jag inte.  Jag vill se tillbaks och veta att även om andra behandlade mig illa så sjönk jag inte till samma nivå och om jag mänskligt nog gjorde det i vissa lägen så bad jag om ursäkt.
Jag vill aldrig se tillbaka på mitt liv och veta att jag medvetet gjorde andra illa.  Jag vill veta att jag gjorde mitt bästa för att vara mitt bästa jag även i pressade och tuffa situationer.
Och det är precis detsamma jag vill för mina barn.  Jag vill att dom ska se tillbaka på sin barndom med glädje, kärlek, trygghet, vänlighet och respekt.  Att dom behandlades väl och även behandlade andra rätt.
Det är ju min största ambition och vilja i livet.  Att forma tre individer som jag kan vara stolt över, som dom kan vara stolta över.  Att vägleda dom och markera vad som är rätt och vad som är fel.

Som jag har nämnt så är jag trygg i min mammaroll, jag har fått höra tilllräckligt om att jag ändå lyckas.  Av lärare, av andra föräldrar, av pedagoger och vad det än kan vara.  Det är viktigt för mig... att dom hittar rätt spår i livet - hur de än ser ut.
Dom ska må bra och samtidigt aldrig offra det för någon annan även om vänlighet och respekt för alla medmänniskor alltid kommer vara otroligt viktigt.

Nä nu har jag svamlat för länge.
Jag började detta medan jag nattade min yngsta och skrev med en hand - och jag kan tänka mig att 99,9% kommer sitta som fågelholkar, höja på ögonbrynen och undra vart fasen jag ville komma med inlägget.
Ingenstans.
Jag ville bara skriva.  Helt utan anledning eller mål eller ett specifikt ämne att nämna helt.  Bara tömma mig på lite mer känslor innan sängen kallar.

Tack till mina underbara närstående som stått ut med min tystnad när jag behövde göra mitt för att klara av den här helgen.
Tack till mina underbara läsare som troget väntar på läsning trots långa avbrott.
Tack till alla människor som förstår att livet kommer emellan.  Att min blogg må vara öppen men vissa ämnen privata.
Tack för att ni visar mig respekt och vänlighet i mina kommentarsfält och jag hoppas på mer förståelig och trevlig läsning framöver.
Nu är det mycket.  Men jag är hel.  Jag har min lilla flock samlad under mitt tak och det kan göra att jag tar igen lite förlorad sömn i natt.
Kärlek till dom.
Till er.  Till alla!
Godnatt.
Anonym

Läser din blogg. Ta väl hand om dig!

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress