(null)
Timmarna har gått.  När jag skrev sist så kunde jag senare inte minnas vad jag hade skrivit.  Jag var i chock.
Chocken har nu lagt sig lite och känslorna har hunnit i kapp.  På instagram skrev jag om dygnet.  Veckan som har brutit ned min dotter på insidan.  Vid första kontakten med vården i veckan så kändes det okej.  Det var det inte.  Hon hade behövt ytterligare vård mycket tidigare.  Hon hade behövt medicineras mycket tidigare.  Jag har vetat att hon behöver sin medicin vid förkylning direkt.  Jag är nu insatt i hur snabbt det kan gå utför om man inte gör rätt, om man inte ser allvaret snabbt.

Jag har gråtit.  Jag har analyserat, försöka tänka detaljer men det gick för snabbt och det var traumatiskt.
När något handlar om liv eller död, så chockas man så extremt djupt.  När det handlar om ens egna djupt älskade dottter.  Då saknas ord.

Jag hökar över Elise.  Men jag har i åtanke att sköterskor och läkare gjorde sina bedömningar under den långa tiden vi var där.
Elise var slö sen, men hon har varit klar och med längre stunder ändå - även om det har handlat om vila och lugna lekar korta perioder.

Jag orkar inte skriva särskilt bra, så jag hänvisar till mitt sista inlägg på instagram där man lite mer utförligt kan förstå vad som hände.  För jag förstod det knappt själv då.  Jag var chockad, uppe i varv på ett vidrigt sätt, rädd, ensam - men klarade det.  Jag hoppas att det aldrig kommer behöva gå så långt som det nu gjorde, igen.
Men jag är beredd.
Jag räddade livet på min dotter och jag är djupt tacksam för den hjälpen, det tålamodet, det pedagogiska bemötandet vi fick idag gällande vården.

Plötsligt når ordet "gud" mitt liv.  Förr har jag pratat om högre makter.  Men den änglavakt vi hade och de böner jag bad samtidigt som mina instinkter -  samlat men snabbt - fick min dotter att vakna till liv, har fått mer tankar att landa i mitt huvud.  Vet dock inte hur snabbt det gick, tidsperspektiv i ett sådant fall är nog svårt att ha.
Jag gjorde det jag skulle och det hjälpte.
Det var det värsta jag någonsin upplevt men jag gjorde det igen och trots att jag är fylld av rädsla så vet jag att jag kan göra det igen.
Men det får aldrig gå så långt igen.  Jag hoppas att detta var den enda gången i vårt liv som något sådant här skedde.

Tack för fina ord och stöd.  Ni som är lika underbara som vanligt.  Tack till nära och kära som hört av sig men som jag inte svarade snabbt på då all prio låg på Elise tillstånd.  Tack till min mamma som hörde mig gråta och prata och upprepa mig i över en timme på kvällen.  Tack till de finaste jag har som även där lyssnade på tankarna som etsat sig fast i huvudet.  Tack tack tack till allt och alla som visar sin omtanke och stöd efter något som detta.
Ni är underbara för den positiva energi jag fått, komplimanger, pepp, kärlek.
Man må vara ensam.  Men så vet jag var jag har folk.  Återigen.

Jag lyssnar nu på Elise trots att flertals personer på sjukhuset sa att det inte skulle vara nödvändigt nu. Man får lita på de första ordentligt bra bemötandet man fått, en grundlig undersökning, många prover och en dag på sjukhuset som sköttes rätt.
Men mammahjärtat är skärrat, i tusen bitar så jag kopplar av den dagen alla mediciner har gjort sitt och hon är 110% pigg och frisk igen.  Samtidigt som jag alltid kommer bära med mig kunskapen jag tydligen har, att alltid vara beredd på det värsta tänkbara.  Att rädda livet på en människa.

Anonyma pikar vid ett sånt här läge är rent ut sagt vidrigt.  Försvinn gärna från min blogg och kom aldrig tillbaka.
Det har varit den värsta upplevelsen i mitt liv.  Men jag känner mig jäkligt stolt över mig själv.  Jag känner att, jag som mamma, gjorde det absolut bästa för mitt barn.  Jag tog råd av proffs och jag gjorde allt i min makt - och har alltid gjort - för att sätta barnen först.
Mitt liv utöver barnen har inget med detta ämnet att göra, känslokall much?
Kom alltid ihåg att behandla andra som du själv vill bli behandlad.  Elakhet hör inte hemma i ett ämne som detta.  Men jag borstar av mig det.  Jag är inte en sådan som dig.

Jag kommer vila trots att min puls är skyhög, hela kroppen är uppe i varv.  Som jag skrev på insta: jag som brukar sätta ord på allt - kan inte göra det nu.
Men jag tror att när allt har lugnat sig och tiden har gått så kommer jag skriva av mig mer.  Nu är det svammel - ett tidsfördriv när jag sköter min mammaroll på det sätt som känns rätt.
Nu är mycket svart, förskräckligt, ofattbart men ändå så bär jag på den största och mest eviga tacksamheten just nu.  JAG gjorde rätt, Elise fick fenomenal vård och, ta i trä, men REDAN hostar hon inte på samma sätt som tidigare kvällar. Sådär konstant och intensivt.  Hon sover rofyllt, hon andas ljuvligt.
Blessed.

Vilken jäkla familj jag har, trots att jag är en ensamstående mamma.  Vilket band vi har, vilken omtanke, så mycket stöd, kärlek, kramar och torkande av tårar.  Stora barn som får mig att gråta av lycka av hur extremt fina dom är, jag är verkligen oerhört stolt över dom idag.  Som många dagar.  Det bandet vi har märks tydligt hur - utöver det vanliga - det känns vid vissa tillfällen.  Många andra familjer har givetvis otroligt fina band.  Men jisses vad vi har gått och går igenom och så slutar vi där vid kvällar i en kramhög.  Den kärlek jag har för de tre barn under mitt tak, det är ytterligare något som jag aldrig kan sätta ord på.  Det är för mycket.

Återigen instagram har detaljer.  Jag återkommer med mer om detta när man inte är skärrad och traumatiserad över detta på samma sätt... när det lägger sig och jag kan skriva på riktigt.

Återigen, tack.
Alla ni.  Gud, högre makter, änglavakt, ren kunskap och modersinstinkter.  

Nu ska Elise bli bra ♡
Man gör ALLT för sina barn.  ALLT!