(null)

(null)

(null)

(null)

Det läskigaste jag har upplevt är att höra min dotter sluta andas, att inte få luft, ligga apatisk och utslagen.

Halvåret som har gått har bestått av sjukdomar.  Varje vecka har något barn varit sjukt mer eller mindre och jag har inte haft någon möjlighet att få till min vardag.  Jag är låst.  
Elise drabbas värst och långvarigast men är så van vid att vara sjuk, så hon kan palla leka och vara på bra humör ändå.

Men nu blev det illa den här gången.  Hon hade blivit sjuk i fredags när det var hennes helg borta.  Med symtomen jag fick höra så visste jag att hon behövde vård.  Jag kan ju skilja på något som är "normalt" eller snarare lättare för henne att hantera och något som verkligen påverkar henne.
På söndagen kom hon hem med hög feber, allmäntillståndet talade för sig själv, hon var i riktigt illa skick.  Sedan hände det läskiga; det med andningen.  Att ligga och titta på sitt barn mitt i natten som plötsligt får panik och har svårt att få luft kan vara bland det vidrigaste man kan se och uppleva.  Jag slängde mig över hennes mediciner och läget stabiliserades.  Jag pratade med vården och jag skulle maxa hennes doser och den luftrörsvidgande fick jag använda hela dygnet.
Det gick framåt, febern sjönk.

Så kom ett bakslag.  Igår hängde hon i famnen och febern blev skyhög.  Andningen var ansträngd, hon orkade knappt, ögonen gick i kors.  Men återigen stabiliserade jag det med samma sätt som sist.

Efter att ha velat kliva upp vid 3-tiden varje natt/morgon så förändrades det i morse.  Efter kl 7 var hon ändå inte redo för att kliva upp.  Hon låg bara där, andningen förändrades och nu blev jag rädd.  Det var inte samma sak.
Så fort vårdcentralen öppnade så ringde jag.  Så fort jag fick svar så sa hon att det bästa vore att ringa 112 och få en ambulans.  Men jag hade fått andningen under kontroll i samband med samtalet och vi velade, pratade länge, bestämde oss för ett besök där men hände något igen så skulle jag slå 112 och då direkt.  Jag skakade.  Jag var så jävla rädd samtidigt som man ska hålla masken och vara trygg och glad mot Elise.  Jag klarar det, men inombords blöder mammahjärtat.  Jag kan inte förklara....
Hon sa iaf att vi var välkomna direkt, så fick läkaren avgöra där om hon behövde åka vidare.  

Vi möttes av jordens gulligaste sjuksköterska.  Jag har varit besviken på vården här många gånger men hon var fantastisk.
Hon förstod att Elise var traumatiserad efter sin långa sjukdomshistoria och närmade sig försiktigt, var lugn och tålmodig och väldigt pedagogisk.  Första gången vi upplevde det där.
Hon tog prover som analyserades och hon stannade när läkaren kom in.  Elise blev hysterisk, grät så att hon tappade andan och host-kräktes.
Som förälder ska jag hålla mig trygg och sansad även där och förklara att dom bara vill hjälpa men tårarna brände bakom ögonlocken när Elise klamrade sig fast i mig så hårt att jag började blöda på nacken.  Så ska det inte vara.  Hon som vårdas så ofta ska inte behöva vara så rädd!

Som tur var så väntade dom ut hennes förfärliga skräck, lät mig prata med henne och så kunde det konstateras att hon behövde antibiotika igen pga dubbelsidig öroninflammation och lungorna lät inte heller bra och hennes blodvärden var dåliga.

Läkaren lämnade rummet och den supergulliga sjuksköterskan gick sakta igenom vad läkaren hade sagt, bedömt och hur det skulle medicineras - trots att jag snappade upp det även fast jag hade en storgråtande 2-åring runt halsen.
Det var ändå skönt att hon inte stressade med att skicka iväg oss som det brukar vara men hon var ändå övertydlig med att ringa ambulans om det inte hjälper.
Hon lät oss vara kvar trots att Elise bara ville bort, till sist kramade hon om mig och jag kände bara en sådan underbar lättnad över att få träffa EN ordentligt duktig person som har med barn att göra.

Visst är det mycket och tungt nu.  Elise är ledsen och har feber trots Ipren och alvedon, det är mycket bärande, lyssnande på andningen och en MASSA medicinering med inhalator/masken.  Vilket hon hatar.
Men förhoppningsvis blir allt bättre med de medicinerna hon fick idag.  Det var mer luftrörsvidgande och slemlösande, de vanliga inhalatorerna som ska köras med dygnet runt och hostmediciner.

När vi kom hem så fick Elise det hon skulle ha nu, slocknade som ett ljus i sin säng efteråt, tog nog inte ens 30 sekunder innan hennes hand slappnade av och jag märkte att hon sov.
Jag tycker att det var skönt att vi äntligen fick ett riktigt bra bemötande, att vi slapp åka till Stockholm för när de ringde upp från sjukhuset här och sa "ring 112 och åk in med ambulans nu" så stannade fasen mitt hjärta ett tag.  Det kändes som om jag skulle falla ihop.  Av chock och rädsla.  Men jag hade Elise i famnen och lyssnade på henne.
Det kändes dumt då jag ändå kunde hålla henne under kontroll med mediciner så fort hon fick en attack, men skulle det mot förmodan inte hjälpa så får det bli så.  Då är det ambulans mot barnakuten.

Jag lider med min lilla bebis som aldrig får vara frisk, att denna veckan har gått upp och ned så mycket men jag har fortfarande en äcklig känsla i kroppen och kommer nog inte glömma fort hur det lät när hon inte kunde andas.
Jag har stenkoll på henne när hon sover.  Men läkaren övertalade mig nästan att med allt detta så skulle hon pigga på sig rätt fort.

Det var lite över en månad sedan hon hade öroninflammation och medicinerades med samma. Minns att det var en dunderkur då och hoppas på detsamma nu.

Fy.  Känns som jag svamlar för känslorna är överallt och hit och dit, man är själv trött men kan förstås inte koppla av för fem öre.  Jag bara ber till högre makter att detta hjälper.  Att allt i den ordning som ska tas lindrar hennes obehag i hela kroppen.

Jag ska sätta mig ett tag och bara luta mig tillbaka även om jag vill sitta och lyssna på andningen.
Men man blir dränerad...
Tidigare dagar har jag prioriterat träning när hon sovit men då har läget inte varit som nu riktigt och idag behöver jag en vilopaus.  Kropp och sinne måste bara få slappna av medan hon sover den tiden hon sover.  För sen kommer två barn till hem som kräver sitt.

Är sliten och förtvivlad men samtidigt tacksam.
Tacksam att jag vet vad jag ska göra och att ambulans kunde skippas.  Jag håller varenda tumme och tå för att det fortsätter så och går åt rätt håll nu. 
Ambulans ska besparas till livshotande eller riktigt akuta fall.  Det gällde Elise - men jag får ju allt under kontroll.  Allt går i ett, i raketfart, man är så rutinerad vid det här laget.  Man vet vad man ska göra - trots att det oerhört sällan blir så illa som nu.

Hur som helst så vet ni varför jag inte har ork att titta in och skriva här alla dagar.  Det är ett slitsamt 24-timmars jobb att vabba med en liten böna med förkylningsastma.  Och ett extremfall med annat i kroppen nu med.  Och så vet jag att februari väntar runt hörnet.
(Tar gärna en paus i Thailand den månaden eller så, bara fly och komma tillbaks när våren är här.  Om det ändå var ett alternativ.  Drömma kan man alltid!)
Hoppas det växer bort med åren, den här förfärliga astman.  Hoppas, hoppas!
Anonym

Usch, stackars er!!! Hoppas verkligen att hon kurerar sig!!!

Sara

Stackars stackars Elise, och stackars mamma :( jag blev jätterörd av att läsa att ni blev så bea bemötta på vårdcentralen. Tur det! Kan bara tänka mig vilken otrolig oro du måste ha, och vill säga att du är så stark som kan gå igenom det här som ensam förälder! All pepp och kärlek till dig! Vila och försök sov när elise sover, om hon mår bättre. Och fortsätt lita på din mamma instinkt. Måste vara så jobbigt att behöva lämna igen sig sitt sjuka barn som du går höra varannan helg :( en tanke, måste elise gå på förskolan nu under kommande månader? Känns ju som att hon är otroligt infektionskänslig och skulle behöva lite längre tid ifrån förskolan för att kunna bygga upp immunförsvaret. Varje gång man är sjuk är det nedsatt en tid efter också. Men förstår ju att du kanske måste jobba? Men du kanske kan ta föräldradagar eller så? (Vet inte hur det funkar med förskoleplatsen då dock). Låter så otroligt jobbigt att ha det såhär, men kämpa på! Förhoppningsvis kommer elise aldrig vara sjuk såhär mycket igen som denna höst/vinter, min som var sjuk KONSTANT när han började förskolan och det första halvåret, men sen dess har det varit så mycket bättre!

Svar: Tack för dina peppande och fina ord ❤️ givetvis är detta supertufft. Har så mycket att besvara men vet inte var man ska börja eller sluta, man är helt lost i huvudet. Man är dränerad av oro och sömnbrist men man klarar mer än man tror uppenbarligen, har svårt att minnas natten och morgonen då jag är så svårt chockerad... att alla instinkter föll som pusselbitar men NU börjar känslorna komma i kapp och bilden i mitt huvud där min ”bebis” inte andas kommer jag nog ha svårt att komma över. Och visst blir det jäkligt jobbigt framförallt när hon är sjuk och borta... som denna gången som utlöste allt eller vad man ska säga - och man hör vad som sker men inte har ”makten” att göra det som krävs, man kan ”tipsa” men sen blir det att göra det själv, tog kontakt med vården en gång direkt själv, avvaktade, det gick uppåt för att sedan tvärvända. Men i helgen hade hon sagt att hon hade ont i öronen och nu tror jag att hon har så hög smärttröskel så att gå veckan men kraftig öroninflammation var ”inget nytt” 😔Och angående att stanna hemma. Hade jag möjlighet och det slags barnet så skulle jag hålla henne hemma men vi har varit hemma 90% (om inte mer) det här halvåret, fasen det har varit något sen sommarens slut mer eller mindre varenda jäkla vecka och många ggr pga ”falskt alarm” när förskolan skickat hem henne frisk men så har jag ändå fått ha henne hemma.
Är hon frisk och ”i vanligt skick” så är hon ett förskolebarn - hon kräver VERKLIGEN den sociala stimulansen och jag behöver ju någon gång få till min vardag. Just nu har jag kunder som väntat i månader, det har hänt så mycket så jag har inte kunnat jobba ordentligt, min egen vardag består ju av 24/7-jobbet: ta hand om sjukt/ sjuka barn. Elise kräver även min odelade uppmärksamhet och hööööög stimulans, annars klättrar hon på väggarna, finns inga barn hemma i hennes ålder som jag ser/vet om, svårt att ge henne den aktiveringen själv som förskola ger - hon älskar det verkligen!
Hade det varit Elian tex, då hade det absolut gått! Jag jobbade och hade honom med mig tills han blev 4,5 år innan förskola... men alla barn är olika! Elise är ett helt annat barn med helt annorlunda behov. Tanken har slagit mig att vara ledig tills hon börjar på nya förskolan (dröm/önskan) men det GÅR inte - inte för hennes bästa och jag måste någon gång få ihop min vardag som ständigt blir avbruten. Jag är den enda som vabbar och har dessutom två barn till så smittor går runt-runt (dock kan jag få mer gjort när storbarnen är sjuka men knappt för det är mycket uppvaktning förstås). Men jag måste få ihop det och jag hoppas verkligen att det vänder snart. Jag hoppas astman växer bort senare för detta var det läskigaste någonsin hittills i barnväg och sjukdom. Hur som helst så hade det kanske varit annorlunda om man hade sluppit de - fullkomligt onödiga fjolårets absurda händelser - helt i onödan! och om Elise kunnat vara på förskolan mer efter att allt blev klart gällande tvisten. Men som sagt så har vi varit hemma mer än någonsin, jag är ensamstående och måste sköta mitt jobb, mig och mitt eget, precis som andra föräldrar/människor. Och Elise måste få den vardag hon kräver helt enkelt även om smittor tar emot efter det fullkomligt traumatiska jag upplevde nu, men jag kommer kurera henne till max, hon får alltid vitaminer, jag ger så hälsosam mat som går, jag vet inte vad mer jag kan göra - drömmer om ett ordentligt pumpat immunförsvar men någon dag MÅSTE det vända. Nu vet jag att hon har fått massa mediciner plus antibiotika så hon kommer vara mottaglig/känslig för nytt men hon blir hemma i flera dagar framöver sen får man hoppas på det bästa. Just nu får jag ta allt dag för dag då jag är i chock efter dessa andningsuppehåll och astmaattacker och fullkomligt livrädd. Kommer vaka över henne som en hök och inte släppa förrän jag känner att hon är 110% frisk. Och lite till 🙈 blev ett väldigt långt svar. Men är tacksam för bemötandet jag fick på sjukhuset idag, hur ödmjuk och hjälpsam sköterskan var och att man kände att situationen togs på allvar. Jag kände mig trygg när jag gick därifrån
Denize

Moa

Åh gud vilken mardröm 😳 Hoppas det här hjälper nu och framför allt att den här perioden med konstanta sjukdomar går över snart ❤️

Anonym

Usch, det låter jättejobbigt! Hoppas hon kryar på sig fort!
Vad vabbar du från, är du kvar i butiken?

Svar: Tack. Jag har fem jobb totalt.
Denize

Sara

Jag förstår dig till 100%, men det låter bra att du håller henne hemma flera dagar nu så att Jon återfår så mycket styrka som möjligt <3 somsagt, imponerande att du klarar allt detta utan att ha en annan förälder som delar din oro och den här upplevelsen. Du är en sån grym mamma! Kämpa på och jag håller tummarna för elise nu 💕

Tara

Den där j***a astman!
Min son är astmatiker o den värsta omgången, när han var liten, hade han problem med den, plus dubbelsidig lunginflammation o krupp samtidigt..! Han fick inte luften vare sig inåt eller ut. Var helt fruktansvärt 😔

Hoppas lilltjejan piggar på sig snabbt nu 💗

Anneli Holmberg

Hoppas verkligen att Elise kryar på sig snabbt! Jag vet hur jobbigt och skrämmande det kan vara att ha en bebis med astma, min äldste älskade son hade astma från han var nästan nyfödd till han var i skolåldern. Det växte bort från honom. Sänder en massa styrkekramar till er!!

Anonym

Du är grym som kämpar på med flera jobb samtidigt och dessutom är en så engagerad förälder!

Marie

Min son har astma men just förkylningsastman har blivit bättre med tiden och att vi är beredda med mer medicin vid indikation på att förkylning är på ingång. Hoppas det blir bättre alltefter som med Elise när hon blir större. Kram 💖

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress