Något litet är bättre än inget.  Så har min inställning varit.  Så känns det som igår jag lade ned en hel arbetsdag på ett blogginlägg och jag inser att många dagar har - swoosh - bara passerat.

(null)

(null)

(null)

Såhär ligger det till.  I år är mitt år.  Inte året då jag prioriterar alla andra före mig själv, inte året då jag inte vågar säga nej, inte året jag strävar efter andras lycka - utan mitt fokus ligger på mig.  Efter barnen givetvis men det behöver jag väl inte ens skriva vid det här laget? Känns uttjatat.  Ni vet vad jag är för människa och förälder.  Min mammaroll kommer först men bakom mamman finns en person och det är henne jag stärker lite mer.

På instagram är jag aktiv, så för er som inte följer mig där - gör det! Snoka inte, jag ser ändå! Haha.
Nej men allt har bara gått i ett och där är det enklare att sammanfatta dagar och stunder när man inte hinner blogga.  Jag som vill ha genomtänkta och snygga inlägg.  Men ni är många som har sagt att ni hellre läser lite grann om ingenting speciellt framför inget alls.  Så jag SKA bättra mig meeen vi har otur.  En släng magsjuka och nu en förkylning och då kommer Elise med sin astma så för att försvara mig själv så måste man acceptera att livet kommer emellan.

Jag har för tillfället återfått min tidigare vanliga glöd inom träning.  Det sker inte ohälsosamt eller maniskt, men jag har mål och ett schema och jag håller mig till det oavsett vad.  Som idag då jag inte hade sovit på natten och Elise är i en härlig testa-mammas-varenda-gräns-fas plus förkylningsastma.
Mitt mål är att bli mitt starkaste jag både där det kan synas men framförallt på insidan och träning hjälper med bägge delar! Jag har saknat det.  Att pressa mig själv lite mer varje gång för att det är så jäkla KUL, för att veta att jag blir lite starkare för varje pass som avklaras och kicken efteråt? Den ska vi inte ens tala om.
Jag är stolt över mig själv som nu har hittat min balansgång.  Jag äter, tränar och gör det jag mår bra av.  Jag tränar inte tills jag gråter och låter magen kurra eller få ångest när jag väl äter.  Visst kan alla som haft ätstörningar få återfall och träningen har skett i omgångar då jag själv vetat om när jag tänker fel och ohälsosamt och då sätter jag ett stopp där ett tag.  Men jag har tagit mig långt och jag är INTE rädd att skriva att jag är stolt. För att leva med ätstörningar tar över hela ens liv och tankekraft.  Ett monster som inte kan kontrolleras.
Jag har det under kontroll, monstret bor inte inom mig och den tar inte över min hjärna.
Jag är jag.  Min själ är ärrad och förändrad, så jag kan inte säga samma gamla vanliga jag.  För det kan man inte bli efter saker jag gått igenom.  Men jag har mitt eget tankesätt fast i en annan form.  Svårt att sätta ord på det.  Så jag struntar i det nu och säger att projekt Denize 2.0 är igång!

(null)

Suddig oklar bild? Japp.  Mina armar skakade så mycket efter dagens pass och det varade i timmar.
Men jag var GLAD efteråt.  Jag åt med god aptit efteråt - helt medveten om att maten är bränsle för mina muskler att hitta hem igen.
Jag kommer skriva mer ingående om detta senare. Vid datorn då jag känner att jag bloggar på riktigt.

Nu skulle detta bara bli något kort.  Ett hej, en anledning till varför jag varit tyst och förståelse.  Jag har tre barn, ett hem, olika jobb, träningen och ständigt återkommande sjukstugor.
Jag jobbar i alla fall på ett "riktigt" inlägg om något annat men har blivit avbruten.  Så nu ville jag mest uppdatera för uppdaterandets skull! För er.  För mig.  Så ni inte tror att jag ger upp.  Tvärtom.  Jag har många mål i år.  Jag har mycket att göra.  Jag har mycket att tackla och många saker som ska göras samtidigt.  Men ni ska få följa med på alla dessa resor genom livet.  Och som sagt, ser ni inget här? Kika på instagram.

NU måste jag vila en kort stund för jag vet att min hostande böna kommer vakna snart igen.
På återseende snart! Tack för tålamodet.

(null)

(null)

 Avslutar med glädje.  Första bilden är från dagen då vår helg började pga planeringsdag på föris.  Jag lyckades faktiskt få lite måsten gjorda med bönan hemma ändå.  Sen var vi ute och gjorde en hel del.  Sedan kom förkylningen smygandes här hemma men vet inte vem som började egentligen.

Ha en fortsatt trevlig helg!
Så kommer jag snart tillbaks med kamerabilder - för det är ett av mina mål här på bloggen i år ju.  Kameran är för dyrbar för att ligga instängd i en väska om det inte är jobb.  Den ska fram.  Den är värd det! Och trots godkända mobilbilder så blir det ALDRIG samma sak.

Men nu gör jag som vanligt... ska avsluta men skriver ändå vidare, haha! NU vila! Puss och kram på er bästa läsare!
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress