(null)

(null)

Jag vill börja detta långaa inlägg med att flika in att kika på ett svar till en bra fråga i tidigare kommentarsfält.
Det gäller alkohol samt bilderna jag väljer - och hur jag tänker kring det.  För att undvika att fler tänker på samma sak, men i smyg kanske (?) då, så vore det väl lika bra kom alla visste hur jag tänkte.  Ett långt svar blev det där, så det känns onödigt att upprepa ett redan långt inlägg med redan skrivna tankar, åsikter och fakta.
Människor är duktiga på att döma, störa sig och som jag alltid sagt så finns det ofta förklaringar och ett helt liv bakom en bild som kan verka tala för annat.  Därför är det jättebra att någon faktiskt frågar så några missuppfattningar inte sker.  INTE när det gäller mina barn, det känns jobbigt, det är ju min ömmaste punkt.  Min livskraft och tre själar med välmående som jag utgår ifrån.  Som jag värdesätter högt och ständigt önskar att jag kunde erbjuda världen till.
Tre människor som räddat livet på mig i olika situationer, som ödesmässigt givit mig ett komplett hjärta, gåvan att bli kallad mamma - en gåva som aldrig bör tas för givet.
Hur tufft själva föräldraskapet är i sin helhet.  På två olika sätt beroende på heltidsbarn och någon man delar tid med och som är borta på umgängen trots att jag är boendeföräldern.  Allt blir tufft oavsett vad och tufft på olika sätt i olika åldrar.  Det ljuger jag inte om, men gåvan är ändå något som skapar en känsla av rikedom, meningen med livet och själva drivet att skapa de bästa förutsättningarna möjligt då man återigen lever för dom, deras plats i livet är drivet och det som gör världen min till en vackrare plats.
Inget annat än det ska tros om mig.  Oavsett en semester där mycket handlar om mig, oavsett vad för slags bilder jag väljer.  Läs svaret så fattar ni vad jag babblar om här.

Men då till ämnet, inlägget i sig:

Bilderna ovan är från en utekväll.  En lång sådan med galet goda drinkar, roliga människor och dans i mängder vilket jag älskar.  En riktigt häftig kväll.
Ni som följer mig på insta har säkerligen sett filmsnuttar från nattens uppträdanden och hänget.

(null)

Här har vi ett braaa exempel.  Jag är - ensam - jag betonar verkligen det. ENSAM utan barn när jag anser att barn inte hör hemma i mitt sällskap.
Ett vanligt missuppfattande här skulle vara att jag var så jäkla dräggig att jag behövde supa för att må bra "återställare".  Ta orden med en nypa salt.  Vi gick direkt från nattklubbarnas område till stranden.  Om man blir trött av enbart ett halvt dygns festande? Jepp.  Om man väljer att inte slösa bort timmar på dygnet/resan så var det en kul grej.  Min vän bor här och allt är standard.  Han kunde gärna sova bort lite av tiden.  Detta är ju hans LIV, såsom det en gång var för mig.  Att ha sol och värme som något vardagligt.  Att ha nära till klubbarna ständigt då jag var intresserad av det och hade barnvakt hela somrarna - även om det var efter jag nattade barn och sedan klev upp på morgonen och stod för allt ansvar förutom när dom ändå sov.
Men till gårdagen då.  Vi badade, skrattade, vilade och så drack jag en sangria sent på eftermiddagen när han inte bjöd på samma skratt, haha.
Som sagt, ta saker med en nypa salt.

(null)

(null)

Här kommer vi till nästa punkt.
Jag bär inte ansvaret denna resa.  Det var presenten.  Min familj "har" barnen - eller har och har, de står för mycket när jag gör annat, dom står för mycket av det som sker i vardagen, dom står för att skämma bort dom.  
Jag bär på 100% ansvar i "det riktiga" livet.  Jag har mycket att göra, det händer ständigt saker, livet är superintensivt och det finns så mycket ingen vet (förutom dom i mitt liv), inga detaljer delas med av privata skäl.  Jag är alltid personligt öppen och ärlig men gränsen finns ändå mellan personlig och privat.  Vissa saker vill jag inte att utomstående ska veta.  Så är det väl för alla - men oftast delar jag det senare.

Hur som.  Här ovan valde jag att ha en dag med Emilia, bara vi två för att jag visste att det skulle uppskattas.
Vi gick till marknaden och shoppade, hon visade saker i shoppingcentret senare ang önskelista till sin födelsedag.
Vi krigade ihop med en pw först.  Sedan tog dagen vår slut efter shoppingen.
Det kommer ske igen men nästa gång på det större centret då även Elian ska få sig en shoppingdag.

Barnen är med i större sällskap på stranden.  Vi gör även saker tillsammans bara vi tre.  Under dessa stunder sker inget olämpligt eller där jag skulle riskera att på något sätt drabba dom eller deras semester.  Jag är ändå mamma och förlåt - men en jäkligt bra sådan - men jag är nästan aldrig bara Denize.
Detta är något som är viktigt.  Jag kan eller får inte tappa bort mig själv eller glömma att även jag har egna behov.  Detta har bortprioriterats eller så har möjligheten inte funnits helt enkelt på sistone.

MEN nu fyllde jag 30 - något som alla firar på sina sätt - och då fick jag denna chansen.  Återigen så velade jag, det var inget beslut som bara togs, men alla har sett hur mycket jag som egen person behövde det.  Jag älskar även att ha de stunderna jag har med barnen - att dela lyckan ihop.  Att dela deras lycka och kärlek till min familj, deras oerhört älskade morföräldrar som gör allt dom KAN för dom, en morbror som en grabb på 9 främst ser upp till - manliga förebilder är givetvis viktigt.

Jag mår alltid som bäst när dom gör det, barnen dvs och det finns helt enkelt inga tvivel.
Vi har det skitbra! På olika sätt, vid olika tillfällen, ensamma och åt skilda håll eller vad man ska säga.
Om någon tror något annat.  Att jag blev en egoistisk, idiotisk och sämre mamma över en natt så blir jag uppriktigt ledsen.  Utöver det ska man aldrig ta åt sig.
Ibland finns det en enda anledning till att jag vill gå upp om dagarna (hemma) och det är just mina tre barn.  Att få göra livet roligt för dom.  Det bör alla veta.

Jag tror inte att många ifrågasätter det, om ens någon - då även utomstående kan se på bild hur människor mår, det går inte att missa!
 Jag har sett hur genuina ni är.  Jag har läst era rader och flera från många av er som hängt med sedan jag var en ung mamma till min första och sedan andra.  Häftigt är dom som följt enda sedan jag var 14/15 och gravid.  Men jag uppskattar varenda en av er.
Jag har träffat läsare i verkligheten och pratat, jag har även fått höra i efterhand att det inte vågades komma fram till mig - tiden i livet då jag var ett tomt skal och det hördes och syntes utåt både hur någon var/betedde sig - och pratade.  Man såg sorgen på mig tydligen (all lycka blev jag ju av med bit för bit) och hur "hård" någon var, känslan uppstod att något inte stod rätt till och denna person har samma instinkter som jag att ingripa i evt dåliga/evt sitser där man ser en tjej/kvinna bli utsatt (detta är en person som gjorde mig illa för mer än tio år sedan, som sa det, sedan har inte jag heller försatt mig i situationer som jag är stolt över MEN ödet förde oss samman många år senare och idag är vi goda vänner) återigen detta med realismen och att sociala medier INTE berättar om allt i livet.
Tänk jämt på det, även om jag inte är den som målar upp med perfektion och att livet är annat än vad det är, jag har enbart som ambition att vara ärlig i mina inlägg - så mycket som går.

MEN kom även ihåg att jag har ett bokkontrakt.
Lite snygg reklam
Av allt som hänt så fick vi skjuta på releasen, men en dag kommer en riktigt rå historia kunna läsas.  Jag är galet tacksam att de är så pass mänskliga att ha förståelse för att livet kommer emellan.  Att jag inte kunde jobba alls under vintern med bönan hemma sjuk.
Jag är galet tacksam att det "budades" om denna, att olika ville få en röst hörd/en intensiv och unik berättelse sagd - och det är något som ofta får mig att sträcka på mig när självkänslan tryter.
En dröm kom i uppfyllelse.  En dröm sedan länge.  Att så många ville köpa historien var bara makalöst overkligt.  Men dagen den har släppts, det är då jag kommer fira även om förlaget gjorde det så fort jag gjorde mitt val.

NOG OM DET!
Nu ska jag njuta av dagen.  Av MIN semester och bilderna kommer inte ändras. Hade barnen eller någon i min nära krets påverkats negativt så hade jag valt och gjort annorlunda. Självfallet!
Men nu mår alla bra.  Inget är dåligt på något vis och tiden rusar förbi.  Jag kommer fortsätta njuta och köra på samma spår.  Något som funkar för alla.
Rätt vad det är så sitter jag bakom dom där väggarna där jag vantrivs, men där jag stannar för barnen.

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

Jag, jag, jag och mera jag.
Detta är mitt "happy place".  Jag är sååå varm enda in i själen av orden från alla som säger att jag förtjänar allt det här - om och om igen.  Jag har svårt att köra mitt alldeles egna race, jag skäms nästan när jag lägger upp en bild på bara mig i vanliga fall - när det finns tre andra som jag ordagrant lever för.  Jag kan känna skuld över att lägga upp en selfie.  Jag kan må dåligt om jag gjort något eller köpt något eller vad fasen som helst som går till mig och inte barnen.
Därav får ni förstå hur mycket dom går först och att jag väljer mitt sätt NU för att det blev min present NU.

Det här ändrar mycket.  Från att vandra vilsen och ha helt fel tankesätt så accepterar jag MIG, precis som jag är.  Jag har rehabiliterats från ätstörningar, från PTSD som kan vara det mest intensivt utmattande med allt som hanteras i huvudet... och himla mycket mer - och gråtit över hur jag ser ut, då som nyligen.  (Ja barn vet att detta är en sjukdom som matades i mitt huvud som sedan tog över, inget har ändrats för dom -lika bra att säga det med innan någon undrar om jag ska ge någon kroppskomplex för det är vad personer i liknande situationer får gå igenom och det är fruktansvärt).
Jag har kämpat med ett självförtroende som kastades i bitar.  Jag har börjat lära mig vikten av hur nödvändigt det är att se mig själv, lyssna på min kropp, veta att jag duger som jag är och att det är bra för allas bästa att jag låter mig vara en egen person också ibland.
Jag är inte perfekt och det kommer jag aldrig vara.  Vem är det?
Men jag ska inte heller skämmas över den jag är.  Hemskt gärna vilja lägga upp en bild på ja, mig själv, men vela och grubbla i TIMMAR över om det inte bara blir fel.  Kanske skiter alla fullständigt i vissa bilder jag lägger upp.  Kanske får jag betydligt mindre likes, kanske avföljer flera mig direkt.
Men och?
Jag är jag och detta är mitt liv.  Jag gör det som passar och funkar för mig och vet innerst inne på djupet vad som är bra och dåligt, vilka beslut som måste fattas och visst fasen begår även jag misstag.  Men dom lär man sig av.

Kommer man hit och inte gillar vad man ser (gäller alla bloggar och profiler) så gör man något så enkelt som att kika vidare.
I dagsläget bör vi alla lyfta varann, hat känns gammalt, trollen känns passé.  Året är 2019 och man läser om tjejer som hyllar andra tjejer.  Så ska det vara! Avundsjukan är även den gammal.  Man scrollar igenom det som får en att må bra, man jämför sig aldrig med en annan, man kan skippa den negativa stämningen om man inte mår bra av att leva bittert dvs.
Man kan så enkelt som klicka på ett hjärta här, lämna ett spår, dubbelklicka annanstans och givetvis sprider det värme och glädje.
Men viktigast är väl att vi är nöjda rent generellt över den man är.  Helt utan tanke på vad andra tycker.

Ha en fortsatt fin dag, bästa ni.  Tack för all kärlek ni sprider, ni som vill och tycker att jag förtjänar det.
JAG är iaf tacksam att några av er är så oerhört tålmodiga men framför allt TROGNA.  Väntar ut tystnad längre perioder, tittar in och aldrig låter mig glömmas.
Bloggen må inte vara samma sak nu som förr, men tacksamheten är hundra när ni följer det nya, livets gång med förändringar.  Det gör att jag inte vill släppa denna på väldigt lång tid.  Inte en tanke på att sluta med bloggen även om pauser sker. 
PUSS OCH KRAM ❤️

(null)

(null)