(null)

Tiden har gått och händelserna i livet likaså.
Nu sitter jag i ett jäkligt varmt Spanien och tänkte skriva kort för att visa att jag lever! De flesta kikar ju min instagram men ändå, jag har lovat texter och jag har så många kamerabilder - men behövt jobba. Sedan så har fritiden även tagit över lite och som intro till sommarlovet så spenderade vi ett par veckor på Gotland.  Bilder och allt från det kommer senare, nu ska jag kortfattat hålla mig till nuet, för att väcka liv i bloggen igen!

När Elise var borta på sina första sommarveckor så blev det ganska intensivt.  De stora höll sig mycket till sitt och ja, jag kommer som sagt skriva mer om det sen.

(null)

Jag fick en 30-års present.  Något jag absolut inte trodde skulle hända när det kom på tal.  Men det blev så och jag är oerhört tacksam för den omtanken och otroligt fina gåvan.  Som mina närmsta vet så finns det ett ställe jag alltid finner ro på.  När livet har langat ut x antal käftsmällar så är det som att jag bara befinner mig i en bubbla och allt det där - verkligheten - är liksom utsuddat nästan, det är svårt att beskriva, men från att känna mig oerhört isolerad i mörkret, så blir jag fri.
Det är den bästa förklaringen jag kan komma på, för det var precis likadant sist jag var här.  Själva livet var inte enkelt, jag höll på att brista, det var bara veckor kvar tills att jag bokstavligen gjorde det... men här, här försvann det.  Visst var det alltid en viss kamp att vara ensam med en krävande bebis och två barn till, jag säger ingenting om det.  Men jag var genuint lycklig och det sades.  Sedan landade jag i Sverige och grät.  Sanningen, realismen och verkligheten kom ju i kapp.

(null)

(null)

Ingen har ju missat att vi gick igenom livets mardröm.  Det kan läras att leva med.  Man måste.  Men sedan har ofantligt mycket hänt.  Hela vintern med Elise, hur intensivt det har varit med sjukdomar och ren skräck när jag trodde att hon inte skulle finnas mer.  Där när hon blev så sjuk, av att hon inte fick vård när jag inte bar ansvar men kände att det verkligen behövdes.  Efter konstanta veckor av VAB på löpande band så visste jag ju "stanna-hemma-sjuk" och när hon behövde vård.
Sedan har dock det särka före det osäkra skett om hon ej varit hos mig och annars med såklart.
Men jag kan inte minnas hur många ggr vi var på sjukhuset, hon och jag, hur många dagar som blev till månader av sjukdom.
Sedan så har det varit mer.  Jag ska inte ljuga, oturen har varit ett faktum i så många situationer gällande annat med.  Att vara mamma till en tonåring har blivit en utmaning på olika vis, alltså det finns SÅ mycket men som jag nämnde på IG så är det en fin linje mellan personlig och privat och nu skyddar jag mycket av privatlivet.  Även om jag har lätt för att vara så pass ärlig och rå som möjligt.  Jag tänker inte sitta här och låtsas att livet är annat än vad det är.  Aldrig.

MEN! Så var det ju denna resan.
Efter allt jag tacklat själv, efter alla fall som jag behövt gå igenom och sedan kravlat mig upp för att stå på benen, all otur, all obefogad skit som varit orättvist, all motvind som kommit åt mitt håll.
Det var inte enkelt.  Jag må vara envis och villig att sköta mig själv.  Men jag har inte haft samma möjligheter till avlastning som förr heller så jag har verkligen kommit in i den självständiga biten, där ingen annan än jag kan göra det jag gör.  Inte för att vara den som är den, men jag tycker att jag gjort det bra.
Jag har gjort det bästa jag kan vilket är ens enda alternativ och nä, jag är inte perfekt, men jag står rakryggad efter det jag kämpat med.
Allmänt. Familj och närstående och mycket med mig själv, jag har inte gett upp och kommer heller aldrig göra det.  Jag sväljer min frustration över att jag kanske inte är som för 5 år sen, men jag är stolt ändå.

Med tanke på det jag faktiskt gjort, gått igenom och klarat av utan hjälp så var detta min present.
Jag ska få vara där jag alltid känner inre ro, jag har inget ansvar, jag ska få vara jag, göra som jag vill och när jag vill - no questions asked.  Det blir givetvis en utmaning för mig med mitt kontrollbehov och vana, men nu ska jag "få återhämta mig" och ja, ta dagarna som dom kommer och göra precis vad jag vill. Gå ut när jag vill, träffa vem jag vill, leva livet.

Det var lite av en övertalningsprocess också.  Jag har velat mellan saker.  Elise är ju borta 2x2 sommarveckor (blev lite längre med en helg första rundan och blir ett par längre andra gången med), detta blev ju en del av domslutet.
Jag hatar särbehandling. Tolererar det inte.  Kan man inte behandla barnen lika så vill jag inte veta av något.  Hon SKULLE med.  Så resonerad jag.  Kunde inte tänka mig annat.  Hur fan skulle hon känna om syskonen drog utomlands men inte hon? Nej det var elakt och absurt och jag sa never freakin ever att det händer.

(null)

(null)

(null)

Men när veckorna gick och vi talades vid.  Jag och mina föräldrar som ville ge mig detta, tillsammans med släkt och andra som gått in och känt samma.
Jag skulle ha detta.  Storbarnen har jag ju på heltid men de är också självständiga och mina föräldrar gick in direkt och sa att dom tar dom.  "men Elise, nej jag kan inte göra så mot Elise" det var ett återkommande nej, nä, måste hitta veckor efter hennes bestämda så hon får följa med etc etc.

Vi pratade dock om födelsedagar och att jag behöver få vara för mig själv också.  Någon gång måste jag släppa föräldrarollen och fokusera på mig, att hämta kraft genom att få egentid, återhämtning återigen.  Det ständigt använda ordet och efter många om och men så bestämdes det att jag lyssnar.  Bönan kommer följa med senare och viktigast av allt är att hon får minnen för sig själv.  Så när jag och de stora pratar om livet vi hade i Spanien så kommer hon iaf känna till ställen, inte känslan av att BO här men hon kommer få minnen.  Så därav tog jag emot detta som hela tiden som sagt var en övertalningsprocess.  Ett velande.

Och om det var lätt vid överlämning? NEJ! Nej det var det verkligen inte.  Veckan emellan bestämda sommarveckor var en ren plåga.  Vill inte gå in på det, har skrivit kortfattat om hur hon tänkte på instagram men hon trodde att jag hade försvunnit, lämnat henne, att jag aldrig skulle komma tillbaka och mycket var konstigt.  Jobbigt, oroligt för henne.  Men oavsett vad så hade hon åkt på sina andra veckor och jag kan lika gärna då vara här.  Jag kan lika gärna följa varenda rekommendation - till och med när jag bollade med vården (haha ja, jag lever för mina barn så döm mig inte nu).

(null)

Så ja.  Detta var mina hur och varför och anledningen till att jag både mått dåligt (känt skuld, man känner sig ALLTID skyldig när man tänker på sig själv och inte enbart barnen som jag gör, dom kommer ju alltid i första hand).
Men i dagsläget gör jag som varenda kotte sagt: NJUT! "Du förtjänar det", "vet ingen som är värd det mer än du" bla bla bla listan har ju varit lång från alla jag känner och så har man blivit fullkomligt överröstad med alla mina "men.." för ja, dom som känner mig vet ju precis vad jag/vi gått igenom och därav känner jag att storbarnen är värda lika mycket av det hela som jag.  Missförstå mig inte, jag hänger såklart med dom - i skrivande stund är vi på stranden och dom badar, är överlyckliga.  Men de har även sett fram emot tiden med mormor och morfar så resan blir bra för oss alla.  DOM där stora barnen förtjänar allt i världen för hur starka dom är, hur jäkla stolt jag är över det som nu bearbetats.  Emilia fyller ju också år snart så hon ska få lika mycket tid och önskemål med.

Och snackar vi bönan - för att flika in snabbt - så ska även hon utomlands och få umgås med sina farföräldrar där med.  Så jag är glad för hennes skull och det var övertydligt vid överlämning att MAMMA INTE LÄMNAR OCH FÖRSVINNER.  MAMMA KOMMER FINNAS HÄR ALLTID OCH DU KOMMER TILLBAKA HEM HIT SNART.
Jag fick förbereda henne innan och förklara att det blir såhär på sommaren, när andra sidan inte jobbar så vill ju dom också vara med henne.  Och jag hoppas att de positiva orden är ömsesidiga och att hon peppas så hon hajar att jag inte överger henne på något vis alls.

(null)

Men nu ska jag göra detta, leva på fluffiga moln - precis som på bilden när vi flög - tänka på att hon kommer få åka på sin semester och jag ska nu leva här och nu, ta dagarna som dom kommer och släppa kontrollen, njuta av det som jag kallade "mitt paradis" när vi bodde (ungefär) i samma område.  Jag själv har en hel del äventyr framför mig.

Jag kommer uppdatera, jag vill dela med mig av vad som kan komma att bli lite nostalgi för alla som följde oss när vi bodde här.  Men absolut ingen press eller krav utan nu ska jag ta emot min födelsedagspresent och göra såsom jag vill, när jag vill och tänka på mig (dock kommer jag även jobba men ändå).

Tack för allt tålamod, kika på instagram de stunder det blir tystare här inne - men jag kommer komma tillbaka med mina rader.  Det kliar i fingrarna och det finns så mycket jag vill visa och skriva.
Men nu ska jag blicka ut över medelhavet och inse att jag är HÄR, "hemma" känns det ju som. Känslan av frihet sprider sig, inre ro, harmoni, lycka och ja... folk hade rätt.  Jag förtjänar det här.  Jag känner allt inombords som förr, denna del av Spanien kommer alltid betyda extra mycket för mig.
Minnen av hur jag stärkte mig själv och hittade mig själv här när jag flyttade i tidiga 20-års åldern. Strax spenderar jag mina första dagar som 30-åring här.  Jag vet att detta kommer ge mig extremt mycket.  Jag känner det redan nu.  Och är så tacksam för dom som pressade, gjorde mig arg (haha), peppade och förklarade varför jag nu skulle ta emot detta utan skuldkänslor.
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress