(null)
Hej mina trogna, kära, underbara läsare!

Jag vet att tiden gått men det har den gjort både snabbt samtidigt som vissa perioder har känts evighetslånga.  En märklig känsla.

Jag har börjat skriva och sparat lite utkast men för det mesta så håller jag min instagram aktiv - så ni vet att jag lever.  Blir det tyst här så vet ni var jag uppdaterar om dagarna.
MEN! Precis som jag skrev i ett inlägg där idag, så är det enkelt att lägga upp bilder där allt verkar positivt och fantastiskt men så finns det ju faktiskt en hel dag bakom den "masken" om man ska kalla det så.

(null)
(null)

Det var just dessa.  Skulle jag ha skrivit en kort mening så hade man tänkt jeez vilken avslappning!
För lite så är det.  Även om jag ofta skriver rätt långa rader där så kan man inte alls få med allt.

Och gällande dessa bilder, denna dag - så var det faktiskt inte så avslappnande.
Elian ville leka med Elise och bygga ett slott och en pool.  Han skrek rätt entusiastiskt att det var kul.  Och Elise är 1. Livrädd för vågorna (åker båtar förbi var femte sekund typ) så 2. Hon badar max sina tår just nu.  Även fast jag låg i ena dagen, spelar ingen roll. Hon håller sig till strandkanten.
Så jag tänkte att okidoki, dom sysselsätter sig och så kan jag lyssna på podd med ena örat och så såg jag dom i ögonvrån och leken var högljudd.  Jag lade mig bekvämt och njöt av sommarens (äntligen) stekande solstrålar.  Men varade det?
Ehm...
Efter några minuter hörde man "men eliseeeeee" och ett trotsigt svar tillbaka - Elise står och är supernöjd och brorsan är förtvivlad.  Han hade ju kämpat med att hjälpa henne och hennes mission i livet var att trampa ned allt.
Kaos.

Sedan skedde utbrott, inte ett utan många.  Och när Elise skulle sova (hon brukar vara rätt duktig och faktiskt säga till själv på dagtid) - så blev det bara frustration.  Jag tog av badkläder och bytte, körde vagnen och höll i handen och tänkte att hon skulle somna när som.  Fel.  Hon satte sig upp och skulle prompt leka, ingen övertalning, hon är envisare än mig.  Så av med kläder, snutte och bort med nallar och på med badkläder och ned på stranden igen.
Denna procedur gjordes x antal gånger.  Sedan krävs självklart att man är närvarande, man ska aktivera och JA jag älskar sommaren och allt som hör till.  Men jag kände att folk skulle förstå att mycket händer bakom rofyllda bilder.

Så har livet varit nu på sistone.
Det har hänt supermycket.  Det har varit tuffa och tråkiga perioder blandat med positivt men jag har helt enkelt varit så slut att jag bara behövt tänka på mig när jag väl fått egentid.

(null)

(null)

Träningen är en jätteviktig del av mitt liv just nu.  Efter råd så ska jag ägna dagarna åt motion och vila.  Det är kanske inte så jättelätt när man är ensam med tre kiddos och har x antal projekt, jobb och saker att ta hänsyn till.  Ett jobb som jag ändå byggde upp som ung, som är viktigt för mig, jag värnar om mina återkommande kunder - men inte kunnat leverera lika snabbt som livet varit - och behövt tacka nej till andra uppdrag då jag redan gått in i väggen en gång och jag kommer aldrig mer köra på som en bulldozer och ja, vara envis.  Det slår tillbaka och återhämtningen efter allt jag varit med om är ingen lek.  Därav har jag lyssnat på min kropp, lyssnat till mitt inre och faktiskt prioriterat mig på de sätten jag kan - efter barnen.

Det har varit jobbigt för mig som är VAN vid att ha tusen bollar i luften och "vara stark" men ibland, som nu på sistone, så har jag varit som starkast när jag lyssnat på mig själv.  Trots hur ångestladdat det kan kännas, att man på något sätt är sämre bara för att jag levde annorlunda förut.  Men jag lär mig att inte kritisera mig själv så hårt.  Jag har i åtanke allt som hänt och händer.  Att falla är inte konstigt, men jag reser mig alltid upp.
Så just nu gör jag det jag kan.  Jag siktar på mina personliga mål, tar en dag i taget och inser att det bästa jag kan göra är JUST mitt bästa.

(null)


Jag prioriterar min mammaroll högt.  Även om lasset är tungt så kommer jag aldrig kunna säga att jag vill ha det på något annat sätt.  Avlastning, fine.  Men jag älskar mina barn och lever för dom.  Bokstavligen.
Så jag har kommit in i de rutiner som gör mig till en bra, närvarande och kärleksfull förälder.  Jag ser till att vara den tryggheten dom behöver och hämtar lycka genom dom, när jag vet att dom är glada, när dom får göra saker som dom vill och tycker om.

Men även balansen att kunna förstå att JAG som person är viktig också.  För att jag ska kunna vara en bra mamma så måste jag ta hand om mig själv.
Resten löser sig, framtiden är lång, jag må känna mig gammal men jag har mycket framför mig.
Jag kan bli stressad och VILJA saker, men då saker som är omöjliga just nu.  Och just nu - varar ju inte föralltid.  Jag har bett om förståelse från dom som kräver förklaringar för börjar jag stressa upp mig... då tar jag flera steg bak åt helt fel riktning.  Så detta är en tillfällig break för mig själv och mitt liv.

(null)

(null)

Jag har även nämnt kampen mot monstret inom mig.  Det som förstör min självbild och gör mat till ett fiende.
Kampen var och är inte enkel.  Jag vet inte om man någonsin blir helt sig själv igen.  Det är något som liksom jämt vill trycka sig in i huvudet och ta över hjärnan som jag tyst knuffar undan.
Jag erkände mitt problem tidigt tyckte jag... men svagt.  Jag insåg att problemet var mer komplext när jag faktiskt kände hopplöshet och fick hjälp ett tag.  Jag kommer inte skämmas över det.  Aldrig.  Den hjälpen gav mig en större inblick i hur pass många punkter som var fel/ohälsosamma/livsfarliga i slutändan.  Den hjälpen var hård men gav mig en knuff i rätt riktning.
Nu har jag funnit kärlek i mat igen.  När jag la upp dessa bilder så var det bland de första dagarna då jag kände den där lyckan över att hitta på ett recept.
Bloggen är ju lång och gammal och ni som vet - ni vet.  Jag uppdaterade ständigt med nya maträtter.

Ett tag på senaste tiden så visste jag att jag behövde äta men det var inget jag njöt av.  Jag lagar mat till mina barn varje dag med den näring dom behöver och för mig blev det bara en form av överlevnad fysiskt för min kropp.

Så även där har jag vandrat krokiga vägar, gått upp för långa uppförsbackar för att falla från stup - tills jag hittade mitt sätt.  Mat som passar mig och mina villkor just nu och jag förbereder ständigt matlådor att ha i frysen om den vanliga maten inte funkar.
Då har jag kunnat TYCKA OM mat igen.  Jag är stolt över mig själv, jag blir stolt varenda dag som jag blir sugen på något och känner glädjen i maten.
Jag har ju allltiiiid gjort det, innan allt hände.
Jag har älskat mat och älskat att vara kreativ i köket med.  Nu kan jag vara det - på ett sätt som är hälsosamt för mig.

Hur som helst, jag ville snabbt uppdatera om att jag är här, jag slutar inte, jag kommer både fota och skriva.  Detta var dock bara en ytterst snabb uppdatering i jämförelse med allt som pågått.
Jag kommer skriva mer.  Jag kommer förklara mer.  Jag har material och utkast så håll utkik och behåll tålamodet.  Jag är SÅ tacksam för det!

(null)

(null)

(null)

(null)

Många pussar från mig och min lockiga lilla tjej!
Det är hon som är mest intresserad av att vara med mig, helst 24/7, helst buren och bli kallad bebis. Hon är min svans.  Eller plåster rättare sagt.  En stadig klisterlapp.  Morgon, dag, kväll, natt... spelar ingen roll.

Nej då, mina stora är också närvarande men kanske inte lika mycket på bild.  Elian kan jag få något snabbt på men Emilia är kräsen DOCK har hon bett mig fota efter avslutningen.  Den ni! Annars ska hon fixa och ta sina egna bilder på eget vis. 

Så på onsdag får jag fota min magiskt vackra modell-liknande tonåring och sen med syskon.  Helt galet att efter den dagen... då har vi ett FANTASTISKT lov som väntar... men sen ska Emilia gå sista året i grundskolan och Elian sista året på lågstadiet.
Hallå!? Han var nyss som Elise.  Liten och klängig.  Riktig mamas boy 💙


(null)
(null)


Hur som helst, jag avrundar här.  Det blir så långt men det kommer mer och det kommer detaljer.

Fråga gärna på eller be om önskemål om ni saknar något särskilt.  När jag väl är aktiv så är er feedback så himla värmande och ger mig alltid inspiration till att fortsätta.  Bloggen/bloggarna har funnits i över 12 år.  Många har hängt med enda sedan INNAN dess på andra sidor.  Det är mäktigt för mig, när jag väl tänker efter.  Det stödet och kärleken man fått i så många år!

Jag återkommer snart igen och kom ihåg: var snälla mot andra, varandra och er själva.  Bakom ytliga bilder eller vanliga leenden, så kanske det finns mycket sårbarhet eller kriser som man inte berättar öppet om för alla jämt.  Var inte snabba med att döma.  PUSS på er!
(null)

Hanna

Haha, alltså, enligt min erfarenhet ska man inte ens tänka tanken på en lugn dag. Då blir det allt annat än. :)

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress