(null)
Jag skrev att ett blogginlägg skulle dyka upp igår på käraste instagram, men det blev inte riktigt som tänkt.  Det dyker upp i veckan istället.  

Livet kommer emellan.  Oron som förälder ska jag väl säga främst som en av några saker och så lite sjukdom på det.
Tanken som slår mig ofta är ju att fungerande föräldrar upplever en kärlek till sina barn som aldrig någonsin går att sätta ord på.  Det finns inget som ens i närheten kan beskriva det man känner.
Allt man gör, gör man för dom.  Framtiden man drömmer om är lycka och välbefinnande för/med dom.  När man väl ska summera livets mening med en enda sak, så är det barnen.  Så skulle nog alla fungerande föräldrar resonera.  Barnen ÄR allt oavsett vad, man kan tycka om så himla mycket i livet men barnen man burit på och älskat innan man ens träffade dom (händer inte för alla men det hände mig) - dom är i slutändan ALLT.  Det enda som man skulle offra vad fasen som helst för.  JAG skulle gå över eld, ta kulor, bli slagen gul och blå, det finns ingen som helst gräns för vad man skulle göra för sina barn.  Jag skulle inte tveka en sekund.  Det är inte ord man skriver, det är verkligen så.  Det är bara så när man har barn.  Så känner jag i mitt föräldraskap.

I alla år har min mammaroll varit det stoltaste i mitt liv.  Ni vet det, alla vet det men jag kommer skriva om det ändå.  Den otroligt fina gåvan att få bära på bebisar, tufft och kämpigt i vissa fall men se dom växa så snabbt, fascineras över deras resa i livet, steget när bebisar blir barn och att då forma oskyldiga individer, visa dom allt, berätta och svara på många frågor, förklara rätt från fel, vara en förebild, någon dom kan vara stolta över, alltid ha en varm och öppen famn, en stabil axel att luta sig mot, att överösa dom med positivitet och kärlek för inget barn - stort som litet - kan någonsin bli bortskämd av för mycket kärlek,  berömma vid minsta lilla, visa engagemang, vara närvarande, lyssna på även de minsta orden, respektera precis som man ska respekteras tillbaka, alltid finnas som tröst, någon som plåstrar om sår, den som lagar och fixar måltider som dom behöver och tycker om, gå på samtal på förskola/skolor och höra ord som värmer den redan stolta insidan, att finnas till hands 24/7 och ha det absolut finaste heltidsjobbet man kan ha.  Det är slitsamt emellanåt, visst är det så, men man belönas också på ett sätt som inte är något annat likt; nämligen  med så mycket kärlek och tacksamhet och känslor i överlag som definitivt får en att känna sig rik.  Och det är den enda formen av rikedom som betyder något.  I alla fall för mig.

Sen är det ju så att barn inte alltid lyssnar på någon, dom gör som någon gör.  Visst kan man prata med barn och förklara så dom förstår.  Men då ska man själv bete sig på det sättet också. 
Jag tycker att det är en otroligt viktig punkt att tänka på.  Jag skulle kunna stå och säga, säga, säga men om jag visade något helt annat? Då spelar det ingen roll vad som sägs.  Man respekterar barnen, man värnar om dom som det absolut dyrbaraste som finns - för det är dom och precis likt citatet från förskolan så påverkar allt som händer nu i deras barndom, hur dom blir som vuxna. 
Det kan göra mig både glad och ledsen.  Glad för att dom kommer känna, se, veta och förstå exakt hur mycket jag kämpade för deras skull - och ledsen för att dom behövt genomlida saker som är orättvisa, elaka, själviskt av andra och därmed gjort oskyldiga barn lidande.  Men av det jag kan göra och påverka, så håller jag mig till nutid, vi är här nu, jag gör allt nu och om jag skulle uppleva ens en dag, då jag inte kan känna att jag står stadigt och rakryggad, då skulle jag skämmas.  För oavsett vad så är barnens bästa alltid nummer ett.  Det finns inga ursäkter till något annat och jag ser till att kunna fortsätta kunna hålla huvudet högt precis som för 15 år sen när jag bar på min förstfödda och kände kärlek rakt igenom, att jag skulle beskydda och ta hand om det barnet trots alla fördomar, trots allt hat och mothugg och bokstavligen spott man fick åt sitt håll.

Som fungerande förälder så sätter man barnet först, allra längst fram, allra högst upp på sin prioriteringslista.  Det spelar ingen roll vad man behöver offra själv, man har inga tankar på sig själv förrän efter barnen.  Man ska alltid ta hand om sig själv, det säger jag inget om.  Men de föräldrar som tänker på vad DOM vill framför barnet, det är sådana jag aldrig kan förstå mig på.  Sådana som berättar om sina egna viljor när det inte har med barnets bästa att göra.  Då behöver man tänka om. Sedan är det tragiskt, verkligen jättetragiskt, knappt så jag vill skriva det men det finns dom som inte borde ha barn, dom som inte förstår att dom kan göra mer skada än nytta.  Kanske kan dessa lära sig på något sätt? Men för mig känns det som om alla föräldrar bör ha instinkter.  Även om vissa behöver lära känna sina egna barn när dom föds innan dom kan älska dom så borde instinkter finnas där.
Jag tänker lite på det jag skrev nyss, om 15 år sedan.  Om att jag månader senare födde och fick upp min äldsta dotter på bröstet och därefter bara visste. Jag bara visste vad jag skulle göra, testa, fixa med, allt för att göra ett nytt litet spädbarn nöjd.  Instinkter.  Dom finns inom vissa.

Som mamma vill jag beskydda mina barn från allt ont.  Tyvärr finns mycket ondska på denna planet, alldeles för mycket och ibland alldeles för nära.  Det är läskigt.  Jag vill att barn ska få vara just oskyldiga barn, få bete sig och leva som barn, växa upp och komma ihåg sin barndom med trygghet och glädje.  

Alla barn ska ha det så.  Alla barn förtjänar det.

Under mitt tak så har jag en storebror och en storasyster som längtar efter sin lillasyster när hon är borta.  De vill ofta följa med och hämta varifrån hon än varit om dom kan.  De skämmer bort henne på sina vis, dom ger henne så mycket kärlek och lycka och det är ömsesidigt.

Idag visste storasyskonen om att hon kanske inte mådde så bra.  Människor med empati vill då visa sin omtanke - oavsett ålder.
Någon tycker nämligen att det är sjukt att ett syskon bryr sig.  Att det är sjuka tankar (?) att syskonet då skulle vilja vara med när lillan kom hem.  Det var ungefär dom orden jag idag läste innan jag skakade på huvudet och struntade i resten.

Just nu känner jag bara att citatet överst till detta säger allt idag.  Jag tar hand om mina barn, har fått kämpa med mycket och ser till så att dom mår bra varje dag, försöker med all min kraft att de ska ha det så bra dom bara kan för att det är den mamman jag är och det är det barnen förtjänar.  Det är mitt första och främsta mål och ambition varenda dag så fort jag kliver upp... att dom ska känna sig väl omhändertagna och älskade, att dom lyssnas på, uppmärksammas och vara totalt översköljda av kärlek och omtanke och det besvarar dom.  Det är ju den mest otroligt fina gåva man kan få.
Dom kommer till mig vad det än gäller, vissa dagar tappar jag räkningen över hur många kramar eller pussar eller hur många "jag älskar dig" jag får höra. Varje dag kommer dom hem och känner trygghet, börjar prata om dagen, gör sedan sitt men vill ändå ha gemenskap också.  Vi äter alltid samlade och det är stunder av skratt och därefter när syskonen umgås - eller innan för den delen - så kan jag bara titta mig omkring där jag befinner mig med barn som har ögon som glittrar, skratt så genuint så det är som ljuv musik i mina öron.  Ibland måste man verkligen stanna upp och inse hur MYCKET man har.  Hur lyckligt lottad man är som är en familj med så mycket glädje och omtanke kors och tvärs och från höger till vänster.  Jag kan bara stanna upp där och då - som om man trycker på paus och så ler jag bara - men tiden stannar ju inte och så kan man höra "mamma" och så just det... så återgår man till just gemenskapen vi har, olika åldrar och olika viljor men en och samma viktigta sak och det är att var och en har varandras rygg.  Vi är en liten-stor familj, unik, inte som andra men vi håller varann hårt om ryggen.

Jag är ingen kaxig människa. Jag vill inte vara bättre än någon annan, jag är inte självgod för fem öre, jag upplever inget storhetsvansinne som vissa kan bara för att man kan känna stolthet och vara öppen med att man gör något bra, jag är inte perfekt, jag ser mig själv som human, en vanlig människa och det finns mycket jag kan tvivla på i livet men aldrig det jag har gjort och alltid kommer göra för mina barn.  Aldrig någonsin min roll som mamma - oavsett om folk skulle stå och stampa, sparka och slå och spotta ur sig saker som har med det att göra, så silas det bort.

Jag ödslar inte tid på människor som mår bra av att försöka trycka ned andra, jag tycker snarare synd om dom.  Osäkra människor vill gärna kapa ned andra till deras nivå har jag märkt med tiden, jag antar att dom mår bättre av det.  Jag varken läser eller pratar med en sådan människa.  Varför skulle jag slösa min energi på det? Det borde ingen göra. Jag har gjort det.  Jag lär känna nya människor emellanåt men märker jag av några sådana tendenser så går jag vidare med annat och andra.

Jag avgudar mina barn och uppskattar och känner massor för mina nära och kära med, jag bryr mig om dom, jag finns för dom oavsett vad, allt är villkorslöst.  
Jag är en väldigt lojal person och ger ibland flera chanser om jag märker att det kan gå eller om jag väldigt gärna hoppas på det.  Men jag är även oerhört lite för snack och mer för handlingar.  
Alla kan begå misstag t ex.  Men att göra samma sak igen är då inget misstag - det är ett medvetet val.  Och även en godtrogen, lojal person har en gräns.
Jag försöker alltid utgå ifrån att behandla andra som jag själv vill bli behandlad och det är exakt vad jag lär mina barn.
Om någon på något sätt gör mig illa, sviker, vad som helst egentligen som är fel, och främst detsamma gällande mina barn eller dom jag bryr mig om.  Då tappar jag både respekt och vägrar helt enkelt ta skit.  För det har jag gjort tillräckligt i mitt liv.

Människor som tar energi istället för att ge är helt enkelt inte värda min tid, det är ren slöseri.  Den tiden lägger jag på dom som förtjänar det.  Jag är en ensamstående trebarnsmamma som (med glädje) drar ett tungt lass.  Min energi är begränsad såklart och jag håller mig till den positiva sidan, till dom som man kan ge och få glädje och nytta av.  Märker jag att jag snuddar på gränsen, hamnar i en negativ situation,  så hoppar jag snabbt tillbaka och tänker efter.

Detta har för mig tagit lång tid att att leva utefter.  Jag har både hört och läst obefogade saker som gjort mig upprörd i onödan.  Jag kan såklart göra det misstaget då och då ändå titt som tätt, men jag försöker att komma ihåg och jag blir bättre på det.
Oftast har människor, väldigt få - tack och lov, gjort det medvetet då dom vet att jag är känslosam.  Någon med mycket känslor är en bra måltavla då.  Sådana människor aktar jag mig för då såklart, då jag inte ger någon den tillfredställelselsen att utnyttja mina känslor på ett fult och negativt sätt.

Skulle jag behöva ta del av saker som rör mina barn, låt säga om dom fått vård, varit någonstans särskilt där jag behöver information ifrån, fått stöd eller hjälp av någon anledning utan min närvaro, för att jag inte varit där av olika anledningar och varit den som ändå på ett konkret och sakligt sätt informerat om att det lär behövas, fast sagt på avstånd - då kan jag få den konkreta informationen som då är viktig ganska enkelt.  Inte från någon som ska kleta in elakheter och spydighet om situationen, för att dom ser sin chans.  Det är skönt.  Det är väldigt skönt att visa tydligt att gränsen är nådd, för mycket är gjort och jag behöver så lite tid som möjligt med sådana.  Jag får det jag behöver ändå.
Jag säger mer eller mindre tack men nej tack.  Känner ingen skuld över att vända ryggen till gällande en sådan position.  Varför utsätta sig själv för något destruktivt? Varför resonera med en eller fler som inte går att resonera med? Som inte vill.  Det är ju då inte värt det och jag har för stor självrespekt.

 Jag har varit förälder tillräckligt länge för att veta hur jag ska göra, vart jag kan vända mig och på olika enkla sätt kontakta och få endast den information jag helhjärtat såklart måste ha.  Det finns ingen anledning att lyssna på något nedlåtande.  Inte ett ord som skulle uppfattas trovärdigt eller sakligt.  Jag vet hur vissa människor är mot mig.  Då väljer man givetvis den hälsosamma, lugna och just sakliga sidan istället för att fångas i ett giftigt spindelnät.
Jag håller mig undan sådant folk.  Det finns ingen anledning att göra annat.

(null)


Det går ALLTID att lämna en eventuell infekterad situation där risken är att någon vill dränera en genom att suga ur just den där positiva energin som är viktig.  Som man ska leva på.  Det finns ALLTID ett bättre val.
För som jag sa, vissa människor kan bara inte låta bli att försöka sänka en, trycka ned en, komma åt ömma punkter, ja men verkligen ALLLLLT om de får möjligheten till det.  Jag ser igenom sådana som är så, deras färger har redan visats och det finns då varken hopp eller någon tro att man skulle bli behandlad med respekt i en - ändå jäkligt enkel - konversation.  Hur man mår bättre av att vara elak utan anledning... det förstår jag inte.
Men jag har heller ingen lust, tid eller ork att fundera på det.  Alla är olika.

Jag påbörjade det här inlägget längesen och inser att oerhört lång tid har gått.  Jag har visserligen lagt telefonen åt sidan då och då för att göra enkla sysslor och stoppa in nappen igen åt min böna som vaknar till.  Men jag kände för en ordentlig tömning av känslor och tankar.  Kanske kan någon relatera och kanske undrar folk vad jag skriver egentligen.  Men ibland skriver jag för mig, för att jag på så vis blir av med tankar eller känslor som måste ut och skrift är min bästa ventilation för det.  Ibland får man bryta av det vardagliga, eller det ytliga för att bara tänka på insidan.
Jag tänker ofta att jag ska skriva av mig något kort men jag hinner samla på mig väldigt mycket inombords ibland på kort tid och då kommer det bara... mer och mer och mer.  För mig är det befriande.   Då kan jag gå vidare från det som fanns under ytan och vakna upp till en ny dag, ny vecka och det blir som känslo-detox.

Men timmar har gått, om någon lyckades orka läsa allt så är ju det trevligt men ibland glömmer jag bort att jag även måste göra saker för min skull, skriva för min skull.
Så nu ska jag dricka upp mitt te och lägga mig.
Tänk på att ni alla bör respekteras och än mer respektera er själva och leva och göra allt utefter hur ni mår bäst.  Man lever bara en gång, ibland är det kort - livet kan kännas för kort för att slösa tid och energi på sådant som gör en upprörd bara.  Man ska inte behöva leva med negativ energi i onödan, livet kan vara stressigt och tufft emellanåt som det är.

Jag uppskattar i alla fall ER! Ni som läser och följer och stannar.  Ni betyder massor för mig och jag känner att man inte kan säga det för ofta!
God natt 💕
Moa

Totalfastnar på att det skulle vara sjuka tankar att syskon bryr sig om varandra/sin lillasyster... What? Man blir glad av att se och läsa om banden mellan dina barn :)

Svar: Mm precis, det var bland det märkligaste jag hört. Funderat tusen gånger om på varför det är sjuka tankar, men ibland är det ingen mening att ens spekulera. Den personen som anser att det är sjuka tankar - av mig dessutom - när det var storasyster själv som ivrigt skulle följa med. Precis som hon gjort då och då tidigare också, men den personen får man bara ta med en nypa salt, skratta, bli extremt chockad (man slutar ju aldrig förvånas ändå), låta alla känslor/tankar komma på en gång och sen borsta av sig. Somliga lever ju med äkta känslor, empati och vet vad kärlek är (om än syskonkärlek) och andra... ja somliga andra tänker som dom gör, på sitt sätt. Och det är uppenbarligen lite ”annorlunda”.
Hur som haver så är det är kul att du blir glad av att se bandet mellan barnen - det värmer ju inombords helt obeskrivligt för min del att se/tänka på det och uppleva det hela tiden 💕
Denize

Isabella

Min mamma hade en pojkvän som antagligen var psykopat och narcissist. Han tyckte många saker var sjuka. Han tyckte till ex. att min moster var sjuk som inte hade någon man, att det var fel på henne. Det är bara ett exempel av många. Dessa människor som tycker normala saker är sjuka är människor som måste hitta "fel" i världen runt om dem för att själva känna sig normala.

Jag vet inte med säkerhet vem du syftar på i texten, men jag kan ju ana. Det är så jävla tråkigt att Elise ska behöva växa upp med den människan. Den människan kommer påverka Elise på ett negativt sätt. Du och dina äldre barn kommer behöva reparera skadorna den här människan gör varenda gång Elise kommer hem från umgängestillfällena. Än så länge är Elise liten, men hon kommer ju bli äldre och förstå mer. Folk tjatar om rätt till vårdnad hit och dit, och hur båda föräldrarna har rättigheter, men tyvärr är inte alla föräldrar bra för sina barn.

Svar: Denna kommentar var helt korrekt, det du nämner är nästan är nästan ”obehagligt” då du skriver på ett sätt utan att veta något om personer/situationer i sin helhet då jag egentligen mest tömde mina egna känslor. Jag ska inte skriva eller ”hänga ut” varesig vuxen eller barn, detta var ju endast mina egna känslor. Men i den situationen du pratar om så är allt på pricken rätt hos SÅ många. En person som är på det sättet - som är psykopat/har alla symtom som tyder på det, som inte förstår när den gör fel, då personer (som många kan känna igen sig i, gällande första stycket) som dessa inte har förmågan att ha riktiga känslor, de förstår inte varför saker är fel, dom kommer inte ihåg mycket av vad dom gjort eller sagt, dom saknar helt och hållet empati. Ofta kan dom säga att dom älskar någon t ex men de vet inte vad det betyder egentligen, det finns inga skuldkänslor när dom sårar eller rent av förstör människor i sin omgivning oavsett om det gäller barn eller vuxna. Om jag talar rent generellt om barn i Elise ålder så kan jag säga att någon pratat med de inom vård (psykiska frågor) och även ett sådant litet barn kan redan påverkas. Många tänker ”barnet är så litet så han eller hon kommer inte komma ihåg” men det är lite mer komplext. Visserligen får dom inte klara minnen som kommer finnas senare i en sådan ålder MEN vissa saker beskrivs som att barnet kan få sår inombords tidigt som lämnas som ärr och det kan påverka individens egenskaper senare i livet och sedan är det ju värre när barnet får förmågan att gå igenom saker och ha det besparat som klara minnen resten av livet. Det kan även skapa problematik i livet för ett barn i denna ålder redan i nutid som vid olika situationer där en förälder måste uppfostra när barnet gjort fel - även om någon skulle prata och förklara lugnt så kan barn uppleva panik, bli rädd och tro att något ska hända honom/henne, eller så simpelt som att barnet har sönder något eller spiller ut mat/dricka (olyckor som är normala hos alla) men då ryggat bakåt och blivit rädd och i många av dessa vardagliga situationer så kan barnet rakt ut fråga om den vuxen på plats kommer göra något för att göra den illa. Så det jag menar är att barn som är små, som då i Elise ålder, som får problematik och påverkas pga personer de umgås med eller är nära. Detta är saker som händer lite överallt, som sagt så skriver jag rent generellt om dessa fall. Jag blir otroligt ledsen för alla de barn som växer upp på sätt där kanske en förälder vill straffa den andra men barnet är den som tar skada eller får konsekvenser. Och även de som växer upp bland människor som jag nämnde i början, som inte förstår eller kommer ihåg eller på något sätt känner skuld över hur barn kan påverkas av dess handlingar. För en sådan människa gör aldrig fel, den har alltid rätt, alla andra är ofta ”dumma i huvudet” och personen själv i fråga är likt gud själv som kan och vet bäst. Det spelar ingen roll hur dom påverkar människor, små som stora, inget sunt förnuft är möjligt då humana känslor inte existerar. Jag har talat med många föräldrar som har det just såhär eller kvinnor/tjejer som levt i relationer med dom som har de klassiska dragen som en psykopat har och har stor förståelse för hur både dom har det och även vad kunniga (som barnpsykologer eller de på kvinnojourer - när det enbart handlar om vuxna destruktiva relationer - förklarar). Något vanligt är ju sen att personer i ett sådant barns liv, som vänner, släkt, bekanta eller vad som helst - blir riktigt upprörda över att se eller höra på vad barn berättar efter t ex umgängestillfällen, då barn som kan prata alltid är ärliga och öppna - det går inte att manipulera mindre barn. (Det är ju vanligt att man hör att barn är ärligast). Många väljer ju då att göra en orosanmälan, vissa blir helt obefogat anmälda då barn kan missuppfattas, då läggs allt ned - antingen genom att soc ser att en orosanmälan inte är av relevans och i andra fall så får vissa gå på ett anmälningsmöte och vid allvarliga fall så öppnar de en utredning där de helt enkelt ”granskar” allt i det barnets liv,
Denize

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress