Jag blickar nu framåt, jag har ingen energi eller lust att skriva vidare - efter detta - om något jag inte tycker om, negativitet som dränerar en.  För nu ska detta nå ett slut.

Jag fick försvara mig efter att jag kände mig "smutsig" när jag blev utsläppt från det pyttelilla rummet iförrgår och människor stirrade och blängde snett.  
Byhålan är liten här, skitsnack går bland alla som känner alla och då jag igår fortsatte att anklagas på vissa sätt när någon redan hade erkänt felen själv så kände jag bara SUCK! Och de vidriga känslorna inom mig hängde kvar, jag var så SÅ leds.
Jag hade sagt och har skrivit om hur man hade kunnat sköta detta diskret och med mer respekt först i person och sedan i kontakt med någon högre uppsatt (fick dock kontakt med helt fel person, jag ville prata med chefen-chefen).  
Det hela eskalerade till att de fortsatte på samma spår, med falska anklagelser.  Att dom inte rotat i mina saker? Nej för det får man egentligen inte - det är ett tjänstefel och då hade polis behövts, den ena gick igenom en större väska/kasse medan jag tömde min ryggsäck och plagg.  Vid den tidpunkten hade han insett att de haft fel, han ville lugna mig, sa förlåt, förstod, höll med mig, han ville ta namn och nummer för att kompensera mig men jag hade ingen annan tanke än att få släppas ut.  Han försökte ändå krama mig, förklara hur jag tog det jämfört med andra, att jag hade rätt i hur fel det är att döma utan att veta! Han bad om ursäkt.  Det var bra! Men det betyder inte att tjänstefel inte begicks - vilket jag har förklarat.
Personen som fortsatte anklaga mig för lögner när hon inte var med, hon kunde omöjligt veta hur saker gick till där inne men ändå envisades hon med "vi arbetar inte så, så skulle vi aldrig göra" etc och det var saker som hade hänt EXAKT så, då brast jag.  Jag bröt ihop igen och igen och igen.  Jag ska då ha ljugit om detta men vem hade kontaktat en ägare/chef då? Det finns ju ingen logik i det.  Vad fasen skulle jag vinna på det? Jag försöker komma på en anledning men det finns ju INGET logiskt bakom det om jag hittar på saker och sen går till en ägare/chef? Alltså.... huh...?

(null)

Jag ville att en chef skulle veta om detaljerna - hur när och var dom "tog" mig, när de hade ungefär 4 bättre ställen att göra det på - om dom nu ville vara diskreta som hävdades.  Att vara diskret är inte att låta en kund med scanner - som får en avstämning och har massa tid på sig för att då lägga varor på ett band längst bak i butiken göra det, sedan packa ned allt igen (ytterst bra tillfälle att fråga mig för att se vad jag har när jag står med tomma väskor), sedan gå in på nästa ställe och SEN bli påhoppad om att man gjort det och det och stulit och hej och hå just där alla människor befinner sig och hör, för att sedan leda mig till ett rum.  Diskreta hade dom kunnat vara tidigare.  För det agerandet var inte diskret. Redan där "problemet" uppstod kunde någon ha pratat med mig. Eller vid kassan.  Eller i butiken där jag blev förföljd utan min vetskap som han sen förklarade.  Så varför vänta?  Och ska inte sådana varor pipa om dom blir stulna? Varje gång jag köpt just smink och liknade så behöver dom kontrolleras och då går personalen iväg med produkterna och fixar och kommer tillbaka med dom sen.
Hur som helst så ville jag få ut min sida av myntet för att jag vet hur snabbt snack går i den här staden, eh hålan, det var extremt orättvist när allt hade blivit fel och många säkerligen antog det värsta om mig med tanke på hur det hela startades.
Jag fick då min chans att säga som det var för att slippa bli dömd angående något som är emot alla mina principer.  Det var min chans att vara ÄRLIG.
Jag jobbar stenhårt med uppfostran och att lära barn rätt och fel och markera varför saker är fel.

(null)


Jag ville även berätta för sminkintresserade tjejer då butiken som sagt har det utbudet i vår stad.  Jag ville varna så att de inte anklagas som jag bara för att man tittar och jämför ett tag.  Ingen skylt finns ju om hur länge man får stå där.  Och det finns testers till ALLT, de som vill ska ju då få testa allt om dom nu vill.  Men jag velade och väntade på tiden bara samtidigt som jag läste och jämförde.
Att jag känner såhär är för att jag har en tonårsdotter som köper/kollar på smink och jag hade blivit TOKIG om hon utsattes för detta. Jag är ändå vuxen och hamnade i chock.  Hur ska ungdomar klara den förnedrande händelsen och  att förklara och försvara sig? Nej, den tanken är läskig.

Rent juridiskt så vet jag vad som var fel.  Jag är ganska säker på att butiken också vet det med tanke på att hon (som inte ens var där eller kunde se eller höra något - endast ord från personal och kamera i butik antar jag) malde på om att det och det inte stämmer, att dom inte jobbar så, att dom aldrig skulle göra si eller så.  Nej? För det är inte tillåtet - de begår tjänstefel då.  Men det hände.

Jag hade förväntat mig annat med kontakten.  För jag tvivlade starkt på att chefen skulle tycka sättet det skedde på var rätt.  
Jag tvivlade starkt på att chefen ville ha ryktet om hur personalen agerar gällande detta.  När dom står och "VET" saker mitt i en "galleria" och skapar en dramatisk scen.
Jag hade nog nöjt mig med en genuin ursäkt om alla de fel och en förklaring till varför de inte pratade med mig vid ett bättre ställe - de hade ju uppenbarligen bra tid på sig.  Jag skuggades ju till och med? Herregud alltså.  Istället fortsatte det med exakt samma behandling.  

Men här rundar jag av.  
Det finns även trevlig personal som jag nämnde, som hälsar för att jag är där varannan dag.  Eller var.  Affären har varit en trevlig plats att strosa runt och småhandla och storhandla.  Stamkund som jag varit.  Bortsett från ett tidigare påhopp.  Ja, jag har ju redan förklarat allt.
Resten av mina åsikter finns i kommentarsfältet men jag har som sagt fått ut mitt försvar.  Och förstått att personalchefen finner deras rykte viktigare än alla fel - trots att den ena ändå ville kompensera och göra rätt, men jag tror inte att någon människa med känslor hade velat vara kvar i rummet efter det som sagts och gjorts - både ute bland allt folk och instängd i rummet.  Trots att jag idag uppskattar HANS ärlighet och vilja att göra rätt.  Nu när de värsta känslorna lagt sig även om jag finner allt tragiskt.  Visst han begick ett tjänstefel och var läskigt otrevlig när han var så säker (men sen hade fel) men han agerade humant efteråt, men där och då var jag alldeles för omskakad och skärrad, som alla säkert hade blivit.

(null)

Jag har nu blivit kontaktad av den personen jag ville prata med från början och jag känner mig nöjd med det.  En chef som visar sig mån om sina kunder och vill ställa allt till rätta.  Judiskt vet jag varför.  Men anledningen till att jag kontaktade honom i förstahand har jag förklarat och nu finns möjligheten att diskutera med en vuxen och proffesionell person och då chefen-chefen som jag nämnde först.  Jag vill att det som var fel ska lösa sig, sen får allt nå ett slut för jag har sagt mitt, det räcker vid det här laget.  Nu sköts detta äntligen rätt.
Därav sätter jag punkt på detta.  

Nu återgår jag till mitt.
Och kommer med mina egna vanliga inlägg snart igen.  För här vill jag inte skriva om det mer,  inte om det kan skötas och diskuteras på rätt sätt - vilket nu var ganska tydligt.
Tack som vanligt för allt stöd.

Blickar framåt.




Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress