Tiden går och mycket av den har bestått av tankar på djupet, ett arbete inom mig själv, att kunna sikta mot där jag vill vara personligen - då som egen människa - och inte mamma.
Jag har accepterat mycket.  Jag har lärt mig att jag kanske inte blir samma person som jag en gång var... inte efter allt det som hänt.  Det är mest det som hållit mig nere med tyngd så länge; frustrationen att inte göra eller vara det jag en gång var.  Att inte ha det eller dom som en gång fanns.  Mitt fokus har ständigt varit "jag ska bli mig själv någon dag, allt ska bli normalt någon dag", men faktum är att jag kommer få finna mig i en ny normalitet och hur den ser ut - det vet jag då.

Att vara elak och hård mot sig själv har jag nämnt förut och det finns ingen mening med det.  Jag orkar inte klandra mig själv för att jag inte når upp till mina gamla personliga "krav" hela tiden längre.  
Jag har fokuserat så himla mycket på att blicka framåt och vända blad, hitta en plats där jag känner mig nöjd och börja leva på ett sätt som känns bra, bekvämt och som jag kan vara stolt över.
Det finns massor i dagsläget som jag är just stolt över.  Mängder med saker som jag fixar och krossar på egen hand.  Tankar och åsikter som leder mig åt rätt håll.  Jag vill inte trötta ut mig själv med att hänga upp mig på vad som en gång var.  Livet är för kort, men ständigt... tyvärr... finns det en käpp i hjulet.  Varenda gång som jag känner att jag bara vill släppa vissa saker och leva MITT liv med dom som gör världen hos mig till en vackrare plats så uppstår det igen.  Om och om.  Lögner, patetiska och ganska fantasifulla för den delen... men jag kommer inte ge några reaktioner.
Det är väl det jag lärt mig.  Ständigt när jag försökt att lägga denna energi och fokus på det som är viktigast så har jag varit mottaglig för den enorma ledsamhet och ilska som tillkommer så fort "käppen i hjulet" är igång igen.  Men jag bryr mig inte längre, jag har bra mycket viktigare saker att bry mig om.  Att somliga inte kan släppa taget om att vilja försöka förstöra mig och mitt liv, fine.  Det får vara så.  Men jag finner inget intresse av att bli trampad på mer.  Jag har min framtid att bygga på - och den tillsammans med mina älskade barn främst.  Och så somliga som ser mig för den jag är, finns med tålamod, lojalitet och kärlek.

Att vara så dränerad och utmattad är komplext.  Då talar jag inte om att "hej jag vill sova hela mitt liv", utan att hjärnan är trött.  Det har ju hänt så mycket som man ska hinna bearbeta och självfallet säger kroppen ifrån till slut.
Därav är det extremt viktigt för mig att faktiskt ta den energin jag har och lägga på det som är relevant i MITT liv.  Att leva med vad som känns som att någon ständigt sliter i mig baklänges medan jag försöker gå framåt, har självklart varit frustrerande.  Men benen blir starkare och jag lyckas gå och gå och gå allt snabbare ändå.  Jag har hållits tillbaka av tyngden släpandes bakom mig så länge, men inte mer.  Inte längre.  Jag ser ett mål och det är framför mig.  Visst kan man trilla och snubbla när man försöker gå så fort man kan och man blir dragen i ständigt åt fel håll.  Det händer, men jag ställer mig upp och fortsätter att gå - för att man just blivit starkare.
Nu är detta självklart inte ur ett bokstavligt perspektiv, men det förstår nog folk.  Hoppas jag i alla fall.

Nåväl, med det sagt så vet ni återigen att jag kanske inte är så pass aktiv här i nuläget.  Det jobbas för fullt på saker som rör livet, på djupet.
Människor som ger eller tar energi.  Sådana har jag fått rensa bland.  Oavsett hur JAG personligen känner så kommer jag aldrig kunna få en annan människa att ändras och tänka likadant.  Även om jag vill vara osjälvisk i vissa lägen och inombords är helt oförstående gällande hur andra kan vara själviska i vissa lägen så ligger det på dom, inte mig.  Jag har gjort så mycket för andra och jag orkar inte jaga, förklara, böna och be.  Dom som finns, dom finns.  Då går det åt båda hållen: ge och få.  Andra får göra sina egna val i livet, återigen så handlar det om acceptans.
Jag har accepterat människors beslut, inte för att jag håller med eller någonsin - nåååågonsin - skulle kunna göra likadant.  Men jag är jag, jag har mitt hjärta, min själ, mina egenskaper.  Så jag fäller inte tårar för de som stulit så mycket energi, sårat, svikit eller vad det än kan innebära.  Jag kan känna sorg och tycka synd om barnen om dom blir berörda i vissa fall.  Men då lägger jag fokus på det andra, dom som faktiskt vill GE energi och positivitet.
Jag tror att några få särskilda kommer ångra sig någon dag. När man kanske varit van vid att jag kunnat vara den som väntar - trots behandling - och alltid finns kvar.  Att finnas när det passar andra men sällan när det är omvänt.
Den egenskapen är förändrad.  Jag har ALLTID lätt att ge nya chanser, alla begår misstag, men det finns en gräns och jag väljer därav att inte bli utnyttjad på den fronten längre.  Jag tänker inte vara den som väntar med öppna armar medan jag själv tidigare varit i mörkret och behövt så himla mycket stöttning som bara gått, som struntats i, men som jag senare blundar för själv.  Och finns på andras villkor som vanligt.

Ser ni? Det finns mycket som jag har börjat reda ut inom mig själv.  Vilken slags person jag egentligen är och vill vara.  För med all ärlighet så tappade jag bort mig själv och gick vilse.  Långt.  Men samtidigt känner jag att jag börjar komma långt på vägen nu, inte tillbaka, men till mig själv och vart jag vill vara.
Hela poängen med hur texten här inleddes.
Jag kommer stå upp för mig själv, försvara mig på rätt plats där svart på vitt kan läggas fram, jag fokuserar på mitt inre och min väg till vad jag kallar lycka, jag är tacksam för stöd och kärlek jag har och får, älskar mina barn gränslöst - även om det heltidsjobbet knappast är en dans på rosor med triss i olika åldrar (hej härliga faser, ni är så enkla).

Men vad är enkelt i livet? Vissa har det enklare än andra, alla lever och går igenom olika saker, men livet är livet och föräldraskapet likaså.
Dom där tre människorna som jag burit på i nio månader inom mig, upplevt tre helt olika förlossningar, skapat anknytning till, funnits, haft tålamod, haft mindre tålamod, väglett och markerat livets rätt och fel, tagit emot när någon fallit, funnits till hands 24/7, fått agera dubbelförälder i stora fall, sett dom utvecklats, få tillbaka så himla mycket kärlek, få ta emot annat med (ingen dans på rosor som sagt)... MEN kärleken till ens barn är obeskrivlig.  Alltid.
Visst har jag själv gjort fel, tänkt fel, inte haft samma ork eller tålamod i vissa situationer.  Men jag tror att det är det som kallar mig mänsklig och MAMMA.  Ingen är perfekt - men barnen förtjänar allt och det bästa dom kan få.  Och personligen är jag lyckligt lottad, jag fick gåvan att vara mamma till just mina tre E:n.  Ingen självklarhet för alla att kunna få samma sak, gåvan att bli mamma.
 Så oavsett vad så kommer jag alltid vara tacksam för det.  Hur svårt det än kan bli emellanåt, hur mycket man än behöver (drömmer om) en rejäl break, när alla tre är i "kaos-mode" och man ska rodda den sitsen själv.  Tre så olika åldrar och därmed rätt komisk problematik när allt inte är så "lugnt och skönt" om vi ska kalla det för det.
Men kärleken och stoltheten överväger allt - och det jag bygger upp inom just mig själv är självfallet även för dom.
Även om dom VET och visar och förstår att dom har en mamma som finns och skulle göra vad fasen som helst, någon dom kommer till både gällande negativa och positiva saker, det är ju en trygg punkt för dom - och det är jag så glad över, att dom vet att jag alltid är deras mamma som dom kan vända sig till och finna trygghet och ja, alla behov hos.  
Men så vill jag att dom även ser kvinnan bakom mamman sen, någon att vara stolt över.

Att föregå med gott exempel är ju rätt givet, för barn gör inte som man säger, dom gör som man gör - brukar det sägas.  Och det kan stämma väl.
Jag vill i alla fall att dom ser mer än bara en ständigt närvarande mamma, i äldre år så vet jag att dom kommer se vem jag var bakom den rollen (som kämpade och gjorde allt för deras bästa och rättvisa, verkligen allt) och jag vill att dom ska känna samma stolthet eller glädje över det, som jag själv ska och kan göra.
Som tur är så har jag redan ett "stort barn" (hello, hon ska välja gymnasium - hon var nyss mini men ja, nu lever hon sina tonår och söker sin egen identitet, är så intelligent, ser och förstår så mycket), mellanbarnet ser tydligare på världen och livet (även om jag tycker att dom har så bråttom med att växa upp nuförtiden, den nya generationen)... men en dag kommer alla tre i alla fall vara stora, äldre, vuxna - och trots att jag fått "smakprov" på stolthet från en tonåring - så vill jag att dom ser och minns mig på det sätt jag strävat efter senare i livet med och att det förblir så.

Mycket text nu.  Men skönt att rensa skallen lite på ord.  Hur sammanhängande och förståeligt allt verkar vet jag inte.  Men tankarna snurrar i mitt huvud ständigt och lite utlopp får det bli.

Lite mindre tankar och känslor? Ska vi lämna djupet en stund och gå över till livet i sig.  Jag har lite bilder från helgen.
Elian behövde nya fotbollsskor (jisses som dessa kiddos växer nu alltså, de två yngsta!).  Så vi begav oss iväg på lördagen och ordnade det.  Barnen fick peka på lite grejer i affärer inför sina önskelistor, Elise smet från vagnen en eller sju gånger, hon välte i alla fall inte omkull en hel butik så det var lugnt! Sen blev det en kort men kall prommis till donken som alltid är så efterfrågat när det inte finns i vår lilla håla.  En bra dag!

(null)

(null)

(Japp Elian älskar att vara med på bild, verkligen!)
Hur som helst så såg man inte röken av sin äldsta så mycket mer efter det.  Pojkvän delat på skola är väl det som livet kretsar kring nu.  Sedan lite kompishäng.
Men brorsan hade träning på söndagen och då var jag och Elise ute i det piskande regnet efter att ha släppt av honom.  Egentligen regnade det inte särskilt mycket men med vindar så blev det "trevligt" väder.  Och njaa "det finns inget dåligt väder bara..." You know, visst är det väl så.  I alla fall när man har en treåring att aktivera.

(null)

Så här hamnade vi ett bra tag.  Elise är rätt envis.  Jag har aldrig nämnt det va? Haha.  Kan själv, kan själv, kan själv.  Jaaapp det är den åldern! 
Hon skulle ivrigt upp på klätterställningen och jag stod och kikade medan hon drog sig/kröp/höll krampaktigt i sig för att glida ned igen, tills jag frågade om hon ville ha hjälp men icke! Hon krigade på där ett tag.  Ett bra tag.  Sen kom ett ynkligt "mammaaa, kan jag få hjääälp".  Då blev det fart igen.  Först hjälpte jag lite men sen ledsnade hon och tyckte att jag kunde lyfta upp henne varje gång.  Hon är rolig, hon.

(null)

(null)

(null)

(null)

Allt utforskades, länge, många gånger.  Hon är tuff ibland men samtidigt lite försiktig.  Hon kan liksom få för sig att klättra på HELT FEL ställen om dagarna, jag har typ konstant hjärtklappning då hon mer eller mindre är överallt.  Men samtidigt så vågar hon inte åka rutschkana själv alla gånger.
Sen så finns det en hel "balansbana" som vi kallar det för på denna platsen och där går hon gärna hand i hand, men givetvis roligast om jag går med.  Jag kan inte ens räkna hur många omgångar det blev.

(null)

(null)

Vi avslutade med en vattenbana, hinkar och annat men sen sa det stopp.  Efter ett par timmars lek i regnet så var vattenlekandet ett avslut.  Kalla händer trots vantar i olika varianter som byttes ut.

Vi tog en sväng till mataffären där Elise smet från vagnen två gånger och lyckades välta vagnen med varukorgen en gång när hon oskyldigt skulle spänna fast sin docka istället för sig själv medan jag - med ryggen emot - valde ut veckans proteinkällor till middagarna.
Tur att vi var rätt så ensamma där inne just då, så brukar det inte vara.

Anywaaays.  En hektisk helg men rolig.  Massa kvalitetstid.  De stora lägger ju så mycket fokus på sitt i sina åldrar, mycket kompisar, fotboll och spel för Elian.  Han hade med sig en vän hem efter plugget igår igen så det var liv i luckan.  Elise var megatrött (lång helg, sen massa vanlig stimulans på föris), maten lagades medan svett rann på mig i princip, då grabbarna lät som ett helt fotbollslag i ett rum och en treåring drog i benen på mig och ville varken leka eller hjälpa mig eller titta eller annat.  Bara bäras.
Det var en lång kväll men smärtfria nattningar, tills Elise drömde och vaknade på natten och sömnlösheten blev ännu mer påtaglig.  Äsch! Är van vid att klara mig på dessa få timmar per natt nuförtiden, det är mycket som hållit mig vaken i livet på senaste tiden.  Så jag klagar inte.

Att gå mot förskolan och samtidigt få ett meddelande om att magsjukan nu går där var dock ingen trevlig start på dagen.  Fick stanna upp, fundera, ska vi gå hem? (Jag KAN INTE BLI MAGSJUK! Ni vet säkert redan det för 10000:e gången - nämnt i denna blogg).  Men fick pallra på, möjligheten fanns inte.  Jag håller tummarna, fick tag på vitpepparkorn... skrock eller inte, jag gör allt, uppmanade min treåring bestämt att tvätta händerna med tvål massaaaaaaa gånger nu under dagen (haha som om det skulle funka men äsch) och sitter i skrivande stund med ett påtagligt psykologiskt illamående.  Jag mår illa så fort jag bara hör ordet magsjuka.

MEN SÅDÄRJA! Nu måste jag återgå till vardagen.  Det var skönt att ventilera lite här på gamla kära bloggen.  Hoppas ni står ut med min sporadiska uppdatering nu, men det blir bättre och går åt rätt håll.  Man må ha otur men tids nog besegrar man alla demoner - varesig man tror det eller ej.  Så måste jag tänka.
Tusen tusen tack för att ni har tålamodet och läser när jag väl publicerar! Jag måste betona igen hur pass mycket det värmer att se era spår, världens bästa läsare! På återseende kära ni ❤️
Astrid

Hoppas du hittar det du letar efter och lyckas känna att du är den du vill vara! Kram!

Svar: Tack snälla, känner att jag är på rätt väg! Kramar!
denize.se

minnyapsykolog.blogg.se

Hej, tänkte fråga en grej..
när du klickar in på min blogg, syns det på nåt sätt vem jag är, min mail, vart jag bor osv?
Vill verkligen vara anonym.

Svar: Du verkar vara helt anonym. Lycka till och ta hand om dig!
denize.se

Anita

Jag tvivlar inte en sekund på att du kommer hitta rätt <3

Svar: Tack snälla för dina ord ❤️
denize.se

Sofie

Lite off topic, men så söt tröjan med paljetterna är ^^

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress