(null)

(null)

September passerade och vi hoppade in i oktober månad fort, tiden går så snabbt och jag hinner ärligt talat inte med.  Snart är även denna månad över.
På första bilden så hade jag en liten Elise i magen, sommartid för tre år sedan.  Tre år låter lite när det har hänt så mycket och sedan denna sommar så har livet minst sagt varit intensivt.  När det känns som om saker inte kan bli tuffare, när man tror att så mycket har hänt att det måste vända så har ytterligare saker hänt.  Mycket har förändrats, mitt liv, saker runt mig, jag själv som person, mina drömmar, min lust och inspiration och så mycket där till.
Många har insett att jag inte är aktiv, sedan sommaren så har jag skapat x antal utkast här, börjat skriva, försökt få andra saker gjorda som jag innerst inne vill.  Sådant som jag älskar och brinner för, men så tar det stopp.  Allt tar emot, det är för mycket att ordna runt mig (ironiskt nog så har jag alltid varit den där tjejen som älskar att ha mycket, göra mycket, skapa mycket och INGET har någonsin kommit i min väg, min envishet har alltid varit för stark).  Jag inser att det finns en gräns för hur mycket en människa kan hantera och jag är försiktig, snäll mot mig själv, livrädd för att förstöra något så skört som nu är inom mig.  Det är en tunn och skör liten tråd som behöver stärkas.
Känslan av hopplöshet tog över helt och jag låter det ta sin tid, sätter ingen press på mig själv men blir i grunden besviken och stressad över att jag inte "levererar" såsom jag innerst inne vill.  Men jag har lärt mig att lyssna på min kropp och mitt inre - allt för att långsiktigt se en positiv ändring.  För jag vet att samma person finns inom mig, samma glöd och vilja, ambition och drivkraft och allt kommer att komma tillbaka en dag.  Återigen så får jag låta saker ta sin tid.  Just nu får jag tillåta mig själv att plåstra om sår, om vi ska kalla det för det.  Jag har varit med om mycket och jag har plöjt på genom mycket men det kommer alltid finnas en gräns.

Jag är stark gällande det jag måste vara, där jag inte kan låta något ta tid för det går inte.  Jag har tre barn som jag dyrkar och bokstavligen lever för, jag lägger fokus på det.  Familjen.  Dom som betyder mest och även mig själv.  Dom har och blir också påverkade av vad andra skapar för kaos i vårt liv och det enda jag kan göra är att vara den bästa mamman jag kan vara.  Ensam krävs det styrka och den behöver jag.  Dom förtjänar inget annat än det bästa möjliga och det är där jag lägger min envishet just nu.

Nåväl jag sitter här nu och skriver - så jag ska fokusera på just det.  Nu tömmer jag mig på lite ord och känslor och vad dessa tre åren i korthet sett ut som.

Åter till första bilden, så älskar Elise att titta på gamla bilder och videos.  På henne, syskonen, mamma, allt och alla.  Hon ber om det hela tiden och jag minns så väl hur mycket hennes storasyskon älskade detsamma.  Det var det guldvärda med att ha ett stort, brett och långt arkiv.  Med bilder i mängder men även brutalt ärliga texter om hur livet var - fullkomligt mycket kaos som vi asgarvat åt.
Till skillnad från vad ordet kaos kan innebära nu, men ändå.  Jag döpte oss till "familjen kaos" för länge sedan, många måååånga år sedan.  När jag var ung och bollade livet som ensamstående där i början.  Jag är glad att jag dokumenterade det så väl, med glimten i ögat trots att det såklart inte var ett enkelt liv men det är inget i jämförelse med vad framtiden skulle kasta åt mitt (vårt) håll.

(null)

En kväll så tittade vi på mina gravidbilder och hon intresserades ganska frenetiskt över att HON låg där i mammas mage, den jättestora "bollen" och så hann jag snabbt knäppa en bild när hon härmade mig och gjorde likadant.  Spände ut sin mage allt hon kunde och brast ut i skratt så hon kiknade.  Inte riktigt det optimala när vi gjorde detta innan nattningen för att varva ned men hur som... 

(null)

(null)

Jag började bläddra i arkivet - såsom jag alltid gjort - för att hämta bilder och texter som jag kunde citera, men behövde sluta ganska abrupt.  Jag sköljdes över av känslor och insåg skillnaden mellan uppläsning till syskonen tidigare i livet och förfärades av skillnaden här.
Jag var inte ärlig.  Jag skrev ärligt om hur det var att ha Elise som bebis då och då (en bråkdel av det hela) men inte om annat.  Jag ville radera, skriva om varenda inlägg för jag kan IDAG fortfarande minnas hur det var på riktigt och hur jag istället valde att skriva.

Jag målade upp något helt annat.  Jag skämdes långt inne, kände att jag dragit på mig ett tredje misstag, fått en nitlott... men ingen skulle få veta det.  Jag drömde ju om den där kärnfamiljen, såsom alla hade det, såsom många har det.  VARFÖR kunde jag bara inte få det? Så jag skrev (när jag väl skrev) för att få det att verka som det och jisses som jag levde på hoppet.  "Det blir bättre", blåögt men så jäkla hoppfullt så önskade jag det, att det skulle lösa sig, att det inte skulle vara som det var, att det hade blivit många stora omställningar och att det bara skulle lösa sig.

OBS! självklart är inte barnen de jag ser som misstag, bara så ingen tolkar mina ord fel nu, dom är mirakel, livets mening och mitt ALLT - och därav kan jag aldrig ångra de relationer som varit, dock kan jag ångra min naiva sida, den som så gärna ville men tidigt hörde varningsklockorna men borstade av mig allt och ja... levde på hoppet, drömmen, min önskan.

(null)

Denna bilden minns jag så väl i ett inlägg där jag skrev ärligt som jag brukade.  Om en kaotisk dag där jag kämpade med mina barn och skulle färga håret samtidigt som jag hade mat i ugnen och fick springa ut från duschen för att jag kom på att maten var klar men samtidigt hann jag inte skölja ur all inpackning och därav hängde mitt hår i flottiga stripor - när det skulle vara nyfärgat och fräscht - och så kom kommentarer.  Frågor.  Sådant som stämde men som jag inte ville skulle stämma.
Till min förskräckelse insåg jag att jag kunde bli avslöjad.  Alla frågor om varför.  Varför levde jag som om jag vore ensam när jag levde i tvåsamhet... och där började min uppmålning på riktigt.  Jag försvarade, skrev saker långt ifrån hur jag hade det, skrev så mycket som skulle tyda på den perfekta relationen och familjen - för det var ju fasen det jag ville ha.  Så jag skrev i någon slags drömvärld, tills jag inte kunde skriva alls.
Vissa köpte mina ord och vissa märkte skillnad på mig och idag vet jag inte hur många som hade en magkänsla sedan länge, att något verkligen inte stämde.  Jag förändrades mer och mer utåt och till slut kunde jag inte fortsätta, känslorna inom mig under månadernas gång brände och sved, jag kände mig mer ensam än någonsin.  Och DET ska ni veta, det kan vara bland det jobbigaste av allt; att känna sig ensam i tvåsamhet.
Att vilja lösa det, få saker att fungera, men samtidigt känna en bitterhet över att ta hand om ytterligare en person i princip.  Konversationer dök upp tidigt, förändringar skulle ske, men nej... inget var som det skulle och sakta med tiden så gick det överstyr, jag ville bli lämnad, men livet på en annans villkor blev till slut något som skulle förändra mycket i framtiden.  Saker som inte går att reparera inom sig själv, saker som inte försvinner eller går över.  Jag har klandrat mig själv, SOM jag har hatat mig själv - men att leva i en sådan relation kommer aldrig gå att förklara när det har gått för långt och man lever i en tom bubbla.  Så jag är färdig med hatandet, klandrande av mig och andra, det förändrar inte vad som hände ändå.  Därav menade jag i början av detta inlägg att saker tar sin tid.  Med allt som sker så kommer jag en dag att orka leva med det som hänt.  PTSD är komplext och ter sig och varar olika länge och nu läggs som sagt saker på hög ständigt så det är en kamp med att hinna bearbeta då man plötsligt ska bearbeta ännu mer.

Jag ska inte sitta här och repetera hela det livet, saker jag redan erkänt för mig själv och alla andra.  Det behövs inte, jag har skrivit om en del redan, men det är något som påverkar både mig och min familj och alla runt mig än idag - och jag ser inte någon förändring till det bättre, det kommer fortsätta, det finns mycket jag kunde ha gjort för att livet skulle se annorlunda ut. Om jag hade lyssnat på mitt hjärta och även andras ord tidigt så hade jag kunnat bryta innan det var för sent, men jag skämdes, jag ville inte vara ensam med tre barn, tre olika situationer.  Trots att mina nära sa "det är 2016, skit i det, titta på hur den och dom lever, bry dig inte - gör det som är bäst och rätt för dig" men DÅ fortfarande gravid, så ville jag inte ge upp, det skulle lösa sig.  Även senare, innan jag var borta helt.
Och det är alltid lätt att vara efterklok, att tänka tillbaka så kommer aldrig hjälpa eller ta bort all trauma som medföljde bara för att jag så gärna ville.
Även om jag var kär i drömmen som jag så länge haft och inte i självaste människan.  Som sagt det kommer alltid vara lätt att vara efterklok.  Men livet blev som det blev.

(null)

Efter att ha levt som ensamstående till två barn och en oerhört krävande bebis trots att jag hade en relation, en som blev så infekterad och oerhört destruktiv att den förstörde hela mig och mitt liv - och jag gav upp inombords då jag aldrig såg någon utväg så försvann jag.  Med tiden hade ju små bitar av mig själv sugits ur bit för bit och den där envisheten som jag besitter inte gjorde nytta, snarare motsatsen så gav hela min insida upp. Jag slutade kämpa, jag trodde att mitt liv var över.

Men så hände det.  Jag fick en utväg! Jag hade några veckor av fullkomlig glädje och lycka, det baserades nog på all förändring, isolering och ren jäkla tortyr skulle jag kalla det... men så släpptes jag fri.  Chockad först.  Men på två dygn var jag starkare än någonsin, återförenades med människor som jag manipulerades att hata, vänner jag inte kunde ha, generell frihet att gå ut och göra saker som gjorde mig glad helt enkelt.  Jag levde som på moln.  Jag och barnen var fria! Det var känslor som i princip var bortglömda.
Den lyckan varade dock inte länge.  Trots att jag mådde för jäkla bra, lämnades ensam med barnen i veckor så startade nästa mardröm.  Alla vet vad det är, vad som hände och hur sjukt fel det var.  Jag blir illamående av att skriva om det, arg som fan då jag kände samma kontroll igen.  Jag fick inte ha ett liv helt enkelt.

(null)

(null)

(null)

(null)

Bilderna är från den perioden.  Den mest förödmjukande tiden i mitt liv, som sagt så blir jag illamående och tankarna blir så snabba att orden inte hinner med (tur är väl det, då jag har en bok om  en del, som är en av sakerna jag så gärna vill få klart i livet - men jag har tur med förlaget och kontakterna där som är mänskliga).
För att runda av gällande de månaderna i mitt och storbarnens liv men främst Elise liv - som det var mest synd om, en liten flicka som ständigt ville till mamma - och bara låta bilderna tala för sig själv här, så kan jag säga att personen visserligen blev utskälld av domstolen och "straffad" för det omänskliga just gällande det, inte tillräckligt i mina ögon, men karma's a bitch! 

Det viktigaste var att Elise fick komma hem.  Och få även sitt liv tillbaka, aktivering i vardagen socialt på det sätt hon krävde, närhet hos familjemedlemmar som hon var och är helt beroende av.
Det var allt jag kunde tänka på.  Och det skulle hon, efter månader av ren grymska mot ett barn så var hon där hon skulle vara igen.  Hemma, den trygga grunden och omringad och översköljd med kärlek.

(null)

(null)

(null)

Tiden gick och jag ville ha fred.  Bebisen blev ett barn, tiden började ju rusa, man fick tillbaka vardagen på ett sätt men präglades av problematik.
Återigen hamnar jag där, mitt idiotiska och naiva jag, som nu bara ville ha ett bra samarbete.  Kunde inte allt i det förflutna förlåtas och saker skötas rätt, för allas skull? Gud, som jag ville det.  Kan andra separerade samarbeta och se till sitt barns bästa, så måste det gå här med? Så JAG tog alla initiativ till att be om förlåtelse för mina misstag och vädja om en bra relation för Elise och hennes syskon.

Återigen så hamnade jag i en fantasi pga vilja.  När jag vill något så blir jag envis och det bara måste bli så.  Men jag verkade glömma hur mitt liv hade sett ut de senaste åren eller något.
Återigen gjordes allt på dennes villkor.  Det är skrattretande.  På samma sätt som i vårt förhållande.  Jag tassade på tå, livrädd att säga eller göra fel, bara ha positiv stämning.  Hur fasen kunde det bli annars? Nej jag vågade inte tänka, jag behövde vara bra och tillräcklig igen.
Jag erbjöd mer tid mellan far och dotter, sa att vi skulle försöka hjälpas åt, hålla god ton, jag föreslog det ena och det andra, var dumsnäll.
Men tiden gick återigen, rädslan för den människan lade sig, jag började tänka på saker som inte var rättvist.

Till att börja med så kan jag säga att min motpart i rätten skjöt sig själv i foten.  Jag tror att samtliga i den salen tappade hakan andra vevan i tingsrätten.  Jag förväntade mig faktiskt inget annat än förlikning och vid det tillfället så var jag så desperat för Elise skull att få hem henne så jag gick med på det.  Jag blev boendeförälder och det gav mig ett lugn just där och då, tillbaka i tiden, efter allt det fruktansvärda.
MEN efter allt man har gjort sen dess, snedsteg från den andra och ändå en vilja inom mig att hålla allt bra, fortsätta på dennes villkor, allt av detta är så långt att jag inte kan skriva här för texten är redan alldeles för lång.
Men det som fick mig att ryta ifrån för engångsskull skedde i somras.
Trots att Elise redan hade ett giltigt pass så ville denne göra ett nytt, jag tyckte att det var märkligt men gick med på det som allt annat, tog tid ifrån min vardag att hämta papper, skaffa vittne, lämna blanketten så att personen kunde ta Elise och förnya ett pass på sin fredag för en eventuell resa den sommaren.  Inget spikat eller bokat, det vågades nämligen inte boka en resa utan ett pass i handen sades det.  Fine.  

Samtidigt så började jag se över vårt domslut och började tycka att det var orättvist.  I rätten så förhandlade jag om att Elise kunde bo varannan torsdag-måndag, senare onsdag-måndag efter domarens önskemål.  Men i slutändan så valdes det själv att hon bara skulle vara där på helger.
Dock varenda påsklov omedelbart.  Varenda och inte varannat och inga andra lov gällde från och med skolålder, såsom sportlov och höstlov.
Främst så hade jag flera gånger försökt diskutera det, hur skulle Elise känna att gå miste om våra påsktraditioner hela livet (även om man firar innan eller efter så är det ju aldrig samma sak), men responsen var att den enda förändringen som skulle ske var mer tid med henne (jaha varför valdes annat, dvs mindre, efter att jag och min advokat erbjöd mer från början?).
Den diskussionen dog ut, jag tänkte ta det senare, men så bad jag senare om att alla lov skulle gälla om han fick hela påskloven redan från start.  Främst för alla barns skull såklart - då vi ville åka iväg förra höstlovet t ex men det sprack pga att det skulle bli dennes helg och vi nekades att få byta helg.
De äldre barnen blir påverkade och ska loven börja gälla varannat år från skolstart - ja förutom varenda påsk - så kunde de väl gälla redan nu? Jag kunde ta dom loven eller varannat, det spelade ingen roll. Så länge inte barn blev lidande något mer.  Men nä, trots konkreta och trevliga förklaringar så blev det inget av det heller.

Ilska bubblade inom mig.  Elise pratar, mer än så vill jag inte säga här, men det fanns bakomliggande anledningar till att vara orolig men jag hoppades bara på det bästa och gör än idag.  Att det ska vara normalt.
Ilskan bubblade dock över efter allt detta till slut, jag vågade ryta ifrån som sagt.  Detta var när jag själv ville ha passet inför en resa.  Jag nekades.  Trots att jag återigen inte såg några problem i att dom inte hade någon spikad resa, datum eller så och trots att hon redan hade ett pass så gjordes ett nytt.  Men när det inte är på dennes villkor, utan mina... då började det.  Först var det "vadå, har du inte passet, jag trodde jag packade med det när Elise åkte hem", sen var det "kanske i bilen", dagen efter så skulle jag inte få något pass, inte förrän jag lämnade alla våra detaljer (kontroll-mönster, någon som känner av det?).
Jag sa samma sak som denne hade sagt innan semestern, jag vågade inte boka utan ett pass och nu med en jäkla lek av lögner så var jag såklart orolig.  Ändå skulle jag aldrig få något pass om jag inte visade allt.  Inget jag hade krävt tidigare gällande resor.
En överenskommelse var/är att i förväg säga till om Elise skulle åka utanför Sthlm län, vilket jag alltid meddelade vid olika resor medan han sa t ex "btw vi är ———-" på sommarlovet då dom hade åkt iväg när det inte var min vecka.  KUL för Elise tänkte jag mest då, men såhär är det ständigt.  Ingen framförhållning eller något, återigen livet på dennes villkor.

Så där brast jag.  Jag orkade inte vara snäll längre efter all jävla plåga som gått ut över oskyldiga barn. Jag orkade inte samarbeta mer för att jag förstod att det inte gick och inte heller går.  Jag har kämpat så inåt helvete, gjort så mycket rätt och schysst medan man fått svälja så mycket i så lång tid.  Den personen har gjort mer skada än nytta rent generellt och bokstavligen och jag ledsnade.
Jag är fruktansvärt arg och ledsen.  Såsom mina barn är påverkade av allt detta får mig att vilja ruska om människan och skrika "fattar du inte vad du håller på med? Titta! Titta på barnen för fan!".  För tyvärr är det så, det är inte bara jag som började må dåligt över hur saker var, blev och är.

(null)

  Såhär trött är man.  Såhär trött blir alla som ska stå ut med detta och det innefattar hela min familj, mina barn är ju dom som jag lever för och vill beskydda från all ondska.  Tyvärr lyckades jag inte.

I slutet av sommaren så fick jag passet för att avsluta hela den utdragna historien (tur i freakin oturen).  Men på ett sätt som inte kändes rättvist eller okej.

Meeeen så ville livet bjussa på mer, detta som jag nämnde med att saker läggs på hög.  Man hinner inte komma över en sak innan något nytt händer (vilket det blev myyyyycket av från och med sommarens slut).  Ett grovt brott skedde plötsligt och skakade om hela min värld.  Jag har levt i rädsla förut, men att frukta för sitt liv igen när jag redan hade så jäkla mycket var för mycket.
Kontakt och utredning hos polisen är än pågående och det är allt där som tar min kraft nu.  Folk undrade ju vad som hade hänt och efter att ha levt med visst skydd hemma och sedan förflytta oss, så är väl det vad jag kan förklara i dagsläget.

Jisses nu skriver jag verkligen av mig! Ni får väl tåla det; lång och rörig text efter långt uppehåll.
Åter till Elise, min Elise....

(null)

(null)

Det har alltså gått lite mer än tre år sedan dessa bilder togs.  Tre år.  Samtidigt som hon är så himla lillgammal och man tror att hon är äldre än vad hon är så känns det så sjukt, tre ynka år... och allt som skett i livet har haft tid att placeras som trauman i mängder.

Det finns inget mer jag önskar än att saker kunde vara normala.  Jag finner mig i min sits, jag känner ingen skam såsom jag trodde när jag var gravid, absolut inte! Jag önskar bara att medvinden kommer snart för nu har jag kämpat i motvind gällande det mesta i livet alldeles för länge.
Jag önskar mig en fin jäkla framtid för mina barn, jag önskar lugn och ro, tid att bearbeta det som hänt och gå vidare, kraften och tiden att fullfölja mina egna drömmar och bara ha tre lyckliga barn.  Tre friska, oskadda, glada och trygga barn.  Jag ber inte om något annat i dagsläget... detta är vad jag bara ber och bönar om.  Rättvisa.  Då gällande allt som hänt 
Det måste vända snart.  Snart....

(TACK om du orkade läsa enda hit, gilla gärna eller lämna något spår efter dig om du troget väntat på uppdatering, jag uppskattar alla som återvänder och hoppas på en normal Denize-blogg snart igen! Jag saknar det så mycket, er allihop, stödet och kärleken man får.  Jag kommer inte försvinna eller ge upp. Så tack återigen!)
Johanna

Jag är en av dom som inte bara följt dej i många år sen emilia var liten men som märkte skillnaden när du fick Elise och ditt sätt att skriva ändrades, men tydligare är det nu efter när jag en gång såg er och hur människan betedde sig och pratade med ett barn (bebis) och er andra men just mot bebisen stack ut först! Jag har själv varit med om ett destruktivt förhållande och känner igen kontrollen, jag förstår att du bara vill ha lugn och ro men hur många år har du hoppats? Orden låter kanske hårda men menar snarare tvärtom, tycker det är bra att du sa ifrån och hoppas att Elise kan få en mer rättvis uppdelning av traditioner samt lov och resor. Att han i fråga inte ens grattar sin dotter på sin födelsedag tyder ju ännu mer på hur ointresserad han är av henne. Som du skrev, mer tid? Du ville ju det inför en domare och visade att du ville samarbeta trots att du känner oro (vet själv hur svårt det är med myndigheter) men han tackade nej. Hoppas att du känner att du kan bemöta honom rättsligt igen efter den utredning och det andra du går igenom nu har lagt sig. Lugn och ro får du nog bara när dina barn har fått det. Jag har ju märkt hur du är som mamma, hur du offrar allt för dom sötnosarna. Han älskar nog tanken att han gör barnen illa för att det mest troligt är så att han vet att dom är ditt allt. Dig vill han åt och har gärna kontroll så länge han kan även fast ni gick isär så är det tydligt att du inte får ha ett lyckligt liv. Skriver med erfarenhet och lärt mig att läsa mellan raderna ibland och tycker bara så synd om dig samtidigt som jag beundrar dig. Hade själv aldrig orkat så mycket problem (då vet jag ju inte detaljer heller) helt själv, utan avlastning för visst är det så att din familj och din faster som jag förstår hjälpt dig mycket förr nu bor långt bort? Förlåt om du tycker att jag lägger näsan i blöt men ibland känns det som om man känner dig när jag följt och läst din blogg så länge och många gånger från början till slut då jag känner igen mig i mycket. Hur som helst så vill ja ge dej rådet att tänka såhär: dina barn kommer växa upp och se allt av vad DU gjorde för dom. Så nej denize, du har inte misslyckats någonstans! Du kämpar trots påtagliga enorma mängder trauma vilket såklart leder till ptsd som INTE gör dig till en sämre mamma... det du fixar är sånt som många aldrig hade klarat av ens med hjälp eller avlastning. Jag fick hjälp hela tiden i flera år av familj tills mitt ex hittade en ny och försvann för att sen komma och gå ur barns liv (umgängesrätten kommer man inte undan men nu börjar dom inte vilja träffa honom och det började egentligen redan i Elise ålder men då kan man inte göra så mycket pga låg ålder). Huh jag blir ju arg och berörd så jag skriver massa massa men antar att du kan känna igen dej och förstå. Hade jag bott närmare så hade jag gladeligen hjälpt som avlastning, vill bara ge dig en stor kram! Hör frustrationen när jag läser och vill bara göra något, men det kommer lösa sig. Elise blir äldre och likaså hennes syskon, lider med dig att även dom ska må dåligt... hur vet jag ju inte men ett av mina barn fick allvarlig ångest och problem med koncentration (troligtvis ptsd såklart). Kom bara återigen ihåg att du har försökt, du svalde stoltheten och försökte, så himla fel när det ska vara omvänt men tror också på karma. Alla barn förtjänar två föräldrar och jag ser hur gärna du vill ha det så, det bevisar att du tänker på barns bästa oavsett tidigare historia vilket är strongt. Vi är många läsare som står bakom dig, det vet jag! Du är så rå och öppen, blev så glad när jag såg en uppdatering men som sagt berörd. Fortsätt ha i åtanke allt du har gjort jämfört med sk ”denne”. Maila gärna om du vill prata med någon som kan förstå.

Emilia

Så kul med uppdatering (!), har väntat.... Läst varenda ord. Hoppas och önskar så hårt att all skit reder ut sig! Kramar från norr

Mimmi

Får du ha henne på heltid nu, där hon är trygg och älskad? ❤️❤️❤️❤️

Anonym

Massa massa styrke kramar till dig, fina du!! Som jag lider med dig och dina underbara barn ❤️ Hoppas det vänder för er snart så allt kan bli "normalt" igen. Kramar

Vanessa

Äntligen en uppdatering! För er skull hade jag hoppats att du skulle ha mer positiva nyheter. Kan bara säga som jag sagt förut, kämpa på, du är en grym mamma!

Karolin

Har själv haft en tid av helvete med en psykopat till sambo. Helt sjukt vad de kan manipulera en. Jag skämdes också nått helt otroligt och höll också upp en fasad. Jag har två barn sen innan och han hade ett barn, tackolov ville han inte ha några barn (jag ville inte heller det men hade han velat ha det hade det ju inte spelat någon roll vad jag hade velat). När jag öppna truten i våras så fick jag sån enorm hjälp av min familj och mina vänner. Jag och barnen ”lyftes” ut ur huset och advokat kopplades in och sen höll vi oss undan. Även om vi inte hade några barn ihop så har processen varit lång och den är ännu inte över. Jag och barnen har kunnat flytta hem igen till vårt hus och han har flyttat ut. Är smådetaljer som att han fortfarande är skriven hos mig och får all post hit (troligen kontrollbehov att ha någon form av makt kvar över mig), vet inte hur jag ska göra för att han ska ändra adress. Och lite annat kvar. Jag trodde så länge att jag skulle dö om inte han fanns i mitt liv och att allt var mitt fel. Det var ju det han präntade in i mitt huvud och försöker fortfarande. Men nu förstår jag att han inte är frisk, han är en psykopat. Alla lögner, otroheter, alla pengar han tagit osv det är inte mitt fel som jag får skulle mig själv om. Det är hans. Det dåliga samvetet för mina barn svider värst, gissar att det är samma för dig. Man gör ju allt för dom. Men vi har det bättre nu och vi tar en dag i taget. Jag har slutat att skämmas och slutar vara tyst. Och när jag öppnar munnen till bekanta eller vad det nu kan vara som man inte känner så väl så är det läskigt vad många som varit med om liknande men som aldrig sagt något. En hjälpte det t.o.m. att hon påbörjade en egen process för att komma ur sitt destruktiva förhållande. Jag tycker det är bra att du delar med dig så ärligt. Det visar att man inte ska skämmas för att någon annan inte är frisk.
Började följa dig när jag var gravid med min äldsta, han fyllde 10år i sommras. Du skriver så ofantligt bra och gripande! Älskar de långa inläggen. Önskar dig all lycka till i framtiden❤️

Emma

Fy fasen vilken mardröm du haft/har! Jag önskar av hela mitt hjärta att ni ska få lugnet och friden du och barnen förtjänar och att alla hot och all ondska omkring er ska försvinna. Önskar man kunde skicka dig styrka och energi på riktigt genom nätet. ❤

Jan Sigvard Sjöberg

Hej Denize.
Tiden går som ett expresståg. Det är svårt att stiga av. Det hjälper inte ens att dra i nödbromsen, för tiden har ingen nödbroms. Det gäller att fånga dagen - ombord på expresståget.

Sophie

Svar till Karolin: Kontakta skatteverket och berätta att han inte är boendes hos dig längre. De startar en utredning och för mig/oss tog det bara tre månader då han inte tjafsade emot. Han kan ju tyvärr bråka om det men då blir troligtvis polisen inkopplad. Viktigt är ändå att skriva ”avflyttad” på all post som kommer till er och lägga på brevlådan igen. Skatteverket har hjälpt mig massor och jag har bara haft turen att få prata med väldigt empatiska människor. Lycka till!

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress